Äntligen surströmming ingen! Sveriges mest unika och missförstådda delikatess. Inget slår kombinationen av mjällt tunnbröd, rumsvarmt smör, nötig mandelpotatis, skarp rödlök och umamistinn surströmming. Den stora frågan brukar vara vad man ska dricka till. Jag har utrett frågan förut och kommit fram till att finosherry är den perfekta kombon. Men den som slutar vara nyfiken är död. Efter mitt japanska äventyr tänkte jag därför se om inte sake eller shochu (japansk sprit) kunde passa.

En burk Röda Ulven öppnades, en sake med någon sötma från Izumibashi samt en 30% shochu baserad på korn och med kortare fatlagring. Jag hade också en flaska Tio Pepe fino som referens. Sakens milda, fett fylliga och lite söta umamiakaraktär spelade andrafiolen och liksom slingrade sig runt smakerna från tunnbrödsklämman med surströmming. Den understödde och samtidigt mildrade smakerna och lyft fram en blommighet ur surströmmingen. Riktigt, riktigt bra! Shochun som på egen hand var ren, elegant och mild med en liten mjölkchokladton blev överdrivet parfymerad och spritig tillsamman med maten. Kanske skulle testat den med massor av is i en sejdel som mann gärna dricker den i Japan?

Passade sake bättre än fino? Jag drog fram Tio Pepen för jämförelse. Där saken var understödjande spelade finon som en jämnbördig. Den levererar samma smakrikedom och har en skarp, torr eftersmak som rensar upp snarare än lindar in. Väldigt svårt avgörande. Finon är fortfarande en stark kandidat till bästa dryck till surströmmingen men saken (i alla fall denna sort) framhävde smaker och karaktär och rundade av. Baserat på målfoto går segern till…SAKE!

Varje gång en ny sherry lanseras i Systembolagets sortiment är det en seger för vinkulturen. Det fortfarande ganska glesa utbudet börjar så sakteliga få fason även om det är en bit kvar.

På julemånadens allra första dag damp det ner en ny oloroso som en för tidig julklapp till alla sherryälskare. Oloroso Alburejo från Bodegas Álvaro Domecq är typiskt oxiderad och väldoftande (oloroso betyder ungefär ”väldoft”) med toner av torkad frukt, nötter, apelsin, kryddor och knäck. Många liknar gärna oloroso som att det doftar jul. Jag hittar här ett litet animaliskt inslag som jag vill beskriva som ”hundtass” (ni som älskar hundar vet vad jag menar). Smaken är helt torr, fyllig och härligt intensiv där ovan nämnda aromer kompletteras med läder och salmiak. Lång och rik eftersmak som naturligt kommer av de tio åren i kontakt med syre i ekfat i solerasystemet.

Som vanligt är sherry löjligt billigt. För skamlösa 79 kronor får du en stor smakupplevelse. Njut till smakrika hårdostar, lufttorkad skinka, svampsoppa eller som en lite digestif efter maten.

Läs mer om sherry här.

Omdömen om två whiskies jag fått provflaskor av från importörerna.

Det var verkligen ingen rosévinssommar på Österlen i år. Istället tändes brasan några gånger och jag värmde insidan med Benromach Speyside Singel Malt 10 YO.  En riktigt bra och prisvärd tioårig speysidewhisky med bredd, längd, komplexitet och smakrikedom av torkad frukt, karamell, kryddighet och torrt lite rivigt avslut med distinkt rökighet. Som gjord för en ruggig höstdag eller en svensk sommar.

Nomad Outland Whisky stötte jag på när jag var i Jerez nyligen. Outland är ett projekt och samarbete mellan master distiller Richard Paterson och Antonio Flores på Gonzalez Byass. Det är en blend av 30 olika skotska malt- och grainwhiskies med en ålder på mellan 5 och 8 år. Efter att de blandats har de lagrats ytterligare tre år på fat. Därefter har whiskyn gjort en resa till Jerez där den lagrats 12 månader på gamla sherryfat som innehållit mörk och sirapslik PX-sherry. Därmed är det inte längre en skotsk whisky utan en…nomad.

