Det var ett tag sedan jag skrev om destillat (när var det egentligen?) så det var nästan påkallat när det damp ner ett prov på rom.

När det gäller fatlagrade destillat föredrar jag fylligare, mjukare och fruktigare stilar framför de stramare och ekiga. Oftast väljer jag hellre en spansk eller sydafrikansk brandy framför en konjak eller en ung calvados framför en långlagrad. När det kommer till rom så har jag svårt för de ”finare” sorterna från Martinique och dras mer till de rikare och fylligare typerna som exempelvis Demerara och Jamaica.

Appleton Estate Extra 12 YO är just från Jamaica och är det äldsta destilleriet där. Råvaran är melass från sockerrör och man destillerar både i enkel- och kolonnpannor. Destillatet har legat minst 12 år på fat och har blivit runt, rikt och komplext i karaktären. Som gjort för knäckiga efterrätter eller till mörk choklad. Eller bara för att tillbakalutat smutta lite ut glaset medan man lyssnar på softad jamaicareggae i en surfmix (ja jag vet att jag är helt uppslukad av min upplevelse i vågorna).

Stor, komplex doft av vanilj, knäck, kanderade apelsinskal, påtaglig arrakston, läder, brända mandlar, hasselnötter och choklad. Fyllig, torr, mjuk, rund, fruktig och eldig med tydlig ryggrad av ekfat som är fint balanserande fruktighet. Aromerna från doften går igen med mer brända inslag och karaktär av torkad exotisk frukt. Lång, rik och mjuk eftermak med eldighet och hög intensitet.

Äntligen får jag laga mat igen! Jag har saknat spisen och grytorna och recepten har lyst med sin frånvaro till förmån för vinfläckade rapporter från Sydafrika.

Men det sydafrikanska temat är ännu inte slut. Blev så sugen på att prova en rätt vi blev serverade: Babouti (eller bobotie). Det är en paj eller gratäng på färs som härstammar från Indonesien och finns i en uppsjö av varianter. Det bästa med babouti är att det är så kul att säga babouti, speciellt att säga babouti flera gånger efter varann: babouti-babouti-babouti. Jag googlade runt lite och vevade ihop den här.

Blöt upp 0,5 dl russin i 2 msk äppelcidervinäger. Blöt upp 4 msk ströbröd i 1 dl mjölk. Riv 2 gula lökar och ett grönt äpple (granny smith) på den grova sidan av rivjärnet. Fräs 500 g lammfärs i lite fett tills den är torr och genomstekt. Stäng av värmen och blanda ner lök, äpple, russin och ströbrödgeggan samt 2 msk curry (jag hittade passande nog en sort som hette ”Durban Curry”), o,5 dl hyvlad mandel, 1 dl mangochutney (het eller mild efter smak), o,5 msk torkade korianderblad och 1 tsk salt. Rör om ordentligt. Har du fräst färsen i en ugnssäker panna sätter du in den i ugnen på 200° i en kvart, annars lägger du över allt i en ugnsform. Under tiden vispar du ihop 2 ägg med 2 dl mjölk och en nypa salt. Ta ut pannan häll över äggstanningen och dekorera med 6-8 lagerblad och lite mer mandel som du trycker ned lätt i stanningen. Grädda ytterligare 20 minuter. Servera med ris kokat med några kryddnejlikor och mangochutney.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår blev det för ovanlighetens skull ingen bloggpost. Jag var ganska urlakad efter alla upplevelser och sedan satt jag på planet och kom inte hem förrän sent igår eftermiddag. Kroppen är hemma men mentalt är jag delvis kvar på Afrikas sydspets. Det är dags att summera.

Vinerna. Syftet med resan var ju vinerna. Först som sist ska sägas att Sydafrikas viner inte ska dömas efter lågprisutbudet och volymvinerna på Systembolaget. Vin är billigt i Sydafrika, både i butik och på krogen, och man får mycket kvalitet för pengen. Därför är det tråkigt att prispressade plastpåseviner är vad de flesta köper. Det finns så mycket mer att hitta.

Jag har sedan länge haft en klockarkärlek till de de vita vinerna och speciellt chenin blanc. De klarhet till klarhet och man blandar gärna i lite semillon för fetma och kropp vilket bara gör dem ännu bättre. Den mycket örtiga och krispiga stilen av sauvignon blanc blir alltmer ovanlig då man  gärna fatjäser dem och ger längre kontakt med jästen för en bredare fylligare stil. Fetare stil har även mousserande methodé cap classique (eller MCC) som genomgående håller högkvalitet.

