Det här är ett verkligt otippat recept på min blogg. Av många olika anledningar. Vi snackar rap, vegetariskt, orientaliskt och alkoholfritt.

Jag visste knappt vem Adam Tensta var förrän jag såg honom i matlagningsdokusåpan Halv åtta hos mig. Men denne helnyktre, rappande vegetarian imponerade på Bengt Frithiofsson, Alexandra Pascalidou och Monica Dominique med sin matlagning. Jag var helt enkelt tvungen att testa detta recept på burmesisk palak paneer som jag modifierat något.

Det blev fantastiskt gott! Sött, syrligt, salt, hett och aromatiskt i en härlig kakafoni på tallriken. Jag och kära hustrun goffade in helt maniskt. Något av det godaste på länge! Kommer att laga detta många gånger! På grund av matens karaktär och som en bugning till nyktre Adam drack jag Orangina till. Det var faktiskt en klockren mat/dryck-kombo.

Palak paneer

Skiva 250 gr halloumiost och stek så de får en ganska rejäl stekyta. Lägg åt sidan. Hacka en gul lök och fräs i olivolja så att den mjuknar men inte tar färg. Lägg i 2 hackade vitlöksklyftor och cirka 3 msk grovriven ingefära och 2 st finhackade röd spansk peppar. Fräs en stund till och blanda sedan ner 450 gr hel bladspenat (fryst och upptinad) och 2 msk senapsfrön. Värm upp och tillsätt 2 dl matlagningsgrädde. Låt puttra en stund. Färgsätt med gurkmeja och smaksätt med en skvätt vinäger, 2 tsk salt, svartpeppar och 1 msk råsocker. Smaka av. Innan servering vänder du ner halloumin och värmer på den. Servera med ris.

Gurkraita

Skala, halvera, kärna ur och hacka en halv gurka. Blanda ner i 3 dl 10% yoghurt som du rört ner 1 tsk salt. Klart!

Mangorelish

Skala och finhacka en gul lök. Tärna en mango ganska fint. Halvera ett helt paket physalis. Finstrimla och finhacka en habanerochili. Använd gärna plasthandskar när du hanterar chilin, den är STARK! Rör samman allt med 1 msk florsocker och saften från en limefrukt.

Allmänheten varnas! Nedan följer en lååång post om världens mest intressanta dryck.

Sherry är vinvärldens mest underskattade vin. Sherry ger fantastisk valuta för pengarna. Sherry är en av världens mest karaktärsfulla viner. Få viner går så bra till knepiga matkombinationer som sherry. Fråga vilken sommelier eller vinskribent som helst och de skriver under på ovanstående. Ändå dricks det nästan ingen sherry, inte ens av sommelierer eller vinskribenter. Man kan undra varför.

Sherry är ett vin som, liksom champagne, präglas av vinifikation och lagring snarare än växtplats eller druva. Även om klimatförhållanden och jordmån är väldigt speciell i Jerez i södra Spanien så baseras sherry på ett vitt vin som i sin karaktär är enkelt, neutralt, torrt, med låg syra och av den bleka druvan palomino. Ett trist vin med andra ord. Den stora förvandlingen sker när vinet utvecklas vid lagringen.

Den unika lagringsmetoden benämns solera och är ett system av gamla fat, fyllda till 5/6-delar, där unga viner successivt blandas med äldre. Systemet kan liknas vid en trappa med många steg där det äldsta vinet befinner sig längst ned och årets skörd fylls på högst upp. Från faten med det äldsta vinet tappas maximalt en tredjedel av vinet som buteljeras. Därefter fylls faten på med yngre vin från nivån ovanför och dessa i sin tur från faten ytterligare ett steg upp. Och så vidare. Syftet är att olika årgångar blandas för att ge en produkt av jämn kvalitet. Det unga vinet antar snabbt karaktären av det äldre. Detta innebär att sherry är en årgångslös* produkt med en genomsnittsålder på minst tre år men oftast mycket äldre. Solerasystemen och faten är ofta mycket gamla, ofta sekelgamla, och innehåller i teorin en fraktion av alla årgångar som någonsin passerat igenom dem.

