En gång om året bedömer vi på Gustibus Wine & Spirit Academy viner på uppdrag av Svenska Vinodlarföreningen. Förra lördagen provades vinerna och idag presenterade jag resultatet på föreningens årsmöte och delade ut diplom.

Vinerna anmäls, skickas in och provas blint av en jury bestående av fem erfarna personer från olika delar av vinbranschen. Vinerna bedöms enligt en 20-poängsskala där 8 poäng är Godkänt, 11 poäng ger Brons, 13 poäng Silver och Guld när man uppnår 15 poäng.

Då 2013 var ett nästintill perfekt år så var förväntningarna stora och hela 54 olika viner hade skickats in till bedömning vilket är ett rekord. Förra året, efter en skral skörd, störtdök resultatet till ett snitt på 6,76, det vill säga en bra bit under godkänt som är 8 poäng. Förhoppningen att få ett högt genomsnitt och chansen att kanske få dela ut många diplom och kanske till och med ett guld kom dock snabbt på skam.

Snittet blev skrala 6,27! Förra året blev det 11 godkända viner varav två bronsmedaljer men i år bara 8 godkända varav ett silver. Mycket nedslående. En stor del av förklaringen kan finnas i att flera av de större vingårdarna av någon anledning inte skickat in viner och att merparten därför kan räknas till hobbyodlarnas skara. Men även den tekniska kvaliteten var lägre och många var vinerna som hade både en och flera skönhetsfel och rent av defekter. Mycket oxiderat, översvalat samt märkligt nog både oxiderat och översvalat i vissa viner.

Här nedan listar jag det godkända vinerna.

Godkända vita viner av solaris blev 2013 Solaris från Vallda Vingård, 2013 Änglavin Solaris från Vingården Änglavin,  2013 Amoroso Solaris från Södåkra Vingård, 2013 Solaris I och 2013 Solaris II båda från Domaine Bellevue. Det enda röda som blev godkänt var 2013 Brännestads Röda från Brännestads Vingård. Godkänt blev också 2013 CARL,ett vitt vin med sötma från Gullyckevin. Bästa vin blev i särklass 2009 Blaxsta Vidal Ice Wine från Blaxsta Vingård som tilldelades silvermedalj.

Ibland blir man förvånad. Förvånad på ett positivt sätt.

Jag har på avstånd följt och sporadiskt fått information om planteringen av vingården på Skepparp nära Kivik. Det är Bengt ”Fuffe” Åkessons (just det, familjen Åkesson bakom Kiviks Musteri och Åkesson Vin) eget lilla projekt på den gamla familjegården. 2012 var den allra första skörden och jag hade inga som helst förväntningar på ett helt nytt skånskt vin från purunga stockar. Att vinet dessutom kaxigt döpts till Grand Prix Solaris (årgångslöst?) gör ju inte att man har förväntningarna på rätt ställe och 189 kronor för en halvliter är inte billigt.

Men! Detta är nog ett av de bättre svenska vinerna jag provat. Inte det bästa men riktigt, riktigt bra! Läckert, slankt men en typisk ”svensk” syra. Stilmässigt ligger vinet mellan en nyanserad sauvignon blanc och en mineralpräglad chablis. Snygg, balanserad och njutbar.

Mycket ljust vitt vin med en ren, frisk doft av citron, lime, krusbär och gröna örter. Torr, klar, distinkt och stram syra som balanseras av en förvånansvärt koncentrerad frukt med karaktär av gröna äpplen, citrus och lime. Lång smak och tydlig mineralitet i eftersmaken.

Jag hade desto större förväntningar på den flaskjästa cidern efter att ha provat de långlagrade experimenten från Kiviks Musteri. Jag blev inte besviken!

Gyllengul färg och stor, rik doft av lätt bokna äpplen, vanilj, kanel, kryddighet och nästan en ton av calvados. Torr, fruktig och mycket frisk smak med kryddighet, apelsin och lite övermogna äpplen. Lång, balansera och ren eftersmak.

