För dem som inte är intresserade av langos, nudlar på papptallrik och ogillar trängsel finns ett kulinariskt alternativ på festivalen: matmarknad på Hamngatan. Alldeles i utkanten (början eller slutet vilket du vill) av festivalen mellan Centralen och Strotorget ligger Hamngatan. Här har man samlat matmarknadsknallar och lite större serveringsstånd.

Bland fynden var bland annat en vagn där holländsk ost såldes. Trevligt att få prova ”oude gouda” (gammal gouda) som tydligt visar varför varför holländsk ost har världsrykte. En krämig, smakrik och komplex ost långt ifrån den industriellt producerade lågprisosten vi oftast ser. Holländarnas förtjusning i att smaksätta sina ostar tar sig ibland märkliga uttryck. Edamern smaksatt med pesto hade en grön kulör som både var osmaklig och svårbeskriven. Desto vackrare är de traditionella ostarna, stora som bildäck och vaxade i klara färger och vackra tryck.

Som älskare av saucisson sec (torra franska korvar) och andra charkuterier hittade jag mitt favoritstånd med drivor av skinkor och korvar. De franska försäljarna bjöd på smakprover och jag fyllde en liten påse med korvar av anka, rådjur och vildsvin bland annat. Fick nästan känslan av att stå på en fransk marknad, men detta var snudd på bättre för priset var faktiskt lägre här.

Bland stånden kunde man hitta smaksatta oliver, kringelbagare i aktion, paella, polsk bigos, holländska pannkakor som tillagades på plats, och australiensare som tillagade surf n’ turfmat till tonerna av Abba på högsta volym (mamma mia!) och en hel vagn med engelsk marmelad och lemon curd.

Bland de mer iögonfallande inslagen var vagnen med brittisk konfekt. Fudge, skum och marmeladgodis i otroliga färger och former. En tung doft av vanillin stod runt ståndet och kulörerna lockade knappast till att smaka. Kul att se. Riktigt ögongodis.

Mer lockande var vagnen med nougattårtor och korgar fyllda med italienska bakverk. Fikasugna som vi var plockad vi på oss en påse blandade kakor. Det blev ganska många eftersom dagen igår var vikt till kolhydrat- och maltosfrossande. Ska man nu frossa i kolhydrater kan det lika gärna vara värsta sorten; de snabba. Tillbaka på kontoret bryggdes en kanna gott kaffe och godsakerna delads upp för provsmakning. VARNING! Köp inte dessa bedrägliga kakor. Trots sitt florsockerskira yttre var de inte i närheten av frasighet utan var iställtet hårda och smuliga. Allt var ettersött och de förväntat fluffiga fyllningarna smakade syntetiskt och fastnade i gommen. Industrikakor av den trista sorten.

Edit: Noterade idag att festivlalledningen kallar marknaden på Hamngatan för ”European Food Village”. Låt mig bli den förste att få välkomna Australien in i den europeiska gemenskapen. Reservationslös kärlek till svensk popmusik måste belönas. 😉

”Festivalmat 1” om svenne-banan-favoriten Texasburgaren hittar du här.

Idag var det efter många turer premiär för den nya gastropuben ”The Green Lion Inn” på Skeppsbron 11 i Malmö. En storsatsning med bland annat Åbro i ryggen. Kollegan och jag hängde på låset för en exklusiv ”after work”. Lokalen är verkligen imponerande med en otroligt ambitiös inredning som inte lämnat en fläck orörd men samtidigt inte känns överarbetad. Sånär som på den naturliga avsaknaden av sekelgamla nikotinavlagringar känns det som en genuin, elegant pub.

Den trevliga, kunniga och engagerade personalen känns igen från andra väletablerade ställen i stan och det är ett rent nöje att få diskutera dryckesval. 40 öl på fat, 250 olika whiskysorter och ett bra urval av vin för att vara en pub. Av Åbros inblandning märks inte mycket mer än ett urval av bryggeriets öl och den diskreta lejonloggan som endast de invigda noterar. Ett antal öl avprovades varav smakvinnaren, faktiskt, blev Åbros Färsköl. En ljus lager med stor kropp och fylligt, balanserad beska och en finstämd humlearom.

Efter ölen och en makalös 30-årig blended whisky (Springbanks Campbeltown Loch) blev vi hungriga. Lockade av personalens intygande om kökets förträfflighet beställde vi in fish n’ chips. Diskussionen med bartendern om vilken öl som skulle njutas till maten fisken var intressant. Jag bestämde mig till slut för en liten Belhaven Twisted Thistle IPA, en mjuk, balanserad och välhumlad ale.

Maten som kom in var en uppenbarelse! I ett paket av smörpapper som hölls ihop av ett gem låg fisken och pommes fritsen. Den friterade potatisen hade skalet kvar och hade fint tuggmotstånd och smakade fantastiskt. Sejen var perfekt tillagad med en panering (special japansk nånting-nånting) som var lätt, spröd och alldeles ljuvlig. Fräsch grönsallad med aromatiskt inslag av dill kompletterade perfekt och en handslagen majonäs med frisk syrlighet gav den rätta kontrasten. Maltvinägern saknades på grund av försenad leverans, men köket kompenserade med en skål hallonvinäger med schallottenlök som blev pricken över i.

