Del av gamla Jerez som byggts in i Bodegas Gonzalez-byass

När jag nu har det färskt i sinne tänkte jag sammanställa tips för dig som funderar på att besöka Jerez och Andalusien. Och det tycker jag verkligen du ska göra!

Att komma dit: Iberia flyger till Jerez från Stockholm och Köpenhamn via Madrid. Man kan också flyga direkt till Sevilla som ligger cirka en timme norr om Jerez. Sevilla är ju inte heller de sämsta staden att besöka några dagar. Om man säger så.

El Gallo Azul

Att bo: Hotellpriserna är ganska resonabla men påverkas av säsong så kolla noga. Riktigt höga blir de under festivalen Feria del Caballo i maj, men då ska man nog undvika staden.  Sherry Park Hotel är ett av de lite mer ståndsmässiga hotellen som ligger inom lagom promenadavstånd från city. Stort och med en pool med bar. Priserna är helt ok med tanke på standarden men det och storleken drar till sig stora grupper vilket kan vara lite påfrestande om man äter frukost på hotellet. Mitt nya fynd är Hotel El Ancla som ligger mycket centralt, nyligen renoverat, fritt wifi, rent, prydligt och familjärt. Betalade 30€ per natt! Då får man stå ut med att det är lyhört och att frukosten intas på baren på hörnan. Detta är dock generellt en bra idé då hotellfrukostarna ofta är rejält tilltagna i pris, ganska mediokra och serverar dåligt kaffe. Slink istället in på en bar och beställ tostado (frasigt rostat bröd) och komplettera med tamate y aceite (tomatröra och olivolja), serranoskinka eller ost, färskpressad apelsinjuice och gott kaffe. Har till dags dato inte fått dåligt kaffe på någon bar i Jerez.

Fiskmarknade i saluhallen

Att äta: Visst finns det fine dining i Jerez men då missar man grejen med att uppleva staden och den lokala maten. Beställ en liten iskall öl (caña) eller en fino och prova blint en eller två tapas från listan. De kostar oftast runt 1.50-2.50€ på de flesta ställen och du blir sällan besviken. Var noga med att du får en tapa och inte en racione som är en jätteportion oftast. Gå sedan vidare till nästa ställe. Och nästa. La Moderna är ett kul ställe precis innan du kommer in på den stora gågatan Calle Large. Bar Barbiana ligger några hundra meter längre ned på Plaza General Primo de Rivera på höger sida och är en enkel men pålitlig tapasbar som serverar bra paella vissa dagar och har en stor uteservering på det lilla torget. Undvik dock de två andra ställena som ligger tvärs över torget. Dödskallevarning för dessa riktigt usla turistfällor. Längre ner på gågatan öppnar den upp sig till en öppen plats och då har du El Gallo Azul precis bredvid dig på vänster sida. Med det makalösa spanläget mitt i smeten kan man lätt tro att detta är ytterligare en turistfälla, men inte så. Gillar du grillat kött, livlig miljö, rapp servering och stora portioner ska du leta dig till Meson del Asador medan Bar Juanito är en klassiker som nästan är ett måste.  En bit från de upptrampade stråken ligger La Abaceria som jag tycker är en väl gömd pärla för barhäng och fina tapas.

Pata Negra och manchego ett måste

Att se och göra: Du ska givetvis besöka sherrybodegor.  Turistbyrån har förutom en massa annan bra information en förteckning över vilka som tar emot besök. Ska du bara besöka en bodega så är det Gonzalez-Byass/Tio Pepe som gäller. Lång, intressant och informativ guidning som avslutas med provning. Bodegan kan sina saker då det med rätta är en av Spaniens största turistattraktioner. Ska du besöka ytterligare en så är kontrasten enorm till Maestro Sierra som ligger nästan vägg i vägg. Precis intill ligger också den gamla moriska fästningen Alcazar de Jerez som man absolut ska besöka. Flera klubbar och barer finns för att uppleva äkta flamenco och har man ett equestriskt intresse så finns den andalusiska ridskolan med klassiska uppvisningar. Ta en dagstur med bussen (kostar runt tian) till den lilla hamnstaden Puerto Santa Maria, käka sprattlande färska skaldjur på Romerijo och ta en härlig båttur över till fantastiska Cadiz och vandra i gränderna i den uråldriga staden.

