Ribollita är en form av rustik soppa eller gryta med ursprung i Toskana. Namnet betyder ungefär ”koka en gång till” och det kommer av att det här ursprungligen var en soppa som stod på spisen och värmdes om och om igen och som man slängde ner rester i. Man hällde soppan över det gamla hårda brödet som blev mjukt och gjorde soppan matigare. Soppan blir också godare när den värms upp och brukar serveras som mat under vinskörden då man behöver något värmande och mättande bara har tid att värma upp mat.

Det finns otaliga varianter på denna soppa men den innehåller alltid små vita bönor och olika former av kål, gärna svartkål. Den här gjorde jag efter att ha läst kanske tio olika recept. Fantastiskt god blev den och räcker till 8 personer.

Frikadeller: Blanda 2 ägg med 2 msk skorpmjöl, 1 dl riven parmesan, 1 dl finhackad bladpersilja, 1 riven/pressad vitlöksklyfta, salt och peppar. Blanda väl med med 500 g kalvfärs eller nötfärs (undvik ”gasad” som smakar illa och försök få tag på butiksmald) . Koka upp upp 1,5 liter vatten med 3 poddar/grönsaksbuljontärning eller motsvarande flytande fond. Forma små köttbullar och släpp ner i den sakta sjudande buljongen. När bullarna flyter upp är de klara och du kan ta upp dem med en hålslev. Ställ frikadellerna åt sidan och spara buljongen.

Ribollita: Skär 200 g rimmat fläsk i fina strimlor. Fräs i lite olivolja utan att det tar färg. Skär ner 1 stor gul lök, 1 stor röd lök, 2 morötter och 1 palsternacka och blanda ner med fläsket och fortsätta att fräsa i 5 minuter under omrörning. Slå på 1 burk hela tomater som du skurit grovt, 1 tsk timjan, 1 tsk basilika och 2 lagerblad. Blanda ned 2 selleristjälkar som du skurit fint samt 2 hackade vitlöksklyftor. Låt puttra några minuter och slå sedan på buljongen från frikadellkoket. Koka upp, sänk värmen och låt sjuda sakta ungefär 1 timme. Skölj en burk små vita bönor och mixa dem slätt med lite av buljongen och blanda ner i soppan och krydda ordentligt med nymalen svartpeppar. Smaka av med salt och citronsaft. Skär ner 500 g vardera av savoykål och mangold och vänd ner i soppan tillsammans med 2 burkar vita bönor som du sköljt väl. Sjud under lock i cirka 10 minuter.

Servering: Rosta skivor av dagsgammalt italienskt lantbröd. Lägg bröd och lite frikadeller i sopptalriken, slå het soppa över, strö över rikligt med parmesanost och bladpersilja och ringla slutligen över olivolja. Njut!

Idag ramlade det in ett pressmeddelande från Spendrups. Det handlade om nya smaker på Loka. Jag är definitivt ingen vän av smaksatt vatten utan backar till och med när det slängts ned gurkskivor i tillbringaren. Men det är ett fritt land och vill man dricka kolsyrat vatten med smak av drakfrukt, kiwi och hallon så tänker inte jag lägga mig i.

MEN DET FINNS GRÄNSER!

Nu har produktutvecklarna vänt ut och in på sig själva och krystat fram ”Loka likes Old School” med smaker kopplade till någon slags amerikansk diner på 1950-talet: Strawberry Ice Cream, Lemon Pie och Chocolate Shake. Jag undrar stilla varför man stannade där och inte kompletterade med Cheeseburger & Fries när man ändå höll på. Det finns säkert en identifierad målgrupp för dessa groteska produkter. Jag har förvisso inte smakat dem (kommer heller inte att göra det) men bara namnen ger mig rysningar och kväljningskänslor.

