Igår kväll samlades 18 medlemmar från södra sektionen av Svenska Sommelierföreningen på traditionstyngda Hotell Kramer för en speciell provning. Ur källaren hade plockats gamla pärlor som i princip legat bortglömda under de senaste decenniernas ägarbyten.

Jag hade fått välja ut ett antal flaskor (två av varje) till provningen och hittade riktiga toppviner. Det absolut bästa från Spanien, Australien, Kalifornien, Tyskland och Bordeaux. Fyra årgångar från 1970-talet och två från tidigt åttiotal respektive nittiotal. Fantastiskt trevlig provning där den stora överraskningen var 1993 Philip Togni Cabernet Sauvignon från Napa Valley; fortfarande ungt och hade kunnat utvecklas många år till i flaskan. Absolut bästa vin var 1977 Penfolds Grange Hermitage som var en total njutning med elegans och en rik frukt som fyllde ut varenda del av strukturen. Spanska klassikern 1976 Vega Sicilia ”Unico” kom in som god tvåa med sina fina nyanser och en eftersmak som liksom inte ville ta slut. Största besvikelserna var de två giganterna från Bordeaux; Cheval Blanc från de svåra året 1975 hade totalt packat ihop och 1983 Mouton-Rothschild var på väg utför men ännu njutbar trots sin klena frukt.

Riktigt trevlig kväll på hotellets klassiska veranda!

1976 Vega Sicilia ”Unico” / Ribera del Duero. Medeldjupt rödbrun. Stor, utvecklad doft av mosiga jordgubbar, läder, kryddor, apelsin, mynta, lite vanilj och en nypa dill. Fyllig, mycket frisk, mycket mjuka och silkiga tanniner, röda bär, fin fatstruktur, blodapelsin, läder, tobak. Mycket, mycket lång, fokuserad och komplex eftersmak. Utvecklas i glaset och avslöjar nya lager. 

1975 Château Cheval Blanc / St Emilion. Medeldjupt tegelbrun. Gammal, lite instängd doft, tulpanstjälk och hyacint, jordkällare, torkad frukt och en fatkrydda som slår igenom. Stram, fruktfattig, gröna stälkiga inslag, pepparkakskryddor, läder och lite stallbakcke. Viss längd men stramt och snålt avslut med lite slapp torkad frukt. För gammal. Tyvärr.

1983 Mouton-Rothschild / Pauillac. Djupt rödbrun. Stor, utvecklad och komplex doft av häst, läder, kryddor, torkad frukt, choklad, kaffe/espresso. Fyllig, mogen, mjuka tanniner och snälla fruktsyror, torkad och något klen frukt, tobak, choklad, jordgubbsmarmelad och kaffe. Lång smak dominerad av läder, torkad frukt och sötlakrits. Lite trött och raskt på väg utför.

1993 Philip Togni Vineyard Cabernet Sauvignon (magnum)/ Napa Valley.  Djupt röd med kant som drar åt orange. Medelstor dov och ännu lite outvecklad doft av syltiga svarta vinbär, tobak, läder, mynta och inslag av grön paprika. Fyllig, mycket fruktig, svarta vinbär, mörk frukt, körsbär, silkiga men stadiga tanniner, friska och läskande syror. Lång, välbalanserad och fortfarande med ungdomlighet.

1977 Penfolds Grange Hermitage / Australien. Tät, djup rubinröd färg med något orange kant. Stor, mörk, dov doft av mörka bär, björnbär, eukalyptus, nytt läder, peppar, rök och kaffe. Mycket fyllig, rikt mörkfruktig, täta och sammetslena tanniner, fet frukt, plommon, björnbärsmarmelad,. Mycket lång, elegant och rik eftersmak i perfekt balans. Komplett.

1976 Schloss Johannisberger Rosalack Auslese Riesling / Rheingau. Djupt gyllengul och briljant. Stor, rik och mogen doft av honung, torkad frukt, gummi, apelsinmarmelad. Fyllig och brett anlagd smak med avrundade syror och en liten sötma, torkade aprikoser, honung. Lång eftersmak men vinet har tappat lite spänst.

Storasyster är sjuk och jag är sjuk och halva släkten ska samlas för att sälja prylar på en jätteloppis. Då tipsar systern om en undergörande och antiinflammatorisk hönssoppa som hon läst om på bloggen Alma Mater. Tydligen ska den eviga huskuren hönssoppa ha visat sig ha en effekt vid tester som en viss Dr Rennard har genomfört. Doktorns fru visar i en hemtrevlig videosnutt på YouTube hur hon brukar göra.

