En uppdaterad post med fler recept hittar du här.

Jag har noterat att många hittar till min blogg då de googlar efter sallader och sommarmat. Jag samlar därför några bra recept här nedan. Oavsett vilket recept du väljer funkar det med ett svalt rosévin. Inte så kinkigt vilket. Det är ju ändå sommar, varmt, semester och vem orkar bry sig?

• Salade Niçoise är en riktig sommarklassiker

• Provençalsk musselsallad kan du prova när du ändå ”är i trakterna”

• Salade lyonnaise är en annan fransk salladsklassiker du inte får missa

• Jordgubbs- och fetaostsallad är en kul variant som du måste prova

• Gazpacho brukar kallas ”flytande sallad” och är perfekt som kall lunch på termos på stranden

• Risonisallad med chipotlefalu är en bra variant när du tröttnat på vanlig pastasallad

• Falukorv mediterranée ska du testa om du får en bit korv över efter salladen ovan.

Finns det något mer irriterande än bananflugor? Envisa små rackare, omöjliga att fånga som invaderar köket när det blir lite varmare.

Jag brukar använda mig av det gamla husmorsknepet med små koppar utplacerade i vilka jag häller en blandning av vinäger, vatten och någon droppe diskmedel. Den enda droppen gör att ytspänningen försvinner och flygfäna praktiskt taget sugs ner i vätskan och dör på ett par sekunder. Utan diskmedel blir det bara en trevlig vinägerbuffé. Denna metod brukar fungera bra.

Jag har nu kommit på en ännu bättre blandning. Varje gång jag häller upp ett glas sherry så tar det ungefär 2 sekunder för bananflugor att till synes från ingenstans materialisera sig över glaset. De verkar vara verkliga sherryaficionados. Igår när en liten fluga propsade på att dela ett glas med mig gjorde jag ovanstående blandning men bytte ut vinägern mot sherry. Inom tio minuter låg sexton (16) bananflugor på botten av glasskålen. Hade ingen aning om att det fanns så många i köket.

Häromdagen fick jag ett varuprov från Ridderheims på en ny korv med 90% köttinnehåll, avsaknad av e-nummer och anpassad som grillkorv till barnen. Som farfar med visst matansvar för en liten grabb tänkte jag att det kunde var värt att prova. Vad som helst av kvalitet som kan ersätta Scan Hot Dogs och partajgrillare måste vara en välsignelse.

Vi grillade Möllegrillkorven (vilket hopplöst namn. Inte särskilt barnanpassat heller) och åt som sig bör med korvbröd och en mild senap. Mild och snäll smak, men hu vilken torr och stabbig konsistens. Riktigt trist. Det här är korven som bevisar att hög kötthalt inte med automatik borgar för en god korv. Det hjälper inte att köttet kommer från skinkinnanlår. Jag tror faktiskt att ungarna utan att blinka föredrar korven med den roliga dennis-figuren, låga kötthalten (34%) och den långa innehållsförteckningen (Gris- och nötkött, vatten, potatismjöl, bindväv från gris, fett från gris, salt, antioxidationsmedel E325:E300, druvsocker, blodprotein från nöt och gris, potatisfiber, lök, köttbuljongextrakt, jästextrakt, kryddor, konserveringsmedel E262:E250, rökarom). Det är inte utan att jag skulle göra det också.

Snälla Ridderheims; Gör om. Gör rätt. Ge ungarna en riktig grillkorv…som är god!

Häromdagen öppnade jag en butelj 2005 Château du Glana från Saint-Julien i Bordeaux. Det var den första provadeav sex flaskor jag köpte på plats för cirka ett år sedan. Betalade mycket rimliga 16€.

Årgång 2005 räknas till en av de stora och redan på den djupa, täta blåröda färgen anade jag att det var något särskilt på gång. Doften var ung, stor, djup och mörkfruktig med rökiga toner och en botten av mörka, mogna bär som svarta vinbär och en förnimmelse av solvarma jordgubbar. Här fanns också den ”sotiga”, nästan jordiga ton med inslag av blod, järn och ceder som är så typisk för viss bordeaux. Smaken var fyllig, fruktig och koncentrerad med hög, frisk syra mot den mörka, mogna frukten. Massor med mogna, tätt knutna tanniner, diskret fatstruktur och en mycket lång eftersmak. Ett ungt vin som var absolut njutbart i sitt nuvarande stadium men med en lång och spännande utveckling framför sig.

