Vid mitt besök i Ribera del Duero i juli blev jag bjuden på en fantastiskt god ost. Den såg ut som en manchegoost men var krämigare och mjukare i konsistensen (manchego kan bli lite torr) och med en lite skarpare, fylligare smak.

Jag kunde inte glömma osten så jag tipsade Peter Mårtensson på Möllans Ost. Han lovade att kolla upp den. Till min stora glädje fanns osten där vid mitt senaste besök. Peter hade beställt 50 kilo direkt eftersom han tyckte den var så bra! Det känns härligt med lite positiv konsumentmakt.

Spring och köp fårosten pico melero. Missa inte denna godbit!

(Den mörkorangea osten på bilden är en red leicester. Varför är engelska ostar alltid så märkliga?)

Till söndagsmiddag blev det en lite höstig gryta som passade det ruggiga vädret perfekt. Inga konstigheter. Ett långkok på fin högrev, märgben, rökt fläsk, skogschampinjoner rotfrukter, en pava mustigt rödvin och många timmar i grytan. Otroligt rik och samtidigt mild smak. Tyvärr ville inte grytan göra sig på bild. Rent av lite oaptitlig såg den ut.

Däremot blev tomatsalladen riktigt läcker att titta på. Och god. En salig röra på olika tomattyper, solmogna och söta. Varierade aromer och konsistens. Salt, olivolja och basilika. Man får passa på när det finns perfekt mogna tomater. Snart är vi hänvisade till de konserverade igen.

Desserten blev också bildskön och läcker. Men den sparar jag till imorgon.

Idag var det äntligen säsongspremiär för Bondens egen Marknad i Malmö. Att strosa runt på Drottningtorget och se allt det vackra och känna dofterna är en ren fröjd och en lisa för själen.

Att få förmånen att träffa odlarna och uppfödarna, diskutera kvalitet och handla riktiga produkter är ett privilegium. Ganska märkligt att vi kommit så långt från matens ursprung att dessa marknader ses som nästan exotiska. När man ser de vackra nyskördade grönsakerna travade på torgstånden så vill man aldrig mer köpa de själlösa, inplastade och transporttrötta produkterna på Ica.

Det enda problemet är att jag gärna handlar alldeles för mycket av allt det goda. Idag blev det högrev, falukorv, skånsk råglimpa, massor med färgglada tomater, p0rtlak(?), alldeles för mycket färska bär, svenska doftande äpplen. Bland annat. Däremot blev det ingen tupp då kön var löjligt lång. De goda ostarna tvingade jag mig att avstå från då kylen är full av ost.

Om du besöker marknaden så får du absolut inte missa de skånska rågbrödet som säljs av ett äldre par. Underbart gott av skållad och stenmald råg. Finns endast på marknaden så man får ladda upp i frysen.

Bjuder på lite bildgodis från morgonen.

”Djungelgurka” påminde lite om bärkapris.

Finns det något mer bildmässigt än solrosor?

Det skulle väl i så fall vara nybakat bröd.

Nästan som ett litet fält av kryddor.

Snygga. Men vad kan man göra av dem?

Man ser nästan på håll att det är ekologiskt.

Idag har varit en sån där tychobrahedag. Inge vidare kul med andra ord. Saker som kunnat gå fel har ofelbart gjort det och energin har fullkomligt dränerats ur kroppen.

För att muntra upp mig själv gjorde jag mig ärenden till butikerna runt Möllevångstorget. Jag har full förståelse för dem som tröstköper dyra handväskor. Jag köper en udda ost på Möllans Ost eller en obskyr konservburk på Palmyra så känns det bättre. Misopasta behövde jag faktiskt, men på Kina Center Livs fångades mitt öga av små gyllene förpackningar; fortune cookies! Så gammal jag är har jag faktiskt aldrig stött på dessa små torra kakor med profetiska budskap. Lyckokakor verkar nästan vara obligatoriska vid besök på kinakrogar i USA. Åtminstone om man får tro hollywoodfilmerna.

Detta var ett tecken! En riktig skitdag och i min väg stöter jag på lyckokakor i glansigt guldpapper till det facila priset av två kronor stycket. Jag rafsade självklart ihop en hög. Lyckokakan måste ju vara den kulinariska motsvarigheten till trisslotten. Rätt budskap och du åtnjuter sju år av lycksalighet.

Väl hemma kunde jag inte bärga mig. Som ett barn iför ett kinderägg slet jag upp förpackningen. Hur skulle det smaka? Men framförallt – vilken väg skulle mit liv ta efter visdomsorden jag skulle serveras? Spänningen var olidlig. Den spröda kakan bröts itu. Meddelandet blottades och vecklades ut med darrande fingrar; ”Nothing is as good in life as the marriage between two minds”. Va? Jaha. Vilket antiklimax.