Att shoppa: Saluhallen precis intill El Gallo Azul är ett måste förstås. Köp fina kryddor, skinka, korvar, de fantastiska mandlarna och lufttorkad tonfisk (mojama). Lite svårt att ta med färska skaldjur och fisk. Köp hem en riktigt fin sherry betecknad VOS (minst 20 år) eller VORS (minst 30 år), soleralagrad brandy (köp på flygplatsen där den är billig och du slipper väga in den) och en PX-vinäger. Kläder är ganska billigt och det finns en hel del bra butiker. Är man på riktigt shoppinghumör finns El Corte Inglés strax utanför centrum (taxi är billigt).

Att känna till: Ingen pratar engelska, och då menar jag INGEN. Alla är dock glada och hjälpsamma så språkförbistringen är ett mindre problem, men en liten parlör i pocketform eller som app är oumbärlig. Framförallt under den varma delen av året tar man siesta på eftermiddagen. Det mesta stänger men öppnar igen och butiker håller öppet till nio eller tio på kvällen. Man äter sällan middag före klockan nio på kvällen och detta påverkar givetvis många matställens öppettider.

Tapas på El Gallo Azul

Flera av provningarna under Vinoble har benämnts ”master class” och jag börjar undra vad tusan som menas egentligen. Grundläggande information på enkel nivå som framförs stolpigt av en överkvalificerad föreläsare? Den här begreppsförflackningen är inget som är begränsat till denna mässa. På Restaurangakademin i Stockholm ska det hållas en ”master class” om Bourgogne på tre timmar. Hur djupt kan man gå på 180 minuter? För mig är en ”master class” ett tillfälle till fördjupning i ett mer eller mindre begränsat område där det förutsätts att deltagarna åtminstone har grundläggande kunskaper i ämnet.

Tisdagens första seminarium benämndes just på ovanstående sätt och hade vår svenske Master of Wine Ulf Sjödin som föreläsare. Trots att vi satt ett femtiotal personer ihopträngda i ett partytält i gassande sol och 42° värme så lyckades Ulf parera dessa hinder (samt simultantolkning) och göra den dryga timmen riktigt intressant. Hade han fått spela fritt i två timmar hade detta sannerligen kunnat bli en äkta mästarklass. Under dessa tre dagar och genomlidna föreläsningar har jag inte upplevt en så inspirerande provning och så engagerade åhörare.

Humor, prestigelöshet, engagemang, pedagogisk förmåga och djup kunskap är tydligen svenska paradgrenar i vinsammanhang. Heja Ulf!

Efter min ”middag” i speceributiken i går kväll gjorde jag ett stopp för en liten drink. Det var Andrew och Laurel Quady som bjudit in till sitt hotell för att jag skulle få prova deras vermouth som tydligen inte platsade på mässan.

Under dagen hade jag provat alla  deras söta, kaliforniska viner som var trevliga återseenden för mig. Både deras Orange Muscat och Black Muscat fanns på vinlistan när jag häll i kurser på Systembolagets kursgård Skarpö i början av min karriär. Deras fina portvins-hommage Starboard har jag också ett tidigt förhållande till. Efter några år försvann vinerna från marknaden och jag har inte provat dem på över tio år. Nu har jag dessutom fått prova deras moscato d’asti varianter samt deras skruvade amontillado.

Fantastiskt kul att få träffa dessa härliga människor och att prata strunt över en drink baserad på deras VYA. Nu hoppas jag att någon ansvarsfull svensk importör läser denna blogg och ser till att vi får se vinerna i Sverige igen. Det är de värda!

…intogs på Bar Juanito som är stället dit alla går och som nästan är ett måste när man besöker Jerez. Restaurangen ligger i den gamla fiskmarknadsgränden precis i anslutning till det stora torget Plaza Arenal. Här finns både en restaurangdel, livlig uteservering i gränden samt en enkel bar att hänga vid. Massor av tapas att välja på som alla kostar 2€ styck. De är kända för sina kronärtskockor som de mer än gärna rekommenderar. I mitt tycke är det det minst aptitliga på menyn. Överkokta och mosiga och ganska obegripliga. Håll er till de andra rätterna om inte den masochistiska nyfikenheten tar överhanden. Av rätterna jag valde var croquetas med serranoskinka det absolut bästa. Frasigt frityrskal och en fyllning som praktiskt taget rann ut när man bet i dem. Även de fluffigt lätta köttbullarna (albondigas) i olorososås kan rekommenderas.

