Detta bildspel kräver JavaScript.

Om du inte känner till Ästad Vingård så är du inte ensam. Denna pärla ligger gömd inne i de djupa halländska skogarna. Om du tänker dig en punkt vid kusten precis mellan Varberg och Falkenberg och en linje rakt in i landet till Ullared så ligger Ästad precis halvvägs. Du kommer att tro att kört fel på de små vägarna men när du till slut kommer fram så är det som en liten by som består av massor av små stugor med mossbeväxta tak, en stor gård med lador, ett hypermodernt vineri inrymt i en kulle/fästning, ett toppmodernt hotell och ett utomhus-spa som ser ut som hobbitbyn. I bakgrunden ser man den stora vingården på en kulle. Ästad är en familjeägd gård som har växt organiskt utifrån att det var en av Sveriges första ekologiska lantbruk med många studiebesök till att nu vara ett fullfjädrat konferens- och upplvelsecenter med vinproduktion.

Själv har jag besökt Ästad många gånger eftersom jag utbildat personalen i vinkunskap i omgångar. För varje besök har det funnits något nytt och jag slutar aldrig att häpna över energin och visionerna hos familjen. Det senaste är det nya hotellet och restaurangen Äng som jag och kära hustrun blev inbjudna för att testa. Sådant tackar man inte nej till.

Det nya hotellet präglas av den mycket personliga stil som genomsyrar hela Ästad och som de själva kallar ”lantligt elegans”, fast här har det tagits till en helt ny nivå. Allt i rummen styrs med interaktiva tablets och varje rum har egen bastu, vår svit hade dessutom ett badkar utkarvat ur ett stenblock. Till vintern kommer det i hotellet också att finnas yterligare ett spa med vintema.

Men det var framför allt för restaurangen Äng (när ska den här trenden med enstaviga krognamn – Sav, Hav, Sot, Dill etc – ta slut?) som vi var på besök. Den är tillfälligt inrymd i den stora vinbaren och loungen vägg i vägg med vineriet i väntan på nybygge och smögs igång sent i höstas. Man har inte velat slå på stora trumman innan man är säker på att allt sitter. Konceptet är välbekant; säsongsbaserad meny på lokala råvaror. Här är det lokala begränsat till Halland och samtliga råvaror kommer från landskapet. Ganska imponerande av kökschefen Filip Gemzell att sätta samman en 11-rättersmeny så här i början på mars med den begränsningen. Men så har han några års vana från Svalbard där han inte hade mycket mer att tillgå än säl och permafrost.

Väl i restaurangen sitter man vid stora perspektivfönster och ser ut över äng (!), skog och den lilla sjön. Vi blev väl omhändertagna av den väldigt lyhörda och omtänksamma servitrisen. Vi valde dryckespaketet och ett riktigt bra engelskt bubbel att starta med. Genomgående var kombinationerna med vinerna mycket lyckade, om än något trygga. Undantaget till det invanda var kvass, mer intressant än bra, samt en riktigt välgjord barley wine från ett samarbete mellan Ästads vinmakare och ett lokalt bryggeri.

De tre timmarna som måltiden tog var en ren njutning, riktigt roliga och överraskande. De små rätterna presenterades på mossa, sten, glödande granris, blåstång, i små kåsor och så vidare. Det var väl bara den första serveringen med en liten klutt tartar av lamm som serverades på ett horn från ett gutefår och halm som kantrade över i onödigt effektsökeri. Den lilla svampsoppan och havskräftan med karamelliserad grädde var sensationellt bra och märgbenet med picklade solarisdruvor och gransorbet var rent av genialisk. Av de elva rätterna (tolv om man räknar ostvagnen) var det bara två som inte höll vägen ut. Sammantagetn helgjuten upplevelse som flera gånger fick mig att tänka på upplevelsen jag hade hos Daniel Berlin för ett år sedan. Äng är ytterligare en anledning att ta sig till Ästad.

Om någon undrar varför det inte serverades några av gårdens egna viner till maten så har det en enkel förklaring. Man har helt enkelt inte tillräckligt mycket att tillgå. Gården fokuserar på mousserande viner gjorda av druvan solaris och tillverkade på den traditionella metoden med lång tid på jästfällningen. Förutom lång produktionstid så har man först de senaste åren fått några större skördar. De viner som är klara presenterar man endast vid provningar på gården. Jag provade dock igenom vinerna, både mousserande och stilla, och kvaliteten är riktigt bra. Årgång 2018 lovar mycket gott och där har man riktigt stor volym också.

