Detta bildspel kräver JavaScript.

Om Bodegas el Coto överraskade positivt så var det omvänt med tisdagens sista besök. Sedan mitt första besök i Rioja för sexton år sedan har Marques de Riscal varit en favorit. Sedan dess har man expanderat, byggt ett spektakulärt hotell och skapat en imponerande anläggning tekniskt och visuellt. Tyvärr levde inte mottagandet och besöket upp till utanpåverket. Inte på långa vägar. En oengagerad turistrundtur slutade i ett stort kalt och kallt rum där en provning dukats fram. Inga stolar innan vi propsade på att de skulle plockas fram och viner märkligt upphällda i omvänd provningsordning. Vinerna var inte enbart riojor trots att Consejo Regulador som är resans arrangör tydligt instruerat om att inga andra viner fick provas. Av de sex framplockade vinerna var en en bag-in-box som är en storsäljare på Systembolaget. Detta är första gången någonsin som jag blivit presenterad ett plastpåsevin på en liknande provning! Det säger kanske en del om producentens fokus. Riktigt trist genomförd provning där fokus låg på volym, pris på Systembolaget och poäng från Robert Parker.

Plus i kanten på detta besök var dock att 2001 Marques de Riscal Gran Reserva och 2005 Baron de Chirel Reserva var strålande viner. Den sistnämnda fick vi dock be om att få prova eftersom den inte ingick i provningen. Klart otippat att en erkänd kvalitetsproducent som Riscal blir brädad av El Coto när det gäller att arrangera ett givande besök.

Sista kvällen skulle det förstås slås på stort så det vankades restaurang med michelinstjärna. Vi hade fått berättat för oss att el Portal del Echaurren i Ezcaray hade ett delat kök där den ena halvan styrdes av kocken Francis Paniego och den andra av hans mor. Mammans del servade tydligen den lite mer traditionella restaurangen i huset och vi hade fått försiktiga antydningar om att det var där man skulle äta. Men nu var bordet bokat i den flottare delen.

Det började mycket bra när vi anlände till den svalt, nordiskt eleganta matsalen. Vi beställde en 10-rättersmeny och serverades ganska omgående ett par smårätter, bland annat ljuvliga croquetas, som tydligen kom från mammans kök. Den första flaska vin vi beställde var också helt magisk. 1981 Viña Tondonia Reserva Blanco (årgång 1993 provade jag här) från klassiska Lopez de Heredia var med sina tre decennier fantastiskt komplext med härliga mognadstoner och en livlig, avrundad syra och en eftersmak som bara inte ville ta slut. Sen var det roliga slut typ.

Vin efter vin vi försökte beställa från den röriga vinmenyn saknades, den totalvirriga servisen kommunicerade inte med oss eftersom vi inte pratade spanska och bordet blev en enda röra av tomma fat och flaskor. Det hade vi kunnat leva med om inte hade levererats stoplskott efter stolpskott från köket. Konstiga anrättningar med skum, sfärer, ”blixtisat gräs” och andra konstiga konsistenser kombinerades med udda smaker (eller avsaknad därav) som inte kommunicerade varken med varandra eller oss gäster. När en rätt ser ut som en hundskit delvis täckt med höstlöv och barr så blir man faktiskt tacksam när den knappt smakar något. Det hade vi väl också kunnat haft visst överseende med om inte vissa rätter var direkt dåligt tillagade.

Priset togs av morkullan! In kommer två små hastigt stekta bröst av denna ovanliga fågel serverad på en svårdefinierad brun anrättning. Det hela var ”dekorerat” med det kluvna fågelkraniet med den karaktäristiskt böjda näbben. Mycket oaptitligt. När jag försökte skära i köttet gav jag genast upp då det var segt i konsistensten och av hinnor. Avstod, liksom de flesta, från köttet och smakade på tillbehören som bara smakade konstigt och parfymerat. Kände stark sympati med fågeln som behövt sätta livet till för denna totala dikeskörning och inte ens fick vara anonym. Anonyma var knappast heller provätarna från micheliguiden som satt några bord från oss. Hade de samma upplevelser så får nog mamma ta över i köket i framtiden.