Vinet fick mig att börja fundera över alla skriverier och kommentarer om de galopperande priserna på bordeauxviner. Handeln med den senaste årgången (2009) visar på en förväntad prishöjning på i snitt närmare 100% på de mer efterfrågade slotten! Även måttligt intresserade vinkonsumenter har nåtts av notiser på tidningarnas affärssidor om extrema toppnoteringar och kollegor i vinbranschen har uttalat att ”nu är det definitivt slut med att dricka bordeaux”.

Det är sant att upphaussningen av årgången medfört att vi sett startpriser från de stora slotten på 500-600€ per flaska och prishöjningar på 300% och mer. Helt makalöst! Vad vi dock ska hålla i minnet är att detta framförallt gäller de högst klassade slotten som bara utgör någon enstaka procent av den enorma flod av vin som produceras i området.

Är då priserna för vinerna från dessa slott för höga? Det finns inget enkelt svar på det. Ett svar är; Nej. Priserna ligger där de ska. Så länge marknaden är beredd att betala dessa priser så kan man inte säga att priset är för högt. Men med den rådande prisbilden har de topp-klassificerade vinerna slutat att vara viner i egentlig mening och istället blivit lyx- och statusprodukter för de med obegränsade ekonomiska medel. Priset eller vinets kvalitet är är sekundärt. Det viktiga är etiketten eller varumärket.

Ett annat svar är; Ja. Priserna är orimligt höga. Det finns ingenting i kvalitet eller tillverkning som motiverar dessa prisökningar. Enligt Ulf Sjödin MW så överstiger endast i undantagsfall produktionskostnaden för ett vin 300 kronor vilket ger ett pris till konsument på runt 500 kr. Allt därutöver kan förenklat tillskrivas berikande av producent eller andra led i kedjan. Handeln med bordeauxviner har också, mer än i andra områden, traditionellt fungerat som en råvaruhandel där tillgång, kvalitet och efterfrågan styr. Skillnaden mot exempelvis kaffe eller olja är att vi på viner har en stor andrahandsmarknad där en stor del av prisstegringen sker. Vad man som hänt i Bordeaux de senaste åren är att producenten passar på att ta en stor del av den kakan själva.

För den vanlige konsumenten och vinälskaren med begränsad ekonomi kommer det även fortsättningsvis att finnas massor med bra bordeauxer till överkomliga priser. Visst kommer vi att få se en liten uppgång här men jag kommer även fortsättningsvis att gladeligen betala en bit under två hundralappar för exempelvis Château du Glana, Chateau Tour de By eller Les Hauts de Granget för att inte tala om alla fina, vita bordeauxer.

Som jag ser det är Bordeaux ett område där man fortfarande utan svårighet kan göra kvalitetsfynd och hitta karaktärsfulla viner till en peng som är liten eller rimlig även jämfört med andra områden i världen. De enda överprisade vinerna är enligt mitt förmenande de snipiga, enkla röda bordeauxerna en bit under hundralappen. Stay away!

Nu hoppas jag bara att Systembolaget går mot strömmen och ser till att vi får en rejäl tilldelning av alla de små familjeägda slotten som gjort anmärkningsvärda kvalitetslyft de senaste åren.

…startade jag min blogg som den ser ut idag. Visserligen startade bloggen på en annan adress redan 12 dagar tidigare men de inläggen fick följa med hit. Första inlägget var om jordgubbar och är faktiskt fortfarande ett av de bästa recepten på bloggen. Testa det nu när jordgubbarna är billiga.

Jag kunde väl aldrig tro att jag skulle lägga så mycket tid på skrivande. Helt galna 1,63 poster per dag (totalt 598 stycken) har jag producerat, vissa bra men andra ganska pajiga. Men att så många faktiskt skulle komma att läsa mina utvikningar om mat och dryck, någonstans mellan 300-400 unika besökare hittar hit varje dag, är både förvånande och fantastiskt!