Disclaimer: Vi var som sagt bjudna på på både övernattning och middag och betalade därmed ingenting för upplevelsen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

De som känner mig vet att jag inte är mycket för frukostbufféer på hotell (läs ”hatar”). Därför föredrar jag att ge mig ut tidigt och hitta frukostställen i omgivningarna. Läste ett tips om att det skulle finnas bra ställen för ramen (nudlar i buljong) under Tokyo Station i Ginza.

Tydligen är det så att många av de bästa och billigaste matställena i Japan ligger i, vid eller under järnvägsstationer. När Tokyo Station, som mer liknar en modern flygplats , nyligen helt byggdes om tog man fasta på detta och bjöd in alla de allra bästa ramenrestaurangerna i Tokyo att öppna filial på Ramen Street under stationen.

När jag kom fram tjugo över sju på söndagsmorgonen tio minuter innan öppning var det redan 50 meter kö till den mest populära/bästa restaurangen Rokurinsha. Jag hade läst att det kunde vara timslång kö men trodde inte att så skulle vara fallet en söndagmorgon. Lite Soup Nazi-varning (fast utan aggressioner) över kökulturen och de skrivna instruktionerna. Endast kontant betalning i en maskin med bilder på rätterna. Den vänliga personalen tar hand om biljetten och placerar dig i den lilla, trånga lokalen med små golvfasta bord och pallar och häller prompt upp ett glas isvatten och man erbjuds en haklapp av papper. Tips är att tacka ja, du kommer att spilla på dig. Maten kommer nästan direkt. Väl värd en halvtimmes väntan i kön om man säger så.

På Rokurinsha serverar man en typ av ramen som kallas tsukemen. Skillnaden mot annan ramen är att nudlarna serveras kalla i en separat skål och sedan doppas eller läggs i den heta buljongen. På så sätt blir anrättningen svalare och nudlarna behåller sin stunsiga karaktär. Hemligheten hos Rokurisha är en buljong som sjudit i 13 timmar och som kallas tonkotsu. Den kokas på grönsaker, fläsk- och kycklingben, niboshi (torkade sardiner), sababushi (flingor av torkad och rökt makrill) och katsuobushi (flingor av torkad och rökt makrill).*

I buljongen fanns vårlök, kokt mört fläsk, naruto (en slags fiskkaka), menma (jäst bambu) och ett blad nori (sjögräs). Vid sidan serverades de tjocka och kalla nudlarna samt ett helt ägg. Vet inte vad de gjort med ägget som var svagt beige i färgen och hade en krämig halvgenomskinlig gula som hade färgen av en intensiv solnedgång. Men gott var det. Buljongen var otroligt rik och mustig men samtidigt med en lätthet och en fantastisk balans mellan umami och sälta. Tillbehören liksom löstes upp i smakrikedomen. Sen nudlarna! Feta, mjuka men med precis tillräckligt motstånd.

Jag valde det ”dyraste” frukostalternativet och befriades på dryga 70 kr. Aldrig har en stor matupplevelse varit billigare. Det här är den typen av mat som skapar världsfred och botar sjukdomar.

Om du är i Tokyo så missa inte Ramen Street! Varning! Om du inte klarar av att folk sörplar i sig maten så gå någon annanstans.

Följ min resa på Instagram. Där uppdaterar jag mycket oftare.

*Innehållsförteckning fick jag googla fram.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Eder Högst Sporadiske Bloggare är definitivt stor i Japan. Svårt att hitta min storlek i affärerna.

Jag är i Tokyo sedan i torsdags och värmer upp inför en vecka av studier hos Japan Sake and Shochu Makers Association. Hade det varit för några år sedan att jag lagt upp minst två bloggposter om dagen, men jag ska försöka göra några kul uppdateringar i alla fall. Vill ni se lite av mig i form av rörliga bilder så följ Matgeeks youtubekanal (man ska för övrigt följa den ändå). Johan och hans följeslagare/kameraman/sidekick Andreas var av en slump på samma plan som jag och eftersom Johan vet sedan tidigare att jag inte är en farlig människa så har jag fått hänga på lite på deras äventyr. Skönt att inte vara helt ensam i denna helt galna stad. Idag ska vi dessutom försöka göra en liten film om sake som kanske kommer upp i kanalen om det blir något sevärt.