Det finns tre huvudtyper av sherry; fino, oloroso och de naturligt söta. De ”onaturligt söta” är blandad och uppsötad sherry för exportmarknaden (läs ”England”), det vill säga den typiska ”tantsherryn”.

Fino (eller manzanilla om vinet är lagrat i hamnstaden  Sanlúcar de Barrameda) är en sherry som skapats genom biologisk mognad.

Till det färdiga, torra vinet tillsätts neutral druvsprit till cirka 15% alkohol. Vid denna nivå hålls vinet stabilt samtidigt som ett jästtäcke (flor) kan bildas. Flortäcket består av olika jässtammar som alla kräver syre för sin överlevnad, därför flyter de på ytan som ett cappuccinoskum. Floret skyddar vinet från oxidation genom att ligga som ett lock över vinet och dessutom konsumera det syre som är utlöst i vinet. Jästen tar också andra näringsämnen ur vinet och reducerar syra, alkohol, flyktiga syror, glycerin och eventuellt restsocker.

Detta innebär bland annat att fino är knastertorrt, har låg syra och en vattenliknande munkänsla. Under täcket, och genom avdunstning, koncentreras andra ämnen såsom aldehyder (flyktiga aromämnen) och fenoler (bundna aromämnen). Det sistnämnda ett ämne som vanligtvis förekommer endast i små koncentrationer i vita viner. Tillsammans innebär detta ett vin som är förrädiskt lätt i kroppen men med stor doft och smakkoncentration. För den ovane kan detta vara en upplevelse som kan vara lite svår att hantera.

En fino är mycket blekt gul i färgen. Doften visar exempelvis upp karaktär av jäst, gröna äpplen, gröna oliver, örter och kamomill. Den torra, mycket lätta munkänslan känns frisk även om syran är låg. Toner av jäst brukar vara tydliga och vinet brukar ha en distinkt, nästan skarpt ren avslutning.

Oloroso framställs av ett något kraftfullare basvin som genomgår oxidativ mognad. Genom att höja alkoholhalten till minst 18% förhindras bildandet av den känsliga jästkulturen och vinet utsätts därför under hela sin mognad för syrets inverkan. Genom oxidationen koncentreras alkohol, flyktiga syror, glycerin och eventuellt restsocker. Koncentrationen genom avdunstning blir här ännu större. Den rakt motsatta utvecklingen mot fino med andra ord.

Till utseendet är en oloroso mörkt bärstensfärgad till mahogny. I doften hittar man självklart oxidativa toner som nötter, kryddighet, russin, torkad frukt, julkaka och salmiak. Smaken är fyllig, torr, eldig och frisk med en stor smakrikedom som speglar doften.

Amontillado är en annan vanlig sherrytyp. Det är i princip en oxiderad fino. När en fino gått igenom sin utveckling i soleran får den fortsatt utveckling som en oloroso, det vill säga utan skyddande jästtäcke. Resultatet blir ett vin med karaktären av en fino i munkänslan men med tydliga oxidationstoner i doften. Till skillnad från en oloroso hittar vi jästtoner och tydlig karaktär av hasselnötter.

De naturligt söta vinerna pedro ximénez och moscatel är båda uppkallade efter respektive druva de framställs av. För att uppnå den extremt koncentrerade sötman (upp till 400 g per liter) i dessa viner soltorkas druvorna. Därefter pressas de och musten genomgår en kortare jäsning innan denna avbryts genom tillsatts av vinsprit. dessutom genomgår även dessa viner en oxidativ mognad som en oloroso.

Det speciella framställningssättet för sherry gör också att de är mycket lätta att kombinera med olika typer av mat. Dominerande karaktärer i andra viner som hög syra, markant tanninstruktur och fatkaraktär ställer ofta till problem i kombination med mat, särskilt om denna är rik på umami. Detta saknar vi i sherry. Istället har vi i fino, manzanilla och amontillado höga nivåer av ämnet diketopiperazin (DKP). Detta ämne har förmågan att förstärka upplevelsen av umami och förklarar kärleksförhållandet mellan fino och läckerheter som sushi, gravad lax och ostron. Amontilladons nötiga karaktär kombinerat med DKP ger en given fullpoängare tillsammans med den umamistinna serranoskinkan.