Som den omtänksamme och matlagande broder jag är lagade jag förstås soppan för att stärka trupperna kroppsligen och själsligen. Jag utgick från fru Rennards recept och la till mina egna hälsobringande ingredienser. Ett jättebra recept där soppan lagar sig själv och mängderna inte är så viktiga, det är koktiden och att det är rikligt med hel kyckling (helst kokhöns). Det blev en fantastiskt god soppa med mild men rik smak och fin fyllighet. Alla tog om fler gånger och mumsade ostmackor till. Soppan är en jättebra bas för att addera grönsaker och pasta för att göra den matigare. Om vi blev friskare vet jag inte men vi mådde prima en lång stund efteråt i alla fall.

Knyt in två koköns eller två små kycklingar i bomullsväv eller en kökshanduk och lägg i en stor gryta och häll på vatten så det täcker gott och väl. Skär ner grova bitar av 1 stor sötpotatis, 1 palsternacka, 2 stora morötter, 2 stora gula lökar, 1 kålrot och 4 stjälkar selleri i gryttan. Släng i en näve salt, ett par matskedar hela pepparkorn och minst 4 hela vitlöksklyftor. Koka upp och låt sjuda i 2-3 timmar under lock. Lyft upp påsen med hönsen och låt svalna så pass att du kan plocka loss köttet som du hackar i små bitar och lägger åt sidan. Kör soppan slät med en mixerstav, pressa i saften av en citron och rör ned rejält med tomatpuré. Smaka av med salt och peppar och lägg i hönsköttet.

Häromdagen fick jag en helt nyutkommen bok med den alkoholpolitiskt inkorrekta titeln ”Drick!”. Det är duktige ”DJ-sommelieren” Alf Tumble som kommit ut med sin första bok kring alkoholhaltiga drycker.

Det är en annorlunda bok som inte fokuserar på produktion, lagar, ursprung och direkta fakta kring öl, vin och sprit. Här handlar det istället om att njuta, dricka och uppleva dryckerna på bästa sätt. Inga förnumstiga pekpinnar utan istället goda råd, tips och framförallt inspiration. Hur hittar man fynden i vinlistan och hur kan jag shoppa vin? Hur besöker jag producenter på semestern och får med mig vinerna hem? Hur får jag ut mest av middagen och vinerna och hur kan jag förvara dem? Drinkar, destillat, ölpubar och cigarrer avhandlas liksom musikens betydelse. Bland annat.

Det är en fantastiskt användbar bok för den som tycker det är viktigare att uppleva vinet än att veta vilka druvor som ingår men lika viktig för den som fastnat prestigefyllda blindprovningar och behöver släppa loss och bara DRICKA. Avspänt kunnigt och som vanligt välskrivet. Boken har bara ett fel – den får mig att känna mig lite gammal.

Hoppas att Alf och jag snart kan återuppta våra twitterprovningar som vi drog igång för nästan exakt tre år sedan. Då för vi in lite drick!-tänk i det hela,

Idag ramlade det in ett pressmeddelande från Spendrups. Det handlade om nya smaker på Loka. Jag är definitivt ingen vän av smaksatt vatten utan backar till och med när det slängts ned gurkskivor i tillbringaren. Men det är ett fritt land och vill man dricka kolsyrat vatten med smak av drakfrukt, kiwi och hallon så tänker inte jag lägga mig i.

MEN DET FINNS GRÄNSER!

Nu har produktutvecklarna vänt ut och in på sig själva och krystat fram ”Loka likes Old School” med smaker kopplade till någon slags amerikansk diner på 1950-talet: Strawberry Ice Cream, Lemon Pie och Chocolate Shake. Jag undrar stilla varför man stannade där och inte kompletterade med Cheeseburger & Fries när man ändå höll på. Det finns säkert en identifierad målgrupp för dessa groteska produkter. Jag har förvisso inte smakat dem (kommer heller inte att göra det) men bara namnen ger mig rysningar och kväljningskänslor.

Värst av allt är att rekommenderat pris för en halvliter är 10 kronor. Det är dubbelt så mycket som svenskproducerad mjölk kostar. Sett i ljuset av debatten kring situationen för svenska mjölkbönder känns det som ett dubbelfel med vatten med aromer av av mjölkbaserade produkter. Nu är ju inte Spendrups skyldig till att bönderna får dåligt betalt, men det är indikation på hur galet vi konsumenter prioriterar i våra val av livsmedel. Jag ska inte fördjupa mig i argumenten kring detta, det har Ann-Helen Meyer von Bremen redan gjort på ett utmärkt sätt. Läs!

Jag är en sjuk människa. När jag tittar på vidriga bilder av osmakliga rätter på reklambilder från 1950-talet då reagerar jag inte som andra. Jag får en obetvinglig lust att prova att laga rätterna.