Bloggen har hjälpt mig att bli mer strukturerad i min matlagning och fått mig att testa nya grejer. Jag har också börjat göra utförliga provningsanteckningar igen och fått en resedagbok att gå tillbaka till. Men det allra roligaste är alla snälla kommentarer på bloggen och IRL samt alla nya människor jag fått kontakt med.

Nu börjar År 2!

Även om jag är hemma från Bourgogne har jag några bloggposter kvar som jag inte hann med. Denna blir ett bildreportage från besöket hos tunnbindaren François Freres i Saint Romain. Här gör man fat som används av de främsta vinproducenterna världen över.

[slideshow]

Hundraåriga ekar klyvs, sågas och lagras för att få rätt karaktär.

Under två år utsätts ekstavarna för väder och vind samt utsätts för mikroorganismer.

Den ”gröna” karaktären försvinner och träet torka sakta.

Man tillverkar cirka 40 000 fat om året och lagerhåller ek för två år. Det blir lite pengar.

En del ek reserveras från början för särskilda kunder. Här ett parti avsett för Hospices de Beaune.

Den lagrade svatgrå eken tornar upp sig.

Vidjor förberedda att sättas på fatens ändar som skydd och dekoration.

Kraftiga stålband som håller de hyvlade stavarna på plats när faten sätts samman.

Faten har fogats samman i ena änden...

...men står ut som en kjol nedtill.

För att kunna böja ekstavarna begjuts de med vatten på utsidan...

...och hettas upp på insidan med eld.

Efter att fatet fått sin form fortsätter eldandet...

...tills insidan blir rostad och de karaktäristiska smakerna av vanilj, kaffe, toast, kanel och annat kan utvinnas av vinet.

Hod François Freres utförs arbetet fortfarande hantverksmässigt...

...vilket kräver gammaldags verktyg...

...och skapar en miljö som som är tungarbetad och bullrig.

De blanka tunnbanden ersätter de kraftiga stålbanden som hållit ekstavarna på plats.

Den fasade kanten där ändsidan ska sitta tätas med en deg av vetenjöl och vatten.

Ändsidan fogas samman som ett pussel eller ett ”klickgolv”...

...och brännmärks med tillverkarens namn.

Någonstans måste vinet in...

...och här kan man borra ett hål för en tappkran. Ni vet lite som en bag-in-box.

Faten färdiga att skeppas ut över världen...

...men får först en oestetisk plastinslagning för att inte torka ut.

Efter en lång och svettig (här är duktigt varmt!) dag i Côte de Beaune är kursen i princip slut. Imorgon bitti är det dags för examen med provning och alla är lite till mycket uppjagade. Sedan blir det det utvärdering, genomgång av pedagogiskt material och lunch. Eftermiddagen är fri och på kvällen är det dags middag med temat ”grand cru” samt eventuell diplomutdelning. Söndag morgon hemfärd i ottan.

Ikväll ska jag och några kursare gå och äta middag på min favoritrestaurang Ma Cuisine, dricka lite gott vin. Sedan ska jag försöka samla tankarna, somna i rimlig tid. Troligtvis blir det råpluggning av hårdfakta till frukost (även om jag avråder mina elever att göra sådant) innan det smäller.

Önska mig lycka till. Det kan jag behöva, för just nu känns det som jag inte kan någonting.

Torsdagens temamiddag på bourgognekursen skulle handla om att kombinera bourgogner med asiatiskt mat. Ett upplägg som kändes lite krystat tyckte jag.

Vi samlades på den lilla japanska restaurangen Bissoh där man verkligen lyckats skapa en liten asiatisk oas mitt bland de gamla kalkstenshusen. Med under middagen var vinmakarna Marion Javiller och Béatrice Dubois från Meursault respektive Nuits-Saint-Georges. De presenterade under kvällen sina sju viner till lika många rätter och var mycket intressanta att diskutera med.

Jag blev förvånad över hur väl kraftfulla viner som en vit 2006 Corton-Charlemagne Grand Cru eller en 2000 Clos de Vougeot Grand Cru fungerade till de finstämda och nyanserade små rätterna. Det handlade inte om några smaksensationer i kombinationerna men de fungerade i de flesta fall riktigt bra.

