Här kommer ett riktigt spännande vin som är resultatet av Miguel Torres Chiles projekt att göra kvalitetsvin av druvan país*. Druvan, som också är ”känd” under namnen criolla och mission, kom till Sydamerika med spanjorerna på 1500-talet och har länge varit den mest odlade i Chile. Den har låg färgintensitet, besvärliga och kärva tanniner och man har ansett att den endast lämpar sig för mycket enkla viner. Syftet med projektet är att lyfta anseendet och priset på druvan och därmed inkomsterna för de kämpande småodlare som fortfarande vårdar de oftast mycket gamla vinstockarna. Man prövade alla upptänkliga metoder och vintyper och kom slutligen fram till det mousserande Estelado Rosé. Druvorna kommer från de otillgängliga områdena som inte konstbevattnas (Secano interior) vilket ger dem en högre koncentration. Det ekologiska vinet görs enligt den traditionella metoden med andra jäsning på flaska men med mycket kort tid på jästfällningen för att bevara druvans karaktär och fräschör. Vinet fick ett fantastiskt mottagande i Chile när det först lanserades.

Mycket blekt rosa. Medelstor, frisk, bärig doft av omogna smultron, hallon, lime, apelsin och vispgrädde. Lätt, torr, mycket frisk, krämig mousse, fräsch fruktighet, hallon, omogna smultron, apelsin, blodapelsin, antydan till brödighet. Frisk avslutning med en liten fetma i munkänslan. Inget stort vin men härligt uppfriskande, läckert och med ett inbyggt löfte om sommar.

Estelado Rosé har funnits en kortare tid förut i Systembolagets sortiment och är nu tillbaka med bra distribution i landet. Rekommenderas varmt!

*Stora delar av texten är tagen från bloggposten jag skrev vid mitt besök hos producenten för två år sedan.

Plötsligt i mitt facebook-flöde dyker denna annons upp.

Brukar ignorera denna typ av vinreklam för det mesta men något fångade mitt intresse. En indian på en flaska rosévin kändes lite udda minst sagt. Ett nytt kaliforniskt vin? Nej minsann. Här handlar det om ett sydafrikanskt vin. Min första reaktion var ”vad tusan har en indian med Sydafrika att göra?”

Jag kunde inte släppa detta. Det var så mycket som kändes fel. En stereotypt framställd indianhövding i krigsmålning år 2015!? Tänker man ett steg till så framstår kopplingen till vinet riktigt smaklöst. Att använda en bildframställning av en indianhövding för marknadsföring av vin är fruktansvärt anings- och historielöst. Kan man vara omedveten om de enorma problem som alkoholen orsakat den amerikanska ursprungsbefolkningen och hur spriten aktivt använts emot dem?

Förmodligen har man inte tänkt särskilt mycket alls. Jag kan föreställa mig hur det gick till på reklambyrån under brainstormingen med devisen ”Share the Native Spirit”.

– Hej grabbar! Varför inte koppla vinet till ursprunget.

– Nä. Giraffer och kängurur är gjort.

– Jag tänkte mer att lyfta fram ursprungsbefolkningen.

– Briljant!

– Vänta lite…är det inte ett sydafrikanskt vin vi snackar om? Är inte ursprungsbefolkningen där…ja…ni vet. Kan inte det vara lite känsligt?

– Fan också.

– Kan vi inte ta en indian? De är ju sköna, naturälskande, stolta och naivt filosofiskt andliga sådär. Snygga också med de där fräcka fjäderskrudarna. Det är väl i alla fall inte rasistiskt? Alla älskar väl indianer?

– Vinet är ju dessutom ”fair trade”. Hur PK som helst!

– Synd att vinet inte är rött. Då hade ju namnet varit givet.

– ”Dreamcatcher Rosé” då?

– Inte dumt men passerar nog inte granskningen.