Så var första perioden av totalt sex på vinmässan Vinoble avklarad och jag är tillbaka på hotellrummet för en siesta. Det är 37° ute och de tre timmarnas paus mitt på dagen är förståelig.

Det är ingen överdrift att säga att denna vinmässa är den absolut vackraste med sin inramning i den moriska fästningen. Det måste vara en av de mindre internationella mässorna också men sannerligen med den högsta koncentrationen av intressanta viner. Jag vill prova allt!

Jag har dock planerat in en massa provningar och seminarier för att få lite struktur på mina dagar här. Den första provningen om tokajer hölls i den uråldriga moskén. Kändes lite vanvördigt faktiskt. Åtta viner provades från de fyra närvarande vinproducenterna Gróf Degenfeld, Patricius, Alana och Disznókö, varav alla utom den sistnämnda var nya för mig. Föreläsningen var ganska grundläggande och simultantolkades irriterande nog till spanska (något jag måste vänja mig vid här) men provningen var något alldeles extra. Alla vinerna var i den fruktiga, friska och elegant söta stilen som brukar kallas modern. Kvaliteten påminde mig om hur lätt det är att glömma bort vilket absolut storartat vin tokajer är. Det är inte utan att man förstår epitet ”The Wine of Kings and King of Wines”. Av alla åtta viner ska jag bara lyfta fram ett som var exceptionellt även bland den i övrigt fantastiska kvaliteten; 2005 Alana Tokaj 6 puttonyos. Doften var stor, generös och nyanserad med en liten aromatisk karaktär samt toner av pomerans, honung, bivax, mimosa och persika. När jag fick in vinet i munnen var det som kvintessensen av nektar. Jag fick bärga mig från att utropa ”å jävlar va’ gott!” i det gamla templet. Simmigt sammetslent och silkigt med en fantastisk koncentration och syra och sötma som var så väl balanserade och sammanflätade att de inte gick att skilja från varandra. Absolut den bästa tokaj jag någonsin provat och ett av de bästa söta vinerna totalt sett. Fenomenalt.

Därefter rusade jag till en provning jag sett fram emot på temat ”The Golden Wines of Bordeaux”. Det visade sig vara en oinspirerad genomgång av en officiell powerpoint på ett grundläggande plan. Provningen var så klantigt organiserad att jag gick efter att det första av sju viner hällts upp. Respektlöst dåligt!

Jag valde att istället botanisera en stund bland mer okända viner och hamnade hos några glada människor i en monter för Condado Huelva. Om du nu frågar dig ”condado-vad-för-något” så klandrar jag dig inte. Själv kan jag inte påminna mig ha provat något vin därifrån. Deras stolthet är tydligen viner i sherrystil men området är om möjligt mer obskyrt än Montilla-Moriles som har samma profil.  Däremot var vinerna mycket fina. Vinet med beteckningen condado palido motsvarar en fino både i stil och tillverkning men har en lättare och framförallt en mycket friskare karaktär. Den höga syran gick igen i deras version av oloroso som kallas condado viejo. Exemplet jag fick prova var mycket karaktärsfullt med aromer av mörk choklad och hasselnötter och en mycket torr, stram och intensivt frisk smak där nötter och choklad kompletterades med tjära, espresso och torr rostad karaktär. Trots sin rika karaktär var detta tydligen ett ganska ordinärt vin från området. Mycket intressant. Dessutom var vinet framställt av en druva jag aldrig stött på tidigare; zalema.

Lunchen blev förstås ett glas fino, en liten iskall öl och tapas. Dessutom en krämig och alldeles förträfflig paella i tapasportion. Jag har faktiskt missat, eller snarare undvikit, denna nationalrätt under mina besök i södra Spanien. Men den här lär få uppföljare.

http://grofdegenfeld.com/en/

Ny dag i Andalucien! Utvilad och full av energi efter tostado y cafe con leche till frukost.

Idag öppnar vinmässan Vinoble som äger rum inne i det otroligt vackra Alcàzar de Jerez mitt i staden. Det är så långt ifrån den hysteriska vinbar med druvtrampande dockor jag stötte på på ferian i Cordoba.

