Jag har flera gånger skrivit om hur det jäser i äppelsverige. Sortren must har har slagit igenom stort, hantverksmässig ciderproduktion ligger i startgroparna och det tillverkas redan äppelbrandy på flera håll. Äppelvin är det dock sämre med. Det finns ett halvtorrt från Kiviks Musteri på Systembolaget men det är också allt.

Därför var det kul att få prova 2011 COX från Gullyckevin som också är en av de många skånska vinodlarna. Helt utjäst och torrt håller det 11% (bör vara tillsatt socker också) och är varken filtrerat eller klarnat.

Helt briljant ljusgul färg och en mycket stor och aromatisk doft av äpplen och liten jästighet. Man får upplevelsen av de stora träbingarna sär äppelskorden samlas. Smaken är helt torr men mycket fruktig och en bra fyllighet och nästan lite fet munkänsla och någon skalkärvhet. Det enda som sticker ut är den lite tuffa äppelsyran men det det får man leva med om det ska vara helt torrt. Mycket bra längd, rent avslut och ett bevis på den potential våra svenska äpplen har för cider- och vinproduktion.

När det någon gång gång dyker upp en ny sherry i det ytterst magra utbudet på Systembolaget så är de snudd på att jag studsar upp och ner och klappar händerna av ren förtjusning. Så och idag. Glädjen blev dock kort då det visade sig att det var flaskor som egentligen hörde hemma på beställningssortimentet och att importören har tillfälligt slut på lagret*. Det är inte lätt att vara sherryälskare i Sverige.

Mer glädjande var då att vinet var riktigt trevlig. En gammal amontillado vars grundvin jästs på ekfat (ganska ovanlig idag) och spenderat minst åtta år under florlagret i en solera för att sedan spendera lika många år till utsatt för oxidation. Läs mer om sherrytillverkning här. Mycket karaktär och perfekt till charkuterier, lufttorkad skinka och lagrade ostar.

NV Del Principe Amontillado Muy Viejo / Marques del Real Tesoro. Medeldjup bärnsten. Stor, utvecklad doft av bokna äpplen, nötter, russin, getragg (!), läder, kola och salmiak. Eldigoch med lite  flyktiga toner samt svamp och apelsin. Medelfyllig, torr, mycket frisk och åtstramande med rik smak av torkad frukt, läder, salmiak, sälta, citrus, nötter och kola. Mycket lång och rik eftersmak med sälta, svamp och läder. Stramt men ändå läskande avslut.

*Enligt importören så har vinet kvalificerat sig in på hyllorna via beställningssortimentet och ska finnas tillgängligt i ett antal butiker från den 1:e september.

Surströmming! Denna älskade och orättvist skydda delikatess! Den genuint matintresserade som inte åtminstone en gång provat denna specialitet saknar allmänbildning.

Jag har tidigare tipsat om hur man kan äta surströmming och provat olika öl till. Nu ville jag testa en dryck som jag misstänkt skulle passa fantastiskt till den jästa fisken: finosherry! Rent teoretiskt borde det knastertorra, uppfriskande vinet med sina jäsningsaromer, högre alkohol och väl kända affinitet till umamistinn mat sitta som en smäck. Men teorier kan falla platt som med veteölet i det förra testet. Oron var dock obefogad för detta var verkligen en kombination som fick det att sjunga i gommen! Jag avstod till och med de öl jag hade som reserv uti fall att.

Systembolaget har satsat ganska mycket på alkoholfria alternativ de senaste åren* och tydligen har efterfrågan och försäljningen ökat, särskilt denna sommar. Jag vet inte om det beror på att fler än jag får på antibiotika eller om det är en trend som är här för att stanna. Valde ut några drycker som inte är de-alkoholiserade viner. Tips på alkoholfri öl får du här.

P.Lex Pure är den alkoholfria varianten av artisten Petters Prosecco. Framställd av must från druvan glera ligger den smakmässigt närmare en moscato d’asti med sin söta, aromatiska stil. Nästan vattenklar, bra mousse, sött men ändå fräscht frisk och druvig är den riktigt ren, snygg och trevlig i sin okomplicerade framtoning. Plus också för en riktif ”champagnekork” istället för de trista plastproppar som alkoholfritt bubbel brukar missprydas med. Funkar bra som pratbubbel och till frukt- och bärdesserter.