Nomad har en tydligt rökig doft med rika toner av vanilj, honung, kryddighet, russin och smörkola. Fyllig, nästan oljig munkänsla, mjuk, lite söt och smakrik med massor av kryddor, vanilj och ett rökigt och mycket långt avslut. Som en symbios mellan skotsk whisky och spansk brandy.

Både Benromach Speyside Singel Malt 10 YO och Nomad Outland Whisky är perfekta present- och julklapsswhiskies. Skotten till den hårdnackade whiskykonnässören och nomaden till den som gillar whisky, bourbon, brandy, sherry, rom eller bara smaskiga grejer.

Det fina glaset för destillat hittar du hos Vinet & Glaset.

Detta bildspel kräver JavaScript.

För två veckor sedan återvände jag till Jerez för femte gången. Det var dags för ytterligare en sherryutbildning. Fördjupning och uppfräschning av kunskaperna jag fick för ganska precis åtta år sedan när jag gick utbildningen till ”Sherry Educator” hos Consejo Regulador de Jerez. Denna gång var Gonzalez-Byass värd för den två dagar långa och späckade kursen.

Att få spendera nästan två dagar med den levande legenden och sherrymästaren Antonio Flores var en stor ynnest. Mannen är ett levande uppslagsverk om sherry och har en förmåga att varje gång förvåna en vid provningarna. Utbildningen kallas ”Sherrymaster” och min enfald trodde jag att det syftade på att man skulle bli en sherrymästare. Självklart är det Antonio som åsyftas.

Den första och inledande provningen var den mest givande och bjöd på en pedagogisk resa från det helt nyjästa vinet och dess utveckling åt olika hål under tre decennier. Du kan göra en egen liten version av den hemma. Läs mer nedan.

Antonio slog med en gång fast att ”Sherry är inget enkelt vin, men vad i livet som verkligen är värt besväret är enkelt.” Bara att hålla med.

Därefter beskrev han ”Sherryns 5 pelare”, det vill säga de fem viktigaste parametrarna som gör sherry till just sherry. Helt kort så här:

1. Albariza. Den vita, magra kalkjorden med sin unika förmåga att bevara den sparsamma nederbörden i den heta regionen.
2. Druvorna. Viktigast är den gröna palomino fino som ger de ganska neutrala, lätta, torra vinerna med låg syra och runt 11% alkohol. Ger torr sherry och står för mer 95% av vinerna. Pedro ximénez och moscatel är de två druvor som ger söta viner.
3. Biologisk mognad. När man höjer alkoholhalten i vinet till endast 15% så  bildas ett täcke av jäst i ekfaten  som skyddar vinet från syrets oxidativa effekt. Jästen lever också på näringsämnen i vinet och förändrar vinets karaktär, smak och arom. Vinet blir lätt, ljust och med tydlig karaktär av jästen.
4. Oxidativ mognad. När vinets alkoholhalt höjs till 18% så kan inget jästtäcke bildas och vinet kommer att vara i konstant kontakt med syre. Vinet oxiderar och koncentreras. Vinet blir mörkt, fylligt och med karaktär av nötter och torkad frukt.
5. Solerasystemet. Sherry lagras i stora ekfat fyllda endast till fem sjättedelar. Dessa fat ingår i system av många fat (exempelvis består solerasystemet för Tio Pepe av 21 000 fat). Faten är sorterade i grupper efter vinets ålder. När det äldsta vinet tappas av för buteljering så fylls faten på etappvis med yngre vin. Slutligen fylls faten med de yngsta vinerna på med vin från årets skörd. Detta ger en jämn kvalitet samt distribuerar även näringsämnen genom systemet.