En rad spännande provningar och seminarier står på schemat. Eftersom mässan sympatiskt nog tar en tre timar lång siesta mitt på dagen så kommer kanske en liten rapport i eftermiddag.

Efter dagarna i tidigare okända Montilla-Moriles och Cordoba var det skönt att tidigt i morse få sätta sig i bilen och dra iväg till Jerez. Så när som på att jag nästan hamnade mitt i ett slagsmål mellan cirkusarbetare på en bar utmed vägen så gick det smidigt. Till och med Hertz-representanten fick godkänt när hon drog av kostnaden för den antika GPS:en.

Att komma fram till Jerez var nästan som att komma hem. Med två tidigare besök bakom mig är staden bekant och känns välkomnande. Hotellet var dock nytt men var en trevlig överraskning; centralt, billigt, fräscht, bra kaffe i baren och ett fungerande gratis internet. Det var nästan att jag kunde bortse från kloakdoften från badrummet.

Nästan direkt efter ankomst hade jag ett inbokat möte på en sherrybodega jag inte kände till sedan tidigare; Maestro Sierra. Chefsönologen öppnade bodegan bara för mig och hon hade dessutom med sig en svensktalande tolk! Det visade sig vara en mycket intressant sherryproducent som efter 180 år fortfarande drivs av familjen. Allt arbete sker helt manuellt, i liten skala, utan justeringar av vinerna, eget tunnbinderi och med endast kvalitet som riktmärke. Produktionen är så liten att all buteljering och etikettering sker för hand! Vinerna var också exceptionella i sin stil och hade genomgående en mycket hög ålder. Här fick jag också pröva resans hittills bästa PX med en snittålder på över 70 år och en alkoholhalt på endast 10,5%. Absolut sammetsmjuk, silkig, komplex och med en mycket fint balanserad sötma som gjorde att en PX-skeptiker som jag tömde glaset och utbrast till tolken ”fan vad gott”!

Efter det upplyftande besöket gick till den fantastiska saluhallen och kollade att den stod kvar så jag kunde återvända för inköp senare i veckan. Passade också på att hänga lite i den lite hemliga baren i gränden bakom hallen. Där beställde jag pescados; pinfärsk fisk som vänds i lite mjöl, hastigt friteras och serveras rakt upp och ned med en bit bröd och gröna oliver. Ett glas iskall fino till det? 2.50€ tack så mycket!

Ordentligt uppiggad gick jag snett över gatan till baren med Jerez’ absolut bästa spanläge; El Gallo Azul! I den kvadratmeterekonomiska och halvcirkelformade baren finns mycket bra tapas i lite mer fancy tappning. Jag tog in en liten frisk sallad på fiskrom och finhackad tomat, lök och paprika och en tunt skivad bläckfisk med paprika på en skiva bröd med potatismos. Det sistnämnda låter märkligt men smakade mycket bra.

Mätt, glad och finofryntlig tog jag en promenad och skulle sedan handla något litet. Då hittar jag inte mitt kreditkort! Panik! Rusar tillbaka till hotellet under det att jag försöker komma ihåg när jag senast använde det. Vände upp och ner på all packning, spred kvitton omkring mig som konfetti och insåg till slut att kortet var borta. Ringde och fick det spärrat samt beskedet att det inte var använt av någon annan. Då minns jag plötsligt ett mejl jag dagarna innan fått från flygbolaget Iberia. Där stod att om man inte kunde uppvisa kortet som man köpt resan med kunde man inte räkna med att få gå ombord på flyget. Efter inte så lite detektivarbete fick jag tag på den måttligt tillmötesgående help-desken och beskedet att det krävdes en kopia på en skriftlig polisanmälan för att jag skulle få flyga.

Med sjumilakliv iväg till polisstationen alltså. När jag väl hittat fram har en katolsk procession komplett med madonnabild, blåsorkester förstärkt med begravningstrummor. Poliserna (”sherryfferna” hade jag kallat dem om jag var göteborgare) som stod bredbenta framför grinden förstod inte ord engelska. Förstås. Efter många om och men bev jag visad till ett litet bås med en telefon och med teckenspråk anmodad att prata i luren. Från andra sidan linjen hörde jag ˝welcome to the spanish national police force”. Jag blev förhörd om allt ned till mina föräldrars respektive förnamn innan jag fick ett rapportnummer som en polisman skrev ut i fem kopior, signerade och stämplade. Allt detta under det öronbedövande dånet från processiontrummornas ödesmättade taktslag.