Jag har hunnit med lite annat än att jaga den svåra jetlaggen ur kroppen. Tonfisksushi på Sushi Zanmai, Tokyos största och mest kända sushikedja, frukost med ris och biffgryta på Tsukiji fiskmarknad och smaksafari med Matgeek (sjöborrens könsorgan smakar vispat smör, rostade räkskal och musslor). Fiskmarknade får inte missas, men gå dit tidigt, vid 10-tiden kommer de andra turisterna.

En magisk lunch på 2-stjärniga L’Effervescence orkade jag med innan jag krashade i säng. Ett besök där rekommenderas om ni är i Tokyo. En fantastisk upplevelse som inte är så dyr som man skulle tro. 8-rättersmeny på japanska råvaror men med en fransk touch. Otroligt bra smakkombinationer med sake och japanska viner. Desserterna och den avslutande teceremonin är nästan värt priset i sig. Som bonus (för att jag är så söt tror jag) fick jag prova en en umeshu, en slags plommonlikör, som här var baserad på 42-årig (!) sake. Doftade som soja och torkad frukt men var otroligt frisk, elegant och söt. Fantastisk. Smaken sitter nästan kvar idag. Åtminstone i minnet.

Idag blir det Farmers Market, streetfood och…ja vi får se.

Följ mig förresten på Instagram. Där uppdaterar jag mycket oftare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fick i min hand idag en helt makalöst intressant bok – ”Eating out in Stockholm” av Frank Ward från 1972. Detta var tydligen den första genomgången av Stockholms restauranger och rörde upp många starka känslor. Bland annat blev Frank, som senare startade importfirman Ward Wines, bannlyst på Tore Wretmans krogar. Läs mer om detta och om Frank Ward här.

Fascinerande att läsa om kroglivet i en helt annan tid. Otroligt mycket har hänt på 45 år. Men det som fångade min uppmärksamhet var beskrivningen av Carl Butlers restaurang ”Svensson & Butler”. Efter att ha ägnat så mycket tid och snudd på osunt intresse för Carl Butler och hans recept var det otroligt spännande att få läsa hur maten upplevdes, vad den kostade och hur atmosfären var på krogen. Nästan som att ha fått kika in en stund. Frank Ward gav omdömet ”Outstanding”.

Varsågoda – stig in på Stockholms bästa bistro 1972!

This must surely be one of the very best of the Stockholm bistros, the food having a pristine freshness that few of the others seem able to equal. It’s cheap to: garlic-caressed lamb with white haricot beans, potatoes, and a good, if sometimes thinnish gravy, costs Kr. 11.50. One meal I had there consisted of a hearty – and heartening – cabbage soup followed by a fine, light cannalone that would have earned any Italian’s approval. The blackcurrant pie that followed was well made but clearly a leftover from a day or two previously, being on the dry side. All this with a small carafe of red wine, a glass of port with the pie, and coffee came to Kr. 27. The bread, as ever, was really crisp and fresh and the cabbage salad which always greets you on entry is free. Another visit a few days later was rewarded with one of the finest pieces of beef I have had for many months and in scores of restaurants visits: tender, juicy, and full of flavour. This rarity cost only Kr. 13.25. A bean soup was once a bit lukewarm, but this was a small fault to set against four or five fine meals.

Each Tuesday, by the way, you can get the House’s speciality, a tasty cheese-tomato-mushroom quiche which has the luscious consistency of thick cream. This comes at Kr. 8.25. Other dishes from France, Spain, Italy, and Sweden recur on the hand-scrawled menu once weekly or monthly.

Mr. Butler himself is an unassuming man in his late thirties with a frank and open manner. He left catering school a qualified cook and promptly got a job as a waiter. He then signed on with SAS and spent several busy years travelling the globe. He went into an early retirement and set up the present establishment in 1968. The place itself is tiny, barely ten paces long. Walls are midnight blue and overhead lights focus concentrated beams onto the waxed wooden tables. One long table in the centre serves as mute catalyst to many a stimulating discussion. It truly is is an open house: you can see into the tiny kitchen, and watch the chef at work; and the young be-jeaned waitress plays with her own child while chatting informally with regulars. Once, a whole train of prams entered, pushed by housewives eager for a snack.

• Rörstrandsgatan 11; Tel 32 18 23
• Open: 11 – 21.30; Sat 12 – 16.00 (closed Sun)
• Seats: 43
• Wine and beer only
• Owner: Kalle Butler

I mitt facebookflöde (många vintomtar där) snurrar just nu videon ovan med Michael McIntyre (den kanske flåsigaste av alla brittiska ståuppkomiker) där han gör sig lustig över det där obekväma ögonblicket på krogen. Ni vet när man ska välja och avsmaka vinet. Det är roligt för vi känner alla igen oss.