Värst av allt är att rekommenderat pris för en halvliter är 10 kronor. Det är dubbelt så mycket som svenskproducerad mjölk kostar. Sett i ljuset av debatten kring situationen för svenska mjölkbönder känns det som ett dubbelfel med vatten med aromer av av mjölkbaserade produkter. Nu är ju inte Spendrups skyldig till att bönderna får dåligt betalt, men det är indikation på hur galet vi konsumenter prioriterar i våra val av livsmedel. Jag ska inte fördjupa mig i argumenten kring detta, det har Ann-Helen Meyer von Bremen redan gjort på ett utmärkt sätt. Läs!

Dagens vintips är en strålande liten syrah jag provade när jag var i Chile i januari. Jag tipsade om den redan då men risken är att den försvann bland flodvågen av provningsanteckningar (funderar på att smyga in snuskiga ord här och där för att kolla om någon läser dem).

Ibland riskerar man att färgas av omgivningarna när man provar, särskilt när man är hos producenten. Jag jämförde därför vinet idag med mina anteckningar från då. Hittade ingen anledning att revidera min uppfattning och repriserar bara vad jag skrev då. Vinet utvecklas dessutom positivt under flera år i flaskan. Stark köprekommendation! Edit: Notera att det är en ganska kraftig fällning i vinet. Dekantera eller var försiktig när du häller upp sista glaset.

2011 Quintay Syrah / Casablanca. Djupt blåröd med purpurkant. Stor, uttrycksfull doft av mogna mörka bär, rökighet, lavendel, mörka körsbär, bitter choklad, läder och en viss flyktighet. Fyllig med nästa fet och sötaktig frukt initialt som sedan stramas upp ordentligt av fina syror och tuggiga tanniner, mörka bär, mörk kakao.

Jag fick en liten burk med gåsleverpastej av kollegan. Med nyfunnen inspiration började min hjärna fantisera om gåsleverburgare med brieost men stannade vid en lyxig köttfärslimpa. Resultatet blev mycket bra. Köttfärslimpan blev luftig och höll formen, såsen blev krämig och äpplena och löken kompletterade bilden och gav balans. Tummen upp från Kära Hustrun som dock la in en liten lam protest mot användandet av gåslever.

Blanda samman en liten burk (75 g) gåsleverpastej med 0,5 dl ströbröd, 1,5 msk potatismjöl, 1 ägg, 1,5 msk konjak/armagnac, 2 msk kalvfond och svartpeppar till en jämn smet. Blanda denna väl med 500 g nötfärs (undvik ”gasad” som smakar illa och försök få tag på butiksmald) och forma till en limpa i en form. Stek i ugn på 150° i cirka 90 minuter.  Efter halva tiden lägger du 2 fasta äpplen (ingrid-marie) i formen som du kärnat ur och skurit i tjocka skivor.

Medan limpan gonar sig i värmen skivar du 2 stora gula lökar ganska tungt och karamelliserar dem i rejält med smör. På knappt medelhög värme låter du dem mjukna, mörkna och karamelliseras medan du då och då vänder dem. Detta tar upp till 45 minuter. Ställ åt sidan.

Koka potatis och gör ett mos med massor av smör och lite mjölk. Salta och peppra.

Ta ut köttfärslimpan och häll/ös ut fettet i formen i en gryta och hetta upp under omrörning och vispa ned 2 msk vetemjöl som får fräsa några minuter. Vispa i 3-4 dl vispgrädde, 1 msk dijonsenap, 2 msk kalvfond och 2 msk  konjak/armagnac.  Smaka av med salt och peppar.

Skär upp limpan och lägg på ett fat med löken, äpplena och ringla lite av den krämiga såsen över.

Xavier Vignon är en ganska omskriven vinmakare med arbetsfält i Rhône. Hans viner har blivit omtyckta men jag har personligen inte riktigt köpt hans stil som är åt det modernare och lite fruktsöta hållet.

