Dags att titta tillbaka på de senaste tre veckornas postningar. En verkligt blandad kompott har det varit. Jag börjar med några av det mest lyckade recepten:

• Fransk köttfärslimpa – en korsning med lantpaté som var lika god varm som kall. Aldrig mer vanlig köttfärslimpa.
• ”Black Bean Hazel Grouse” – eller ”bönjärpar” på svenska. Fantastiskt goda vegetariska biffar.
• Birdie-nam-nam – Absoluta favoritreceptet denna gång. Mycket lyckad combo med chili, curry och lime till kycklingen.
• Flygande Jakob – originalreceptet hittat och hissat. Hälften av läsarna har denna ”skämserätt” som en favorit. Bloggens mest lästa recept.

Viner har det blivit lite grand.

• Vita viner under 100 – tips på 3 viner som är bra att ha på lut.
• Röda viner runt 100 – 3 röda som passar till pizzan eller som matlagningsvin…i kocken.
• Djävulens påfund – mitt ”manifest” om bag-in-box. En av de mest lästa postningarna till dags dato.

Hetaste posten!

• Green Lion Inn – min recension om Malmös nya gastropub har haft massor av läsare och träffar; tre gånger så många som posten om plastpåseviner.

När jag ändå var inne på spåret att konservera och sylta kunde jag ju lika gärna göra ketchup. Eller hur? Svenska tomater kostade 15 kr kilot på torget så det kändes som läge att testa och misslyckas utan större sveda. Jag ville försöka mig på att kopiera en fantastiskt god fruktig, mustig och het ”orange ketchup” jag fått i present från USA. Innehållsdeklarationen var tydlig och enkel med alla kryddor redovisade. För att ha mått att jobba med utgick jag från ett recept av Jamie Oliver. Det utlovade också ett halvårs hållbarhet i rumstemperatur.

5 grovt hackade gula lökar och 2 msk havssalt frästes i olivolja på låg värme för att nästan bli genomskinliga. 2,5 kg tomater skalades*, klyftades och blandades med löken. 2 burkar passerade tomater, 2,5 dl koncentrerad apelsinjuice och 4 dl äppelcidervinäger hälldes över. Sedan tillsattes 3 msk chipotlepasta, 1 msk harissa, 2 msk kanel, 4 msk mörkt kakaopulver, 3 krm cayennepeppar, 1 msk stötta korianderfrön, 1 msk mald kryddnejlika, 4 dl muscovadosocker och 8 krossade vitlöksklyftor. Allt fick puttra i 45 minuter. Mixades sedan till en slät sås som fick reducera ytterligare i 45 minuter och smakades av. Fyllde på rena flaskor och burkar som sköljts ur med natriumbensoat (Atamon) och sedan hettats upp till 100° i ugnen.

Slutresultatet? Frisk, ganska fruktig och aromatiskt kryddig med en bra hetta. Mycket mindre apelsinkaraktär än originalet och inte lika fyllig. Mer apelsinjuice, något mer socker och mer reduktion nästa gång om den ska passera som apelsinketchup. Dock blev det en väldigt användbar och smakrik passata. Till pasta med riven ost (mild) eller som bas till en perfekt chili con carne. Till lunch värmde jag black eyed peas och kindeybönor med passatan och serverade med knaperstekt falukorv och smörstekt spetskål. Mycket gott.

Det finns en generation (misstänker att jag hör till den) som är visuellt präglade av en viss Philip von Schantz. Vi kan nämligen inte se en skål lingon eller blåbär utan att för vårt inre se grafiska blad med kronmått eller emaljfat rågade med skogens bär. Det är faktiskt så illa att de flesta av oss inte brottas med inre bilder av originalen utan istället har efterhängsna, undermåliga kopior på näthinnan.

Hur som helst har denne konstnär hängt efter mig sedan jag skopade upp lingon på Möllevångstorget idag.

Under sommaren har jag varit på slankkur. Har undvikit kolhydrater och istället mumsat proteiner och fett enligt någon hemsnickrad LCHF/GI-variant. Från att kring midsommar haft barbapappatendenser (oformlig och blekrosa) är jag idag nästan slank. Och visst har jag ätit gott. Väldigt gott.

Men nu är det slut! Min kropp kräver potatis, bröd och öl! KOLHYDRATER! Hur kan man njuta sill eller surströmming utan dessa produkter? Förneka sig smör som smälter på ett nybakat surdegsbröd? Inte få fluffigt potatismos eller en krämig potatisgratäng? Inte kunna sleva upp gnistrande vitt ris till den heta indiska curryn? Sippa på ett glas vitt när man sitter framför en rad spännande öltappar på puben? NEJ TACK!

Nu blir det istället varierad kost med hela kostcirkeln enligt matpyramiden och måttliga portioner. Dessutom tycker jag att tonläget i debatten kring LCHF och andra dieter börjar bli otrevlig. När det nästan blir sekteristiska tendenser kring mat och kosthållning då tycker jag att det är dags att kliva av.