Ett av de vanligare alkoholfria alternativen på både krogar och i butiker är Amé. Dessa består av bland annat av druv- och bärjuicer som aromatiserats med örter och blommor. Den rosévariant av Amé som nu finns på Systembolaget smakar hallonsoda rakt upp och ner fast med en lite blommig parfymerad ton i bakgrunden. Smaken är halvtorr med ganska frisk bärig smak av hallon. Lätt sprits och lite vattnig munkänsla. Ganska fräsch men liknelsen med hallonsoda nedvattnad av smältande is är inte långt borta. Den här gör du själv med hemkokt saft och mineralvatten. Onödig.

Rabarber borde vara intressant att få fram en bra alkoholfri dryck av. Massor med syror att jobba med och den där lite kärva karaktären som skulle kunna ge ryggrad åt en måltidsdryck. Men Alkoholfri Rabarbernektar  doftar nästan ingenting, möjligtvis lite fruktschampoo och hårbotten (!) och smakar halvsöt, ointressant rabarbersaft. Punkt. Dyrast av alla dryckerna med ett pris motsvarande över 80 kronor för en helbutelj gör att man minst sagt känner sig lurad.

I mitten av 90-talet fanns ett vin av svarta vinbär från Överkalix som hette Svartvin. Fantastiskt smakrikt, bra och intressant. Tyvärr gick projektet i stöpet, men kanske kommer producenten bakom Nigrum att göra även en jäst produkt som tar tillvara potentialen i dessa fantastiska bär. Snygg, djup färg som ser ut som ett mörkt rött vin med mognad. Mycket stor uttalad doft av svarta vinbär (surprise!), svamp, höstlöv. Tänkte instinktivt på mina första möten med Torres spanska viner av cabernet sauvignon. Medelfylligt, mycket friskt, bärigt och med en trevlig liten strävhet och viss längd. Sötman (40 g socker/l) är väl dold. Den här kan jag tänka mig att köpa bara för att den är så himla god och läskande. Nyttighetsfaktorn bör vara god då c-vitamin- och antioxidanthalten måste vara tokhög.

*Varken i Statens avtal med Systembolaget eller i ägardirektiven nämns något om försäljning utöver öl, vin och sprit. Det är därför ingen rättvis konkurrenssituation att monpolet utnyttjar sin ställning gentemot andra aktörer på marknaden. De lägger ju ansenliga summor i marknadsföring på något som de egentligen inte ska sälja.

Precis innan jag åkte på semester damp det ner en provflaska av Graham Beck Brut Rosé på posten. Hann inte prova den då och sedan har den legat välkyld och uppfordrande i kylskåpet och väntat på rätt tillfälle som infann sig idag.

Jag är generellt sett imponerad av den höga och jämna kvaliteten på sydafrikanskt mousserande vin (eller cap classique). För en hundralapp har du mycket att välja på och det är svårt att bli besviken oavsett vad man väljer. Den vita, bubblande Graham Beck provade jag i höstas och den levererade väl. Eftersom vi pratar semestertider, vackert väder, sommar, rosé och bekymmerslösa bubblor så kommer jagdenna gång inte att tråka ut mina läsare med någon utförlig smakbeskrivning som ändå ingen läser. Jag konstaterar bara att vinet följer mallen och levererar ett riktigt njutbart bubbel som förgyller vilken sommarkväll som helst.

Vinet ligger på beställningssortimentet vilket kräver några dagars framförhållning. Men det kan det vara värt.

Jag har tidigare skrivit om hur det puttrar och jäser i äppelsverige och om de många spännande produkterna som är på väg.