Vi pratade längtansfullt om Calle Laurel de gångna dagarnas luncher och middagar som verkligen snuddat vid perfektion och levererat vad man önskar av det spanska köket. Som tur var hade vi bröd, vatten, fantastiskt sällskap och många goda viner. Kvällens, kanske resans, bästa var definitivt 1995 La Rioja Alta Gran Reserva 890 som var ett under av balans, elegans och komplexitet.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Gårdagens sista besök var på den lilla bodegan Miguel Merino som ligger i Briones. Charmige Miguel tog emot oss med öppna armar och stor generositet och berättade hela historien om hur han sent i livet startade sina nya karriär som vinmakare. Han valde att slå sig ner i Briones då han anser att vinerna får en särskilt tilltalande och långlivad stil genom ett svalare klimat och mer kuperat landskap och magra jordar.

Gemensamt för alla vinerna är att de har en sval, elegant och ganska slank stil och genomgående är mycket välgjorda och personliga.

2008 Viñas Jovenes Crianza. Briljant, röd färg och en medelstor doft med liten kryddighet, lätt vaniljton och någon eldighet. Medelfyllig, mycket frisk och saftig fruktig med tydlig fatstruktur. Bra längd och balans.

Mazuelo de la Quinta Cruz är vinet som Merino gör i samarbete med svenske vinmakaren Lars Torstenson. Lite ovanligt då det är en ren mazuelo (cariñena).

2010 Mazuelo de la Quinta Cruz (cuvée gjord samma dag och ännu osvavlad). Ganska djup purpurfärgad. Stor, intensiv doft av kaffe, choklad, hallonkaramell cassis, körsbär och Dr Pepper (ingefära och cola). Medelfylligt, ungt, mycket fruktigt, mjuka fattanniner och redan välbalanserat.

2010 Mazuelo de la Quinta Cruz. Medlhög lätt blåröd färg. Ganska stor doft med vanilj, gräddighet, mörka bär, blåbär och liten rostad ton. Medelfyllig, saftig, frisk och fräsch, mjuk och elegant med liten fetma i eftersmaken. Ganska lång smak med fina mjuka fattanniner.

Miguels egna viner är som han säger själv ”uppdterat klassiska”. Bara att hålla med.

2005 Miguel Merino Reserva. Medeldjup röd färg med liten orange anstrykning i kanten. Utvecklad, stor doft med tydlig kaffeton, lite läder, mogna körsbär  och en animalisk ton som pata negra-skinka. Medelfyllig, mycket fruktig, mjuk och slank med tydlig körsbärston, röda söta bär, umamikänsla och en lång silkig och elegant eftersmak. Mycket bra och läckert. Hela gruppens favorit! 

2004 Miguel Merino Gran Reserva. Fin röd färg med liten orange ton. Medelstor och mogen doft med lite flyktiga toner, vanilj, kryddor, kanel och röda bär. Fyllig och mycket strukturerad och stram karaktär som håller ihop den mogna rika frukten. Tydlig mineralkaraktär, lite läder, charkuterier och choklad i den långa eftersmaken.

Unum är Miguels sons (som också heter Miguel) projekt i en modernare stil. Tre årgångar som visar mer kraft men som med ålder får en mer klassisk karaktär till slut.

2008 Unum. Djup, röd färg med lite blå ton. Stor, mörk doft av nymalet kaffe och svarta vinbär och en karaktär som tydligt påminner om vinerna från Pessac-Léognan i Bordeaux. Medelfyllig, stram och mycket fruktig med tydlig mineralkaraktär. Lång och fräsch eftersmak.

2009 Unum. Medeldjup purpurfärg. Lite stängd doft med mycket mineral, grålera, stendamm och dämpad frukt. Stram, sträv struktur och koncentrerad mogen frukt. Ungt, kraftfullt vin med massor av potential.

2005 Unum. Medeldjup rubinfärgad med lite orange kant. Mogen, klassisk riojanäsa med dill, mogna varma bär, choklad och läder. Medelfyllig, nyanserad, elegant smak med mogna röda bär, stram avslutning och tydlig mineralitet i den långa eftersmaken.