Eftersom jag valde att njuta av stunden (och för att jag var för trött) gjorde jag inga anteckningar, men ett vin och en rätt stod ut särskilt. 2007 Chambolle-Musigny ”Les Combottes” från Domaine Dubois var en liten uppenbarelse med elegans, silkighet, mjukhet och stor doftrikedom. För mig sinnebilden av en en fin, röd bourgogne. Sedan blev jag helt knockad av charolais-biffen som endast hastigt vänts på stekhällen och serverades med soya, sesamsås och rödvinsreduktion. Det var det finaste kött jag någonsin ätit! Serverat nästan rått som det var kunde jag nästan misstagit det för fin tonfisk om det inte hade varit för den fina fettmarmoreringen. Absolut fantastiskt!

Sammanfattningsvis ännu en mycket givande middag!

Onsdagens lunch intogs på Chez Guy i Gevrey-Chambertin. Mitt i staden och med en blandning av modernt och traditionellt.

Det moderna representerades av en carpaccio på pilgrimsmusslor med en tryffelolja. Inte i min smak om man säger så. Det blev lite för mycket umami och lätt kväljande olja. Inget fel på rätten men inte min grej om man säger så. Huvudrätten träffade däremot rätt i hjärtat. Den kom in i gjutjärnsformar (jodå alla kökstillbehörsnördar; Staub) och var oxkind som tillagts i 12 timmar i rödvin. I grytan låg också spädda rotfrukter som fått sjuda med den sista stunden. Köttet var så mört att det kunde ätas med sked och knappt behövde tuggas. Skyn var väldigt lätt och kändes först kanske lite blek men kom fram ordentligt när man sög up den med det fina surdegsbrödet. Mycket, mycket fint.

Till efterrätt en uppoppad variant på clafoutis med en liten yoghurt med timjansis. Fräscht och gott. Givetvis provade vi i runda slängar tio viner till maten. En arbetslunch med andra ord.

Restaurangen har också en pytteliten vinbutik precis intill där man kan köpa de flesta av vinerna på listan. Jag hittade istället en spännande spritsort som får följa med hem; 1986 Marc de Chablis Grand Cru ”Les Blanchot” från Laroche. Marc är den franska motsvarigheten till grappa, det vill säga destillerade pressrester efter vintillverkningen. Här var det något så ovanligt som ett destillat från ett angivet grand cru-läge i Chablis och dessutom fatlagrad i 23 år. Ett riktigt fynd för 30€!

Andra kursdagen i Bourgogne började med tidig uppstigning och avfärd. Jag var trött redan när vi startade på grund av att nattsömnen inte var av högsta kvalitet. Men det var bara att bita ihop.

Dagen var ägnad åt Mâconnais och Côte Chalonnaise och var innehållsrik och skiftande både i innehåll och kvalitet. Jag tänkte uppehålla mig vid dagens absoluta höjdpunkt som var besöket hos Maison Joseph Burrier i Pouilly-Fuissé.

Att anlända i den amfiteaterformade dal som utgör Pouilly-Fuissé är en upplevelse i sig. Hänförande vackert med vingårdarna som i böljande vågor draperar sluttningarna med den dramatiska klippan Roche de Solutré i bakgrunden. Det här är nog den absolut vackraste delen av Bourgogne.

När vi anlände till domänen blev vi välkomnade av de karismatiske Frédéric Marc Burrier som är den sjätte generationen att driva vinmakandet men vars familj funnits i området som vinodlare i fjorton generationer. Här snackar vi kontinuitet. Frédeéric tog oss genast ut i vingårdarna med ett mystiskt träschatull i handen. Vid en utsiktspunkt visade han hur vi befann oss i en veritabel fyrvägskorsning geologiskt sett med Mont Blanc vid horisonten och dessutom i den allra sydligaste delen av Bourgogne ett par stenkast från Beaujolais.Nu tog han dessutom fram sin mystiska låda som visade sig innehålla prov på alla olika mineraltyper som representerade de specifika vingårdarna i området. Otroligt intressant och tydligt.

