Svenska Smaker x 4 är en låda med fyra öl signerade kocken och krögaren Mathias Dahlgren  och bryggaren Jessica Heidrich på S:t Eriks Bryggeri. Idén är att skapa matvänliga öl smaksatta med svenska smaker.

Att smaksätta öl med annat än humle är en gammal tradition. Här i Sverige använde vi länge samma kryddor som till brödbak och brännvinet. Enbär och pors, som återfinns i dessa öl, var inte ovanligt. Just pors används fortfarande ganska ofta i dansk öl och ger en örtig karaktär som är helt unik. Havtorn och fjällkvanne är mer innovativa och mycket lyckade i detta sammanhang. Förutom ölen med enbär som var lite opersonlig så var ölen välgjorda, intressanta och definitivt värda att pröva till olika rätter. Mest glädjande är att det inte är några hipsterölhaverier övertyngda med humle.

#1 Enbär. Ljust gyllene lageröl. Medelstor doft med tydlig enbärskaraktär, eneträ, ceder, citrus och lite aprikos. Medelfyllig, ganska fruktik med antydan till sötma som känns lite obalanserad. Enbärskaraktären nästan obefintlig. Något kort smak. Saknar lite humlebeska.

#2 Pors. Ljust bärnstensfärgad och ofiltrerad ale. Uttalad, stor doft av pors, örter, apelsinskal och honung. Fyllig, fruktig och smakrik med fin beska som balanserar fruktigheten. Smaken är bred lång och rik och med viss komplexitet. Mycket trevlig!

#3 Fjällkvanne. Ljust gyllene, filtrerad steam beer. Mycket fin och intressant doft som drar åt det vinösa och ger associationer till en mogen rioja., apelsin, pomerans och citronzest. Torr, medelfyllig, mycket fruktig och med en fin ekfatsliknande stramhet. Lång och välbalanserad smak. Riktigt bra och intressant.

#4 Havtorn. Mycket ljust gyllene färg som drar mot mässing, ofiltrerad steam beer. Stor, omisskännlig doft av havtor, inslag av tropisk frukt, citrus, hjortron och honung. Ganska fyllig smak med viss sötma som balanseras väl mot frisk syra och fin humlebeska. Lång, balanserad och fruktig eftersmak. Tänkte instinktivt på asiatisk mat vilket bekräftades i produktinformationen.

Jag passar på att prova lite alkoholfritt under min påtvingade vita period. Först ut ett gäng ölklassiker berövade sin själ.

Till skillnad från vin brukar öl klara de-alkoholiseringsprocessen bättre än vin. Förmodligen för att vinet har en högre alkoholhalt och mer av vinets kropp och smakbärare avlägsnas. På samma sätt klarar smakrika öl processen bättre då alkoholen i dessa utgör en mindre andel av karaktären än i exempelvis en ljus lager.

Detta faktum märks tydligt i den alkolfria varianten av tjeckiska Staropramen. Nu är kanske inte Staropramen den mest karaktärsfulla representanten för landets klassiska pils och det avslöjas obarmahärtigt när alkoholen lyser med sin frånvaro. Smaken är tunn, lite metallisk och ganska kort och bär inte humlebeskan. Småtråkigt och obalanserat och föga bättre än en vanlig lättöl.

Desto mer karaktär har veteöl och särskilt de med jästfällning. Weihenstephaner Hefeweissbier Alkoholfrei är just ett sådant öl som har kvar den typiska fruktigheten, en liten sötma, friskhet och karaktär av skumbanan, kryddnejlika och aprikos. Skumkronan är otypiskt vek och eftersmaken är, efter en lovande inledning, mer än lovligt obalanserad och upplevs lite kvalmig.

Då har den filtrerade veteölen Erdinger Alkoholfrei klarat förvandlingen bättre.  Inte så mycket veteölskaraktär men desto mer fyllighet, frukt och en lång balanserad eftersmak. Det är snudd på att man inte saknar alkoholen alls. Riktigt bra. Finns inte på Systembolaget men kan hittas i välsorterade livsmedelsbutiker.

Här hittar du fler lågalkoholöl jag skrivit om:

https://ohmansmatovin.com/2012/09/04/skanehill-gard-veteol/

https://ohmansmatovin.com/2011/08/14/alkoholfria-ol/

https://ohmansmatovin.com/2011/06/28/brewdog-alkoholfri/

https://ohmansmatovin.com/2011/05/29/nu-snackar-vi-mikrobryggeri/

Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och givetvis var vi tvungna att prova vad som passar till midsommarsillen.