Provningen som följde var en mycket intressant resa genom vinets utveckling via tolv olika viner. En liten del, den kanske mest intressanta kan du återskapa hemma med viner du kan hitta på Systembolaget och beställningssortimentet. Så här kan du uppleva hur vinet Tio Pepe utvecklas under minst trettio år:

Vin 1. Tio Pepe är en finosherry som utvecklats under jästtäcke i ett solerasystem under minst fyra år.Mycket ljust citrongul. Med sin stora, kraftfulla jästiga doft med flyktiga toner av gröna oliver, jäsande vetedeg, mandel, citruszest, brieost, gröna äpplen och lime känner man tydligt inverkan från jästtäcket. Medelfyllig, torr, fruktig smak av citrus, gröna äpplen, kritigt och stramt avslut, viss eldigthet och lång jästig eftersmak.

Vin 2. När Tio Pepe efter fyra år är klar i sitt solerasystem så tappas en del av det av för att sedan fyllas på i ett separat solerasystem för Viña AB Amontillado Seco. Här lagras vinet (Tio Pepe) i ytterligare åtta år. Under denna tid tunnas jästtäcket sakta ut i brist på näringsämen för att slutligen helt försvinna. Vinet börjar oxidera och blir vad man kallar en amontillado – en oxiderad fino. Det får en lätt oxiderad, ren doft av nötter, tydliga jästaromer, brieost, honung och lätt rökighet. Torr, medelfyllig, frisk, lite eldig, smakintensiv, honung, salmiak, kanderade apelsinskal. Lång, intensiv eftersmak med rund munkänsla men med ett skarpt och lite stramt avslut. Man känner tydligt att detta är Tio Pepe med oxidation.

Vin 3. När vinet gått igenom det andra solerasystemet är det tolv år gammalt och flyttas till det slutgiltiga solerasystemet. Här lagras det i ytterligare tjugo år. Resultatet är Del Duque Amontillado VORS 30 Años med medeldjup bärnstens färg. Stor, intensiv, komplex och utvecklad doft av nötter, salami, lufttorkad skinka, hästtagel, torkad frukt, russin, läder och tobak. Fyllig, torr, rik och frisk smak av rostade nötter, animaliska toner, honung, torkad frukt och rika toner av salmiak, lakrits och någon sälta. Lång, rik, komplex och snustorr eftersmak. Ett stort vin.

Tre viner som i grunden är ett och samma – Tio Pepe. Fascinerande att se hur extremt lagringståligt detta skenbart spröda vin är.

Läs mer utförligt om sherry, tillverkning och olika stilar.

Sommaren är här! Äntligen! Varma, lata sommereftermiddagar i hammocken är som gjord för en snusstor, lätt och uppfriskande sherry.

Nytt i Systembolagets sortiment är Alegria Manzanilla Superior från Williams & Humbert. Som den mesta sherry så är den alldeles för billig. En halvflaska kostar 59 kronor och då får du ett stort litet vin. Alternativt kan du lägga pengarna på en latte och en halv muffin på Espresso House.

Som av en händelse är det på dagen tre år sedan jag besökte den enorma bodegan Williams & Humbert i Jerez. Precis som mina noteringar från besöket beskriver så är detta vin elegant och ovanligt friskt med tydliga citrustoner och en liten pepprighet. Ganska snäll i sin karaktär och därför perfekt för den som inte provat detta stora karaktärsvin tidigare. Manzanilla är samma typ av vin som en fino, det vill säga en ljus, lätt, mycket torr sherry som utvecklats under flera år under ett skyddande jästtäcke (flor) som ger vinet sin speciella karaktär och jästighet. Skillnaden mellan en manzanilla och en fino är att manzanilla lagras i hamnstaden Sanlúcar de Barrameda där temperaturen är svalare och jämnare och jästtäcket tjockare och mer aktivt. Men även för en sheeryälskare som jag så är det mycket svårt att skilja dem åt.

Köp hem en flaska, kyl den väl och njut som aperitif, till skaldjur eller till små smakrika tapas. Drick ur vitvinsglas eller ur mina favoritglas för sherry (som egentligen är till whisky).