Frédéric förklarade också varför Mâconnais är den enda del av Bourgogne som saknar klassificerade vingårdar. Det går tillbaka till den tyska ockupationen av den norra delen av Frankrike. Vid den tiden var appellationssystemet mycket nytt och endast grand cru-gårdarna var klassificerade och i övrigt fanns det historiskt väl dokumenterade vingårdar av särskilt hög kvalitet. Vid det avtal som skrevs vid vapenvilan 1940 ingick en klausul att de tyska ockupanterna fick förse sig fritt av viner som inte kom från klassificerade vingårdar. I Bourgogne var man inte dummare än att man 1943 snabbt införde en ny klassificering; premier cru. Eftersom det sydliga Mâconnais vid denna tid låg  i ”det Fria Frankrike” inkluderades man inte i denna klassificering. Detta försöker man nu korrigera genom att man till myndigheterna ansökt om premier cru-status för sina bästa vingårdar.

Tillbaka på vingården fick vi en guidning genom vinmakning och källaren. De tillämpar en blandning av ekologisk och biodynamisk odling men efter eget huvud och är inte intresserade av någon certifiering. Vad gäller vinmakningen sa Frédéric att ”Det är lätt att berätta hur vi vinifierar; vi gör nästan ingenting”. Förutom att ge skalkontakt för sina vita viner så var temperaturkontroll det enda styrmedlet de använde. I källaren visades vi också in i ”vinbiblioteket” där egendomens viner sedan hundra år sparades. Här fanns vita viner från Pouilly-Fuissé som efter närmare ett sekel fortfarande skulle vara njutbara. Enligt uppgift.

Vi fick nu prova några unga viner från olika vingårdar som alla uppvisade olika karaktär. Gemensamt för vinerna var balans, elegans och stort uttryck i doften. Den fortsatta provningen skulle ske under lunchen. Det blev en avslappnad, improviserad, enkel kall lunch som dukades fram och serverades av vår värd och som tillagats av hans fru; ett jättelikt surdegsbröd, en fiskpaté, hemslagen pepprig och alldeles ljuvlig majonäs, inbakad grov fläskterrinne och en hemgjord ”salami” i form. Givetvis en ostbricka med lokala getostar och siste en kaka av en botten på briochedeg täckt med gräddkräm. Allt var sagolikt rustikt, vällagat och gott. En måltid att bli lycklig över. Frédéric berättade att dessa måltider kallas ”casse croute” – att bryta bröd. Jag älskar att bryta bröd!

Nu kom vin efter vin, det ena mer komplexare och rikare än det andra. Till sist kom ett vin utan etikett och som hade en lite djupare färg och en stor doft av mogen tropisk frukt, honung, eucalyptus, mimosa och mineral. Smaken dominerades av en mycket hög men avrundad syra, fin mogen frukt, nötighet, balanserad och elegant. Det visade sig vara 1996 Pouilly-Fuissé ”Vers Cras” som vinifierats av hans far. Ett fantastiskt spänstigt och komplext vin.

Nästa vin kom från en misstänkt dammig och möglig flaska och var ljust gyllene i färgen. Doften var enastående stor med markant ton av nymalt kaffe och kakao med inslag av honung, svamp, tryffel, toast och kanderade citrusfrukter. I smaken hittade jag en frisk men avrundad syra och en fin, nyanserad fruktighet av mogna gula frukter samt kaffe och svamp. Lång och nyanserad eftersmak. Efter en stund i glaset kom också aromer av vita blommor och mimosa. Det visade sig vara farfars vin, en Pouilly-Fuissé från 1966!!! Hel enastående hur väl detta vin stått sig.

Efter att ha fått prova en 14 år gammal beaujolais från Fléurie (som klarat sig sådär) så kom det sista vinet serverat ur en mystisk halvflaska. Mörkt bärnstensfärgat med en flyktig doft med inslag av etylacetat och tydliga oxiderade toner av olorosokaraktär. Nötter, kola och torkad frukt som återkom i den distinkt söta och friska smaken som höll sig kvar länge. Detta visade sig vara ett sent skördat vin av chardonnay som höll en sockerhalt på 120 g och alkohol på cirka 15%. Detta udda vin har endast gjorts två årgångar, 200 och 2002, och serveras endast på privata tillställningar på egendomen. Anledningen till att man gjorde vinet första gången var att den ansvarige för skörden blev plötsligt sjuk och fick gå hem. Skörden fortsatte sedan som vanligt men när löven föll sent på hösten såg man plötsligt att man missat en del av vingården och vinet blev till.

Jag behöver kanske inte tillägga att detta var ett fantastiskt besök som fick mig att orka resten av den intensiva dagen.