När det nu släpptes en côtes du rhône för endast 85 kronor som dessutom blivit uppskriven av både vinskribenter och bloggare så blev jag nyfiken. Tyvärr kan jag inte falla in i hyllningskören. Ytligt sätt bjuds det en rik fruktighet med en inledande ”attack” men smaken är kort och lite tunn med ett lite sötaktigt och metalliskt avslut. Det finns också en överdriven eldighet som får vinet att tippa över. Men jag tror ändå att det här är en stil som går hem hos dem som gillar amarone och ripasso och för den blygsamma pengen kan man inte begära så mycket mer heller. Själv föredrar jag 2010 Terre de Mistral som faktiskt är betydligt billigare och som jag skrivit om här. Men det är bara jag.

2010 Xavier Grenache Vielles Vignes. Ganska djup blåröd färg. Stor, varm, eldig och varmfruktigt, syltig doft av mörka bär och lite pepparkakskryddighet. Medelfyllig, fruktig och lite kryddig smak med något spretig syra, tydlig eldighet, sötlakrits. Ganska kort och lite tunn eftersmak med en något efterhängsen fruktsötma, obalanserad eldighet och liten beska/metallisk ton.

Idag var inspirationen långt borta och jag befann mig nästan i ett stadie av håglöshet. Hade inga idéer på middagsmat och slöbläddrandet i böcker av favoriterna Butler, Mannerström och Goode gav ingenting. Långt inom fanns en längtan efter moussaka. Jag letade på bloggen och fann inspriationen i mitt eget recept samt hos Lotta Lundgren.

Det stod inte länge på förrän solen lyste in genom köksfönstret där jag läppjade på en enkel röd bordeaux, rörde i grytorna och nynnade på signaturmelodier till gamla tv-serier. Livet hade återvänt och den uppdaterade moussakan blev lysande!

Auberginer: Skär minst 1 kilo auberginer (3-4 stycken) i skivor på längden, pressa över citron, strö över några matskedar salt och lägg under press i ett durkslag en timme. Skölj av auberginskivorna, torka av dem med hushållspapper  eller kökshandduk och stek dem i olivolja på hög värme så de får fin brun färg. Låt dem rinna av på hushållspapper.

Köttfärssås: Skär 1 gul lök och 1 rödlök grovt och fräs i olivolja tills de mjuknar men utan att ta färg. Vänd ner 700-800 g färs (lammfärs, blandfärs eller varianten jag använde; lamm/kalv. Undvik dock ”gasad” som smakar illa och försök få tag på butiksmald) och fräs tills genomstekt och nästan helt torrt. Slå på 2 dl vitt eller rött vin och låt koka in nästan helt. Bland ner 1 tsk vardera av salt, kanel,timjan och rosmarin och 2 tsk harissa (chilipasta) samt 2 rivna/pressade vitlöksklyftor samt en lite burk (130-140 g) av olivtapenade och röd pesto. Slå på 1 burk krossade tomater och låt puttra tills köttfärsröran blir fast och nästa står för sig själv.

Ostsås: Smält 75 g smör, vispa ner 4 msk vetemjöl och låt fräsa utan att ta färg i några minuter. Vispa ner 4 dl mjölk och låt sjuda sakta tills såsen tjocknar. Blanda ner 100 g riven parmesan och 150 g smulad fetaost (helst får) och rör tills smält. Innan ”montering” vispar du i ett ägg samt det finrivna skalet av en citron samt lite citronsaft.

Varva aubergine och köttfärssås med en burk sköljda linser i en smord form och avsluta med ostsåsen. Grädda i ugn på 200° i cirka 30 minuter. Njut med en sallad och ett gott bröd.

Det tidigare nästan helt bortglömda franska vinområdet Jura på gränsen till Schweiz har de senaste åren fått ny uppmärksamhet. Bland annat beror det på att unga sommelierer alltid är på jakt efter nya spännande viner till sina krogar och att flera av producenterna äntrat naturvinsscenen. Uppmärksamheten är mer än välförtjänt. Här hittar vi viner med stor personlighet och flera helt unika vinstilar.