Oloroso som oxiderats och fatlagrats i decennier har en koncentration, fyllighet, smakrikedom och friskhet som matchar kraftiga vilträtter, ankbröst, mustiga grytor och andra rätter som brukar kopplas till kraftiga röda viner. Trots sin ålder och fatlagring saknar  vinet fatkaraktär som ofta ställer till det i gommen.

Amontilladons och olorosons oxidationsaromer fungerar fantastiskt väl ihop med svamp, smörighet och smak- och doftupplevelserna från maillardreaktioner (stekytor till exempel), något som druviga och fruktiga aromer har svårare för.

Även i maten är sherry en undergörare. Finon och amontilladon fungerar även här som smakförsärkare och lyfter vilken sås eller soppa som helst. De nötiga, torkade smakaromerna i oloroson ger kickar till svamprätter, mustiga grytor och till saffransdoftande skaldjursrätter(!).

Ser man till vad man får för pengarna när man köper en flaska sherry så är det nästan så man rodnar. En fino eller manzanilla av högsta kvalitet med en lagringstid mellan 3,5 till 7 år kostar runt 100 kronor för en helflaska. Motsvarande för en amontillado eller oloroso som åtminstone haft en mognadsprocess på runt 8 år ligger runt 150 kronor. Drygt är det också!

Så åter till frågan; varför dricker vi ingen sherry?

Jag tror, och det här är min teori, att det handlar om gammal hederlig vinsnobbism i kombination med det lite nyare vinnörderiet.

Tittar man på det så ser man att

• sherry är årgångslöst*
• sherry saknar vinmakare
• sherry har inga vingårdsbeteckningar eller byappelationer
• sherry tillverkas av endast ett mindre antal bodegor
• sherry är överkomligt i pris

Här saknas med andra ord alla förutsättningar för snobbism och nörderi i alla dess former.

Däremot är sherry det perfekta vinet för dem som är intresserade av smaker, mat, dryck och stora upplevelser.

* Det finns sherry som är årgångsbetecknad, men dessa är mycket ovanliga och dyra.

Idag har jag anledning att vara glad. Vi har fått en ny pizzeria i kvarteret!

V.E.S.P.A har flyttat hit och kompletterar den trogna sunkpizzerian med lite mer fancy prét-à-porter-pizza med riktigt fina råvaror. Utnyttjade introduktionserbjudandet som inkluderade lite syndig italiensk glass. Perfekt avrundning på påskhelgen.

I väntan på godsakerna beställde jag en italiensk öl och sjönk ner i en soffa. På rekommendation tog jag en Gradisca från hantverksbryggeriet Amarcord.

I glaset ljust bärnstenfärgad öl lite lätt grumlig av jästfällning. Doften är mycket fruktig, lätt blommig med en liten ton av knäck. Smaken är fyllig, mycket fruktig och frisk med en ton av aprikos. Mycket lätt beska och med en diskret sötma. Liten karaktär av veteöl som säkert kommer från jästen. Mycket trevlig öl som säkert kommer att sitta som en fläskläpp på uteserveringen i sommar när vi delar på en parma-ruccola-pizza.

Ser fram emot sommaren, mer hämtpizza och fler av de spännande italienska ölen på listan.

Mercurey är ett mindre omsusat område i Bourgogne som ligger lite längre söderut i en lantligare del av distriktet. Härifrån kommer många välgjorda och fruktiga viner, både röda och vita, till rimliga pengar.

Producenten Albert Bichot är en gammal traditionstyngd négociant (vinhandlarfirma) som de senaste decennierna haft ett mindre gott rykte om sig. Som så många andra firmor i Bourgogne har de på senare år gjort en rejäl uppryckning i kvalitet genom investeringar och ny vinmakningsfilosofi. Det är exempelvis Bichot som bland annat ligger bakom den läckra chablisen från Château Long Depaquit.

Tyvärr hjälper inget av ovanstående när det kommer till vinet 2007 Mercurey Domaine Adélie. Här har vi typexemplet på en trist, snipig, kärv och syrlig bourgogne som knappt orkar prestera lite lingonfrukt att dölja de gröna, omogna aromerna.  När Systembolaget köper in sådant här är det inte konstigt att konsumenterna tycker att bourgogneviner är dyra och svårbegripliga och flyr tillbaka in i boxträsket.