Någon har sagt att allt man behöver veta här i livet lärde man sig redan på dagis. Gamla hederliga regler tror jag är bäst:

• Mat ska var lustfyllt
• Kasta inte i dig maten
• Ät tre ordentliga mål mat om dagen och slarva inte med frukosten
• Ät tills du är mätt men inte proppmätt
• Undvik att småäta mellan måltiderna
• Håll nere på raffinerat socker och processade produkter
• Ät varierat
• Kött, fisk och fågel ska utgöra den mindre delen på tallriken.
• ”För mycket och för lite skämmer allt”

Sen ska man visst röra på sig. Ibland. Har jag hört. Men det kan vara en myt. Hoppas jag.

PUSHA gärna detta inlägg.

http://intressant.se/intressant

Vid mitt besök i Ribera del Duero i juli blev jag bjuden på en fantastiskt god ost. Den såg ut som en manchegoost men var krämigare och mjukare i konsistensen (manchego kan bli lite torr) och med en lite skarpare, fylligare smak.

Jag kunde inte glömma osten så jag tipsade Peter Mårtensson på Möllans Ost. Han lovade att kolla upp den. Till min stora glädje fanns osten där vid mitt senaste besök. Peter hade beställt 50 kilo direkt eftersom han tyckte den var så bra! Det känns härligt med lite positiv konsumentmakt.

Spring och köp fårosten pico melero. Missa inte denna godbit!

(Den mörkorangea osten på bilden är en red leicester. Varför är engelska ostar alltid så märkliga?)

Till söndagsmiddag blev det en lite höstig gryta som passade det ruggiga vädret perfekt. Inga konstigheter. Ett långkok på fin högrev, märgben, rökt fläsk, skogschampinjoner rotfrukter, en pava mustigt rödvin och många timmar i grytan. Otroligt rik och samtidigt mild smak. Tyvärr ville inte grytan göra sig på bild. Rent av lite oaptitlig såg den ut.

Däremot blev tomatsalladen riktigt läcker att titta på. Och god. En salig röra på olika tomattyper, solmogna och söta. Varierade aromer och konsistens. Salt, olivolja och basilika. Man får passa på när det finns perfekt mogna tomater. Snart är vi hänvisade till de konserverade igen.

Desserten blev också bildskön och läcker. Men den sparar jag till imorgon.

Idag var det äntligen säsongspremiär för Bondens egen Marknad i Malmö. Att strosa runt på Drottningtorget och se allt det vackra och känna dofterna är en ren fröjd och en lisa för själen.

Att få förmånen att träffa odlarna och uppfödarna, diskutera kvalitet och handla riktiga produkter är ett privilegium. Ganska märkligt att vi kommit så långt från matens ursprung att dessa marknader ses som nästan exotiska. När man ser de vackra nyskördade grönsakerna travade på torgstånden så vill man aldrig mer köpa de själlösa, inplastade och transporttrötta produkterna på Ica.

Det enda problemet är att jag gärna handlar alldeles för mycket av allt det goda. Idag blev det högrev, falukorv, skånsk råglimpa, massor med färgglada tomater, p0rtlak(?), alldeles för mycket färska bär, svenska doftande äpplen. Bland annat. Däremot blev det ingen tupp då kön var löjligt lång. De goda ostarna tvingade jag mig att avstå från då kylen är full av ost.

Om du besöker marknaden så får du absolut inte missa de skånska rågbrödet som säljs av ett äldre par. Underbart gott av skållad och stenmald råg. Finns endast på marknaden så man får ladda upp i frysen.

Bjuder på lite bildgodis från morgonen.

”Djungelgurka” påminde lite om bärkapris.

Finns det något mer bildmässigt än solrosor?

Det skulle väl i så fall vara nybakat bröd.

Nästan som ett litet fält av kryddor.

Snygga. Men vad kan man göra av dem?

Man ser nästan på håll att det är ekologiskt.

Idag har varit en sån där tychobrahedag. Inge vidare kul med andra ord. Saker som kunnat gå fel har ofelbart gjort det och energin har fullkomligt dränerats ur kroppen.

För att muntra upp mig själv gjorde jag mig ärenden till butikerna runt Möllevångstorget. Jag har full förståelse för dem som tröstköper dyra handväskor. Jag köper en udda ost på Möllans Ost eller en obskyr konservburk på Palmyra så känns det bättre. Misopasta behövde jag faktiskt, men på Kina Center Livs fångades mitt öga av små gyllene förpackningar; fortune cookies! Så gammal jag är har jag faktiskt aldrig stött på dessa små torra kakor med profetiska budskap. Lyckokakor verkar nästan vara obligatoriska vid besök på kinakrogar i USA. Åtminstone om man får tro hollywoodfilmerna.