Situationen är obekväm, fånig och känns för de flesta obegriplig och meningslös. Det är också en obegriplig och meningslös ritual när varken servitör eller gäst vet vad de håller på med. Men det finns en logik och förklaring bakom allt och förstår du vad som händer så blir du situationens Herre.

Vinlistan. Om du är på en restaurang där vinlistan är omfattande så har du två val. Antingen är du vinintresserad och frossar i alla möjligheter och val. Gör listan dig snarare osäker så lämna direkt över den till servitören/sommelieren och be om rekommendationer. Är du orolig för prisnivån så säg ”ikväll skulle vi kanske ha något lite enklare om du har något att rekommendera”. Finns det en duktig sommelier där så utnyttja tjänsten. Risken är att du får en stor upplevelse

Titta på flaskan. Flaskan presenteras innan den öppnas för att du ska kontrollera att det är rätt vin och rätt årgång. Det är lätt att blanda ihop viner eller missförstå varandra och det är bättre att upptäcka misstaget innan flaskan öppnas. Eller hur?

Beskåda öppnandet. Flaskan ska öppnas så att gästen ser det. Det är viktigt framför allt när man dekanterar vinet och häller det på karaff för att man ska se att vinet inte byts ut.

Prova av vinet. Här har McIntyre helt rätt. När servitören häller upp en skvätt vin i glaset så är det INTE för att du ska tala om ifall det är ”gott” eller inte. Det är för att kontrollera att vinet är korrekt. Här har McIntyre rätt igen. Det är inte ditt jobb att vara kvalitetskontrollant. Vinet ska kontrolleras av personalen och du ska sedan bara konstatera att de gjort sitt jobb. Problemet är att detta är något som det slarvas med på de flesta restauranger. Fråga gärna om de provat av vinet. Om de inte har det och du tycker att vinet luktar muggigt, instängt eller ofräscht så be dem kontrollera det igen. Är de och du osäkra så be dem öppna en flaska till och jämföra. Du ska INTE betala för ett dåligt vin lika lite som du ska acceptera en skämd fisk. Doftar vinet fräscht och tilltalande (du behöver inte ens smaka) så är det bara att nicka och säga ”det blir bra tack”.

Det är ett skådespel på krogen, men det är ju för upplevelsen, miljön och atmosfären som vi går dit. Om det bara är mättnad, logik och logistik vi vill ha så kan vi lika gärna gå till Burger King. Eller hur?

Vill du lära mer om vin så rekommenderar jag boken VIN – Vinets grunder som jag av en händelse översatt.

Hade en vinprovning inne i Malmö och passade på att stanna kvar över natten på hotell då jag hade en kurs direkt morgonen efter. Onödigt att ligga och köra fram och tillbaka till Österlen tyckte jag.

Tog en lätt middag på Siesta, ett klassiskt malmöställe som måste funnits i åtminstone 30 år. Någon som minns? Här har man väl alltid kunnat få en Jever på fat, vilket i sig är en kulturgärning. Att kunna slinka in och få en ansjovisstinn Janssons Frestelse är också värt ett omnämnande. En riktig gubbdröm med andra ord.

Från Siesta är det bara ett drygt stenkast till den omskrivna, hyllade och nästan sönderälskade vinbaren l’Enoteca. På vägen ser man på avstånd det stimmiga krogghettot Lilla Torg, man passerar Vollmers med sina två stjärnor, källarlokalen där Tareq Taylor startade och alltid fullsatta Bastard. Allt inom ett par kvarter och en rimligt vinglig väg. Ett koncentrerat bevis på Malmös ställning som krogstad.

På l’Enoteca är det nästan alltid fullt, oavsett när man tittar in. Det är snudd på omöjligt att inte stöta på en vinmakare på genomresa eller åtminstone få en slatt av vinerna hen lämnat kvar. På ett par år har vinbaren blivit en institution byggd på trivsel, vinpassion och rustik, vällagad mat.

Efter ett par glas ringde jag på en taxi som var på plats på ett par minuter. Taxichauffören och jag började prata om att det var mycket folk i stan och att nästan alla hotell var fullbokade. Chauffören sa att Malmö växer så fort att han inte hinner med. På tjugo år hade staden förändrats till oigenkännlighet. Jag kontrade med mina trettio år i staden och hur det knappt funnits en uteservering när jag flyttade in. En enorm skillnad mot hur utvecklingen idag gjort Malmö till en krogdestination. Vi enades om att Malmö är en fantastisk stad.