Inte ens en masochistiskt lagd frankofil som jag hittar något försonande här.

Köp istället den Mercurey jag provade häromsistens som till en mindre slant visar en helt annan karaktär.

Italienska viner är inte mitt förstahandsval när jag ska plocka med mig flaskor från Systembolaget. Det blir hellre franska, spanska och en och annan tysk i den ordningen. Det är inte så att jag inte gillar italienska viner. Tvärtom finns det storslagna, nyanserade och fantastiska viner. Problemet för mig är att hitta dem och sedan ha råd att köpa dem.

Då är det kul att stöta på ett vin som 2007 d’Annona Barbera d’Asti Superiore från Piemonte i nordvästra Italien. Som framgår av namnet är det framställt av druvan barbera som länge ansågs vara en ganska simpel druva utan större karaktär som bäst lämpade sig för enklare viner med kort livslängd. På senare år har man dock insett att den har en fantastisk potential och att den kan fatlagras med framgång.

Redan när jag häller upp vinet i glaset slås jag av den täta, djupa rubinröda färgen. Doften är stor, varm, djup  och fruktig och bjuder på blå plommon, mörka körsbär, torkade örter, sötlakrits och en liten ton av piptobak. Smaken harmonierar väl med doften med sin fylliga, mjuka och fruktiga karaktär där de måttliga frukttanninerna och den diskreta fattonen håller upp den stora frukten tillsammans med en frisk syrlighet. Arombilden i smaken är mer dominerad av röda bär, hallon, körsbär och en tydlig örtighet. Välbalanserat, tilltalande och med bra längd. Vinet har redan släppt en ganska kraftig fällning och kan därför behöva dekanteras om man inte vill ha grums i sista glaset.

Det här är ett vin jag tror tilltalar många. Den nästan inställsamma fruktigheten backas av en tydlig ursprungs- och druvkaraktär som ger vinet identitet. Ett vin lätt att kombinera med många maträtter och en lite elegantare utmanare till Grillvinstiteln 2010.

Petite sirah är ingen druva man stöter på varje dag, men den är väl värd att hålla utkik efter. I Frankrike lever den anonymt under artistnamnet durif efter François Durif som skapade den genom att korsa syrah och den fullständigt okända druvan peloursin. I Kalifornien har den dock blivit populär som ”den lilla sirah” hos dem som älskar fruktiga, kryddiga viner med toner av mörka bär och inte allt för tuffa tanniner.

Idag fick jag prova det röda syskonet till den viognier som hissades på twitterprovningen i fredags. Särskilt kul att testa eftersom det

1. är ett kaliforniskt vin som jag gillar (jo jag gillar andra också men då kostar de oftast 4-8 gånger mer)
2. kostar under 100 kr (precis)
3. är ett riktigt juste grillvin.

2008 McManis Petite Sirah levererar ett djupt, blålila helt ogenomskinligt vin med stor fruktig, rökig och aromatisk doft med drag av tjära och vanilj. Smaken är fyllig med massor av mjuk, mogen mörk frukt som svarta vinbär, björnbär och blåbär men med en mjuk tannin- och fatstruktur. Som gjort för att kunna hantera grillos, kladdiga tillbehör, plastmuggar, vidbränt kött och grillsås. Ett riktigt mulligt och mumsigt vin om jag lämnar vinvokabulären för ett ögonblick. Enda minuset är den något överdrivna eken som ger en lite kvalmig vaniljton i vinglaset efter en stund. Men det är inget som inte ett duralexglas fixar.

Gårdagens provning på Twitter var en fantastiskt rolig upplevelse. Bara tanken att människor runt om i landet knatat iväg till Systembolaget och köpt samma viner och satt hemma och provade samtidigt var spännande. Att sedan få ta del av kommentarerna i realtid, höra om vad som åts till vinerna och stämningen ute i stugorna var häligt.

Det är svårt att säga hur många som deltog, men uppskattningsvis 15-20 var aktiva. Det hela höll på nästan en och en halv timme. Alf och jag har redan bestämt att återkomma med en ny provning, lite mer uppstyrd och genomtänkt så att alla kan vara med.