Läs mer om sherry här.

Den som även sporadiskt följer denna blogg känner till min passion för sherry. Då förvånas man inte över min oförställda glädje när det dyker upp nya sorter på Systembolaget.

Nytt i ordinarie sortimentet är Merito Cream. Denna uppsötade stil av sherry brukar jag sällan uppmärksamma men här har vi en riktigt bra representant för sötare sherry. Massor av torkad frukt, choklad, kryddighet och en riktigt fin balanserad sötma. Passar till smakrika hårdostar och till knäckiga och nötiga desserter som inte är allt för söra. Trevligt prissatt till 79 kronor för en halvbutelj. Tyvärr har den drabbats av varusegmentets kanske tristaste etikett.

Från samma producent har också lanserats en amontillado och en oloroso i beställningssortimentet. Båda har en åldersangivelse på tolv år vilket borgar för smakrikedom, koncentration och intensitet. Bertola Oloroso 12 Años är en mycket typisk med sin stora och mycket intensiva och komplexa doft som täcker in både nötter, torkad frukt, animaliska toner och salmiak. Fantastiskt intensiv och lång i smaken. Perfekt till lufttorkad skinka, långlagrade ostar och svampanrättningar.  Bertola Amontillado 12 Años är lättare och elegantare i stilen men med stor doft och smak av jäst och nötter. Till salta mandlar och smakrika, gärna heta, fisk och skaldjursrätter. Båda kostar 90 kronor per halvbutelj vilket, som vanligt när det gäller sherry, är alldeles för billigt.

Återkommer när den utlovade finon dyker upp.

Läs mer om sherry här.

Här hittar du trevliga vintillbehör.

Jag har några enkla grundregler jag försöker hålla mig till när jag bloggar om vin. Om det är ett vin jag tycker är bra, som levererar mycket upplevelse i förhållande till priset och som jag själv gärna köper och dricker så hissar jag det. Om vinet är mediokert eller bara ointressant så skriver jag inte om det. Om det är ett riktigt dåligt vin som är en storsäljare eller kommer från en stor och/eller inflytelserik producent så tvekar jag inte att dissa det till allmän varning.

Med detta sagt kommer jag nu att varna för två viner som finns i Systembolagets beställningssortiment och som har ett känt namn associerat till sig. Inte utan att jag så här på juldagen känner mig som en blandning av Grinchen och Scrooge.

Jag blev jätteglad när jag såg att Petter Alexis släppt en finosherry och en tawnyport under sitt eget namn. Petter har visat ett genuint vinintresse genom att framgångsrikt tagit en sommelierexamen och skrivit en bok tillsammans med Alf Tumble. Bland annat. Extra kul därför att han lyfter fram starkviner. Hans portugisiska röda vin är riktigt trevligt och det söta mousserande vinet med hans namn har jag tidigare hissat. Inga vanliga kändisviner med andra ord. Jag hade därför vissa förväntningar när jag beställde ”jullådan” med en flaska av varje.

Lådan anlände med halvflaskan fino och portvinet som kom i en snyggt designad presentask och tappad på en läcker, gammaldags flaska som påminde om en traditionell karaff. Riktigt snyggt. Portvinet ställde jag undan till julens begivenheter men finon kylde jag direkt som den sherryälskare jag är. Sherryflaskan var inte lika elegant presenterad som portvinet. Lite mer åt supermarketsherry. Tyvärr speglade utsidan väldigt väl vinets kvalitet. Eller rättare sagt vinet var sämre än utanverket. Klumpig, rå smak med en besk eftersmak. Kanske den sämsta finon jag provat. Då ska man ta med i beräkningen att den dessutom prismässigt ligger i de övre skiktet. Jag avskrev det hela som ett olycksfall i arbetet.