Ett blivande stamhak ett stenkast från jobbet. Om köket kan hålla denna nivå lär det dock bli trångt. Jag utropar nämligen Green Lion Inns fish n’ chips till den bästa jag någonsin ätit! Hädanefter kommer all friterad fisk med frittes att jämföras med den jag åt idag.

Om du gillade denna bloggpost och är intresserad av öl & whisky så tror jag att du vill läsa även detta inlägg.

Edit: Har nu ätit lunch i två tre fem dagar på Green Lion Inn. Maten är väldigt bra, mycket vällagad, fint komponerad smakmässigt och en riktig njutning. Salladen kommer i en skål som en liten förrätt (det gillar jag då jag inte är något fan av salladsbufféer) och det bjuds fem olika sorters bröd. Mineralvatten eller lättöl och kaffe (gott!) ingår. För 85 kr är det ett lunchklipp! Fish n’ chipsen var inte bara ett lyckokast.

Vill göra lite reklam för ett jättespännande vinevenemang jag är med och arrangerar i oktober. Tre hela dagar om Spaniens viner med den karismatiske Pancho Campo MW, Spaniens förste och ende Master of Wine.

Om du har ett stort vinintresse, pengar på kontot och semesterdagar att ta ut så vet jag vad du ska göra den 13-15 oktober. Mer info och anmälan här. Är du dessutom sysslolös på fredagkvällen den 16:e så kan du gotta dig på ”Iconic Tasting of Spanish Wines”.

Slut på reklaminslaget.

För dig som är matintresserad kan jag rekommendera en bra sida om du vill följa matbloggar. Sidan heter…*trumvirvel*…Matbloggar och är kanon då den hela tiden uppdaterar med de senaste inläggen från de registrerade bloggarna.

En annan sida jag upptäckt är Pusha där det tipsas om intressanta bloggar, nyheter, internethumor och helt udda sidor. Risken är att man fastnar i ett nät av mer eller mindre intressanta, vrickade eller konstiga sidor. Du kan själv tipsa om sidor och ”pusha” dem du gillar om du blir medlem. Då kan du också pusha mina bloggposter, till exempel denna.

Det kan tyckas märkligt att en uttalad frankofil som jag aldrig ätit grodlår. Jag vet inte hur det har gått till. Men idag har denna allvarliga brist i min bildning åtgärdats.

Ska man äta franskt i Malmö så finns bara en plats; La Couronne. Denna institution i stadens krogliv är ett litet franskt reservat i form av en bistro. En liten ö av baguetter, baskrar och oförskämdheter i ett hav av svensk normalitet. En enklav av pastisångor, rödrutiga dukar och axelryckningar i landet Lagom. Här finns självklart grodlår som ett stående inslag på menyn.

Ett halvt glas av husets vita (bara att kunna beställa ett halvt glas vin! Heja!) och en portion grodlår beställdes in. Raskt serverades vinet som visade sig vara den vita varianten av Claude Val som jag tidigare rackat ner på. Obefintlig doft, torrt och med en lätt kropp med spretig syra, obefintlig frukt och en fadd, kvardröjande smak. Inte kul. Så går det när man för ovanlighetens skull beställer in husets vin. Nåja. Jag skulle bara smutta (skulle köra sen) och syftet med besöket var ju de små amfibielemmarna.

Sedan kom godsakerna. Fem par grodlår presenterades på en stor tallrik där de simmade i vitlökssmör med persilja och en gnutta citron. Ovanpå allt en driva tomatconcassé. Det ska villigt erkännas att det såg lite smått oaptitligt ut med de små benparen kapade vid midjan, nästan som pyttesmå mänskliga underkroppar. Det var bara att hugga in. Det sägs ju att det mesta kött vi inte äter dagligdags som boaorm, krokodil, fladdermus, marsvin och groda smakar som kyckling. Det stämmer inte. De små välmatade benmusklerna på grodan har en konsistens som påminner om ett mellanting av pilgrimsmussla, sniglar och det trådiga krabbköttet. Smaken är svår att uttala sig om då vitlökssmöret dominerade totalt. Ingen större skillnad mot sniglar i vitlök med andra ord. Förutom att de små skelettbenen som blev kvar på tallriken krävde en svepning i form av en servett. Detta på order av tedrickande hustrun som med skeptisk min betraktat min barbariska måltid. Hon blev så upprörd över de stackars grodornas öde att hon var tvungen att svepa det kvarvarande vinet.

Slutsats: Helt ok  förrätt som alternativ till sniglar (den ganska rikliga portionen kostade endast 105 kronor!) men inget jag kommer att gå och längta efter.