Du kan kolla hela långa provningen här: #twittertn

2008 McManis Viognier hade en tydligt aromatisk, kryddig doft med påtaglig ton av mogna, exotiska frukter. De flesta på provningen verkade hitta aprikoser men även grapefrukt och piggelin. En liten diskussion utspann sig också om hur man gör distinktion mellan olika citrusfrukter. De flesta var också eniga om det aromatiska anslaget. Smaken var torr, medelfyllig och ganska frisk och det fanns en liten ”fet” munkänsla. Ganska balanserat och utan den förväntade eldigheten och baktunga stilen. Inte alls dumt. Passar säkert fint till en somrig buffé, matiga sallader och kan bli en favorit till många vegetariska rätter. Provningens mest uppskattade vin.

2007 GR-174 fick direkt en kommentar om ”gammal träplanka”. Själv var jag lite snällare och beskrev doften som ceder/blyertspenna och björnbärsmarmelad. Doften upplevde jag som relativt enkel, alkoholpräglad och spretig. Det var inte bättre med smaken som kändes okoncentrerad, förvånansvärt tunn med klena tanniner och en besvärande beska i eftersmaken. Ett typexempel på ett vin som försöker leva upp till något det inte är. Här har mer arbete lagts på vinmakningen än i vingården. Mycket smink och puts som inte kan dölja ett enkelt vin i grunden. Någon skrev ”passar bättre i grytan än till”. Kära hustrun smakade av det och sa ”Det smakar billigt. Typ sådant man får som husets vin”. En väntad besvikelse. Man har tuffa betingelser i Priorat och kan inte göra billiga viner utan att det går ut över upplevelsen. Ett typexempel på vad som händer när Systembolaget frågar efter för billiga viner. Undvik!

2007 Grande Maison Cuvée des Anges var ett vin som resulterade i många kommentarer och liknelser som ”De där finska ananakaramellerna som fanns/finns på finlandsbåtarna”, ”Haribos fruktnappar” och ”persisk sockervadd”. Den sistnämnda kom givetvis från en tafflande matnörd. Annars hittade många honung i doften samt en tydlig saffranston som är typisk för viner som framställts av ädelrötade druvor. Smaken var måttligt söt och hade en fin syra som gav vinet lätthet och fräschör och aromer av ananas och saffran kom tillbaka. Ett bra vin till smakrika ostar och sommarens bärdesserter. Men prova för all del även till heta rätter, gärna med skaldjur.

Här kommer en liten presentation av de viner som kommer att provas under twittervinprovningen på fredag. Från kl 20 på fredag kan du följa provningen i realtid här: #twittertn

Edit: Omdömen om vinerna efter provningen hittar du här.

2008 McManis Viognier är som namnet anger framställt av druvan viognier. Druvan har sitt ursprung i norra Rhône där den står för nästan majestätiska, tungt parfymerade viner. För inte så länge sedan var den på väg att försvinna eftersom den ansågs vara otidsenlig och dessutom ganska svårodlad. Nya kloner (varianter) av druvan togs fram och fick en renässans under 1990-talet bland annat i Languedoc och i Kalifornien. De moderna viogniervinerna är lättare och friskare i karaktären än de klassiska rhônevarianterna. De har heller inte den intensiva aromatiska karaktären men har ofta en trevlig kryddighet, tropisk frukt och bra fyllighet. Allt oftare ser vi viognier i blandningar med denn blå druvan shiraz/syrah, en traditionell blend med ursprung i Côte Rôtie.

Denna viognier har sitt ursprung i Kalifornien och med allra största sannolikhet i det heta och bördiga Central Valley (producenten är medvetet svävande om druvornas ursprung men hemadressen är avslöjande) där man framför allt framställer enkla, billiga volymviner. I det här fallet har man dock lyckats att hålla ner alkoholhalten något vilket kan borga för fräschör.

2007 GR-174 kommer från det hypade kultområdet Priorat i Katalonien. Vinodlingen har långa traditioner i det karga, dramatiska, fattiga och ganska öde området strax söder om Barcelona men dess moderna vinhistoria är knappt två decennier. Efter att ett gäng unga, framåt vinmakare nått uppmärksamheten och framgång med koncentrerade, fruktiga och mäktigt alkoholstinna viner så har nya egendomar ploppat upp som svampar ur den skifferjorden llicorella. Många av de ursprungliga terrasserade vingårdarna ligger fortfarande öde efter att de ursprungliga ägarna lämnat området för en framtid i andra delar av Spanien.