När lugnet lagt sig på julaftonskvällen så tänkte jag att det var läge att öppna portvinet och smutta lite framför tv:n. Tawny reserve är ju långt ifrån den högsta kvaliteten men kan ändå leverera en bra upplevelse, komplexitet och fina oxiderade toner. Om det är välgjort och från en kvalitetsmedveten producent vill säga. Här hade man tydligen lagt allt på formgivning för i flaskan fanns bara skräp. Enkelt, platt, karamellsött, snudd på syntetiskt och med en kvardröjande bitterhet i den befriande korta eftersmaken. Det var förolämpande dåligt. Snudd på att julstämningen flög all världens väg.

Både portvin och sherry tillhör den typ av klassiska starkviner som byggt sitt rykte på en jämn kvalitet och en hög lägstanivå vilket gör det hela mer förvånande. Jag har svårt att tänka mig att Petter Alexis faktiskt valt ut dessa viner. Jag tror och hoppas att vi helt får skylla på The Wine Team Global AB.

Tröstar mig med en gammal Petter-klassiker med Suzanne Reuter som bonus. Missa inte slutet.

Jag har gnällt många gånger på Systembolagets sortiment av sherry (och det blir mer av den varan längst ned). Det har blivit bättre den senaste tiden* men fortfarande är vi hänvisade till monopolets godtycke för inte ens via ”vinklubbarna” på nätet kan vi hitta alternativ. Skärpning alla privata aktörer som slår er för bröstet och hävdar att ni breddar det svenska utbudet.

*Edit: Fick nu reda på att Systembolaget reviderat sin sortimentsplan för torr sherry/montilla. Från mars i år kommer 15 positioner i standardsortimentet och 18 i premiumsortimentet att bli 13 respektive 16. ”Världens bästa sortiment”.

Nu har dock vårt statliga alkoholdetaljist bestämt sig för att lansera Gran Barquero Pack – en låda med halvbutljer av de vanligaste typerna fino, amontillado och oloroso. Det är visserligen inte sherry (vilket jag fick påpeka då den listades som ”Sherry Pack” på hemsidan) utan viner från Montilla-Moriles. För en sherryälskare är det snudd på bättre. Här gör man nämligen viner i samma stilar som i Jerez men av druvan pedro ximénes och i en oftast lättare och elegantare stil.

Vinerna kommer från producenten Perez Barquero som jag besökte för ett antal år sedan och då fick prova över 100-åriga viner. Har provat vinerna flera gånger efter detta och känner till dem väl så det var ingen överraskning att de håller en mycket hög kvalitet. Finon är av den lättare typen med typiska jästiga inslag, liten animalisk ton och mycket elegant och av lagringen på i snitt tio år märks inte ett spår – mycket fräsch! Perfekt för den som inte provat fino tidigare. Amontilladon, med i snitt 25 års lagring liksom oloroson, var nötigare och likaledes lätt och elegant med tydligare och lite skarpare animaliska toner som passade till lakritsgodis (fråga inte varför jag vet). Oloroson stod ut i sammanhanget med komplexa och nyanserade aromer och smaker av torkad frukt, halstabletter (Kungen av Danmark) och violer. Mycket finstämd och len och samtidigt smakrik men utan den rustika karaktär som man kan få i olorososherry. Mycket bra samling väl värd pengarna (lite över snittet för vad man betalar för sherry).

Nu kommer vi till det retfulla. Lanseringen är ett resultat av en offertförfrågan från Systembolaget där de frågade efter ”ett mixpack med flera olika typer av sherry eller montilla, för att väcka intresse och erbjuda en kunden inspiration”. Gott så. Allt som skapar intresse för sherry i allmänhet och Montilla-Moriles i synnerhet ska applåderas. MEN! Om man nu tycker om ett av vinerna och vill köpa en flaska till kan man då hitta det i sortimentet i monopolbutiken? Svar nej. Kan man hitta andra viner från Montilla-Moriles om man nu blivit nyfiken? Svar nej! Vad är meningen med att retas på det viset? Ett helt bakvänt monopoltänkande. Men importören har väl åtminstone sett till att man kan beställa vinerna separat genom beställningssortimentet. Svar nej. Hur tänkte man där?