Sill och potatis är så strängt traditionsstyrt att vi inte ifrågasätter om den ljusa ölen och akvaviten överhuvudtaget passar ihop med inläggningarna. Det stora problemet är att dagens inlagda sill är väldigt söt, särskilt den färdigköpta som de allra flesta äter. Ser vi tillbaka i vår mathistoria var inläggningarna saltare och syrligare vilket passade bättre ihop med torr och besk öl.

Vi valde att prova tre olika öltyper till matjes, senapssill, löksill och kallrökt lax: torra, friska och välhumlade Nils Oscar God Lager, mörka och tjeckiska Primator Dark Lager  med sin lite knäckiga ton och diskreta sötma samt fruktiga och fylliga alen Old Speckled Hen med karaktär av torkad frukt och balanserad beska. Vi testade också Läckö Slottsaquavit med ditinkt dillkaraktär samt örtiga Porsbrännvin som sorligt nog utgått ur sortimentet (så går det när man säljer ut dryckeskulturen). Eftersom många gillar sill men inte öl så slängde vi även in proseccon 2012 La Robinia Valdobbiadene Extra Dry  som fungerade så bra till sushin.

Med undantag för löksillen så fungerade inte den ljusa, svenska lagern speciellt bra då dess beska tog överhanden och den humlearomatiska karaktären förstärktes till parfymerade toner. Bättre gick det med de mörkare ölen med sötma och fruktighet där särskilt alen briljerade. Brännvinet fungerar i sammanhanget som gomrensare med sin höga alkohol. Akvavitens dillarom gifte sig fantastiskt med senapssil porsens distinkta örtighet kolliderade med laxens rökighet. Det fruktiga, mjukt mousserande vinet var faktiskt riktigt lyckat till samtliga smaker och kan fungera för den som vill ha ett alternativ till ölen.

Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och i den tredje provningen testade vi drycker mot sommarens populära takeaway.

En fråga som ständigt dyker upp om vilket dryckesval som är det bästa till sushi. Halvtorr riesling, gewürztraminer, champagne, veteöl och sake är standardsvaren. Det kniviga med sushi och maki-rolls är att det är det milda, söta och smakförhöjande riset som dominerar. Till detta kommer den råa fiskens smaker och konsistens samt sojan och den intensiva wasabin. Vi testade de klassiska förslagen men bytte ut den torra champagnen mot en fruktig prosecco.

Dryckesvalen blev 2012 Cono Sur Bicicleta Gewürztraminer från Chile, italienska proseccon 2012 La Robinia Valdobbiadene Extra Dry , 2009 Kunstler Riesling Kabinet från Rheingau, klassiska veteölen Weihenstephaner Hefe Weissbier samt saken Dewatsuru Choinama Futsu-Shu.

Den aromatiska, kryddiga och fruktiga gewürztraminern fungerade ganska dåligt till maten såvida man inte gillar överdådiga och parfymerade aromer. Veteölen fick också en doftskjuts och skumbananaromerna från jästen blev överdrivna samtidigt som ölens sötma förstärktes och blev obalanserad. Den halvtorra rieslingen upplevdes och för söt men vinvalet hade kunnat fungera bra om en något torrare variant hade valts. Saken kändes överraskande tam och trist i sammanhanget och och också lite för söt. Den stora överraskningen var den druviga proseccon med sin mjuka mousse och diskreta sötma. En riktig hit faktiskt.

Sushi + prosecco = sant!

Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och vi inledde med dryck till vit sparris.

Den vita sparrisen är en delikatess som vi gärna vill njuta till vin även om oxalsyran i primören gärna ställer till lite problem. Med ett klassiskt tillbehör som den feta och syrliga hollandaisesåsen kan problemet överbryggas. Parmesanostens sälta kan också fungera som ett bra komplement liksom en vinägrett på rödvinsvinäger och olivolja.