På den ganska raka sträckan från l’Enoteca till hotellet vid gamla stadion inser jag plötsligt att jag gör en historisk resa. Vinbaren jag just lämnat ägs delvis av sonen till en av initiativtagarna till Sveriges första vinfestival som hölls just på det hotell jag av en slump lyckats få rum på. 1986 lyckades man få tillstånd att där hålla ett vinevenemang för vinintresserad allmänhet. Något alldeles oerhört och unikt för tre decennier sedan. På vinfestivalen som hade tema ”Bordeaux” deltog stora vinpersonligheter som Serena Sutcliffe och greve Lur-Saluces från Château d’Yquem.

Av det tunga historiska arvet märktes inget alls i det anonyma hotellet. I den opersonliga baren ruvade dock en liten överraskning i det minst sagt mediokra utbudet. På hyllan stod några flaskor 2007 Château La Tour de By! Helt oväntat! En nästan tioårig bordeaux från ett litet favoritslott. Noterade att jag skrivit om vinet och årgången för över fem år sedan (aktuell årgång är 2012 på Systembolaget). Varför fanns vinet här? Bartendern berättade att han köpt in vinet för många år sedan för att han gillade det. Sedan dess hade hotellet bytt ägare och kedja och nu fanns bara han och några flaskor kvar. Jag var tveksam till kvaliteten då jag inte visste hur det lagrats men jag erbjöds att testa. Helt perfekt! Inte längre modernt mörkfruktig utan nu istället utvecklat till silkeslen, mogen bordeaux med alla karaktäristika på plats; blod, krut, stål, sot, jord, svettig häst, rök och mörka bär.

På ett fint sätt knöts tre decennier av vin- och kroghistoria ihop som av en slump. Kanske kan man hoppas att några av alla de nya spännande restaurangerna i staden någon dag snart upptäcker de klassiska vinerna så att man inte är hänvisad till bortglömda artefakter i perifera hotellbarer.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ensam i London för en kväll hade jag beställt bord på Sushisamba högst upp i Heron Tower. Senast jag var i London var det omöjligt att få bord även med två veckors varsel.

Sushisamba är, som namnet inte så diskret antyder, en restaurang som kombinerar det japanska med det peruanska köket och med influenser från Brasilien. Det låter som en krystad skrivbordskonstruktion men är ett existerande crossover-kök. En stor japansk arbetskraftsinvandring till Peru i slutet på 1800-talet resulterade i ett japansk-peruanskt kök som går under namnet Nikkei.

De flesta recensioner på nätet nämner hissfärden till restaurangen. Det är inte konstigt då den 30 sekunder snabba färden upp går utanpå byggnaden i en glashytt och erbjuder en fantastisk upplevelse och utsikt (se nedan). Att man går igenom en säkerhetskontroll förstärker bara känslan av en flygtur. Väl uppe på den 39:e våningen kommer man till en spektakulär bar där gästerna kan titta ner (!) på The Gherkin. En trappa ner ligger restaurangen men man hänvisas först till en av barerna, en inne och en på uteterassen (som var stängd) med öppna eldar. Barerna är av typen ”beställ-en-old-fashion-och-dö-av-törst-och-frustration-medan-du-önskar-att-du-beställt-en-öl”. Barhantverk av den enerverande petimätriga typen med andra ord. När jag precis fått min beställning och skulle ut i den ljumma vårluften på altanen blev jag hämtad till mitt bord.

Restaurangen är stor och ljus med enorma glaspartier och inramad av en arkad av bambu. Som ensamätare är man van att bli placerad lite avigt men jag fick ett bord precis vid glasväggen med London rakt nedanför mina fötter. Med en sådan utsikt gör det inget att man äter utan sällskap.

Menyn kändes både främmande och förvirrande så jag bad min servitör att göra ett representativt urval. Dryckesmenyn var desto mer intressant att fördjupa sig i. Det fanns ett litet men intressant urval av viner men det är drinkarna och framförallt saken man fokuserar på. Att kunna välja blande ett storta antal sorter och beställa kvalitetssake på glas hör inte till vanligheterna. Bland annat fanns ett urval av opastöriserade sake, nama sake, och det gick ju inte att avstå.