Jag vinglade ut med en lätt huvudvärk och ett starkt behov av att tröstäta. Styrde mina steg mot Meson del Asador som jag fått rekommenderat. Detta var ett stort och stimmigt ställe av stekhussnitt med effektiv och snabb service. Jag satte mig vid bardisken och beställde in en tallrik potatis med fyra dippsåser. Det låter inte gott men på den pizzastora tallriken kom ett berg av perfekt friterad potatisskivor som var frasiga på ytan och mjukt, sega inuti. Den perfekta korsningen mellan chips och pommes frites. Härligt smakrika såser till det och en drös gröna oliver förstås. Trots att potatisserveringen var mer än vad en normal människa kunde orka med så lockades jag att beställa manita, det vill säga grisfötter kokta med vin, tomat chorizo och serranoskinka. Lite förbryllad blev jag när rätten  serverades med en sked som bestick. Förklaringen kom när den lilla fossingen ramlade sönder i små flagor och förenade sig med den simmiga såsen. Dags för sked alltså. Fantastisk, rustik tröstemat som gjorde mig glad igen. Att allt sköljdes ned med ytterligare två glas fino hjälpte förstås.

Nu ska jag ge mig själv en lång välförtjänt natts sömn. Om jag lyckas hitta läget mellan ”off” och ”polarkyla” på luftkonditioneringen.

Jag brukar inte vara OT (off topic) här på bloggen, men idag är det snudd på. Jag ska rädda mig själv med en P3-övergång; Eftersom rabo de toro (tjursvans) stod på menyn igår så ligger det i den nyfiknes natur att söka matens ursprung. Jag sökte mig därför till den lokala tjurfäktningsarenan.

Då jag aldrig läst något av Hemingway (hur obildad är jag?) tänker jag inte ägna mig åt fler anspelningar på hans litterära skildringar av kampen mellan man och best än de i rubriken.

Att uppleva en tjurfäktning har i många år stått på min lista över saker att uppleva. Jag har lyckats missa flera tillfällen, någon gång för att jag fått kalla fötter. Men eftersom det sägs att man bara ångrar det man inte gjort så kände jag att det var nu eller aldrig. Är man i Cordoba under ferian och tjurfäktningsveckan så finns det inga undanflykter.

Första steget var att köpa biljett. Två rara tjejer som (faktiskt) pratade engelska guidade mig igenom djungeln av olika platser i arenan och deras för- respektive nackdelar. Tre rader upp från den ockrafärgade sandarenan kostade 80€ på skuggsidan och bara hälften där solen sken. Begreppet ”solsida” verkar ha ett helt annat värde i södra Spanien. Som dum, snål och soltörstande svensk valde jag givetvis den soldränkta platsen.

Utanför den ganska nybyggda arenan var det lite Kiviks marknad med tingeltangel, öltält och svartabörshandlare. Misstänkt många säljare av sittunderlägg. Väl på plats på min betongavsats förstod jag varför. ”Träsmak” var inte ordet jag sökte efter, men det var ju inte mitt lidande som var kvällens begivenhet.

Inne på arenan började jag genast tänka på Tjuren Ferdinand, folklivet, flickorna bakom solfjädrar och de vajande vimplarna. Visserligen fanns där damer i traditionella dräkter (två kedjerökande precis bredvid mig), men annars var publiken mer som på en hemmamatch med MFF förutom att det bolmades friskt på cigarrer. Försäljare med burköl i ishinkar hör kanske inte heller hemma på en allsvensk match.

Nu var jag faktiskt ganska uppvevad där jag satt och betraktade den konstfärdigt krattade arenan. Känslan av att sitta på Colosseum och invänta ett gladiatorspel var stark och kompletterades av hedersläktaren där ”kejsaren” (borgmästaren) skulle ta plats. Plötsligt spelar en blåsorkester upp med toner som ur ”Carmen” och in rider två ryttare följda av matadorerna och ett koppel fotografer. Jubel och ovationer! Stjärnorna var på plats. Hela följet av bandaljiärer, picadorer, vadderade hästar med förbundna ögon. Precis som i Dinsneys version. Mycket operakänsla med stora poser, starka färger, uppskuvad musik och entusiastisk införstådd publik.

