Ett obligatoriskt inslag på mina resor är ett eller flera besök till saluhallar eller matmarknader. Det har nästan blivit lite av saluhalls-spotting.
När jag i går hade en halvdag ledigt från besök och provningar passade jag på att besöka Santiagos marknader. Mercado Central är den berömda fiskmarknaden som byggdes i klassisk saluhallsstil 1872. Det är verkligen en saluhall med kontraster. I den stora eleganta centralhallen huserar nästan uteslutande restauranger och domineras nästan helt av Donde Augusto med plats för närmare 2000 gäster. Runt om i flyglarna är det nedånget, oorganiserat, trångt och stimmigt. Mellan försäljningsstånden ligger insprängt små osannolika näringsställen av typen ”hål i väggen”. Mycket speciell saluhall med atmosfär och spännande fynd ur havet.
Vår guide hade avrått från de andra marknaderna mittemot Mercado Central på andra sidan floden. Om jag ändå insisterade på att besöka dem så skulle jag passa ordentligt på kamera, plånbok och andra värdesaker. Sånt har aldrig stoppat mig. De första moderna, ruffiga och charmlösa hallarna jag kom till var mer eller mindre dedicerade till blommor, frukt och grönsaker. Inget särskilt spännade eller intressant. Då lockade stånden ute på gatan längre in i kvarteren. Då ruffigheten nu nådde nya nivåer och det i folkvimlet fanns många mer eller mindre suspekta individer tog jag det säkra före det osäkra och stoppade undan kameran och säkrade iphone och plånbok. Gatustånden erbjöd bara kraimskrams, billiga husgeråd och annat skröfs men jag fick syn på ännu en hall lite längre in på gatan. För varje steg blev förfallet runt mig större och den gigantiska lagerhallen såg ut att ha krashlandat bland strykarhundar, skrot, skräp, smuts och mänsklig misär. Väldofter, aromer, odörer och stank kom ivågor och var i värmen ganska bedövande. Jag tog några steg in i hallen som verkade vara mer av den högljudda partihandelstypen. Jag brukar inte bli rädd i i sådana här sammanhang, men jag kände mig plötsligt väldigt ensam och utsatt och praktiskt taget backade ut ur hallen och hastade tillbaka mot Mercado Central.
På vägen tillbaka tog jag en annan bro över floden där det var full kommers av alla upptänkliga typer. Populärt verkade det vara med snabbmat i form ceviche (rå fisk och skaldjur marinerade i limejuice). Jag avstod dock då ”försäljningsstånden” var kundvagnar med små parasoll som bristfälligt skuggade stora skålar med ceviche som slevades upp i plastmuggar. Jag hastade vidare mot vad jag trodde var säkrare lunchalternativ.
Vår guide som verkar ha säkerhet och trygga val som rättesnöre hade med emfas rekommenderat Donde Augusto om jag skulle äta fisk och skaldjur. Det är tydligen stället det skrivs om och dit alla går. Restaurangen bredde ut sig som en bläckfisk över hallen och oräkneliga servitörer sprang som tättingar mellan borden. Jag blev placerad av en servitör som kunde hjälplig engelska och frågade vad som rekommenderades. Han drog iväg mig till en monter där råvrorna exponerades och förklarade att den patagoniska spindelkrappan var som bäst nu. Den skulle serveras hel och klippas upp av en servitör vid bordet. Jag antydde att det verkade dyrt och fick det mer eller mindre bekräftat. Tillbaka vid bordet frågade jag om han kunde rekommendera något annat. Han föreslog parmesangratinerade musslor (minns inte vilken sort) samt ”after that little crab”. Va fan tänkte jag. Kör på det. Kan bli kul och se vad det blir. Jag fick in bröd, den goda röran ”pebre”, citroner, smör och en halv flaska från från producenten Torreon de Paredes, som var orsaken till mitt besök i Chile för ett decennium sedan. Ett dussin matiga, köttiga musslor kom in täckta av massor med parmesan. Med lite pebre blev de riktigt gott. Medan jag mumsade på musslorna började en liten misstanke gro inom mig. Hade jag egentligen beställt den där spindelkrabban? Det var väl ändå inte möjligt? Skulle jag kolla eller bara låta saken ha sin gång. Det blev det sistnämnda. Mycket riktigt presenterades jag för en gigantisk, nykokt och ångande krabba. Snabbt och effektivt styckades och klipptes krabban upp framför mig och hela upplevelsen var overklig. Hur skulle jag få ner allt detta? Jag som inte ens är särskilt förtjust i krabba. Det vara bara att hugga in, doppa i bubblande olja med vitlök och låtsas att jag hade aptit för två personer och se glad ut när servitörerna passerade och med en glatt frågande blick visade tummen upp. Det var mycket, det var bara proteiner och fett, det var gott men inte mer. Jag har befunnit mig i paltkoma många gånger. Nu befann jag mig i skaldjursvarianten av samma fenomen. Bad om notan. Med drick slutade detta, som skulle bli en lätt lunch, på samma summa som två arbetsveckors samlade mediokra brickluncher med lingondricka och kaffe på maten. På pluskontot ska sägas att jag inte blev småsugen för 10 timmar senare och jag har ett minne för livet.
Efter detta äventyr hade jag ”tur” att få en taxi tillbaka till hotellet precis när jag rullade ut på gatan. Snabbt och effektivt tillbaka, betalade och inne i hotellfoajén slog det mig- IPHONEN!!! Den var kvar i baksätet på taxin. Hotellreceptionisten började ringa, taxikvitton studerades och carabineris tillkallades. Inget resultat. Bara att spärra numret, svepa två pisco sour och se glad ut. Resten av resan ska jag försöka leva utan min älskade telefon.
Här finns en riktigt snygg vinkarta över Sydamerika.
Öhmans Mat & Vin 
Kommentera