Dagen avslutades med en sen middag på grillrestaurangen Tahiti. Här serveras en tortilla som flera gånger utsetts till spaniens bästa. Vi trodde knappt att man kunde toppa den fantastiska tortilla vi fick på första kvällens tapasrundan. Det gick. Fantastiskt krämig och smakrik med grillade paprikor i olja och ohemula mängder vitlök. Även om det var en grillrestaurang så var man specialiserad på fisk och vi tvekade inte på att beställa den kolgrillade piggvaren. En hel fisk serverades till fyra personer. Tillagad till munsmältande perfektion och piggvaren måste ha simmat i ett hav av smör och potatisen likaledes odlats på smörfält. Mycket, mycket bra.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under några dagar reser jag i Rioja med en liten grupp som blivit inbjudna av Consejo Regulador de Rioja. Vi anlände Logroño igår kväll och begav oss genast ut på den obligatoriska tapasrundan på Calle Laurel.

Tack vare utmärkt och träffsäker guidning av Thomas Perry fick vi prova de bästa specialiteterna bland de över 100 barerna. Vaktelägg, vitlöksdrypande champinjoner, stekta gettarmar, skinkor och små friterade fiskar passerade revy och sköljdes ned med oräkneliga glas rioja och cidra.

Mot slutet av kvällen lämnade vi Calle Laurel som av vår guide lite förvånande beskrevs som lite turistiskt och han tog oss till Travesia de San Juan dit lokalbefolkningen brukar gå.  På en fullständigt ocharmig servering som hade en stark ”body odour” serverades vi en tortilla som var helt överjordiskt smarrig, lätt, luftig och krämig och toppad med en riktigt het liten chilisås.

En helt magisk kulinarisk rundtur avslutades oklokt nog med lokal cava och lite för mycket brandy. Det känns idag.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Skriver detta sittandes i en minibuss på väg från Bilbao till Logrono i Ripja. Halva dagen har gått till att resa och ännu återstår minst en timme på vägarna.
Framför oss hägrar en helkväll på Calle Laurel (mer känd som ”tapasgatan”) och tre dagar av besök på bodegor.

Jag utlovar många spännande uppdateringar.

Snart behöver jag inte gå många steg från vår lilla lägenhet i Västra Hamnen för att bli gastronomiskt tillfredsställd. Från att ha varit en ganska öde och glesbefolkad del av Malmö är här nu fullt av liv och snart med ett komplett utbud av livets nödtorft.

Senaste tillskottet är det klassiska bageriet Gateau som funnits i Stockholm sedan 1937. Igår öppnade de en filial några hundra meter härifrån på Stora Varvsgatan 28. Tydligen öpnnade samtidigt en butik på Regementsgatan 100 och om några veckor vid stationen vid Triangeln. Fantastiskt fint utbud av stora surdegsbröd och läckra bakverk. Bye-bye Beach 2012!

Nästa stora händelse att se fram emot är Green Matmarknad som ska öppna precis vid fundamentet till Turning Torso. En komplett livsmedelsbutik med ekologiskt, närproducerat, resurskock och servering med rättigheter ett stenkast från mitt kök. Kommer att ta hårt på hushållsbudgeten, särskilt som även Systembolaget ska flytta hit en butik inom kort.

Förvånade mig själv med att göra en äppelkaka som smakade som på ett lyxigt konditori. Även om jag jag ofta gör äppelkaka så brukar de vara av den enklare, rustikare smuldegstypen. Mandelmassan, den vita chokladen och den mjuka, möra bottnen gör att den kan njutas rakt upp och ner. Men det finns ingen lag som förbjuder lite vaniljsås vid sidan av. Eller en glasskula.

Nyp ihop 2,5 dl vetemjöl med 100 g smör tills smuligt. Blanda i 2 msk farinsockeroch 2 äggulor. Blanda med en gaffel tills du har en fast deg. Lägg upp på lätt mjölat underlag och knåda till en jämn deg. Kavla ut till en rundel och klä en låg pajform på cirka 23 cm. Ställ i kylen.