Nu vidtog ett meningslöst poserande och viftande med chockrosa mantlar av ett halvdussin av matadorerna (gissningsvis de de mindre viktiga). Från ingenstans en fanfar från orkestern och in rusar en jättelik mörkbrun tjur. Fullständigt vildsint far han efter de fjantiga operettfigurerna som hoppar in bakom sina skydd. Växelvis hoppar de fram och viftar med de rosa skynkena och hetsar djuret ännu mer. Några av dem gör lite modigare ansatser med närkamp tills nästa fanfar förebådar de välmadrasserade hästarna med sina lansförsedda ryttare. Riktigt vad syftet med hästarna var förstod jag inte. Så fort tjuren närmade sig hästarna försökte man nämligen avleda dess uppmärksamhet och hålla bort den med lansarna. När det blev närkamp blev publiken riktigt upprörd. Inte OK att plåga hästar tydligen.

Nästa inslag var två män försedda med vars två av de hulling- och kräppapperförsedda spjut som skulle köras in som skinkpinnar i manken på tjuren. Här ska erkännas att jag blev imponerad av skickligheten att möta och parera ett halvt ton framrusande aggression, parera och med precision köra in spjuten i djuret. Nu var tjuren uttröttad men fullpumpad med adrenalin. Banan var förbered för MATADOREN med sitt mod, sin cape och sitt svärd!

Att komma in på arenan i en överdrivet bjärt och paljettbeströdd dräkt, obegriplig hatt och tofsförsedda balettsskor och ändå osa av maskulinitet kräver oreserverad respekt. Att sedan i närkamp möta en varelse förblindad av skräck, ilska och förvirring är också en bedrift. Ändå måste jag beskriva kampen lite som kattens beräknande lek med råttan även om kisse här faktiskt levde farligt. ”Fäktningen” utfördes som en koreografi med balettposer i dödens närhet. Elegant, provocerande och explosivt. Matadorens kaxighet visade sig sig tydligast när han direkt efter en närkamp nonchalant vänder det flämtande djuret och de vassa hornen ryggen och struttar iväg. När det är dags för klimax hämtar Matadoren ett nytt svärd och publiken tystnar andäktigt. Hela arenan håller andan. Öga mot öga står de två och mannen ropar till tjuren som till slut gör sin sista rusning varvid svärdet borras rakt ner i hjärtat. Djuret hinner göra ytterligare några förvirrade utfall innan Matadoren går fram och med bara en gest får den jättelika tjuren att falla ner på knä och slutligen stupa. Publiken står upp och jublar under det att några av de andra matadorerna rusar fram för att snabbt ge en eventuell sista nådestöt. In rusar ett fyrspann med mulor som snabbt spänns vid tjurens horn och i full galopp drar ut under åskådarnas exalterade rop. Dramats skurk är fälld, expedierad och gör sin sorti. Bilden med Ferdinand doftande på blomman släpad ut i svansen fann här sin groteska spegelbild.

Med sin motståndare avlägsnad från scenen går Matadoren fram emot hedersläktaren under det att publiken skriker och viftar med näsdukar.  Precis som när den romerske kejsaren skulle visa tumme upp eller ner slutar inte viftandet förrän borgmästaren visar upp sin vita näsduk. Dramat är avslutat och hjälten går sitt ärevarv.

Sedan börjar det om igen. Samma ritual, samma ordning men ny tjur och en annan matador. Fyra tjurar såg jag sänkas ner i sanden innan jag gick. Jag såg strålande fäktning, mindre bra matadorer och obeskrivligt, dumdristigt mod alla i samma urgamla, svårbegripliga form. Fascinerande på många sätt för en utomstående men kräver kanske, liksom opera och cricket, att man ledsagas av någon insatt.

När jag lämnade arenan var jag varken upprörd eller upplyft, snarare lite förvånad över det lätt slentrianmässigt repetitiva i hela ritualen. Jag hade väntat mig mer passion, dramatik och att bli drabbad mer på ett eller annat sätt.