Bland vinerna fanns de klassiska valen; torra, fruktiga och mineralstinna 2012 Juliusspital Silvaner Kabinett Trocken från Franken samt halvtorra, friska och petroleumdoftande 2009 Kunstler Riesling Kabinett från Rheingau. Vi hade också valt torra och mycket fruktiga 2012 Villa Maria Sauvignon Blanc från Marlborough för att se om aromerna av örter, tropisk frukt och burksparris kunde spela med sparrisens karaktär. En högoddsare i form av bäriga, kryddiga och mjuka 2009 Beronia Viticultura Ecológica från Rioja togs in för att se om det kunde funka med ett rött vin. Spontanjästa, egensinniga, syrliga, komplexa och lätt bittra Oud Beersel Oude Geuze Vieille  från Belgien var en vågad chansning.

Generellt kan sägas att det inte var några stora upplevelser bland kombinationerna. En riktig dikeskörning blev det med den spontanjästa ölen. Avstå! Riojan delade gruppen i två läger några tyckte den fungerade oväntat bra, särskilt med vinägretten.  Det nya zeeländska vinet fick ett litet lyft när sparrisen kombinerades med hollandaisesåsen men hade kanske funkat ännu bättre med en örtmajonäs. Inte helt sensationellt fungerade de tyska vinerna bäst. Det torra vinet från Franken vann med en noslängd då åsikterna om sötman i rieslingen gick lite isär.

Det här var kul! En stout (även om jag skulle kalla den porter) som jästs med must från druvan malbec och sedan fatlagrats!

Ska Brewing i Colorado är nästan en parodi på hur ett litet bryggeri startat av entusiaster (Dave & Bill!) brukar se ut. Serietidningsestetik, skamusik och lite för putslustiga namn på ölen. Ofta är inramningen och entusiasmen mer imponerande än själva ölen. Fascinationen över humlen brukar dessutom få ölen att kantra över i odrickbart bittra och överparfymerade missfoster. Därför var jag mer än lovligt skeptisk till denna bastard till öl där man tillsatt druvmust vid bryggningen och sedan fatlagrat. Resultatet är förvånansvärt lyckat och det finns faktiskt en viss karaktär av malbec som smälter ihop fint med de mörka rostade tonerna i ölen! Perfekt att smutta på i min vinsejdel.

Mycket mörkt brunsvart färg och tät, ljust umbrafärgad skumkrona. Ganska stor doft av kaffe, lakrits, russin ,dadlar, svarta oliver, pumpernickel, tjärpastiller och faktiskt något vinös. Fyllig, mäktig och nästan fet munkänsla med tydlig sötma som fint balanserar en markerad beska, tydliga fattanniner och en liten syrlighet, rika aromer av kall espresso, tjära, lakrits, torkad frukt, russin och faktiskt en ton av en riktigt bläckig malbec. Lång, rik eftersmak där sötman och beskan spelar snyggt tillsammans.

Häromdagen fick jag en helt nyutkommen bok med den alkoholpolitiskt inkorrekta titeln ”Drick!”. Det är duktige ”DJ-sommelieren” Alf Tumble som kommit ut med sin första bok kring alkoholhaltiga drycker.

Det är en annorlunda bok som inte fokuserar på produktion, lagar, ursprung och direkta fakta kring öl, vin och sprit. Här handlar det istället om att njuta, dricka och uppleva dryckerna på bästa sätt. Inga förnumstiga pekpinnar utan istället goda råd, tips och framförallt inspiration. Hur hittar man fynden i vinlistan och hur kan jag shoppa vin? Hur besöker jag producenter på semestern och får med mig vinerna hem? Hur får jag ut mest av middagen och vinerna och hur kan jag förvara dem? Drinkar, destillat, ölpubar och cigarrer avhandlas liksom musikens betydelse. Bland annat.

Det är en fantastiskt användbar bok för den som tycker det är viktigare att uppleva vinet än att veta vilka druvor som ingår men lika viktig för den som fastnat prestigefyllda blindprovningar och behöver släppa loss och bara DRICKA. Avspänt kunnigt och som vanligt välskrivet. Boken har bara ett fel – den får mig att känna mig lite gammal.

Hoppas att Alf och jag snart kan återuppta våra twitterprovningar som vi drog igång för nästan exakt tre år sedan. Då för vi in lite drick!-tänk i det hela,

Old Tom the Original är en mörk, stark (8,5%), engelsk ale med anor från 1899 då den bryggdes första gången. Enligt uppgift har den vunnit drösvis med priser genom åren och utropar sig själv till ”The World’s Best Ale” på etiketten. Hur det är med den saken ska jag låta vara osagt, men det är i alla fall en rackarns god öl med skön balans mellan kropp, frukt, sötma, alkohol, beska och med elegans. Ett öl att smutta på eller njuta till lagrade hårdostar som en engelsk cheddar.