– Jag vet! ”Little Big Rosé”! Ni vet filmen ”Little Big Man”! Dustin Hoffman var skitbra i den!

– Kör på det!

Jag värmde upp lite grand i fredags med bourgogneprovning med Borrby Seriösa Vinprovningssällskap. Trevligt och stimmigt. Idag var det nämligen verkligen seriöst då skolan fick besök av Michel Jamais som gjorde en rejäl genomgång av området dit han i princip har klippkort. Vi provade viner som skickats upp från BIVB och därför saknas på svenska marknaden Många riktigt bra.

Eftersom eleverna ”offrade” en hel söndag på att sitta i skolbänken så hade vi kryddat listan med några äldre viner med fin stamtavla från Louis Jadot. Med snart arton år på nacken var vinet från Pommard läckert moget. Betecknat som premier cru men utan vingård angivet då flera olika klassade lägen blandats. Två år yngre var Corton Pouget Grand Cru fortfarande kraftfullt och ännu inte helt utvecklat och visade kraft och struktur bakom den fina pinot noir-frukten. Man kan ha det värre en söndag.

1997 Pommard Premier Cru. Medeldjup, briljant smaragdröd med rödorange kant. Stor, läcker, utvecklad och parfymerad doft med massor av varma röda bär, mosiga jordgubbar, körsbär, svamp, höstlöv, lätt fatkryddig och med animalisk kroppslighet. Fyllig, fruktig, smakrik med massor av rik,silkig rödbärighet, sandelträ, friska syror, stor intensitet, mycket fint polerade men stadiga tanniner med bra struktur. Mycket lång, elegant eftersmak med kraft, vitalitet och kryddigt avslut.

1999 Corton Pouget Grand Cru. Medeldjup smaragdröd. Stor, ganska intensiv doft men ännu inte helt utvecklad doft med nyanserade toner av röda bär, hallon, blodapelsin, kanel och lätt parfymerad kryddighet och en fin mognadston med svampighet och skog. Medelfylligt, mycket friskt med blodapelsinsyra, massor med mycket fina tanniner, liten bitterhet, syrliga röda bär parade med mjuk varm frukt. Eftersmaken är överraskande stram och tuff, lång med en efterklang av söt tobak, svarta vinbär och en nyans av lakrits. Kan sparas ännu många år. Här skrev Michel för två år sedan om samma vin.

 

Viner från Bergerac är inte ofta sedda på det svenska monopolet. Det är synd för vinerna härifrån är charmiga, klassiskt franska och levererar mycket vin för liten peng. Bergerac ligger och trycker precis öster om Bordeaux och vinerna är snarlika i stil och har i princip samma druvsammansättning. Det är väl förmodligen bara en historiens nyck att området inte räknas in med sin betydligt mer namnkunniga granne.

2011 Château Moulin Caresse som nu finns tillgänglig är precis vad man kan förvänta sig av en röd bergerac. Massor av mörka mogna bär, sura körsbär, röda vinbär, kakao och ett drag av tobak och lakrits. Förvånansvärt silkig, slank rödfruktighet som balanseras av friska syror och tanniner som är ovanligt fina och polerade för ett vin i denna prisklass. Klassiskt franskt bistrovin som faktiskt är ett fynd för 91 kronor! Bara att svänga ihop en bouef bourguignonne eller vända en ryggbiff i stekpannan och njuta!

Nu har du chansen att ta ett stort kliv ut i Vinets Värld! För första gången erbjuder vi vår populära, intensiva och roliga 2-dagarskurs över en lördag söndag. Kursledare är Eder ödmjuke bloggare.
Den 14-15/2 (kl 10-17) får du lära dig grunderna om vin, viktiga druvsorter, hur man provar och beskriver vinet, mat & vin i kombination och mycket mer. Vi provar massor med vin och dessutom resulterar kursen i en internationell certifiering – WSET Level 1 Awards in Wine. Sista anmälningsdag 30/1. Info och anmälan här.
Passar inte det datumet så har vi även en kurs den 10-11/3 men då onsdag-torsdag.