Nu skulle jag kunna raljera över spanjorernas självbild och hur de buar ut sin nationalsymbol tjuren och jublar över dess död samt landets machokultur som manifesteras i en struttande påfågel med tvivelaktiga poser. Men det gör jag inte.

Tjurfäktning. Check!

Här kommer en mångordig sammanfattning av av något om vad som hänt under min internettorka i Andalusien:

Gårdagen blev inte riktigt som planerad. Började bra med fantastisk frukost och trevliga besök på bodegor.

Besökte Alvear som hade ställt upp en imponerande provning och kallat in den tekniskt ansvarige för att svara på frågor. Mycket, mycket intressant. Bland annat fick jag pröva en häpnadsväckande amontillado som kom från ett fat de mystiskt benämnde ”butt zero”. Det var ett vin som vid någon tidpunkt dragits från den äldsta soleran och sedan lagrats separat. Färgen var mörk bärnsten och doften stor och intensiv med animaliska, sekundära aromer av hästtagel, hårt rostade nötter, rök, tobak och aska. Smaken kom som en örfil! Huvudet bokstavligen kastades bakåt och ögonen spärrades upp av den otroligt intensiva upplevelse! Fantastiskt rik och koncentrerad smakrikedom, en magnifik syra och en naturligt koncentrerad alkohol på 22% (minmum). Det var svårt att särskilja enskilda element ur upplevelsen men ”salmiak” och ”höstlöv” har jag med skakig handstil skrivit ned. Distinkt sälta som satte sig på läpparna och en enormt lång eftersmak. En stor smakupplevelse men kanske inte ett bra vin, för mycket för att vara njutbart helt enkelt.

Turen gick vidare till Toro Albala som är lika mycket ett skruvat vin- och kuriosamuseum inhyst i ett gammal elverk som en alldeles briljant vinproducent. Här fick jag direkt från originalfatet prova ett vin från förrförra seklet. Den söta pedro ximenez som hivades upp och hälldes i glaset hade legat på detta fat sedan 1897. Färgen var briljant och mörk som coca-cola men uppförde sig nästan som olja i glaset. Stor, typisk doft av russin, katrinplommon och torkade fikon parad med tobak och ett tydligt animaliskt inslag. Smaken var förvånansvärt elegant med en mycket väl integrerad sötma, mycket frisk syra och aromer av mörk choklad och körsbär. Eftersmaken var mycket lång, komplex och upplevdes faktiskt som ganska ung! Jag trodde väl knappast att jag skulle få prova något äldre än vinerna från 1905. I sammanhanget kändes vinet Ginés Liebana PX av årgång 1910 som ”bara hundra år”. Dock ska sägas att här hade vi ett vin som var betydligt mer intressant och komplext än det som var 13 år äldre. Doften var sammansatt av svarta oliver, gammalt läder, chilipeppar, russin, torkad svamp, torkad frukt och rök. Mycket hög och frisk syra som nästan dolde vinets höga sötma (345 g/l). I smaken kom en annan arompalett med kaffe/espresso, choklad, bränt bröd, thé, rökighet och sura körsbär. Komplex, koncentrerad, nyanserad och lång smak.

Men sedan ville det sig inte. GPS:en jag hyrt för dyra pengar på bilfirman verkade inte ha blivit uppdaterad de senaste åren. En hel motorväg saknades och att Cordobas nya stadsplan inte fanns med gjorde att jag fick snurra runt i trekvart innan jag hittade hotellet. En helt misslyckad middag, pajad internetuppkoppling på hotellet och en natt med orolig sömn gjorde inte det hela bättre.

I gryningen lämnade jag Cordoba och körde de fem milen till Montilla för att åter äta den enkla men goda frukosten (det var det värt). På schemat stod ett tidigt möte hos producenten Lagar de Primilla som jag inte visste ett dyft om. En krokig tur upp till de högre höjderna utanför staden ledde till en vacker liten vingård med hisnande utsikt.

