Nu har jag äntligen sett filmen Food Inc som jag tidigare skrivit om. De modiga filmskaparna har skapat ett absolut omskakande dokument om en industri som kontrollerar ett av våra grundläggande behov. Systemets fullständiga inhumanitet, maktfullkomlighet och kriminella beteende lämnar mig nästan helt uppgiven.

Som tur är slutar filmen med enkla råd som visar hur vi konsumenter kan påverka genom våra val. Någon som också inger mig hopp är Jamie Oliver. När det finns människor som är så passionerade och arbetar så hårt för något de tror på så orkar jag en liten bit till. Kolla in det korta föredrag han höll när han tilldelades TED-priset.

Nu har jag en filial! Jag finnas numera också med ytterligare blogg på utmärkta matnördssidan Taffel.

Jag kommer att fortsätta bomba mina läsare med poster här i gammal god stil men på Taffel blir jag lite mer sparsmakad med, förhoppningsvis, mer genomtänkta och välskrivna inlägg.

Här hittar ni min sprillans nya blogg ”Gubbröra”. Välkomna!

Jag mins tryckkokaren från min barndom. Jag kunde sitta uppflugen på trappstegen i köket och vänta på att det rytmiska pysande och tjutandet skulle sätta igång. Man var ganska svältfödd på underhållning på den tiden.

Tryckkokaren försvann helt från scenen för runt trettio år sedan. Men nu är det tydligen dags igen. Några entusiaster har aldrig gett upp, men nu är det kockarna och matentusiasterna som orsakat en försäljningsboom.  Snabba långkok, mört kött, krämig potatis och bevarade närings- och smakämnen lockar onekligen.

Frågan är om jag kommer att palla trycket och stå emot köpimpulsen. Svaret är troligtvis ”nej”.

Häromdagen bloggade jag om den engelska versionen av den franska kokboksklassikern ”Je sais cuisiner”. Igår kom ett paket poststämplat i Frankrike.

I paketet låg ett sönderälskat exemplar av Ginette Mathiots klassiker från utgivningsåret 1932. Utan pärmar, gulnade blad och så anfrätt av matlagningsångor att jag knappt vågar bläddra i den. 2000 recept på originalspråket men så kortfattade att till och med jag med min högst bristfälliga köksfranska kan stava mig igenom en del av dem. För en inbiten frankofil är blotta uppenbarelsen av denna bok med sin tids- och ursprungstypiska typografi en uppenbarelse.

Med boken följde ett jätterart brev från en svenskättad bloggläsare i Paris. Boken var ett loppisfynd som nu förärats mig. Jag kommer att vårda det ömt.

Tack Christine!

Vad är det för fel på vanliga flata tallrikar? Jag bara undrar?

För cirka tio år sedan började man på bättre krogar med otyget att servera allt möjligt och omöjligt ur sopptallrikar med breda bräm. Förmodligen ett utslag av att göra snygga uppläggningar och att bryta tristessen i köket. Första mötet med detta var när jag arbetade på Grand Hotell i Lund. Kallskänkan använde en porslinspotta för att servera två avlånga chokladscrémestryfflar på en spegel av gyllengul passionsfruktscolis. Ni kan själva föreställa er. Mer än en gång fick jag ta ut maten igen eftersom gästen tappat aptiten.

Tyvärr är den här presentationen inte så kul för gästen. För att kunna använda kniv och gaffel i en djup tallrik måste man sitta med händerna under hakan som en t-rex. Obekvämt och fånigt på samma sätt som när man äter flygplansmat. Dessutom är det ibland också stört omöjligt att lägga ifrån sig besticken på tallriken.

Nu har det här bruket även spridit sig till enklare ställen och även blivit kutym på luncherna. Senast fick jag traditionell fläskstek serverad som soppa. Potatis och rödkål trängdes i botten och simmade i såsen och ovanpå tronade en tjock skiva fläskstek. Var fanns äppelmoset? Jo som ett täcke över köttet. Jag må va gnällig, men jag vill själv välja om jag vill ha äppelmos på fläsket. Sen vill jag inte behöva gräva runt och sortera i maten bara för att den ligger i en alldeles för trång skål.

Låt mig få tillbaka den flata, runda tallriken där var sak har sin plats och gott om utrymme. Vill jag ha soppskål beställer jag soppa.

Den franska kokboksklassikern ”Je sais cuisinier” av Ginette Mathiot finns nu i en engelsk utgåva, ”I know how to cook” med uppdaterade recept för moderna kök.

Första upplagan kom 1932 och den är en veritabel bibel med 1400 recept ur det franska köket. Boken är vackert, men sparsamt, illustrerad med helsidesfoton (se förlagslänken ovan) som verkligen lockar att sätta igång att laga mat. Enkla, tydliga recept där måtten anges i två olika enheter.

Kan verkligen rekommendera denna skatt som jag själv hittade för strax under 300 kronor i bokhandeln.

Ett litet exempel ur boken är instruktionerna hur man lagar en boeuf bourguignon. Betydligt kärnfullare än Julia Childs episka utläggning.

In a heavy-based pan over a medium-high heat, fry the onions and lardons until browned. Remove them, add the meat and brown it on alla sides. Sprinkle with the flour, stir until browned, then add the hot stock. Add the lardons, onions, wine and bouquet garni, and season with salt and pepper. Simmer gently on alow heat for 2 hours, then add the mushrooms and cook for 30 minutes more.