Hur smakade kakan då? Som ett kraftigt glassrån med en svagt rökig smak. Inte dumt alls. Betydligt bättre än det fadda budskapet.

Idag blev det rester och en dag med lite vila (eng: rest) från smakupplevelser. Återhämtning, uppätning och planering.

Ser fram emot whiskyprovningen imorgon för att få igång smaklökarna med kick-start så jag fixar säsongens första mat-o-dryck-provning som jag ska hålla på torsdag. Det känns lite ringrostigt efter semestern. På lördag är det äntligen höstpremiär för Bondens Marknad i Malmö. Kanske blir det då också dags för den ultraortodoxa salade niçoise jag gått och lurat på under sommaren. Funderar också lite på att sjösätta min Gordon-Ramsay-utmaning. Spikat är i alla fall en värstingprovning med kollegor och goda vänner på lördag kväll.

Många idéer och planer är det på lut. Kanske blir det helt enkelt pommes fritten från Les Halles om jag hittar en juste fritös på loppis i helgen. Det blir hur som  helst rapport på det här.

Eftersom jag är i Köpenhamn idag på spansk vinmässa så faller det ju sig helt naturligt att jag på ägnar mig åt ölprovning. Inte? Nå så blev det i alla fall. Lunch skulle intas och jag hamnade på Brewpub som man av namnet kan gissa sig till är ett microbryggeri.

Jag slog mig ner på deras trevliga innergård och beställde in den ”Store Frokost”, en lunchtallrik bestående av:

• Låntidsmognad, inlagd isländsk sill. En stor, otroligt mjäll sillfilé med en mild kryddig smak som påminde vagt om matjessill.
• Griskind med rotrukter. Mycket mör, ugnsbakad griskind med mustig smak serverad med friterade chips av potatis och palsternacka.
• Lättrökt fläsfilé med lökconfit. Fantastisk mör och saftig filé med bara en antydan av rökighet med syltade sötsyrliga rödlökar.
• Oxsvansterrin med jordgubbe(?). En vacker terrin som tyvärr saknade sälta. Den färska jordgubben till var helt obegriplig, men en titt i menyn avslöjad att den skulle varit konserverad. Som marmelad hade det kanske funkat bättre.
• Utvalda, lagrade danska ostar. En fast, smakrik rödkittsost och en kraftfull blåskimmel serverade på en sallad med kanderade valnötter och ugnsbakade körsbärstomater.

En mycket fin lunchtallrik tillagad med omsorg och med fina smaker. Till detta blev det en provbricka med fem av pubens egna fatöl:

• Sommerweisse. En veteöl med toner av mogen tropisk frukt, aprikos och en frisk smak med len fruktighet. Trevlig, välgjord öl som tyvärr inte passade med någon av rätterna på tallriken.
• Doonesbury. En pale ale med en mycket aromatisk, nästan parfymerad, doft av citrus och apelsin. Smaken var lätt, fruktig, aromatisk med mjuk karaktär och en liten beska.
• Amorillo. Red ale med en doft dominerad av torkad frukt och en medelfyllig kropp med någon sötma och en fint balanserad beska.
• William Wallace. Skotsk ale (brown ale) med brödig näsa, fyllig kropp och en lång balanderad eftersmak med viss rökighet och bra beska som inte tar över. Fantastisk bra tillsammans med den fina sillen.
• Leviathan. Ett barley wine med en alkoholhalt på 9,5%. Kraftfull, fyllig, lite bränd med viss sötma och en hög men väl balanserad beska. Alkoholen var väl maskerad. Märkligt nog den öl som genomgående fungerade bäst till maten, speciellt till fläskfilén och griskinden.

Jag blev överraskad över den genomgående höga kvaliteten på ölen. Vanligtvis brukar microbryggerier dra på för hårt med humlen och ölen får en markerad beska och en överdriven aromatisk ton. På Brewpub hade de lyckats att göra balanserade, välsmakande öl som man gärna kommer tillbaka och smakar mer av.

Jag söker en mor. Närmare bestämt en vinägermoder. Jag vill nämligen prova att göra egen vinäger på överblivna vinslattar och har förstått att det går lättare om man har en sådan slemklump.

Om någon som läser denna blogg har en vinägermoder och vill dela med sig – hör av dig!

I ett intressant reportage i Studio Ett på P1 berättades om en ny undergroundtrend i London; Secret Dinners.

Idén är att mun-mot-mun, facebook eller hemsidor sprida information om middagsevent i hemmiljö eller varierande lokaler. Människor som inte känner varandra kommer hem till amatörer eller halvproffs som lagar middag och erbjuder dryck för en ”donation”. Helt olagligt, väldigt spännande och väldigt underground. Fast när de bästa ”hemliga middagarna” listas i Time Out så är det kanske inte så underjordiskt längre.