Första rätten var ett litet grillspett (antichucho) med kolgrillad torsk med peruansk vit majs. Fisken var penslad med misomarinad vilket gav en sötaktig rik smak. Perfekt tillagad, flakig och saftig och med härligt söt och tuggig majs.

Därefter en stor skål med perfekt tempurafriterade och smakrika jätteräkor (jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i dessa räkor) nedvända i en majonäs som kombinerade den feta, syrliga krämiga smaken med chilihetta. Den fräscha ärtsalladen kompletterade perfekt och ärtskotten var helt befriade från den där muggiga jordigheten de brukar vara behäftade med. Den svarta tryffeln som annonserades på menyn vet jag inte var de hade gömt.

Rätt nummer tre var sashimi på tuna belly (toro) med en lag av yuzusoja och wasabi, yuzukaviar och svart tryffel. Magisk tonfisk! Sönderfallande mör och fantastiskt smakintensiv. Tillbehören var helt överflödiga, speciellt den svarta tryffeln som varken gjorde till eller från. (Yuzu är en asiatisk citrusfrukt)

Restaurangens signaturrätt är ”samba rolls”, deras egen variant på california rolls. Som rätt fyra kom förstås variationen med namnet ”London Samba”. Färgglad presentation och lite kitchig. Tyvärr inte lika smakglad då det saknades kontraster och de små bitarna av fisk inte orkade leverera. Överarbetad rätt.

Vill man helt ruinera sig och belåna sitt hus kan man betälla in grillad kobebiff som huvudrätt. Jag nöjde mig med en nigiri med kobebiff. De svindyra tunna köttskivorna var varken särskilt möra eller smakrika och gjorde sig inte alls på riskudden. Men de var dyra. Nämnde jag att de var dyra?

Sammanfattning: Smakmässigt var leveransen ganska ojämn men intressant. Miljön imponerande (utsikten gjorde en hel del) men var lite kitschig och knappast konsekvent genomförd. I matsalen rullade en enerverande mullrande ljudmatta av sambarytmer över gästernas konversation. Servicen var korrekt, lågmäld och ganska opersonlig. Personalen var svårt övertalig, jag hade kontakt med åtminstone elva olika personer varav flertalets funktion var oklar.

För en ganska styv peng var det en kul upplevelse för en ensamätare på londonbesök men skulle nog vara roligare för barhäng och en bit mat med goda vänner.

Hissfärden ner var ganska häftig också.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under ett inplanerat besök i Stockholm hade en förutseende vän lyckats boka två platser till restaurang Djurets Fredagslunch. Djuret serverar vanligtvis inte lunch men en gång i månaden arrangeras en speciallunch utöver det vanliga och till mycket sympatiska priser. Anmäl dig till deras nyhetsbrev för att få inbjudningar. Var på hugget när den kommer för platserna ryker med en gång.

Temat denna gång var den svarta tryffeln från Périgord. Fyra eleganta och läckra serveringar presenterades. Tryffeln var hela tiden närvarande men höll sig fint i bakgrunden och blev aldrig påträngande. Bäst till sin rätt kom tryffeln i den ljuvliga potatispurén som serverades till ankan. Fågeln var snudd på överflödig trots att den var huvudnumret. Utan ankan hade det blivit en ljuvlig vegetarisk rätt. Den lilla ostdesserten var raffinerad i sin enkelhet och avnjöts i total tystnad.

Ett vinpaket fanns förstås. Till tartaren en mjuk, saftig viol- och lakritsdoftande nebbiolo d’alba som avlöstes av en madeira från Barbeito till soppan. Starkvinet var elegant och härligt nyanserat men aningen lite för sött för en perfekt kombination. Till ankan serverades Djurets eget vin Cuvée Carnivore som är en blandning av druvorna merlot och syrah samt områdena Bordeaux och Rhône. Udda och intressant. Till osten hälldes avslutningsvis en vit bourgogne upp som med sin fetma, syra och nötighet var som gjord att flörta med comtén, hasselnötterna, det brynta smöret och tryffeln.

Avslutningsvis uppenbarade sig krögaren Daniel Crespi och hällde upp smakprov på en pinot noir från Rheingau årgång 1970. Livet är rättvist ibland. Ännu mer rättvist är att menyn endast kostade 395 kronor och det utmärkta vinpaketet 350 kr. Obegripligt prisvärt.

En sådan hedonistisk lunch kunde bara avslutas genom att ta de få stegen in till baren Tweed där vi sjönk ner i varsin chesterfieldfåtölj, anjöt en flaska röd bordeaux och kontemplerade över tryffel och livet.