Vill du hoppa i den djupa änden av bassängen direkt så startar en ny sommelierkurs den 24/2.

I veckan har jag i glaset återvänt till Hunter Valley och historiska Tyrrell’s.

Med avgångseleverna i sommelierutbildningen Göteborg provade vi 1998 Tyrrell’s Vat 1. När jag provade den på plats för en dryg månad sedan beskrev jag den så här:

Ljust gyllene. Stor, ännu ung doft av rök, nötter, lemoncurd, nötter, bivax och vita blommor. Komplex. Fyllig, rik och koncentrerad och generös citrusfrukt. Välstrukturerad med toner av lemoncurd, nötighet, fet munkänsla, höga men polerade syror. Mycket lång, elegant, fokuserad eftersmak.

Ett verkligt häftigt vin som med sina sexton år som levererar en stor upplevelse och ungdomlig spänst. Man förstår varför dessa viner förr kallades Hunter Burgundy, likheterna med exempelvis en Meursault är många.

Om fyrahundra kronor är för mycket så kan man få en fin vinupplevelse för dryga hundralappen i  2012 Tyrrell’s Old Winery Verdelho. Druvan verdelho är en doldis i vinvärlden och är väl mest känd (ett väl starkt ord kanske) för att vara en av druvorna vid framställning av madeira. I Australien har den odlats i snart 200 år och verkar trivas bra och ger riktigt intressanta viner. Tyrrell’s variant är inget undantag.

Stor fruktig doft av mogen citrus, lime, lite tropisk frukt och litet aromatiskt/kryddigt inslag. Mycket hög frisk syra som balanseras av en rik fruktighet med karaktär av bakad citron och lime samt en liten sötma. Snyggt balanserad med aptitretande syror och läcker fruktighet. Svårt att inte dricka i stora klunkar. Bör fungera perfekt till skaldjur och ostron.

Båda vinerna ligger i beställningssortimentet.

När var och varannan tv-kock och halvkändis kletar sin nuna och namn på diverse viner som annars skulle vara synnerligen svårsålda så är det befriande med ett riktigt kändisvin.

Nu är kanske inte Andreas Larsson någon kändis för de stora flertalet i Sverige men i vinvärlden är han att betrakta som celebritet. Som första svensk som tagit hem det prestigefyllda världsmästerskapet i sommellerie reser han idag världen runt och håller provningar, föredrag och sitter i juryn i de stora tävlingarna och vinbedömningarna. Han kan sina viner.

Det viner han kan bäst och det område som ligger honom närmast om hjärtat är Bordeaux. Därför är det helt naturligt att han fått blanda 2011 Château Tour Seran från Médoc. Det är klass och karaktär med lite ”edge”. Lite grand som Andreas själv*. Väl värt slanten som knappt motsvarar två odrickbara Morbergare.

Ännu outvecklad och knuten men omisskännlig Medoc-doft med dova toner av mörk kakao, mörka mogna bär, svarta vinbär, sot, blod och inslag av tobak och ceder. Knappt fyllig smak med rik mogen och nästan sötaktig mörk frukt parad med slankare rödfruktighet som ger vinet balans och fräschör. Massor med snyggt polerade tanniner och frisk syra gör vinet njutbart nu men lovar samtidigt att hålla upp det under många år framöver. Mycket snyggt balanserad bordeaux i klassisk kostym men av modernt snitt.

*Disclosure: Jag har precis spenderat två veckor med Andreas i Australien men är petigare med mina bordeauxer än med mitt resesällskap. 😉

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den här bloggposten har jag gått och värkt på i ett par år. Ett debattinlägg i SvD idag fick mig slutligen att plita ihop det.