Nu har jag fått prova skånsk äppelbrandy och pommeau från XO Wines & Spirits i Södra Sandby. Spriten är rent och snyggt destillerad och till varje liter har det gått åt 20 kilo skånska äpplen. Man har också experimenterat med olika lång lagring och flera typer av fat. Resultatet är som väntat litet skakigt, ungt och trevande och inte något man direkt längtar efter att få sitta och meditera över. Men det är lovande, karaktärsfullt och den mycket påvra och enkla presentation passar innehållet väl. Föredrar både innehåll och yta här framför Kullados som jag testade nyligen.  Båda har dock långt kvar till Roslags Avec från Norrteje Bränneri. Priset är dock detsamma ungefär, runt 500 kr för 50 cl och 250 kronor för pommeau. Dessvärre finns dessa inte tillgängliga för privatkonsument ännu.

XO Orginal (1 år på franska ekfat): Mycket ljust mässingsfärgad. Ganska stor, ren doft med uttalad doft av mogna gula äpplen, äppelmos, lite tropisk fruktighet, en godiston som påminner om påskgodis (?) och en liten vaniljkrydda. Ganska skarp, eldig, spretig och kort smak typisk för ett ungt destillat. För enkelt och ungt i dagsläget.

XO First Batch (2 år på nya franska och begagnade rödvinsfatekfat): Ljust bärnstensfärgat. Medelstor, nyanserad doft av bokna äpplen, potatis (!) och ett drag av ingefärakarameller och vanilj. Eldig, kryddig, karaktärsfullt kryddig smak med tydlig karaktär av råvaran. Lite stram smak som ännu är lite kort , ofokuserad och rå. 

XO Pommes Feliz (1 år på franska 32-liters ekfat): Ljust kopparfärgat. Medelstor, pepprig doft av bokna äpplen, vanilj och liten flyktig syra. Eldig, kryddig, karaktärsfullt kryddig smak med tydlig karaktär av råvaran. Lite stram smak som ännu är lite kort , ofokuserad och rå. Medelfyllig, frisk smak med liten sötma, liten äppelkaraktär men en uppfriskade känsla av eukalyptus. Lite tunn och ofokuserad och saknar karaktär.

Roséchampagne är i de flesta fall besvikelser och alldeles för dyra jämfört med de vanliga varianterna. Bättre då att välja en crémant de bourgogne som är framställd på samma sätt och av pinot noir. En skillnad är faktiskt att en crémant görs genom att de blå druvorna får jäsa med musten för att ge den läckra färgen medan rosa champagne oftast framställs genom att helt enkelt tillsätta en skvätt rött till det vita basvinet.

Ett riktigt oväntat fynd var Patriarche Brut Rosé från gamla négociantfirman Patriarche Père et Fils som tidigare var en säkert val för trist och överprisad bourgogne. Det här bubblet hade dock en läcker färg mellan blekt laxrosa och lökskal och en fin doft av smultron, jäst och ett uns brödighet. Mjuk mousse, torrt med bra fyllighet, massor med röda bär och pigg syra. Snyggt med ren fin eftersmak med bra längd. Ett riktigt fynd för 85 spänn och sommarens bästa budgetbubbel. Ligger på beställningssortimentet så fem dagars framförhållning kan behövas men det är det värt.

Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och givetvis var vi tvungna att prova vad som passar till midsommarsillen.

Sill och potatis är så strängt traditionsstyrt att vi inte ifrågasätter om den ljusa ölen och akvaviten överhuvudtaget passar ihop med inläggningarna. Det stora problemet är att dagens inlagda sill är väldigt söt, särskilt den färdigköpta som de allra flesta äter. Ser vi tillbaka i vår mathistoria var inläggningarna saltare och syrligare vilket passade bättre ihop med torr och besk öl.

Vi valde att prova tre olika öltyper till matjes, senapssill, löksill och kallrökt lax: torra, friska och välhumlade Nils Oscar God Lager, mörka och tjeckiska Primator Dark Lager  med sin lite knäckiga ton och diskreta sötma samt fruktiga och fylliga alen Old Speckled Hen med karaktär av torkad frukt och balanserad beska. Vi testade också Läckö Slottsaquavit med ditinkt dillkaraktär samt örtiga Porsbrännvin som sorligt nog utgått ur sortimentet (så går det när man säljer ut dryckeskulturen). Eftersom många gillar sill men inte öl så slängde vi även in proseccon 2012 La Robinia Valdobbiadene Extra Dry  som fungerade så bra till sushin.