…står i ugnen där den verkar möta samma öde som Windows Vista, det vill säga bara pannkaka.

Det började som en bra idé på pappret; att dekonstruera mitt favoritrecept för att göra en upphottad version. Redan innan formen åkte in i ugnen kände jag oron gnaga i magtrakten. Nu skvalpar smeten oroväckande när jag vänder på formen. Det blir nog till att återinstallera version 1.0 i receptsamlingen igen.

Bättre lyss till den sås som sprack än aldrig vispa en béa.

Edit: Den blev inte bara misslyckad, den gick inte att äta.

En god vän och hängiven fläskätare tipsade om detta klipp.

För oss som är helt Mac- och iPhonefrälsta är det ett måste att svänga ihop denna specialmacka. Lite spill blir det förstås.

Lite ledsen blev jag när nyheten kom att favoritkrogen Svea skulle bistrofieras och en av de sista utposterna för svensk husmanskost försvinna. Gladare miner blev det när det uppdagades vilka som skulle stå bakom projektet; Nina Wistedt Christensson som står bakom klassikern Smak på Konsthallen, sommelieren Gustaf Nord och kocken Andreas Dahlberg.

Bastard har bara varit öppen i en månad drygt men är redan omsusad som en fransk brutalbistro* där allt på djuret tas om hand och serveras. Detta är en av de nyare restaurangtrenderna och kan även upplevas på Lejontornets bakficka Djuret. Kombinationen modern bistro, franskt stuk, udda styckdelar och rustik men vällagad mat låter som en dröm för mig.

Jag har alltid gillat lokalen som har känsla av gammal ölhall och bistro i ett och med kombinerad bar och kök som en ö i mitten. När nu Bastard flyttat in har den blivit varmare, rustikare och ännu mer välkomnande. Liv och rörelse med mycket folk en tisdagskväll, stök i köket och sjavigt, klassiska kypare som springer fram och tillbaka. Me like!

Menyn presenterades vid borden på griffeltavlor. Valet var lätt; bastardplanka, pied de porc och oxkindspaj. Côte de bouef som annars är en klar bistrofavorit kändes lite svennebanan i sammanhanget.

Bastardplankan är ett urval av charkuterier på en bräda helt enkelt. Var och en utrustas med en tuff, vass liten kniv (var köper man dem?) och hugger sedan in på godsakerna. Bland delikatsserna märktes särskilt en ljuvligt smakrik och len kaninrillette. Utmärkt start.

Varmrätterna var enastående! Grisfötterna var demonterade och presenterades i en form som såg ut som en vackert brynt ryggbiff men som praktiskt taget föll söner när man man närmade sig med kniven. Fläsk i sitt renaste, smakrikaste uttryck. Serverades med en potatispuré så smörberikad att den var på gränsen att spricka och en halv baby gem-sallad med en frisk vinägrett. En fantastisk enkel men vällagad rätt som skulle stå ut på en klassisk bistro i Lyon!

Oxkindspajen (säg det fort fem gånger) presenterades som en gryta i ett keramikkrus överbakad med pajdeg. Koncentrerad, nästan svart och med kindköttet så mört att det ramlade isär. Skyn var så smakrik att det nästa blev taste-overload. Jag hade gärna sett ytterligare något tillbehör förutom salladen som serverades vid sidan av.

Vinlistan lämnade en hel del att önska. Den var kort och inte särskilt upphetsande. Lite tråkigt, men den ska tydligen byggas ut med tiden. Vi fick först en 2007 Perrin Nature, en ekologisk côtes-du-rhône. Inget vin i min smak. Tydligt grenachedominerad men med den där slappa, syltiga frukten som druvan ibland levererar. Vinet saknade struktur och gav ett kvalmigt intryck. Någon annan skulle säkert kalla det publikt. Inte jag. Nästa vin tilltalade mig mer; 2007 Merlin Bourgogne Rouge. En väljord, rättfram bourgogne med massor av smultron, jordgubb och med fin syra och bra längd. Ett vin att dricka i djupa klunkar. Sedan kan man alltid diskutera prislappen.

Hade besöket tagit slut här så hade det varit en nästan perfekt kväll. Tyvärr gjorde det inte det. Vi beställde in dessert. Chokladmoussen med körsbär var ingen rolig syn. Ljusbrun mousse som spritsats ut i en vit porslinspotta väcker oangenäma associationer. Dessutom var den i avsaknad av chokladsmak och hade en nästan seg, lite lång konsistens. I min värld är en mousse fluffig och ”kort”. För att göra det hela värre så smakade inte de inlagda kösbären någonting. In kom också en semifreddo av blodapelsin. Kul presentation i en traditionell glaskonservburk. Mycket fin och rik smak av apelsinen, men konsistensen av skalen och den höga beskan som inte var riktigt balanserad gjorde att de blev för mycket. En sked som ett tillbehör hade varit perfekt, men en hel syltburk blev för bra.

På det hela taget var besöket en mycket positiv upplevelse. Bastard kommer definitivt bli ett stamställe och DU ska också gå dit!

*Kom ihåg var ni läste ordet först.