Gör om, gör rätt!

Vinerna var varuprov från importören.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här har jag sammanställt  och redigerat tre olika bloggposter där jag testade olika typer av sherry i matlagning. Blir lite mer överskådligt så här.

I massor av recept ingår ”sherry” som ingrediens, men nästan aldrig nämns vilken typ av sherry som ska användas. Det är mycket märkligt då det finns många olika stilar på sherry som i princip är helt olika drycker. Spelar det verkligen någon roll vilken sherry man använder? Ja det får vi väl ta reda på. Smakpanelen bestod av er ödmjuke matbloggare och Kära Hustrun som inte gillar sherry.

För mina experiment valde jag ut de tre huvudtyperna av sherry; fino, amontillado och oloroso. För att göra testet så giltigt som möjligt valde jag karaktärstypisk sherry från en och samma producent och i samma prisnivå. Samtliga var torra, vilket är att föredra i matlagning.

• Fino. En lätt, ljus, torr sherry med tydliga jästtoner och karaktär av mandel, gröna äpplen och gröna oliver. Fino lagras konstant under ett jästtäcke (flor) vilket skyddar vinet från oxidation och ger stor karaktär av jästen.
• Amontillado. Ljust bärnstensfärgad, torr, medelfyllig sherry med karaktär av läder och nötter och viss jästighet. Amontillado startar som en fino och fortsätter sedan lagringen utan jästtäcke vilket ger vinet en tydlig oxidation.
• Oloroso. En mörkt bärnstensfärgad, medelfyllig och torr sherry med tydlig oxidationston, eldighet och karaktär av torkad frukt. Oloroson utsätts från start och under många år för syrets inverkan och blir därför kraftigt oxiderat och koncentrerat.

Sherry som lagrats under flor (fino och amontillado) anses innehålla ämnen som fungerar som smakförstärkare.

Jag testade dem mot tomatsoppa, svampsoppa samt oxbuljong som vardera delades upp  i fyra lika stora portioner om 3 dl och tillsatte 1 msk av de olika sherrytyperna och lämnade en naturell som referens. Sopporna fick därefter ett snabbt uppkok.

Tomatsoppa

• Soppa med fino. I jämförelse med den naturella soppan var denna mycket smakrikare med tydligare tomatsmak och en markant örtighet. Den jästiga finokaraktären slog igenom ganska mycket.
• Soppa med amontillado. Sherrykaraktären dominerade över tomaten med en ton av nytt läder och ett litet drag av kemilåda. Inte särskilt trevligt.
• Soppa med oloroso. Soppan fick en djup, balanserad och smakrik karaktär. Däremot dämpades tomatsmaken vilket kanske är tråkigt om man vill ha tomatsoppa.

Slutsats: Finosherry lyfter karaktären och smaken på råvaran (tomat) medan oloroso kompletterar med sin egen karaktär. Båda förhöjer upplevelsen av soppan medan amontilladon försämrade den.

Svampsoppa

• Svampsoppa med fino. I jämförelse med den naturella soppan kändes soppan nu mindre salt, fylligare och mer balanserad med mer framträdande svampsmak.
• Svampsoppa med amontillado. Liknande resultat som med finon men med en ganska tydlig sherryton som slog igenom.
• Svampsoppa med oloroso. Soppan blev fyllig, mustig och rik i smaken, svampsmaken kom till sin rätt och den oxiderade tonen från sherryn la sig snyggt i bakgrunden.

Slutsats: Finosherry lyfter även här karaktären och smaken på råvaran (svamp) och gör rätten mer balanserad. Oloroson är i särklass här när den både lyfter smaken, fördjupar och kompletterar den,. Amontilladon fungerar bättre här än till tomatsoppan.