2010 Caveau des Jacobins Chardonnay lanserades som en nyhet på Systembolaget denna månad och kommer från ett stort kooperativ i området. Det är förmodligen tack vare sin storlek som man kan leverera så här bra kvalitet och karaktär för en så liten peng. För ynka 89 kronor får du massor med smak, bra struktur, nötighet och slank frukt som jag gärna skulle vilja möta med alpostar och charkuterier. Har du inte provat ett vin från Jura förut så är det köpläge.

Medldjup gul färg. Ganska stor och fruktig doft av gula frukter, äpplen, honungsmelon, konserverade päron, hasselnötter och mandel samt en liten rökig mineralton. Torr, fyllig och smakrik med mycket hög men snyggt polerad syra, nästan fet gul fruktighet av gula äpplen, nötter, citruszest och en diskret fatstruktur och en åtstramande mineralitet. Lång eftersmak med fin balans, kvardröjande struktur med grepp och en fin nötighet i avslutet.

Nu är det säsong för stenbiten. Vill man inte göra soppa på denna fula fisk så ska man i alla fall beställa en romstinn hona (kvabbso) hos sin fiskhandlare och bereda sin egen stenbitsrom.

Riktig stenbitsrom är en fantastisk delikatess som är enkel att tillreda och fortfarande obegripligt billig. Priset har gått upp lite och tydligen betalar danskarna nu över 300 kronor kilot för den råa rommen. Passa på innan priserna går upp mer och säsongen är över. Hur du gör läser du i min tidigare bloggpost i ämnet.

Idag hade sommelierutbildningen sitt årliga besök av vinmakaren Lars Torstenson. Som vanligt en intressant resa genom vinvärldens kvaitetsparametrar, vindesign, sanningar och lögner samt provning av högt och lågt.

Bland annat fick eleverna prova två av Sveriges bäst säljande viner blint. Zumbali och Umbala är två sydafrikanska bag-in-box-viner som etablerat sig på markanden med ett riktigt lågt pris. Hjälp på traven att nå topplaceringarna har de haft av sveriges vinskribenter som hyllat både det vita och fyndstämplat det röda. Hur man om och om igen kan sätta ”fynd” och ”bästa köp” på dessa viner är fullständigt obegripligt för mig. Logiken i att hissa viner som är så här obalanserade, stumma, livlösa och med en konstlad syra, kletig sötma och skitig beska kan bara förklaras med inkompetens eller dumhet om man inte ska misstänka rena oegentligheter.

Att vinerna knappt kostar 35 respektive 50 kr litern skvallrar ju om att det är mycket enkla viner som krävt en hel del ”justering” för att kunna bli drickbara. Räknar man baklänges på priset och drar av alkoholskatt, moms, förpackning, marginaler, transport och andra kostnader blir det inte många slantar över till odlaren. Vad man betalar vingårdsarbetarna vill jag inte tänka på.

Edit 1: Enligt uppgift står Zumbali för 8% av den totala försäljningen av vita viner och Umbala säljer 5 miljoner liter årligen. Man blir onekligen mörkrädd.

Edit 2: Nu har även Lars Torstenson skrivit (lite mångordigt) om vinerna som ”är monstruösa i sin orena tvivelaktighet”.

Jag hade köpt hem lite svamp, bacon och färskost för att svänga ihop en enkel pastarätt. Av en händelse hamnade jag vid fiskehoddorna och fick med mig öresundstorsk hem. Det blev en fiskgratäng istället. Enkel, smakrik och mycket god vardagsrätt.

Skiva 250 g champinjoner och stek i torr panna tills det mesta av vattnet är borta och svampen fått fin färg. Klicka i lite smör och klipp ner ett paket bacon. Fräs tills allt blivit väl brynt. Skiva ner 6-8 soltorkade tomater (marinerade i olja) och låt fräsa med en stund. Blanda samman fräset med en ask cream cheese, finrivet skal av en citron och nymald svartpeppar. Lägg portionsbitar av 400 g torskfilé eller sej tätt i en form, salta lätt och pressa över lite citronsaft. Klicka över ostblandningen och gratinera i ugn på 175 grader i cirka 20 minuter. Servera med kokt potatis.