Framför allt lockades jag av receptet med limejello, kanske för att jag hade ett paket hemma (jo jag har ett litet lager av olika sorters Jell-O, fråga inte varför). Efter instruktionerna i den gamla annonsen (se nedan) så försökte jag återskapa rätten. Den ”seafood salad” man fyllt den bjärt gröna geléringen med såg mest ut som tonfisk så efter lite googling (jodå, varianter på detta recept är rikligt förekommande på nätet) blev det en variant med burktonfisk, äpple, gurka och majonäs. Jell-On smaksattes med vinäger och riven lök och i hälften av massan vändes majonäs och keso ned. Mycket oaptitligt med en vitklumpig och tandkrämsgrön smet.

Utseendemässigt framkallade denna rätt rysningar. På fotot ser det nästan fräscht och läckert ut, men bilden ljuger! Den klara gelén var faktiskt inte alls dum, men sammantaget med den gnissliga keson var det inte någon rolig upplevelse. Sladdrigt, blött, mesigt och märkligt. En rätt inte ens en receptmakaren kan ha älskat.

Sån’t här sysslar jag med. Nämnde jag att jag är sjuk?

Var är orken? Var är inspirationen? Var är slutet på den här förkylningen? Var är solen? Var är våren?

Hänger upp skylten ”Kommer snart”.

Tills jag kommer på något vettigt att skriva kan ni alltid läsa vad Lars Torstenson skriver om vad som är farligt i vinets värld.

Jag är kanske av den gamla skolan. Jag kanske rent av räknas till en generation som är passé. Men ännu är jag inte död.

När jag går på krogen förväntar jag mig några enkla och grundläggande saker: rent och snyggt, god service, vällagad mat samt salt, peppar och tandpetare på bordet.

Att det ska var rent, snyggt och god service är väl självklart. Att maten är vällagad likaså. Om maten är god är en annan femma då ”gott” är subjektivt. Men med salt och peppar kan man alltid hjälpligt justera maten så det passar den personliga smaken. Jag vet att många kockar anser att deras rätter är perfekta och inte ska förändras, men till syvende og sidst är det jag som gäst som betalar kockens lön och det betyder att det är jag och inte kocken som ska vara nöjd. Det är med andra ord ett ofog att gömma salt och peppar så att man måste be om dem. Ofta får man den obekväma frågan ”smakar det inte bra”  och när man väl får fram smaksättarna så har nästan maten hunnit bli kall. För övrigt kan man gärna låta vinägern och oljan stå framme också.

För den som är ung och med tandköttet tryggt neddraget över tandhalsarna är kanske behovet av tandpetare obegripligt. Men för oss som gott och väl passerat de fyrtio så är tandstickan en förutsättning för ett värdigt och uthärdligt liv. När man blir äldre blir mellanrummen mellan tänderna av naturen mycket rymligare och precis ALLT fastnar där. Har  förrättens räka fastnat mellan tänderna kan det bli nästan omöjligt att njuta av varmrätten. Att sedan vid kaffet sitta och försöka få servitrisens uppmärksamhet samtidigt som man förtvivlat försöker bli av med oxkindsslamsan som pockar på total uppmärksamhet är en total pina.

Låt salt. peppar och tandpetare stå på bordet och låt gästen njuta till fullav upplevelsen. Undertecknat ”Grumpy Old Man”.

…om man drar ner på bloggtakten efter 3,5 år och 1700 bloggposter?

Jag har haft som föresats sedan jag startade blogga att uppdatera minst en gång om dagen. Det har gått som en dans. Men nu är det lite mycket. Hinner inte riktigt med jobbet, livet och bloggen. Måste sänka mina ambitioner något. Åtminstone ska jag försöka att att släppa mitt eget påhittade krav att posta varje dag.

Säkert kommer jag att hålla god takt i alla fall. Skulle det nu bli små luckor så må det väl vara förlåtet?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett obligatoriskt inslag på mina resor är ett eller flera besök till saluhallar eller matmarknader. Det har nästan blivit lite av saluhalls-spotting.

När jag i går hade en halvdag ledigt från besök och provningar passade jag på att besöka Santiagos marknader. Mercado Central är den berömda fiskmarknaden som byggdes i klassisk saluhallsstil 1872. Det är verkligen en saluhall med kontraster. I den stora eleganta centralhallen huserar nästan uteslutande restauranger och domineras nästan helt av Donde Augusto med plats för närmare 2000 gäster. Runt om i flyglarna är det nedånget, oorganiserat, trångt och stimmigt. Mellan försäljningsstånden ligger insprängt små osannolika näringsställen av typen ”hål i väggen”. Mycket speciell saluhall med atmosfär och spännande fynd ur havet.