Om någon tvivlat på att man kan göra riktigt bra cider i Sverige och på svenska äpplen så är de härmed motbevisade. Stilmässigt liknar den en engelsk cider men med en viss fransk komplexitet.

Det är kul att bli positivt överraskad!

Varm sommar och mycket jobb har inneburit välkylda roséviner, friska vita viner och ett och annat enklare rött till grillkvällarna. Ingen tid att fördjupa sig i analyser när vinernas syfte varit av rekreationstyp. Därför kom det som en befrielse och snudd på en uppenbarelse att öppna en flaska bättre röd bordeaux i går kväll när temperaturen sjönk när nästan höstliga vindar drev fram mörka moln över himlen.

Jag blev av kollegan rekommenderad att dricka 2011 Château Talbot från kommunen Saint Julien fast den fortfarande är mycket ung. Även om jag är mer än lovligt svag för (över-) mogna bordeauxer så finns det definitivt en charm i kraften och den strama frukten i de unga vinerna. Årgången 2011 räknas som en ganska svag årgång i skuggan av de riktigt starka år som föregick den. Med för bordeaux behöver det inte vara en nackdel. Vinmakarna har gjort en konst av att blanda viner från olika druvor och lägen för att kompensera brister i årgången. ”Dåliga” år är ”vinmakarår” och innebär i bästa fall att vinerna blir tillgängliga att njuta mycket tidigare. ”Bra” år är framförallt till för dem med tålamod…och en tjock plånbok.

Årgångarna 2009 och 2010 av Château Talbot kostade runt 600 kronor på Systembolaget men 2011 såldes för 396 kronor. Nu har jag inte provat dessa årgångar och kan därför inte jämföra och jag gjorde inte heller några anteckningar då jag njöt vinet i stor Riedel-kupa till fjärde säsongen av ”The Killing”. Efter sommarens anspråkslösa vinflod var det som att komma hem igen att dricka Talbot. Vinet var slankt snarare än kraftfullt med ung, pigg och saftig fruktighet. Vinet struktur bredde ut sig i alla dimensioner men tanninerna var mjuka och syrorna balanserade. Lång smakSmaken var lång med lager på lager av relativ komplexitet som hann uppenbara sig trots att vinet njöts i stora klunkar och flaska snabbt blev tömd. Vinet kunde definitivt ha utvecklats i flaskan under många år men levererade oförställd njutning en söndagkväll när sommaren försiktigt börjar sträcka sig efter hösten.

Då och då dimper det ner varuprov i form av vin. Oftast får jag först en förfrågan om jag vill ha ett prov. Gäller det bag-in-box tackar jag konsekvent nej. Är det viner som inte intresserar mig eller som jag misstänker inte håller måttet så avstår jag också. När jag provat dem så skriver jag en bloggpost om vinet är bra och värt att kommentera. Om vinet är mediokert, ointressant eller trist så skriver jag inte alls men ger en kommentar till den som skickat vinet. Jag berättar alltid i bloggposten att jag fått vinet som varuprov. Sådan är min policy.

Får jag en förfrågan om att prova champagne så är min policy att konsekvent tacka ja. Så också i fallet med Alexandre Bonnet Grande Réserve Brut. Lite kul tyckte jag att det var att få prova denna producent igen då jag för många år sedan en kort tid arbetade med dem med offerter till Systembolaget och gillade vinerna för deras elegans och renhet.

Grande Reserve Brut är snygg, ren, frisk och dominerad av citrus och lime, antydan till brödighet och med en tydlig kritig mineralitet både i doft och smak. Trots att vinet domineras av pinot noir i blenden så känns den mer som en blanc de blanc; frisk, slank, elegant och med en lång mineraltät eftersmak. Samtidigt är den lite insmickrande med en ganska hög dosage (10 g) som dock är väl integrerad.

