Det är sorgligt magert med uppdateringar på bloggen. Har ständigt idéer på grejer jag ska skriva men så kommer något emellan. Tur då att det finns återväxt inom familjen när en generation är utsliten.

Sonen Wiktor har på sistone utvecklat ett stort intresse för mat och experimenterar vilt. Tydligen har han också upptäckt en öppning i bloggosfären som jag lämnat öppen och därför starta en egen blogg. Gå in och kolla helt nystartade Wiktors Mat där det utlovas vegetarisk mat. Hans burritos ska tydligen vara riktigt goda!

Det blir tyvärr inte mycket skrivet på bloggen nuförtiden. Jag skulle kunna ha dåligt samvete men det har jag faktiskt inte.

Tittar jag tillbaka på de senaste glesa bloggposterna så har det blivit flera vinfynd till osannolika priser. Det är faktiskt en tillfällighet. Nu kommer ytterligare en tillfällighet.

Jag skrev om Château Prat-Majou-Gay för flera år sedan. Ett riktigt trevligt och personligt sydfranskt vin som kostade ungefär 75 kronor då. Inför sommelierutbildningens examinationer letade jag i Systembolagets sortiment efter de billigaste röda vinerna med naturkork att användas vid dekantering. De två som dök upp var portugisiska Dão Casal Mor (som jag fyndflaggat tidigare) och just Château Prat-Majou-Gay som nu säljs för märkligt låga 51 kr!

Två lådor köptes in in och idag sniffade jag mig idag igenom 18 flaskor som omsorgsfullt dekanterades av nervösa elever. Kvaliteten förvånade mig. Ett så här trevligt, ärligt, fruktigt, kryddigt lavendeldoftande vin med tuggig struktur och i total avsaknad av kladdig restsötma ska inte vara så här billigt. Särskilt inte när det kommer från en mindre familjeegendom och dessutom är ekologiskt. Det är ett pris som är så lågt att man inte kan få ett vettigt vin som produceras anständigt för den pengen. Var tvungen att kolla med importören.

Enligt uppgift tog de över agenturen för vinet och strax därefter blev vinet avlistat av Systembolaget (småproducenter och personliga viner i mindre volymer göre sig icke besvär) och det flyttades till beställningssortimentet. Sittandes på ett stort lager sänktes priset till 49 kronor och plötsligt såldes vinet så bra att det kvalificerade sig för en ny listning i ordinarie sortimentet. Med skattehöjningen blev priset 51 kronor. Vinet säljs idag med förlust, även om producenten får betalt, men man planerar en nödvändig prisjustering.

För oss konsumenter är det bara att passa på och bunkra upp inför vårens och sommarens fester!

På fredag och lördag (10-11/4) är det dags för Malmö Vinfestival 2015! Två dagar med massor av vin som presenteras av många bra importörer samt intressanta provningar. Temat på festivalen är ”Italien” men här finns viner från hela världen och av olika typer.  Fantastiskt tillfälle att prova många kul viner.

Kom och hälsa på mig där jag står i montern hos Gustibus Wine & Spirit Academy. Jag pratar utbildningar, har en kul tävling och presenterar även lite vintillbehör från Vinet & Glaset. Hoppas vi ses!

Här kommer ett riktigt spännande vin som är resultatet av Miguel Torres Chiles projekt att göra kvalitetsvin av druvan país*. Druvan, som också är ”känd” under namnen criolla och mission, kom till Sydamerika med spanjorerna på 1500-talet och har länge varit den mest odlade i Chile. Den har låg färgintensitet, besvärliga och kärva tanniner och man har ansett att den endast lämpar sig för mycket enkla viner. Syftet med projektet är att lyfta anseendet och priset på druvan och därmed inkomsterna för de kämpande småodlare som fortfarande vårdar de oftast mycket gamla vinstockarna. Man prövade alla upptänkliga metoder och vintyper och kom slutligen fram till det mousserande Estelado Rosé. Druvorna kommer från de otillgängliga områdena som inte konstbevattnas (Secano interior) vilket ger dem en högre koncentration. Det ekologiska vinet görs enligt den traditionella metoden med andra jäsning på flaska men med mycket kort tid på jästfällningen för att bevara druvans karaktär och fräschör. Vinet fick ett fantastiskt mottagande i Chile när det först lanserades.