Sätt ugnen på 225°. Skala och kärna ur 4 fasta äpplen (svenska så klart när det är säsong) och klyfta i åttondelar. Smält 50 g smör i en stekpanna och häll i 1 dl farinsocker och lägg ner äppelklyftorna. Låt det hela puttra på spisen strax över medeltemperatur, rör om då och då. Efter ungefär 10 minuter börjar sockermassan tjockna något samtidigt som äpplena börjar mjukna. Blanda ner 0,5 dl rostade mandelspån (finns färdiga i påse) och stjälp sedan upp det hela över degen i pajformen. Hyvla över 50 g vit choklad och 50 g mandelmassa. Avsluta med att strö över 0,5 dl mandelspån. Grädda i ugn i cirka 25 minuter.

Fick häromdagen en kokbok av Kära Hustrun; ”Pernillas Kokbok” av Pernilla Tunberger. Utgiven mitt födelseår (1962) och i perfekt nyskick. En riktig pärla!

Pernillas betydelse för matsverige kan inte överdrivas. Hon föregick Carl Butler i att göra matlagningen okomplicerad och vardaglig och i tidens anda. Som matskribent på Dagens Nyheter spred hon inte bara recept och matglädje omkring sig. Hon tog även upp konsumentfrågor och kampanjade om matens kvalitet. Varje gång vi kollar datumstämpeln på maten ska vi skicka en tacksamhetens tanke till Pernilla.

Kokboken är full av praktiska tips och en del lockande recept. Provade idag att göra ”Köttfärs á la DN” som är en köttfärslimpa där den dominerande smaksättningen är svampsoppa på burk. Smakmässigt var det riktigt bra men det blev mer en köttfärsröra än limpa av det hela. Jag lovar dock att återkomma med andra tidstypiska recept ur boken framöver.

Tänk om jag hade en krona för varje visning på bloggen! Då hade jag varit halvvägs till min första miljon idag!

Tack alla Ni som läser, följer och tycker att det finns något att hämta i mina bloggposter. Utan Er hade jag inte hållit på så här länge.

I den stilla pöl som kallas matbloggosfären har en stor anka gjort ett magplask.

Matilda Mondolfi som både driver den reklaminriktade matbloggen Matildas Matparadis och är PR-ansvarig för Matric Italgross har trampat i klaveret ordentligt när hon på ett elakt och småaktigt sätt kritiserar Annika på bloggen Smaskens för att hon inte föredrar egna märket Mutti framför Heinz i denna harmlösa bloggpost. Nu är ju inte Annika den som inte kan ta för sig och gav därför svar på tal.

Jesper på bloggen Krubb sätter verkligen ord på hur jag känner inför ett sådant här agerande från ett företag gentemot en matbloggare. Med tanke på hur hissat och omhuldat Mutti varit av matbloggosfären så är agerandet fullständigt vettlöst. Jag kanske ska vara glad att Matilda inte läst min test av Muttis vs Lidl. Då hade jag väl fått hennes sicilianska hantlangare efter mig.

Hur som helst är detta sista gången jag nämner produkterna vid namn i denna blogg. Det finns andra och minst lika bra tomatprodukter på marknaden.

Edit: Matilda har nu gjort en pudel och förhoppningsvis lärt sig något på kuppen.

Edit 2: Annika har nu postat en slutreplik. 

Till helgen är det dags för mässan Älska Mat i Malmö. Det är tredje gången mässan anordnas och den har utvecklats till en trivsam mat- och dryckmässa med stark lokal anknytning. Det handlar nämligen inte bara om mat utan här finns också många vinimportörer på plats.

Det bjuds också ett varierat provningsutbud som vi på Gustibus Wine & Spirit Academy ansvarar för. Alla provningar kostar 100 kronor styck och tar 45 minuter så man hinner med några stycken om man vill prova mycket. Kolla programmet. Du kan förhandsboka via hemsidan men även köpa biljetter på plats.

Hoppas vi ses till helgen. Kom och hälsa på!