Jag är inte mycket för drinkar men jag ÄLSKAR pisco sour! Jag innbillar mig att man skulle kunna leva på denna drink om det kniper. Den är så så god att den måste helt enkelt innehålla hela kostcirkeln.

Jag fick smak för denna drink när jag förra året var i Chile. Det lena täta skummet och den intensivt sursöta limesmaken som effektivt döljer alkoholen gör den både ljuvlig och livsfarlig. Nationaldrink i både Chile och Peru där debatten är het om vilket landa som är det verkliga ursprunget. Sant är dock att druvdestillatet pisco tillverkas i bägge länderna och är med sin aromatiska, druviga smak omistlig som bas.

Jag fick ett prov på El Gobernador Pisco från Torres Chile och visste sedan mitt besök där att det var en snyggt destillerad sprit som ger ett utmärkt resultat i drinken. Att flaskan sedan är tokigt retrosnygg gör inte mig någonting.

Så här gör jag en pisco sour till 2-3 personer: Koka en sockerlag på 1,5 dl vatten och 1,5 dl socker och kyl ner. Pressa 4-5 lime och/eller citroner så du får 1,5- 2 dl juice och ställ kallt. I en mixer häller du 8-10 cl iskall pisco, den kylda sockerlagen och juicen samt 6-8 iskuber och en äggvita. Mixa väl så ett fast, tätt skum bildas, cirka 30 sekunder. Servera i höga smala glas, typ champagneglas, och stänk några droppar Angostura eller annan bitter på toppen om du har. Njut!

Julöl brukar inte vara min grej. Ofta är de för alkoholstarka, övermäktiga eller för söta. De brukar varken funka till julmaten eller till att släcka törsten med. Många av de importerade sorterna och de från mikrobryggerier kan ibland också verka lite gimmickartade.

Därför blev jag positivt överraskad när jag fick prova Wisby Julbrygd från Gottlands Bryggeri som ägs av Spendrups. En riktigt mörk lager med fin, tät skumkrona som drar åt det gulbeiga. Doften är rik, lite kryddig med inslag av torkad frukt, sirap men med aningen lite för överdrivna humletoner som drar över åt pennvässarskräp. Smaken är ganska fyllig med behärskad maltsötma, rika brända toner, kaffe, torkad frukt, mörkt bröd, och en humlebeska som är markerad men balanserar på en fin gräns där den fortfarande känns uppfriskande.

Riktigt trevlig öl med fin balans. Dock är den lite för bitter för att passa till julmaten vars sötma kräver lite mildare beska. Däremot tror jag den fungerar fint när man tröttnat på den söta mumman och vill ha något att läska strupen med när man pöser över av all den goda maten.

För knappt ett halvår sedan fick jag prova Mira la Mar Oloroso och blev lite kär. Nu har jag fått prova övriga viner i serien av sherry från kooperativet Aecovi. Riktigt bra grejer med karaktär till nästan inga pengar alls. Tyvärr finns de ännu bara på restaurangsortimentet hos vin- och delikatessleverantören Gastro-Import.

Fino. Mycket ljust gul färg. Stor doft med de vanliga markörerna av mandelmjöl, jäst, gröna oliver samt en mycket tydlig fruktighet av gröna päron och äpple som snuddar vid att dofta Piggelin men med ett nyanserande drag av hästtagel som räddar det hela från banalitet. Torr och ovanligt fruktig och fyllig torr smak med en sälta och en umamistinn känsla som nästan liknar tomatsås. Mycket speciell och personlig fino.

Amontillado. Ljus bärnstensfärg. Medelstor doft med tydliga jästtoner, hästtagel, valnötter och en lite skarp ton av möbelpolityr, läder och salmiak. Medelfyllig, torr smak med koncentrerad karaktär av vita russin, nötter och salmiak. Mycket lång eftersmak med bra intensitet.