Oxbuljong

• Buljong med fino. Buljongen fick en något högre och rikare smak med tydlig jäst- och mandelton.
• Buljong med amontillado. Liknande resultat som med finon men med en ganska tydlig sherry-/läderton som slog igenom något.
• Buljong med oloroso. Smaken blev djupare, mörkare och bredare och fick nästan en svamplik ton.

Slutsats av experiment 3: Som i tidigare tester förstärker finon redan befintliga smaker. Amontilladon bidrar med en karaktär som kanske inte tilltalar alla. Oloroson ger en mycket smakrik och fyllig buljong med egen karaktär.

Slutlig sammanfattning av sherryexperimenten:

Det är stor skillnad i resultat beroende på vilken sherry man använder. Om ett recept endast anger ”sherry” är det därför viktigt att försöka föreställa sig effekten man vill uppnå samt tänka på vad det är för en rätt.

• Fino förstärker och höjer befintliga smaker och balanserar. Bidrar med ganska lite egen karaktär.
• Amontillado har liknande effekt som fino men verkar ha en tendens att bidra med mycket oxidationstoner och även en lite stickig/kemisk ton. Nu ska sägas att det finns ett ganska stort stilspektra inom gruppen amontillado.
• Oloroso bidrar i första hand med sin egen djupa, fylliga och oxiderade ton av torkad frukt. Ger bredd och djup åt anrättningen.

Till lättare, ljusa soppor, såser och andra rätter där man vill framhäva en råvara (grönsaker, fisk) rekommenderar jag därför fino. Till mörka såser, svamp, långkok och rätter där det redan finns ett visst smakdjup skulle jag välja oloroso. Amontillado känns som ett överflödigt val. Har du amontillado hemma, visst, men ska du köpa sherry till matlagningen är det bättre med bara fino och oloroso. Den sistnämnda kan man utan problem köpa en helbutelj av och ha stående vid spisen. Den klarar sig i månader. Fino (eller manzanilla) köps i halvflaskor, förvaras i kylen och ska konsumeras inom en vecka efter öppnandet.

Om man inte har sherry hemma då? Oloroso kan ersättas med torr madeira som har en liknande karaktär men som har högre syra. Man kan INTE ersätta sherry med rött portvin däremot kan tawny port fungera som alternativ till oloroso, men tänk på att sötman är högre. Fino kan ersättas med torrt vitt vin.

Glöm inte att sherry är gott till maten också.

I stora delar av Sverige är frågeställningen i rubriken en icke-fråga. I Skåne däremot är den ett hett diskuterat ämne varje höst när det närmar sig gåsagille.

Den mörkbruna blodbaserade soppan med sin sötma, fyllighet och rika pepparkakearomatik är en seglivad tradition även om fler och fler väljer andra fegisalternativ. Soppans speciella karaktär och att den kan variera mycket i smak och konsistens gör att dryckesvalet kan vara lite knepigt. Frågan kom upp på sommelierutbildningen och vi bestämde att båda klasserna skulle få prova lite olika alternativ.

Till den lite lättare soppan från Vellinge Gästis (ska det vara klassiskt så ska det) ställdes det fram bentorr, lätt sherry (manzanilla), torr madeira (sercial som trots beteckningen torr innehåller 50 g socker som balanseras av hög syra), porter med liten sötma, kalifornisk cider (ganska torr men med kryddighet och mycket tropisk frukt), halvtorr sherry i oxiderad stil samt en torrare typ av glögg.

Både den torra sherryn och cidern upplevdes som för torra och lätta mot den rika och lite söta soppan, någon tyckte dock att de fungerade som fina kontraster. I portern framhävdes beskan på ett inte smickrande sätt, men en mildare och sötare variant kanske skulle fungera. Den lite mindre söta glöggen med sin kryddighet dominerad av kanel och kardemumma var en riktig överraskning och gick hem hos många av eleverna. Flest poäng kammade dock de trygga, traditionella valen madeira och söt sherry. Säkra val som funkade tack vare si fylligare struktur, sötma och smakrikedom. Madeiran kanske vann med en noslängd tack vare sin uppfriskande syra.