Sydafrika är ursprungligen ett vitvinsland där så sent som för tjugo år sedan 82% av arealen var gröna druvor. Det närmar sig idag 50/50 och de blå druvorna kommer i allmänhet från unga stockar vilket förklarar en del problem vinerna. Men det förklarar också så varför kvaliteten ökar dramatiskt i takt med att stockarna åldras. Det ska erkännas att jag varit generellt negativt inställd till de röda vinerna och ofta hittat en bränd, rökig bakelitton och störande beska. Inte en enda gång kunde jag notera detta under veckan och jag hittade till och med pinotage som jag gillade. Fantastiska blandningar av blå rhônedruvor hittade jag liksom komplexa bordeauxblends och riktigt bra pinot noir från svalare klimat.

Den som försöker dra sydafrikanska viner över en kam och säger att det saknas variation eller kvalitet har en hemläxa att göra. Jag har i alla fall sent om sider gjort min.

Landet. Sydafrika är precis så där fantastiskt som alla som varit där säger. Naturen är verkligen dramatiskt vacker, oerhört varierad med bergen ständigt närvarande, omväxlande väder tack vare Sydatlanten och Indiska Oceanen och ett rikt djur och växtliv. Variationerna är också stora på andra sätt. Underbart vackra vinegendomar och lyxiga hotell kontrasterar bjärt mot kåkstäderna man passerar utmed vägarna. Det är svårt att ta in misären där.

Människorna. Att säga att människorna i ett land är ”gästfria och vänliga” är en sliten klyscha. När det gäller Sydafrika är det svårt att hitta någon bättre beskrivning. Alla (med undantag för några surmuppar på flygplatsen) var otroligt öppna, fullständigt chosefria, vänliga, hjälpsamma och generösa. Från taxichaufförerna som glatt beskrev den sociala situationen i landet till vinmakarna som inte tvekade att berätta precis hur vinerna gjordes och bjöd på hemlagad mat.

Maten. Vi har bjudits på mycket goda mat under veckan. Att äta ute är busbilligt om man håller sig till enklare ställen och mycket överkomligt även på lyxigare ställen. Man håller stolt fram sin egna mattradition med influenser från det afrikanska, holländska, indiska och asiatiska. Klassisk är att tillaga maten i en trefotad gjutjärnsgryta (potjies) över öppen eld. En dröm för en lånkoksälskare som jag. Det är inte särskilt kryddstarkt men smakrikt, det är rustikt och enkelt, mycket kött, ofta åt det söta hållet och ofta kräver svenska smaklökar mer salt. Jag önskar jag hade haft mer tid att fördjupa mig mer, men i kväll tänkte jag laga en bobotie.

Engagemanget. Det som imponerade mest under veckan var trots allt det stora och djupa engagemanget från alla att hitta hållbara lösningar för vinindustrin. Medvetenheten om vitikulturens påverkan på den omgivande naturen och hur känslig den egna odlingen blir om man inte hittar ett samspel var slående. Uppslutningen bakom den nya etiska märkningen var också uppmuntrande. Läs mer om ursprungs-, hållbarhets- och rättvisemärkningen.

Arrangemanget. Jag var som tidigare nämnts inbjuden som gäst av WOSA. Förutom att vara en synnerligen aktiv och effektiv marknadsföringsorganisation för sydafrikanska viner är de också drivande i miljö- och rättvisefrågor. Mässan Cape Wine 2012 var bara en del av ett över veckolångt program till vilket människor från hela världen bjudits in. Även om själva mässan var av det mindre formatet så var arrangemanget i sin helhet enormt. Samtliga inbjudna hade individuella och varierade program med skräddarsydda provningar, besök, middagar och evenemang. Månniskor och bagage skulle bussas mellan hotell, gästhus och tillställningar i olika konstellationer kors och tvärs över landet. Inte en gång blev det strul och allt flöt obehindrat och smidigt beledsagat av glada leenden. Åtminstone var det så vi gäster upplevde det. Andra organisationer har mycket att lära av WOSA. Stort tack till alla inblandade!

Vännerna. Det var faktiskt lite tungt att lämna Sydafrika. Det kändes faktiskt som jag blivit kompis med flera vinmakare och framförallt hade vi blivit ett härligt gäng i den skandinaviska gruppen. Särskilt kommer jag sakna gänget i ”Old School Surfers ZA”. Ni vet vilka ni är. Hoppas vi ses snart igen!

Här är övriga inlägg från veckan i Sydafrika:

Kontrasternas Sydafrika

Hög nivå i Cape South Coast

Grönt tema i  Sydafrika

Mer grönt, majonäs på sushin och chenin blanc

Flytande sydafrikanskt guld

Sociala strukturer, riesling och tre tunga killar

Big Wine – Bad Wine?

Liten filmsnutt från Cape Wine 2012

Oberoende Swartland och gammal sauvignon blanc

Öhmans Vin & Surf