”Pusha” gärna min bloggpost: http://www.pusha.se/kaka-grodlar

http://intressant.se/intressant

Tidningarna skriver om kräftskivans tillbehör och testar marknadens alla kräftor. Ena blaskan hissar Pandalus kinesiska jumbo och den andra dissar dem. TV-kocken tipsar om pajer och vinskribenterna tvingas att rekommendera snapsar och öl.

Hur de än försöker skapa ett intresse kring kräftfesten så känns allt ganska ljummet. Det är inte längre lika intressant och kittlande när man kan äta kräftor året runt. Visst hoppar man gärna skaldjursfrossan när de turkiska kräftorna man åt förra året smakade sump? Är det bara jag eller har intresset för denna gamla tradition svalnat?

Jag gör ett tappert försök i alla fall. Har hittat en leverantör av levande, svenska kräftor som ska tillagas och serveras efter alla konstens regler. Nästa vecka blir det skiva av. Håll i kräfthattarna.

Sydsvenskan

SvD

DN

Aftonbladet

Intressant

För den som undrat varför en kaffe med mjölk i en pappmugg hos Starbucks kan kosta runt 45 spänn i svenska inflationskronor kommer här svaret: de använder ett av världens dyraste kaffe!

Jag hittade nämligen deras malda kaffe till salu i Ica-butiken idag. Femhundratjugosexkronorochfyrtiosjuöre för ett kilo!!! Det är tio gånger dyrare än Classic-kaffet som stod precis bredvid i hyllan. Inte undra på att Starbucks menlöst, smaklösa kaffe är dyrt. Inte konstigt att det går dåligt med så dyra råvaror.

Vad är det då för speciellt med kaffet som är så dyrt? Ursprunget kanske? Tja, franskrosten är specificerat till Latinamerika och den andra sorten anger Colombia. Inte som tidigare nämnda Classic som på vissa sorter specificerar plantaget bönorna kommer från. Bönorna då? Det måste vara några mycket ovanliga sorter. Inte ens typen av bönor anges vilket bara kan betyda en hel del av utfyllnadsbönan robusta (säkert massor i franskrosten). För att återigen använda Classic som exempel så består detta kaffe till 100% av den aromatiskt överlägsna arabicabönan. Är då starbuckskaffet ekologiskt odlat? Nop. Medföljer kaffeskopa i guld? Tyvärr. Men nu kommer det; Starbucks betalar odlarna bra för kaffet så att de ska kunna leva på sin odling. Aha! Rättvisemärkt? UTZ-märkt? Nej. Ingetdera. Bara baksidestextens försäkran. Classic däremot…ja ni förstår.

Vem köper då ett mediokert kaffe från en gigantisk, multinationell kedja och betalar guldpris? Ingen aning? Men de finns för det var nästan tomt på hyllan. Gissningsvis har de också klippkort på Espresso House.

http://intressant.se/intressant

Solen skiner. Det är varmt. Man är ledig. Men man vill inte vara ute. Det är nyckelpigeinvasion i Malmö.

Luften är full av dem. De fastnar i håret och kryper in under kläderna. De krasar under fötterna och ramlar ner i kaffet. De äter varandra. Minst sagt vidriga små skalbaggar. En fördel är dock att de verkar äta fruktflugor, men det är verkligen en pest-eller-kolera-situation.

Tänk om det åtminstone gick att äta de beska små rackarna. Då hade man kunnat snacka om manna från himlen.

Matnördighet kan mätas på många sätt. En säker metod är att kolla vad som gömmer sig bland kokböckerna.

Mina senaste förvärv räknas varken till kategorierna ”100-läckra-tips-för-fina-bjudningen” eller ”hjälp-vad-gör-jag när-ungarna-skriker-och-allt-jag-har-hemma-är-sockerkaksmix-och-sillkonserver”. Den typen av böcker finns förstås också i min samling liksom Bonniers Stora kokbok och nästan hela Culinaria-serien från Könemann. Är det någon som någonsin lagat nåt recept från de böckerna? Inte jag i alla fall. Jag tror att de snarare ska räknas som inredningsdetaljer  än kokböcker.

Den senaste högen innehåller bland annat ett antikvariskt exemplar av ”Mathistorisk uppslagsbok” av den evige Jan-Öjvind Swahn samt ett antal titlar av Michael Ruhlman. Den mest lockande är ”Charcuterie” som beskrivs som ”…a love song to animal fat, to salt, to the pig…”. Härligt informativ, passionerad och ganska enkelt upplagda recept. Illustrationerna är inte så kul, får i alla fall mig att osökt tänka på sjuttiotalets boksuccé ”Kärlekens nöjen”. Inga associationer jag vill ha när jag trixar med korvskinn och pastejsmet. Det räcker med fjälstertraumat kungafamiljen gett mig; ”Mer kött! Mer kött!”

Jag kommer säkert att få anledning att återkomma till charkuterieboken och de andra många gånger framöver.