Mycket blekt rosa. Medelstor, frisk, bärig doft av omogna smultron, hallon, lime, apelsin och vispgrädde. Lätt, torr, mycket frisk, krämig mousse, fräsch fruktighet, hallon, omogna smultron, apelsin, blodapelsin, antydan till brödighet. Frisk avslutning med en liten fetma i munkänslan. Inget stort vin men härligt uppfriskande, läckert och med ett inbyggt löfte om sommar.

Estelado Rosé har funnits en kortare tid förut i Systembolagets sortiment och är nu tillbaka med bra distribution i landet. Rekommenderas varmt!

*Stora delar av texten är tagen från bloggposten jag skrev vid mitt besök hos producenten för två år sedan.

Ett recept i mitt projekt ”Carl Butlers Kokbok. Fortsättningen.”

Fried rice, eller stekt ris som det heter på menyerna på svenska kinakrogar, är som Carl Butler själv skriver ett slags asiatisk pytt i panna. Mest likt är det den indonesiska rätten nasi goreng.

Precis i början av 1980-talet, när jag kommit in i krogåldern, gick jag och kompisarna i Borås ofta till Restaurang Cecil och åt denna rätt. Billigast på menyn och med en nästan lika dyr stor stark (Pripps Blå) var det fest och bra början på helgens äventyr. Var det löningshelg slog vi kanske på stort med biff i tomat istället och delade på en portion friterad banan och glass, men stekt ris var den stående beställningen.

Avvek från receptet och la till gröna ärtor. Vill minnas att det var så den serverades i Borås på 80-talet och så behövde den brundassiga rätten lite färg.

2 personer
2 dl kokt ris
1 stor gul lök
1-2 vitlöksklyftor
1-2 msk sambal oelek
2 msk kinesisk soja
1 ägg
2 msk olivolja
kyckling, skinka eller annat
kokt kött, räkor eller musslor
eller det du har hemma

Hacka löken grovt och vitlöken fint. Skär kötet smått och skala räkorna. Vispa samman ägget med sojan och sambal oelek. Fräs löken några minuter i en tjockbottnad gryta eller wok utan att den blir genomstekt eller tar färg. Vänd ner kött och räkor och fräs hastigt innan du tillsätter riset. Blanda väl och fräs tills riset blir varmt. Rör ned äggblandningen och fortsätt röra tills ägget stelnat i strimlor. Servera gärna med chutney.

Smakade nästan som på Cecil men med mer sting. Trevligt och lättlagat basrecept där man inte behöver bry sig om mängder och som kan varieras i oändlighet.

Här hittar du alla recept från båda Carl Butler-projekten.

Jösses! Två recept på två dagar och bägge baserade på blomkål! Vad har det farit i Öhman?

Jag är nog en av de sista i bloggosfären att uppmärksamma trenden med helt ugnsbakat blomkålshuvud. Men bättre sent än aldrig. Såg det här receptet på en amerikansk sida och föll för det eftersom resultatet var så snyggt. Receptet har verkligen allt! Enkelt, billigt, vegetariskt, gott, nyttigt och rasande stiligt. Blomkålen blir perfekt tuggigt i konsistensen rakt igenom och den milda smaken kontrasteras av den kryddheta  aromatiska ytan. Perfekt som helvegetarisk rätt med en sallad eller som tillbehör till en bit kött eller fisk.

Sätt ugnen på 175°. Ansa ett blomkålshuvud. Blanda 1 msk chilipulver, 1 msk spiskummin, 1 tsk curry, 1 tsk salt, rejält med nymalen svartpeppar, en riven/pressad vitlöksklyfta, 1 msk lime- eller citronjuice med 1 dl matlagningsyoghurt. Smeta in hela huvudet (blomkålens alltså) med röran, placera på ugnsfast fat och baka i ugnen cirka en timme. Ta ut och vänta tio minuter innan du skär upp det.

Ett recept i mitt projekt ”Carl Butlers Kokbok. Fortsättningen.”

Det var jättelängesedan jag postade ett recept och ännu längre sedan som jag fick ur mig en maträtt från ”Carl Butler Kokbok: Fortsättningen”. Jag har haft tankarna på annat och bara lagat gamla standardrecept här hemma. Men nu är det äntligen dags!

Börjar lite mjukt med ett riktigt enkelt recept med endast 4 ingredienser. Bilden i boken såg inte särskilt aptitlig ut och tillagningen lämnade lite att önska så jag anpassade för ovanlighetens skull receptet något.