Vår guide hade avrått från de andra marknaderna mittemot Mercado Central på andra sidan floden. Om jag ändå insisterade på att besöka dem så skulle jag passa ordentligt på kamera, plånbok och andra värdesaker. Sånt har aldrig stoppat mig. De första moderna, ruffiga och charmlösa hallarna jag kom till var mer eller mindre dedicerade till blommor, frukt och grönsaker. Inget särskilt spännade eller intressant. Då lockade stånden ute på gatan längre in i kvarteren. Då ruffigheten nu nådde nya nivåer och det i folkvimlet fanns många mer eller mindre suspekta individer tog jag det säkra före det osäkra och stoppade undan kameran och säkrade iphone och plånbok. Gatustånden erbjöd bara kraimskrams, billiga husgeråd och annat skröfs men jag fick syn på ännu en hall lite längre in på gatan. För varje steg blev förfallet runt mig större och den gigantiska lagerhallen såg ut att ha krashlandat bland strykarhundar, skrot, skräp, smuts och mänsklig misär. Väldofter, aromer, odörer och stank kom ivågor och var i värmen ganska bedövande. Jag tog några steg in i hallen som verkade vara mer av den högljudda partihandelstypen. Jag brukar inte bli rädd i i sådana här sammanhang, men jag kände mig plötsligt väldigt ensam och utsatt och praktiskt taget backade ut ur hallen och hastade tillbaka mot Mercado Central.

På vägen tillbaka tog jag en annan bro över floden där det var full kommers av alla upptänkliga typer. Populärt verkade det vara med snabbmat i form ceviche (rå fisk och skaldjur marinerade i limejuice). Jag avstod dock då ”försäljningsstånden” var kundvagnar med små parasoll som bristfälligt skuggade stora skålar med ceviche som slevades upp i plastmuggar. Jag hastade vidare mot vad jag trodde var säkrare lunchalternativ.

Vår guide som verkar ha säkerhet och trygga val som rättesnöre hade med emfas rekommenderat Donde Augusto om jag skulle äta fisk och skaldjur. Det är tydligen stället det skrivs om och dit alla går. Restaurangen bredde ut sig som en bläckfisk över hallen och oräkneliga servitörer sprang som tättingar mellan borden. Jag blev placerad av en servitör som kunde hjälplig engelska och frågade vad som rekommenderades. Han drog iväg mig till en monter där råvrorna exponerades och förklarade att den patagoniska spindelkrappan var som bäst nu. Den skulle serveras hel och klippas upp av en servitör vid bordet. Jag antydde att det verkade dyrt och fick det mer eller mindre bekräftat. Tillbaka vid bordet frågade jag om han kunde rekommendera något annat. Han föreslog parmesangratinerade musslor (minns inte vilken sort) samt ”after that little crab”. Va fan tänkte jag. Kör på det. Kan bli kul och se vad det blir. Jag fick in bröd, den goda röran ”pebre”, citroner, smör och en halv flaska från från producenten Torreon de Paredes, som var orsaken till mitt besök i Chile för ett decennium sedan. Ett dussin matiga, köttiga musslor kom in täckta av massor med parmesan. Med lite pebre blev de riktigt gott. Medan jag mumsade på musslorna började en liten misstanke gro inom mig. Hade jag egentligen beställt den där spindelkrabban? Det var väl ändå inte möjligt? Skulle jag kolla eller bara låta saken ha sin gång. Det blev det sistnämnda. Mycket riktigt presenterades jag för en gigantisk, nykokt och ångande krabba. Snabbt och effektivt styckades och klipptes krabban upp framför mig och hela upplevelsen var overklig. Hur skulle jag få ner allt detta? Jag som inte ens är särskilt förtjust i krabba. Det vara bara att hugga in, doppa i bubblande olja med vitlök och låtsas att jag hade aptit för två personer och se glad ut när servitörerna passerade och med en glatt frågande blick visade tummen upp. Det var mycket, det var bara proteiner och fett, det var gott men inte mer. Jag har befunnit mig i paltkoma många gånger. Nu befann jag mig i skaldjursvarianten av samma fenomen. Bad om notan. Med drick slutade detta, som skulle bli en lätt lunch, på samma summa som två arbetsveckors samlade mediokra brickluncher med lingondricka och kaffe på maten. På pluskontot ska sägas att jag inte blev småsugen för 10 timmar senare och jag har ett minne för livet.

Efter detta äventyr hade jag ”tur” att få en taxi tillbaka till hotellet precis när jag rullade ut på gatan. Snabbt och effektivt tillbaka, betalade och inne i hotellfoajén slog det mig- IPHONEN!!! Den var kvar i baksätet på taxin. Hotellreceptionisten började ringa, taxikvitton studerades och carabineris tillkallades. Inget resultat. Bara att spärra numret, svepa två pisco sour och se glad ut. Resten av resan ska jag försöka leva utan min älskade telefon.

Här finns en riktigt snygg vinkarta över Sydamerika.