De viktigaste druvorna i området är garnatxa (garnacha/grenache) och  carinyena (cariñena/carignan) som i detta vin också fått sällskap av en tredjedel cabernet sauvignon. Hälften av vinet har lagrats 9 månader på franska ekfat, huruvida dessa var nya eller ej framgår inte. Det fantasieggande namnet har vinet fått efter vägen som går igenom vingårdarna. Intressant med ett vin från området i en lägre prisklass även om det väcker misstankar om mindre karaktär. Det finns förklaraingar till att vinerna härifrån aldrig är billiga.

2007 Grande Maison Cuvée des Anges är ett sött vin från området Monbazillac precis öster om Bordeaux. Precis som i det mer kända området Sauternes i Bordeaux så framställs vinerna här av företrädesvis druvan sémillon med mindre inslag av sauvignon blanc och muscadelle. Även i Monbazillac angrips druvorna av ädelröta som koncentrerar sötman, syran och smakämnena i druvan samt även förändrar karaktären och bland annat ger en ton av saffran.

Druvorna till detta vin är ekologiskt odlade. Vinerna från Monbazillac brukar generellt erbjuda god återbäring på den erlagda pengen.

Rubriken handlar faktiskt inte om mig. Det vore orimligt eftersom jag faktiskt har en liiiiten bit kvar.

En god kollega kom idag på morgonen med en halvfull flaska Vouvray från producenten Domaine Bourillon Dorleans. Årgången 1959! Trevlig morgonfika. Minst sagt.

Druvan i Vouvray är chenin blanc som i området ger allt från knastertorra till intensivt söta och även mousserande viner. De torra och framförallt söta vinerna har i många fall en enorm lagringspotential. Chenin blanc ger även mycket intressanta och njutbara viner i Sydafrika.

I glaset möttes jag av en vacker gyllengul ton. Doften var stor, utvecklad och mogen med toner av mandelmassa, äppelkällare, hjortron, tomatjuice, skaldjur, rosor och honung. Komplex doft om utvecklades i glaset hela tiden och under dagen blivit allt intensivare med parfymerad, kryddig ton. Helt hänförande. Smaken torr men med en förnimmelse av sötma som förmodligen kommer från alla de mogna, rika aromerna och den stora, generösa frukten som drog åt det tropiska hållet. Tydligt mogen men med en fantastiskt spänst, fräschör och balans. Aromerna bär fram krusbär, bokna äpple, honung, mandelmassa och en avslutande tydlig mineralton. Lång, elegant och komplex.

Hade aldrig i livet gissat på ett halvsekelgammalt vin. Mest imponerande är att vinet öppnats kvällen innan och utvecklades i glaset under halva dagen utan tecken på att tackla av.

Vinet verkar fortfarande finnas hos importören Janake.

Jag tycker att det är fantastiskt intressant med den gryende, svenska vinproduktionen.

Vi har en kraftigt växande hobbyrörelse och vinodlarförening samt flera kommersiella vinproducenter. Att det går att göra viner av mycket god kvalitet är omvittnat och jag kan lova att vi bara set början.

En av vinproducenterna som rycker fram starkt och är mycket aktiv är Vingården Åhus (hemsidan är dock ganska inaktiv). Jag har provat några av deras experimentviner tidigare och de har varit mycket lovande. Idag fick jag testa ett rosévin som de gjort i ganska stor volym på grund av en framtvingad tidig skörd beroende av kraftig kyla i höstas.

Vinet hade en stor, ren, tydlig doft av granny smith-äpplen och hallonbåtar. Smaken var ren men dominerades av en nästan aggressiv, hög syra som tydligt var präglad av den tidiga skörden. Det fanns dock bra frukt i vinet. Framsynt nog har ojäst druvmust sparats och kommer att tillsättas för att höja sötman och balansera ut syran. Ser fram emot att få prova det färdiga vinet som säkert kommer att resultera i en läskande, matorienterad rosé.