1 blomkålshuvud
100 g rimmat fläsk
1 msk smör
1-2 dl riven ost efter smak

Ansa och skär blomkålshuvudet i mindre bitar. Strimla/tärna fläsket (jag dubblade mängden). Smält smöret i en stor gryta och fräs fläsket utan att det tar färg (jag fräste det ordentligt istället för att få färg, smak och tuggighet). Ner med blomkålen (jag lät den fräsa lite så det tog lite färg) och slå på 1 liter vatten. Koka i drygt tio minuter. När blomkålen mjuknat mosar du den i grytan med en potatisstöt. Smaka av med salt och svartpeppar. Rör ned lite av osten i soppan (använd en lagrad och lite smulig ost annars blir det gärna gummiaktiga strängar). Servera het med resten av osten på toppen.

Mild och trevlig smak och förvånansvärt god. Nästa gång piffar jag nog till den med lite spiskummin.

Här hittar du alla recept från båda Carl Butler-projekten.

Den 1:a mars ska ni hänga på låset* på Systembolaget! Då rear nämligen importören Handpicked Wines ut sitt vin Delinea 300 till ett fullständigt absurt pris.

Delinea 300 är en pinot noir från Willamette Valley i Oregon som jag skrev om när årgång 2009 kom och försvann. Då var vinet ett superfynd till ett nästintill obegripligt lågt pris med tanke på druva och ursprung. Följande årgång var inte fullt lika bra men fortfarande helt ok till priset. Årgång 2011 som nu säljs ut efter att vinet avlistas ur sortimentet är enligt uppgift en bra årgång och producenten är fortfarande en av de bästa i Oregon.

Håll i er nu! Vinet säljs från den 1/3 ut för…*trumvirvel*…49 kronor! Ja ni läste rätt. Fyrtionio kronor skattat och klart. Det är halva priset. Billigare kan det inte bli. Anledningen är att importören står med ett stort överlager som måste säljas av. Även om du inte skulle gilla vinet så bör du köpa en låda till coq au vin eller till sangria i sommar.

Läs mer om vinet här nedanför.

När du ända håller på att fylla upp vinlagret så finns åter Dão Casal Mor från Portugal att få tag på till löjliga priset 51 kronor.

*Nu är ju 1:e mars en söndag så det är lite onödigt att rycka i dörren på Systembolaget. Däremot kan ni lägga en beställning via nätet. Delinea ligger nämligen i beställningssortimentet.

Plötsligt i mitt facebook-flöde dyker denna annons upp.

Brukar ignorera denna typ av vinreklam för det mesta men något fångade mitt intresse. En indian på en flaska rosévin kändes lite udda minst sagt. Ett nytt kaliforniskt vin? Nej minsann. Här handlar det om ett sydafrikanskt vin. Min första reaktion var ”vad tusan har en indian med Sydafrika att göra?”

Jag kunde inte släppa detta. Det var så mycket som kändes fel. En stereotypt framställd indianhövding i krigsmålning år 2015!? Tänker man ett steg till så framstår kopplingen till vinet riktigt smaklöst. Att använda en bildframställning av en indianhövding för marknadsföring av vin är fruktansvärt anings- och historielöst. Kan man vara omedveten om de enorma problem som alkoholen orsakat den amerikanska ursprungsbefolkningen och hur spriten aktivt använts emot dem?

Förmodligen har man inte tänkt särskilt mycket alls. Jag kan föreställa mig hur det gick till på reklambyrån under brainstormingen med devisen ”Share the Native Spirit”.

– Hej grabbar! Varför inte koppla vinet till ursprunget.

– Nä. Giraffer och kängurur är gjort.

– Jag tänkte mer att lyfta fram ursprungsbefolkningen.

– Briljant!

– Vänta lite…är det inte ett sydafrikanskt vin vi snackar om? Är inte ursprungsbefolkningen där…ja…ni vet. Kan inte det vara lite känsligt?

– Fan också.

– Kan vi inte ta en indian? De är ju sköna, naturälskande, stolta och naivt filosofiskt andliga sådär. Snygga också med de där fräcka fjäderskrudarna. Det är väl i alla fall inte rasistiskt? Alla älskar väl indianer?

– Vinet är ju dessutom ”fair trade”. Hur PK som helst!

– Synd att vinet inte är rött. Då hade ju namnet varit givet.

– ”Dreamcatcher Rosé” då?

– Inte dumt men passerar nog inte granskningen.

– Jag vet! ”Little Big Rosé”! Ni vet filmen ”Little Big Man”! Dustin Hoffman var skitbra i den!