Djup, tät,mörkt kaffebrun med tätt fint skum. Stor komplex doft med brända och rostade toner av kaffe, lakrits, dadlar, lakrits, pumpernickel och farinsocker. Medelfyllig och förvånansvärt uppfriskande smak med de brända tonerna från doften, svarta oliver, kryddighet, rökt korv, fikon, russin, mörkt bröd, liten sötma och snyggt balanserad beska som håller sig i bakgrunden. Smakrikt, balanserat och med lång rik eftersmak.

De flesta vintomtar är ganska överens om att det bästa som finns efter en dag av vinprovningar är en kall, svalkande öl. En höjdpunkt efter en varm dag på den groteskt stora vinmässan Vinexpo var förr att sätta sig i skuggan med en Kronenbourg upphällt i ett isimmigt 25-centiliters glas direkt från frysen (ljus och lätt lager ska aldrig skänkas upp i 40 eller 50-centilitersbaljor om man inte tänker svepa ölen i två klunkar). Numera går det knappt att få tag på inhemsk öl i Frankrike då blekblaskiga Heineken dominerar och serveras ur plastmuggar i tidens anda.

Därför var det med lite nostalgisk glädje att hitta franska Jenlain Blonde 5 på Systembolaget. I en nätt flaska på 25 centiliter bjuder ölen på just den där maltigt mjuka och fylliga smaken, friska kolsyran, lätta men närvarande beskan och diskreta parfymerade och kryddiga humletonen jag saknat. En perfekt öl att rensa gommen med när man är på språng.

Italien är ett land med många intressanta mikrobryggerier. Det senaste i raden som nått Sverige är Baladin som importeras av Enjoy.

Här arbetar man med specialöl från egen ekologisk malt. Här är inte humlen framträdande utan andra kryddor och smaksättning får dominera för att göra ölen mer matvänliga. Så är tanken i alla fall. Jag fick ett gäng prover med posten och har hunnit prova tre av dem.

Nora är smaksatt med blanda annat ingefära och myrra (väldoftande kåda från träd av släktet Commiphora) vilket känns rätt i juletider. Riktigt trevlig, smakrik och kryddig och helt säkert rolig att kombinera med många maträtter.

Nora Birra Egizia. Stor doft av torkad frukt, aprikos, cederträ, liten ton av ingefära, stor maltighet och honung. Fyllig smak, frisk och mycket fruktig smak med snyggt invägd sötma sötma och med tydlig karaktär av aprikos, persika, vetebröd och knappt skönjbar beska. Välbalanserat med lång eftersmak, välintegrerad alkohol och med friskt avslut.

Isaac är en riktigt trevlig veteöl med fin friskhet och utan de överdrivna parfymerade inslagen man ibland möter i öltypen.

Isaac Birra Blanca. Ljust gyllengul med fin jästfällning. Stor, ren och mycket fruktig doft av citrus, apelsin, aprikos och en lätt blommig och parfymerad ton. Medelfyllig, fruktig och frisk smak med liten beska, sötma, aprikos och citrus. Ganska lång och balanserad eftersmak.

Lune är den riktigt udda fågeln i trion. Årgångsbetecknad, 10% alkohol, utan kolsyra, söt och lagrad på ekfat ”från några av Italiens främsta vitvinsproducenter”. Det här var verkligen inte ett öl i min smak. Ett par munnar och jag hade fått mer än nog. Rejält uppskrivet bland ölentusiaster men för mig en helt obegriplig produkt. En halvliter öl för 200 kronor gick rakt ner i vasken. Hurv!

2010 Lune. Mörkt mässingsfärgad, dimmig och utan skum. Ganska stor, komplex, vinös och maltig doft med syrliga vildjäsningstoner, honung, citrus, ingefärakaramell, kryddpeppar, knäck, russin och liten rökighet. Fyllig, söt och syrlig smak utan kolsyra, lite fadd honungskänsla, torkade aprikoser, alkohol som slår igenom, efterhängsen beska och sötma. Obalanserat och saknar fräschör. Dock intressant.