Skuren tartar på kalvrygg. Serveras med svart tryffel, Parmigiano-Reggiano 2012, olivolja, svartpeppar och citron.

Soup aux truffes noirs VGE de Paul Bocuse. Smördegsöverbakad tryffelsoppa på Paul Bocuse vis.

Anka Rossini. Ankbröst på rostad brioche med halstrad anklever, tryffel-jus och tryffelpotatispuré.

Hyvlad Comté-ost med riven tryffel, rostade hasselnötter och karamelliserat smör.

Jag har haft den stora äran att ingå i juryn som utsett ”Malmös Bästa” i restaurangsvängen i en serie artiklar under de gångna helgerna. Idag kom sista artikeln om lunchrestauranger (allra längs ned hittar du länkar till samtliga artiklar).

Vi i juryn fick föreslå en kandidat i varje klass och motivera med högst en mening. Riktigt kul. Nedan presenterar jag mina kandidater med lite redigerade kommentarer.

Malmös bästa restaurang
Otippat blir det Bullen! Konsekvent genom åren levereras svenska klassiker och husmanskost som ingen annanstans. Massor med stammisar och ett ställe där immiga spetsglas bärs ut på silverbricka.

Malmös bästa kött
Monster. Levererar köttupplevelser i skön miljö lite vid sidan av bland nybyggena i Västra Hamnen.

Malmös bästa fisk/skaldjur
Johan P! En klassiker som fortsätter att leverera, nu i ännu skönare bistromiljö på ny adress.

Malmös bästa burgare
Surf Shack. Goda burgare helt enkelt.

Malmös bästa sushi
Yukai. Fast egentligen mer för den japanska mat som inte är sushi. Hemtrevligt mitt på stökiga Möllan.

Malmös bästa mellanösternmat
Shamiat! Rikligt, billigt, gott och ett stort leende. Jag kan inte mycket om syrisk mat men smakar den så här vill jag ha mer! Edit: Enligt Usaima som jobbar hos oss och som kommer från Syrien så serverar Shamiat genuint syrisk mat som är mycket bra.

Malmös bästa asiatiska
Svårt att välja bland alla bra asiatiska restauranger men det blev Kin Long. Modern inramning, engagerat och genuin mat. En malmöklassiker i ny skepnad.

Malmös bästa snabblunch
Nordic Streetfood. Ambitiöst, vällagat och GOTT!

Malmös bästa finlunch
Vendel. Klassiskt, elegant, vällagat och extremt prisvärt. (Jag lägger till Atmosfär som alltid levererar och som var en stark kandidat till Bästa restaurang).

Malmös bästa dessert
Patisserie David. Gå dit, titta och försök gå därifrån utan att handla något. Här hittar du pasteis de nata.

Malmös bästa drinkar
Bastard. No nonsense. Ett rent nöje att sitta vid den stora baren och se både drinkar och mat trollas fram.

Malmös bästa vin
l’Enoteca. Malmös första, bästa och enda riktiga vinbar! Trevliga små enkla maträtter som gör att man kan sitta länge.

Malmös bästa öl
Bishop Arms. Brett och djupt urval och kunnig personal.

Malmös bästa kaffe
Kaffebaren på Möllan. Ett hål i väggen, bra kaffe, rakt upp och ner. Utsikt över folklivet på Möllevångstorget.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den väldigt intressanta provningen av bardolino och chiaretto ägde rum på Villa Cordevigo som ägs och drivs av vinproducenten Villabella. Det är ett femstjärnigt hotell mitt ute bland vingårdarna som restaurerats från grunden då det var helt förfallet i början av 2000-talet. De äldsta delarna av grunden härrör från ett romerskt sommarhus och hela egendomen är som en resa genom århundradena. Här finns också restaurangen Oseleta som fick sin Michelin-stjärna samma år de öppnade 2011.

Man producerar vin under de båda namnen Villa Cordevigo samt Villabella och de imponerade mycket under provningen (se nedan). Framför allt 2014 Villabella Bardolino Chiaretto Classico samt 2013 Villabella Valpolicella Ripasso Classico Superiore. Den sistnämnda är ett av de bättre ripasso-vinerna jag provat och finns tillgängligt via Systembolaget men i en annan årgång.