Själv är jag väldigt lockad av att söka upp en middag när jag är ett par dagar i London i oktober. Vem blir först med att dra igång något liknande i Sverige?

Möllevångstorget kan bjuda så mycket. Torghandel, atmosfär, spännande butiker, färgstarkt folkliv och personliga hak. Alltid ruffigt oborstat men med hjärta. Jag älskar att besöka denna varma plats i Malmö men är samtidigt ganska nöjd med att mitt boende inte längre är där.

Någonting som länge saknades för en komplett bild av torget var en enkel kaffebar där man skulle kunna smita in för en snabb kopp och spana ut över folklivet. Den finns nu med det anspråkslösa men mycket passande namnet ”Kaffebaren”. Perfekt läge på en hörna med utsikt över allt som händer. Inte bara känslan av Sydeuropa infinner sig. Kaffet har också det där syrliga, bittra och föga insmickrande bettet som hör till. Det mest otroliga är att priset är som på en spansk bar; 12 kronor för en enkel espresso!

Syftet med dagens besök var en middag på restaurang Asien som lite hastigt utlysts på sajten Taffel. På kort varsel samlades sju matnördar/bloggare för att njuta den omtalade vietnamesiska maten på Asien. Som varande en matnörd som just blivit av med oskulden när det gäller vietnamesisk mat vill jag inte gå djupare in på beskrivningarna. Jag hänvisar till konnässören Lisa istället. Jag står för bilderna så får hon stå för texten.

Skaldjursplättar. Ljuvliga. Det bästa jag ätit i asiatiska köket.

Fylld tofu och zucchini.

Fylld bittergurka. Jag har hittat ett nytt favoritord. 😉

Fylld röd och grön pepparfrukt. Inte så stark som man skulle kunna tro.

Ananassallad. Visste ni att pizzasalladen uppfanns i Vietnam?

Kyckling i ingefära. Mmmmmm.

Färsk frukt till dessert. Perfekt mogen mangostan sa de av oss som ätit dem på plats.

En fantastisk måltid i trevligt sällskap. Kan starkt rekommendera ett besök på Asien. Sen kan du ta kaffet på Kaffebaren.

Detta är en text jag publicerat på olika sätt flera gånger tidigare (bland annat som en facebookgrupp). Jag återger den en än gång i något uppdaterat skick här på bloggen då jag vill den ska följa mig. Håll tillgodo:

Jag ska börja med en bekännelse: Ja. Jag har också deltagit i den allmänna hysterin och bedyrat att jag minsann tycker att bag-in-box är en utmärkt och praktisk förpackning för vardagsvin. Det har till och med undsluppit mig att plastpåseviner gagnar vinintresset. Herregud! Man vill ju inte bli stämplad som en vinsnobb. Men bara för att man som jag gärna dricker enkla, billiga och ärliga viner* behöver man inte bejaka förfulning, förflackning och förenkling.

Men nu är det slut! Det är dags att sätta ner foten och säga sanningen:
Vin i plastpåse med tappkran är en styggelse och saknar existensberättigande. Jag ska berätta varför.

”Det är en så praktisk förpackning och bra att ha i båten” Detta argument har jag hört till och med av folk vars senaste marina upplevelse är Ålandsbåten eller sundsbussen mellan Helsingborg-Helsingör. Du kan inte ha den på bordet utan en speciell ställning. Kranen droppar undantagslöst. Att bjuda runt en papplåda på grillfesten kanske höjer stämningen runt bordet, vad vet jag. Personligen tycker jag det är lättare och trevligare att servera ur en flaska. Har ni någon gång sett de patetiska övningar som folk tvingas till för att få ut de sista tre decilitrarna ur lådan. Vicka och jucka på lådan. Trassla ur den tarmiga påsen ur hålet. Krama och pressa. Förnedring är bara förnamnet.

”Det är så bra att ha hemma, lätt att ta ett glas utan att behöva öppna en hel flaska”. Hallåååååå! Ta ett glas?! Problemet med boxvinerna är att du tappar all kontroll över hur mycket vin du har druckit ur förpackningen. Det blir ett evigt sörplande helt enkelt. Och varför i herrans namn är det bättre att öppna 300cl än 75cl om man vill ta sig ett glas? Dricker du ett glas om dagen så är en flaska urdrucken på 5 dagar. Förvara flaskan i kylen(där den tar mycket mindre plats än en box!) så håller den sig. Kartongeländet barrikaderar sig i kylen i över tre veckor med samma konsumtionstakt. Personligen hade jag tröttnat på att behöva dricka samma vin i tjugo dagar. Men jag kanske är konstig. Samma människor som dricker lådviner kanske har en femkilosförpackning av Mamma Scans köttbullar för alla veckans måltider?