Med undantag för löksillen så fungerade inte den ljusa, svenska lagern speciellt bra då dess beska tog överhanden och den humlearomatiska karaktären förstärktes till parfymerade toner. Bättre gick det med de mörkare ölen med sötma och fruktighet där särskilt alen briljerade. Brännvinet fungerar i sammanhanget som gomrensare med sin höga alkohol. Akvavitens dillarom gifte sig fantastiskt med senapssil porsens distinkta örtighet kolliderade med laxens rökighet. Det fruktiga, mjukt mousserande vinet var faktiskt riktigt lyckat till samtliga smaker och kan fungera för den som vill ha ett alternativ till ölen.

Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och i den tredje provningen testade vi drycker mot sommarens populära takeaway.

En fråga som ständigt dyker upp om vilket dryckesval som är det bästa till sushi. Halvtorr riesling, gewürztraminer, champagne, veteöl och sake är standardsvaren. Det kniviga med sushi och maki-rolls är att det är det milda, söta och smakförhöjande riset som dominerar. Till detta kommer den råa fiskens smaker och konsistens samt sojan och den intensiva wasabin. Vi testade de klassiska förslagen men bytte ut den torra champagnen mot en fruktig prosecco.

Dryckesvalen blev 2012 Cono Sur Bicicleta Gewürztraminer från Chile, italienska proseccon 2012 La Robinia Valdobbiadene Extra Dry , 2009 Kunstler Riesling Kabinet från Rheingau, klassiska veteölen Weihenstephaner Hefe Weissbier samt saken Dewatsuru Choinama Futsu-Shu.

Den aromatiska, kryddiga och fruktiga gewürztraminern fungerade ganska dåligt till maten såvida man inte gillar överdådiga och parfymerade aromer. Veteölen fick också en doftskjuts och skumbananaromerna från jästen blev överdrivna samtidigt som ölens sötma förstärktes och blev obalanserad. Den halvtorra rieslingen upplevdes och för söt men vinvalet hade kunnat fungera bra om en något torrare variant hade valts. Saken kändes överraskande tam och trist i sammanhanget och och också lite för söt. Den stora överraskningen var den druviga proseccon med sin mjuka mousse och diskreta sötma. En riktig hit faktiskt.

Sushi + prosecco = sant!

Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och vi inledde med dryck till vit sparris.

Den vita sparrisen är en delikatess som vi gärna vill njuta till vin även om oxalsyran i primören gärna ställer till lite problem. Med ett klassiskt tillbehör som den feta och syrliga hollandaisesåsen kan problemet överbryggas. Parmesanostens sälta kan också fungera som ett bra komplement liksom en vinägrett på rödvinsvinäger och olivolja.

Bland vinerna fanns de klassiska valen; torra, fruktiga och mineralstinna 2012 Juliusspital Silvaner Kabinett Trocken från Franken samt halvtorra, friska och petroleumdoftande 2009 Kunstler Riesling Kabinett från Rheingau. Vi hade också valt torra och mycket fruktiga 2012 Villa Maria Sauvignon Blanc från Marlborough för att se om aromerna av örter, tropisk frukt och burksparris kunde spela med sparrisens karaktär. En högoddsare i form av bäriga, kryddiga och mjuka 2009 Beronia Viticultura Ecológica från Rioja togs in för att se om det kunde funka med ett rött vin. Spontanjästa, egensinniga, syrliga, komplexa och lätt bittra Oud Beersel Oude Geuze Vieille  från Belgien var en vågad chansning.

Generellt kan sägas att det inte var några stora upplevelser bland kombinationerna. En riktig dikeskörning blev det med den spontanjästa ölen. Avstå! Riojan delade gruppen i två läger några tyckte den fungerade oväntat bra, särskilt med vinägretten.  Det nya zeeländska vinet fick ett litet lyft när sparrisen kombinerades med hollandaisesåsen men hade kanske funkat ännu bättre med en örtmajonäs. Inte helt sensationellt fungerade de tyska vinerna bäst. Det torra vinet från Franken vann med en noslängd då åsikterna om sötman i rieslingen gick lite isär.