– Kör på det!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagen efter. Tom i huvudet. Trött i alla delar av kroppen. Men nöjd.

Så kan man sammanfatta läget efter mitt gästspel med Carl Butler-tema i köket på Bakfickan i Borrby. Efter veckor av planering, inköpslistor, vinbeställning, hopskramlande av porslin, sökande efter mogen avocado och bokningar var det så premiär för mig i restaurangkök. Två fullsatta kvällar, totalt 64 betalande gäster, aptitretare och sex olika rätter. Har aldrig lagat så mycket mat, så många rätter samtidigt och till betalande gäster. Varför fick jag för mig att göra det här?

I torsdags kväll började jag inrätta mig i det sparsamt utrustade köket och tidigt i fredagsmorse kavlade jag upp ärmarna och motade bort paniken i ett hörn; Var är alla varor? Det här har jag inte beställt!  Här finns ju inte grytor så det räcker! Vad ska jag börja med? Bara åtta timmar till gästerna kommer!!!

Som tur var fick jag handräckning på eftermiddagen men det var ändå ett tidsmässigt och logistiskt kaos och ”lunchen” bestod av två smörade skivor formfranska. Några gånger snuddade jag vid tanken att bara smita ut köksingången. Extra nervöst var det då jag visste att vid ett av borden skulle fyra av Carl Butlers släktingar sitta. Med minsta möjliga marginal blev allt klart tills gästerna började strömma till.

Förrätterna började levereras ut och sorlet i matsalen steg. Allt flöt på bra i högt tempo och när varmrätterna var ute var det dags att sätta desserterna. Chokladmoussen visste jag var lite platt och inte alls den molnlika skapelse den var tänkt som, men créme caramellen hade gått på rätt temperatur i exakt 60 minuter som utprovat. Trodde jag. När jag stjälpte upp den första ur sin form säckade den ihop i en grynig, tjock äggplätt. Nybörjarmiss att inte dubbelkolla innan. Inget att göra. Bara att snygga till tallrikarna så gott det gick, köra ut dem till gästerna och förbanna ugnen som inte visade rätt temperatur. Turligt nog var de flesta så mätta efter de skånska portionerna att de tog desserthaveriet med jämnmod. Alla var glada, ingen grät. Butlerfamiljen sken som solar.

Själv var jag trots den trista finalen nöjd och mycket trött med en värkande kropp. Kan ju inte säga att jag är van att stå på fötterna i tolv timmar utan paus. Det var ett tag sedan jag sprang på kroggolvet.

Lördagen var en annan femma. Började förbereda först vid lunch. Vis av skada startade jag med desserterna som blev helt perfekta! Kändes nästan som rutin i köket och jag var klar en timma innan dörrarna skulle öppnas och kunde ägna mig åt finlir och att dubbelkolla att allt var på sin rätta plats. I början gick det så smidigt att vi vissa stunder stod med armarna i kors i köket. Eftersom servicen hade haft lite longörer dagen innan så hade jag bett att de skulle försöka snabba på. Det fick jag äta upp. Plötsligt skulle alla ha sina varmrätter samtidigt och jag stekte på ryggbiffarna så smöret stänkte. Mitt i alltihop bränner jag fingertopparna! DJÄVULSKT ONT! Ringer Kära Hustrun som springer över med smärtstillande kräm och drar på mig en plasthandske medan jag vänder biffar. Kvällens enda missöde om man inte räknar att jag var tvungen att göra en av de fantastiska ryggbiffarna well done.

De lyckade desserterna gick ut till gästerna 45 minuter tidigare än på fredagen. Jag pratade med en gäst om fadäsen kvällen innan. Han berättade då att han besökt Butlers krog många gånger. En av de sista tillfällena innan den stängde satt de och åt just crème caramel som var precis så där gryning och äggig. De uttryckte sitt missnöje ljudligt. Vad de inte visste var att Carl Butler själv satt vid bordet bakom dem och han muttrade ”Man kan inte lyckas varje gång”. Jag tror jag ska ha det som mitt motto.

Jobbigt, roligt, lärorikt och lite stärkande för självförtroendet. Kommer jag att göra något liknande igen? Kanske. Har i alla fall fått en förnyad respekt för kockar (även om jag alltid hyst respekt för dem med stora vassa knivar) och undrar samtidigt hur det är möjlig att gå upp vikt när man jobbar i kök. Idag blir det nog hämtpizza.