Under vinresan i Australien besökte vi McLaren Vale och fick se hur de arbetar med ett hållbart sätt att odla vin. Det var mycket intressant och flera kloka saker sades. Bland annat konstaterade Mike Brown från Gemtree Wines att ”sustainability is not an option” – det vill säga att hållbarhet inte är ett alternativ, det är den enda vägen. Innan jag fortsätter kan vi bara låta detta sjunka in och konstatera att hållbarhet är den enda vägen för mänskligheten både vad gäller produktion och konsumtion. Vi kan kanske anse detta vara en avslutad diskussion då det inte är många som skulle argumentera mot detta.

Med detta sagt så kommer nästa fråga; Är ekologisk odling svaret?

Av världens totala areal av ekologisk odling finns en tredjedel i Europa. Trots detta är endast 2,2% av den europeiska arealen ekologiskt certifierad (siffror från 2012). Även om arealen stadigt ökar så inser man att ekologisk odling inom överskådlig tid inte kommer att ha någon större effekt på vår miljö. I många delar av Europa och världen är det också svårt att helt gå över till ekologisk odling och man kan ha många olika problem tampas med. Det har man insett i McLAren Vale och Mike Brown konstaterade att ”systems needs to be local. We seek no certification but continuous improvement instead”. Odlarna där arbetar med de problem och förutsättningar men har lokalt och söker och skapar hållbara lösningar som ligger utanför de gängse systemen. Ekologisk certifiering hade bara hindrat dem i deras arbete och dessutom utestängt många odlare att delta i utvecklingsarbetet. Detta är samma tankegång som Michael Back på Backsberg Wines i Sydafrika har. De har under många år varit pionjärer inom hållbar vinodling men hans inställning är att ”om du är en purist så missar du så många möjligheter och val och stänger dörrar”.

Vad man måste förstå är att certifierad ekologisk odling (och det är den det handlar om) är uteslutande och utestängande. Om du inte når upp till till samtliga krav eller avviker på någon punkt så är din odling inte ekologisk. Hållbar odling som oräkneliga organisationer främjar och bedriver runt om i världen (sustainable vinegrowing, lutte raisonnée, agriculture durable osv) är däremot inkluderande. Man arbetar, liksom i McLaren Vale, med att informera, utbilda, stödja och utveckla metoder för att kraftigt begränsa användningen av bekämpningsmedel och handelsgödsel. I detta arbete ingår också transporter, vattenförbrukning, förpackning, energi, etik samt ibland även social och ekonomisk hållbarhet. De två sistnämnda är i det längre perspektivet en förutsättning för hållbarheten.

Jordbrukare, oavsett om det handlar om potatis eller druvor, vill givetvis inte förstöra miljön där de verkar. Kan de undvika dyra och farliga medel så är det självklart att de kommer att göra det. Genom ett brett hållbarhetsarbete baserat på samarbete, utbildning, forskning, lagstiftning och understött genom en identifierbar märkning så kan vi komma mycket långt. Ett lysande exempel på detta är Sydafrika. Jag har tidigare skrivit om hur man var först med en nationell märkning av vinerna som garanterar både ursprung och ett hållbart jordbruk. På bara ett par år har nu hela 97% av producenterna anslutit sig och man ser redan hur ekosystemet kommer i balans, djur och växtarter återvänder och vattennivåer stiger. Med landets enorma artrikedom har man ett stort ansvar och redan idag har det skapats 1,3 ha naturskyddsområden per 1 ha vingårdar. Detta sker i stor utsträckning genom den ideella organisationen Biodiversity & Wine Initiative där en tredjedel av vinerierna idag är engagerade. Det intressanta är att trots den genomgående mycket höga medvetenheten och aktiva miljöarbetet bland vinproducenterna så är det bara runt en handfull som är certifierat ekologiska.

Om många gör lite så ger det en större effekt än om några få gör mycket. Att stirra sig blind på ekologisk odling som lösningen och se all annan odling som ”konventionell” och ”dålig” gagnar ingen utom möjligen de certifierade producenterna. Vi måste lyfta blicken och se helheten. I den bilden ingår också vår egen konsumtion och vårt handlande.