”Kvaliteten på lådvinerna har ju blivit så bra”. Jo hej du. Det kanske stämmer om man gillar viner som är översvavlade, ligger på en förpackning som med automatik gör att vinet tappar fruktigheten och är odrickbart efter 12 månader. Ofelbart är samma vin på flaska bättre än om det kommer ur en plastpåse. Men sant är att kvaliteten är generellt bättre än på tetra-briken. Nu tycker jag personligen att man ska ha andra kvalitetsreferenser på det man äter och dricker. Men som sagt – jag är väl konstig.

”Det finns så många olika viner på box att välja på” Bland de hundratalet påsviner som finns i Systembolagets sortiment är merparten viner med tydlig frukt, en slatt ek, mjuka syror och en liten påklistrad druvsötma. Vita viner med ”lagom” frisk syra, tydlig frukt, antingen lite blommig eller ”smörigt ekig” och på slutet återigen en liten påklistrad druvsötma. Jippi! Jag hjular runt av entusiasm. Det stora problemet är dock inte det magra urvalet på plastpåse. Boxarnas totala dominans av volymen utarmar sortimentet på flaska. Förutsättningarna för ett varierat intressant utbud av flaskviner minskar.

”Det är mycket billigare att köpa vin på box än på flaska” Obestridligen så. Men du får vad du betalar för. Ett vin som Umbala från Syadfrika för 128 kr kan aldrig vara bra, jag är ledsen. Ett tips är att kolla Systembolagets beskrivning; ju ordfattiggare beskrivning desto sämre vin, jämför med skräckvinet Diamant.  För att citera en känd svensk vinmakare; ”Betalar man för skit så får man skit”. Oavsett om det är vin, fläskkött eller grönsaker det handlar om så får man försöka se till kvaliteten. Liksom med den billiga skinkan får du mer vatten med dig hem när du försöker spara någon tia. Hellre då ”lite mindre, mycket bättre”. Jag tycker som sagt att man ska vara noga med vad man äter och dricker. Se även punkt 3.

”Till och med kvalitetsproducenterna tappar på plastpåse numera” Det stämmer. Men samma kvalitetsproducenter vägrade att tappa på påse från början. De ville inte fördärva sina viner och sänka sitt anseende. När de förlorade nästan all sin försäljning på butelj ändrade de sig. ”Omvändelse under galgen” kallas det. En personlig hjälte är Miguel Torres som hårdnackat vägrar påsa sina viner. Heja Miguel!

”Man slipper korkskruv och korkdefekta viner” Någon som hört talas om skruvkork? Inte det? Tar hand om bägge problemen och är ljuvligt återförslutningsbar.

”Boxvinerna har avdramatiserat vindrickandet” Avdramatiserat? Snarare gjort vindrickandet tristare. Varför bära hem en familjepack vin med tre liter av en och samma smak när du istället kan prova fyra olika smaker. Tänk om du hittar ett nytt vin du gillar.

”Boxvinerna sprider vinintresset genom att göra prisvärd kvalitet lättilgänglig” McDonalds har också bedrivit kampanjer där de hävdar att de står för kvalitet och matkultur. Det enda som hände var väl att Erik Lallerstedts anseende fick sig en knäck.

”Vinjournalisterna skriver ju upp boxvinerna. Då måste de ju vara bra” Snälla. Lova att höra av er till mig när ni ser någon av Sveriges vinjournalister köa för en bag-in-box på Systembolaget. Jag lovar er att vinskribenterna inte själva dricker det de vill pracka på läsarna. Det finns ett ord för sådant agerande. Hmmm…jag har det på tungan.

Nästa gång någon säger till dig ”Bag-in-box är ju så praktiskt och vinerna är riktigt bra, eller hur?”, ta ditt ansvar och svara ”Nej!”

Våga vägra plastpåse! Gör det idag!

Edit 2: En intressant följd av denna bloggpost är att Magdalena Ribbing fått ta ställning till ”påsvinsvägran” på grund av en av kommentarerna nedan. Håller helt med etikettsexperten. Antingen dricker man vinet eller håller käft och nöjer sig med vatten med någon medicinsk ursäkt. Själv dricker jag alltid om jag blir bjuden. 😉

Edit 1: Den rackarns Miguel Torres har gjort den mest skamlösa helomvändning jag upplevt. För lite drygt ett år sedan svor han i medierna att aldrig någonsin tappa sina viner på box. Nu finns hans storsäljande viner i 3-literspåsar. Svagt och ynkligt.

*Gudarna ska veta att jag dricker snordyra och exklusiva viner också. Men inte varje gång jag vill dricka vin. Det har jag verkligen inte råd med. Vin ska kunna drickas i djupa klunkar också.

Pusha gärna denna bloggpost så fler läser den.

Om du gillade denna post om påsviner så kommer du nog att uppskatta denna.

http://intressant.se/intressant