Man har också de största odlingarna av den mycket sällsynta druvan oseleta. Denna blå druva, som för ett par decennier sedan var snudd på utrotad, ger extremt små klassar med intensivt smakrika druvor rika på tanniner och färg. Man gör ett vin med namnet Oseleta som endast görs i 800 magnumbuteljer som serveras på restaurangen med samma namn. Otroligt kraftfullt och intensivt vin i amarone-stil.

Efter provningen var det dags för en ”enkel” 4-rätters lunch. Tänkt vin genomgående var den ovannämnda chiaretton men även en magnum Oseleta trollades fram. Kocken Giuseppe D’Aquino från Kampanien trollade fram fantastiska rätter med inspiration från sin hemregion.

•

En korg med fantastiska små bröd varav ett var smaksatt med citron samt ett ”muffinbröd” med en fyllning av kokt ägg och bacon. Ljuvligheter tillsammans med det salta smöret.

•

Förrätten var en liten bakelse där man varvat stekt aubergine med tomatsås och mozzarella och toppat med en jätteräka från Sicilien. Ljuvligt smakrik liten rätt i all sin raffinerade enkelhet.

•

Pastarätten var en puck av tjocka spaghetti kokta al dente med en tomatsås smaksatt med citronzest och burrata (mozzarella med grädde). På toppen en pomodorino del piennolo. Det sistnämnda är en liten tomat som växer i stora klasar som efter skörd hängs utomhus och blir halvtorkade och utvecklar mer smak. En ren smakexplosion tillsammans med den skenbart enkla pastarätten.

•

Till huvudrätt fick vi oxkind av Fassone-nöt som var så mör att den demonstrativt serverades med sked istället för kniv. Tillbehör vara palsternackspuré, sura körsbär och en koncentrerad rödvinssås på oseleta-vin (se ovan) och mörk kakao. Tyvärr kantrade anrättningen över av såsen som var för koncentrerad och bittar av både vin och kakao. Intressant nog fungerade chiaretton väldigt bra till medan det kraftfulla Oseleta blev ett magplask.

•

En liten fördessert i form av en rosa pralin på is serverades sedan vi fick instruktion att ta hela i munnen innan vi bet i den. Wow! Den rosafärgade vita chokladen brast och ut kom en smakkoncentrerad shot av bellini, det vill säga persika och champagne. Hade kunnat poppa sådana hela eftermiddagen om jag fått tillfälle.

•

Till desserten serverades Villabellas egen passito Fiordilei, kanske ett av de bättre söta italienska viner jag provat. Fantastisk balans mellan syra och sötma, simmigt och komplext med torkad frukt, honung och nötter. Desserten var en luftig pannettone och en ljuvlig mandelkaka jag glömt namnet på serverad med molnlätt zabaione. En perfekt avslutning!

•

2014 Villabella Bardolino Chiaretto Classico. Lökskalsfärgad. Ganska liten, lätt parfymerad doft av rosor och citruszest, smultron och persika. Medelfyllig, mycket frisk, omogen aprikos, citrus och omogna smultron. Bra längd och liten skalbitterhet. Mycket bra.

2014 Villa Cordevigo Bardolino Chiaretto Organic. Medeldjupt lökskalsfärgad.  Ganska stor och nyanserad doft av torkade rosor, aprikos, nypon. Medelfyllig, fruktig, balanserad syra, aprikos, mogen citrus. Mineralstram struktur och bra längd.

2013 Villabella Valpolicella Ripasso Classico Superiore. Medeljup rubinröd. Medelstor med viss komplexitet, djupt fruktig av mogna skogsbär, mörka körsbär, mörk choklad, antydan till torkad frukt och liten pepprighet. Elegant, fokuserad och balanserad. Riktgt bra ripasso!

2008 Villa Cordevigo Rosso Veronese. Djupt blodröd. Stor, nyanserad och lite eldig doft med torkad frukt, choklad, kryddighet, tobak och mörka bär. Fyllig, torr, mycket frisk, eldig, mjuka och välbalanserade tanniner, mörk frukt, mörk bitter choklad, pepprig, kanel och lite vanilj. Elegant men kraftfull med lång eftersmak.

2006 Fracostoro Amarone della Valpolicella Classico Riserva. Medeldjupt blodröd med lite orange kant. Stor, utvecklad och nyanserad doft av mörk choklad, läder, tobak, russin, mörka körsbär och lakrits. Fyllig, smakintensiv, eldig, välstrukturerad och astringent med stort fruktfokus, stor kryddighet. Lång, bred och intensiv eftersmak med eldighet och kryddor. Häftigt.