Det visade sig vare en liten familjeägd gård där allt fortfarande gjordes enligt gammal tradition. Vinmakaren visade upp bodegan som är en av de vackraste jag sett. Hon var mycket stolt över vinerna som var framställda på naturlig väg utan justeringar, tillsatser, filtrering eller stabilisering. Vinerna var också helt unika i sin stil och skiljde sig från sina motsvarigheter i Montilla-Moriles och i Jerez med en lätthet och elegans som var slående. Liten produktion, handgjorda viner och ingen export. Jag fick också en mycket traditionell andra frukost; vitt bröd på vilket det ringlades ofitrerad olivolja och arrope di uva (nedkokt, sirapslik druvmust), båda från gården förstås. Det hör inte till vanligheterna att få upptäcka sådana små pärlor som denna bodega.

Om man kan tänka sig raka motsatsen till ovanstående besök så inträffade det precis efteråt. Jag ska inte berätta mer om det än att jag efteråt kände mig smutsig och inte fort nog kunde köra därifrån.

Att få komma till Bodegas Robles kändes därför som en befrielse. Detta är något så ovanligt som en starkvinsproducent som gått över till ekologisk produktion. Jag fick en rundvisning och provning med vinmakaren. Hon kämpade på med den allra knaggligaste spangelska men jag tror att vi lyckades förstå varandra. Här provade jag Seleccion PX Gold 1927 som till hälften består av nämnda årgång. En av de bättre PX jag provat. Här fick jag också en av de bästa amontillados jag provat under resan. Piedra Luenga Amontillado Bio hade en stor, komplex doft av choklad, hasselnötter, fikonmarmelad, tobak, kantarell och jordgubbsmarmelad (!). Den yppiga doften kontrasterades av smaken som var bentorr, stram, koncentrerad, smakrik och mycket frisk där aromer som svamp, sötlakrits och salmiak tog över. Mycket lång, intensiv och eldig eftersmak.

Sedan blev det full karriär tillbaka på den obefintliga motorvägen till Cordoba där jag med magkänslan (inte GPS:en) tog mig fram till hotellet. Därefter målmedvetet till ett biljettkontor. Jag hade slutligen bestämt mig för att bevista en tjurfäktning! ”En plats i solen tack! Jag är svensk!”. De tokiga spanjorerna rear nämligen ut solplatserna.

För att stärka mig i mitt moraliskt tvivelaktiga val av kvällsnöje gick jag till den lilla bar med tjurfäktningsinriktning jag hittat kvällen innan. Jag visade under personalens jubel upp min nyförvärvade biljett och beställde en liten öl, ett bräddfyllt glas fino och tapas; en rejäl skiva från Spaniens förmodligen fetaste tortilla, husets hemgjorda morcilla (blodkorv) späckad med härliga fettgrevar, en krämig gazpachovariant med finhackad skinka och givetvis en rabo de toro (tjursvans) där köttet ramlade av knotan när jag andades på den.
Allt var själslyftande gott och saken blev inte sämre av att den trånga lokalen fylldes av ett livat sällskap i full flamencoutstyrsel (de där högt skurna brallorna och löjligt korta jackorna får killarna att se både förstoppade och andtrutna ut).

Mycket nöjd bad jag om påfyllning av finoglaset och notan; 12€. Jag tror jag gillar Andalusien.

Idag blev det ett improviserat vingårdsbesök tidigt på morgonen under mitt andalusiska äventyr. Kvart i åtta skulle jag träffa representanten för Perez Barquero för att hinna ut bland vinstockarna innan hettan slog till. Det innebar ett litet problem eftersom mitt hotell inte började servera frukost innan åtta. Å andra sidan höll de sedan på till 11.30!?

Min värd löste detta fint med att köra mig till en bar av det lokala och rustika slaget i den mindre tjusiga delen av Montilla. Här intog de väderbitna gubbarna sin morgonkaffe och första (?) cigarett för dagen stående vid den långa rostfria bardisken. Alla kände alla och på väggarna hängde massor av tavlor och bilder av Che Guevara och andra anslag och fanor från kommunistpartiet. En syn man sällan ser idag.

Frukosten blev ett riktigt bra nattsvart kaffe med mjölk och ett vitt rostat bröd på vilket vi ringlade den fina, lokala olivoljan (mer oliv- än vinodlingar här) och bredde ut en röra av färska, skalade tomater. Otroligt enkel, god och trevlig frukost som lyfte livsandarna. Sedan fick vi förstås inte betala heller eftersom en av gubbarna insisterade på att få bjuda.

Saknade inte frukostbuffén för ett ögonblick.