Detta var ett tecken! En riktig skitdag och i min väg stöter jag på lyckokakor i glansigt guldpapper till det facila priset av två kronor stycket. Jag rafsade självklart ihop en hög. Lyckokakan måste ju vara den kulinariska motsvarigheten till trisslotten. Rätt budskap och du åtnjuter sju år av lycksalighet.

Väl hemma kunde jag inte bärga mig. Som ett barn iför ett kinderägg slet jag upp förpackningen. Hur skulle det smaka? Men framförallt – vilken väg skulle mit liv ta efter visdomsorden jag skulle serveras? Spänningen var olidlig. Den spröda kakan bröts itu. Meddelandet blottades och vecklades ut med darrande fingrar; ”Nothing is as good in life as the marriage between two minds”. Va? Jaha. Vilket antiklimax.

Hur smakade kakan då? Som ett kraftigt glassrån med en svagt rökig smak. Inte dumt alls. Betydligt bättre än det fadda budskapet.

Idag blev det rester och en dag med lite vila (eng: rest) från smakupplevelser. Återhämtning, uppätning och planering.

Ser fram emot whiskyprovningen imorgon för att få igång smaklökarna med kick-start så jag fixar säsongens första mat-o-dryck-provning som jag ska hålla på torsdag. Det känns lite ringrostigt efter semestern. På lördag är det äntligen höstpremiär för Bondens Marknad i Malmö. Kanske blir det då också dags för den ultraortodoxa salade niçoise jag gått och lurat på under sommaren. Funderar också lite på att sjösätta min Gordon-Ramsay-utmaning. Spikat är i alla fall en värstingprovning med kollegor och goda vänner på lördag kväll.

Många idéer och planer är det på lut. Kanske blir det helt enkelt pommes fritten från Les Halles om jag hittar en juste fritös på loppis i helgen. Det blir hur som  helst rapport på det här.

Eftersom jag är i Köpenhamn idag på spansk vinmässa så faller det ju sig helt naturligt att jag på ägnar mig åt ölprovning. Inte? Nå så blev det i alla fall. Lunch skulle intas och jag hamnade på Brewpub som man av namnet kan gissa sig till är ett microbryggeri.

Jag slog mig ner på deras trevliga innergård och beställde in den ”Store Frokost”, en lunchtallrik bestående av:

• Låntidsmognad, inlagd isländsk sill. En stor, otroligt mjäll sillfilé med en mild kryddig smak som påminde vagt om matjessill.
• Griskind med rotrukter. Mycket mör, ugnsbakad griskind med mustig smak serverad med friterade chips av potatis och palsternacka.
• Lättrökt fläsfilé med lökconfit. Fantastisk mör och saftig filé med bara en antydan av rökighet med syltade sötsyrliga rödlökar.
• Oxsvansterrin med jordgubbe(?). En vacker terrin som tyvärr saknade sälta. Den färska jordgubben till var helt obegriplig, men en titt i menyn avslöjad att den skulle varit konserverad. Som marmelad hade det kanske funkat bättre.
• Utvalda, lagrade danska ostar. En fast, smakrik rödkittsost och en kraftfull blåskimmel serverade på en sallad med kanderade valnötter och ugnsbakade körsbärstomater.

En mycket fin lunchtallrik tillagad med omsorg och med fina smaker. Till detta blev det en provbricka med fem av pubens egna fatöl:

• Sommerweisse. En veteöl med toner av mogen tropisk frukt, aprikos och en frisk smak med len fruktighet. Trevlig, välgjord öl som tyvärr inte passade med någon av rätterna på tallriken.
• Doonesbury. En pale ale med en mycket aromatisk, nästan parfymerad, doft av citrus och apelsin. Smaken var lätt, fruktig, aromatisk med mjuk karaktär och en liten beska.
• Amorillo. Red ale med en doft dominerad av torkad frukt och en medelfyllig kropp med någon sötma och en fint balanserad beska.
• William Wallace. Skotsk ale (brown ale) med brödig näsa, fyllig kropp och en lång balanderad eftersmak med viss rökighet och bra beska som inte tar över. Fantastisk bra tillsammans med den fina sillen.
• Leviathan. Ett barley wine med en alkoholhalt på 9,5%. Kraftfull, fyllig, lite bränd med viss sötma och en hög men väl balanserad beska. Alkoholen var väl maskerad. Märkligt nog den öl som genomgående fungerade bäst till maten, speciellt till fläskfilén och griskinden.

Jag blev överraskad över den genomgående höga kvaliteten på ölen. Vanligtvis brukar microbryggerier dra på för hårt med humlen och ölen får en markerad beska och en överdriven aromatisk ton. På Brewpub hade de lyckats att göra balanserade, välsmakande öl som man gärna kommer tillbaka och smakar mer av.