Pedro Ximenez. Cocoa-colafärgad. Stor och lite eldig doft av fikon, dadlar och russin och en tydlig kryddighet av kanel, kryddnejlika, eukalyptus, vaniljkola, apelsinmarmelad och bränt socker samt en liten animalisk ton. Fyllig och simmigt söt med frisk syra, eldighet, eukalyptus, knäck, russin och en komplext nyanserad eftersmak med brända toner och pepprig kryddighet. Ovanligt nyanserad PX.

För lite drygt ett år sedan skrev jag om det spännande projektet med flaskjäst cider från Kiviks Musteri. Den då nästan åttaåriga cidern levererades helt bentorr och var kanske inte i allas smak i sin väldigt strama stil.

Sändningen som nu levereras är ett år äldre men har efter degorgering (avlägsnade av jästen i flaskan) fått en tillsats av söt äppelmust. Detta har verkligen gjort underverk. Doften har kvar sin mogna doft av bokna äpplen men nu kompletterad av solvarma sommaräpplen och en liten kanelkrydda. Smaken är fortfarande mycket torr men frukten är rikare och den lilla och väl dolda sötman har skapat en mycket snygg balans. Avslutet är långt med fin äppelton och en härlig och aptitretande stramhet. Riktigt bra!

Försök att få tag på en flaska på Systembolaget för blygsamma 109 kronor.

Jag har flera gånger skrivit om hur det jäser i äppelsverige. Sortren must har har slagit igenom stort, hantverksmässig ciderproduktion ligger i startgroparna och det tillverkas redan äppelbrandy på flera håll. Äppelvin är det dock sämre med. Det finns ett halvtorrt från Kiviks Musteri på Systembolaget men det är också allt.

Därför var det kul att få prova 2011 COX från Gullyckevin som också är en av de många skånska vinodlarna. Helt utjäst och torrt håller det 11% (bör vara tillsatt socker också) och är varken filtrerat eller klarnat.

Helt briljant ljusgul färg och en mycket stor och aromatisk doft av äpplen och liten jästighet. Man får upplevelsen av de stora träbingarna sär äppelskorden samlas. Smaken är helt torr men mycket fruktig och en bra fyllighet och nästan lite fet munkänsla och någon skalkärvhet. Det enda som sticker ut är den lite tuffa äppelsyran men det det får man leva med om det ska vara helt torrt. Mycket bra längd, rent avslut och ett bevis på den potential våra svenska äpplen har för cider- och vinproduktion.

När det någon gång gång dyker upp en ny sherry i det ytterst magra utbudet på Systembolaget så är de snudd på att jag studsar upp och ner och klappar händerna av ren förtjusning. Så och idag. Glädjen blev dock kort då det visade sig att det var flaskor som egentligen hörde hemma på beställningssortimentet och att importören har tillfälligt slut på lagret*. Det är inte lätt att vara sherryälskare i Sverige.

Mer glädjande var då att vinet var riktigt trevlig. En gammal amontillado vars grundvin jästs på ekfat (ganska ovanlig idag) och spenderat minst åtta år under florlagret i en solera för att sedan spendera lika många år till utsatt för oxidation. Läs mer om sherrytillverkning här. Mycket karaktär och perfekt till charkuterier, lufttorkad skinka och lagrade ostar.

NV Del Principe Amontillado Muy Viejo / Marques del Real Tesoro. Medeldjup bärnsten. Stor, utvecklad doft av bokna äpplen, nötter, russin, getragg (!), läder, kola och salmiak. Eldigoch med lite  flyktiga toner samt svamp och apelsin. Medelfyllig, torr, mycket frisk och åtstramande med rik smak av torkad frukt, läder, salmiak, sälta, citrus, nötter och kola. Mycket lång och rik eftersmak med sälta, svamp och läder. Stramt men ändå läskande avslut.

*Enligt importören så har vinet kvalificerat sig in på hyllorna via beställningssortimentet och ska finnas tillgängligt i ett antal butiker från den 1:e september.