Detta bildspel kräver JavaScript.

1990-talet var en enda lång stor framgång för Australiens feta, fylliga, smöriga, ekiga chardonnayer med toner av smörkola, vanilj och tropisk frukt. I början 2000-talet tröttnade konsumenterna och sökte sig mot lättare och mindre ekade stilar. I panik började australiensarna att buteljera sina chardonnayer helt utan ekkontakt och resultatet föll platt till marken och ”aussie chard” drabbades av ett bakslag den ännu inte hämtat sig från. Tyvärr lever fortfarande det australiensiska vinet av stigmat ”Brand Australia” där bilden av vinerna är fruktiga, fylliga, ”bussiga” och okomplicerade i en enhetlig stil.

Men i tystnad (åtminstone utom hörhåll för vår monopolmarknad) har det skett en stilmässig revolution på alla håll. Den gamla svulstiga chardonnaystilen där man nästan bara på det djupgula utseendet kunde plocka ut vinerna i en provning är mer eller mindre utraderad. Idag är vinerna ljusgula med en grön ton, friska, eleganta med stram frukt och en diskret fatkaraktär som endast ger en liten komplexitet och kompletterande struktur. Den största vinsten är att detta ger ursprunget en chans att lysa igenom precis som hos förebilderna i Bourgogne och Chablis (läs mer här).

Utvecklingen har gått mycket fort tack vare en stor transparens mellan vinmakarna och ett fortgående utbyte av erfarenheter. De metoder som används för den nya tidens chardonnay har jag listat nedan. Dessa parametrar används helt eller delvis av samtliga vinmakare vi träffade på resan.

1. Svala växtplatser
2. Skörda tidigt
3. Skörda för hand
4. Pressa hela klasar/druvor
5. Ingen klarning, jäsning av grumlig must
6. Jäsning på fat
7. Ingen tillsatt jäst
8. Vila på jästfällningen men ingen battonage (omrörning av jästen)
9. Ingen malolaktisk jäsning
10. Lagring på äldre och/eller större ekfat
11. Oxidativ vinmakning (med syrekontakt)
12. Inget svavel förrän just innan buteljering
13. Skruvkapsyler – ingen ”premox” (för tidig oxidering)

Här är en riktigt bra och snygg vinkarta över Australien.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En sanning i vinbranschen är att efter en dag av vinprovning så smakar inget bättre än en kall öl. På vinresor och vinmässor brukar man ofta få smyga i väg någonstans i skymundan för att få sin törstsläckande maltdryck. Så icke i Australien!

Utan överdrift var det länge sedan jag drack så mycket öl som under de två veckornas vinresa ”down under”. Vart vi kom pratade vinmakarna hur de lät vinet få vara ifred för att de själva skulle kunna smita iväg och ta en öl och en pizza. Vinmakarna hade inte sällan ölbryggning som en sidosyssla eller hobby. Till middagar och luncher frågades ofta om man önskade öl istället för vin och på utflykterna med vinproducenterna fanns alltid en välfylld ”esky” (portabel kylbox) med vatten och lokalt öl. Öl och vin lever med andra ord i skön symbios utan de vattentäta skott som oförklarligt nog finns i andra delar av vinvärlden.

Smakpreferensen i Australien verkar vara ale och framförallt pale ale, som exempelvis Coopers Original Pale Ale med jästfällning som man hittar överallt. Men det bjöds också på många olika lokala öl från små hantverksbryggerier som exempelvis McLaren Vale Beer Company som också gjorde en lätt, vinör och citrusfrisk cider. I Langhorne Creek fick vi förmånen att prova den första kommersiella tappningen av en pale ale från helt nystartade Meechi Brewing Company. Det är sällan man får prova en så lyckad förstlingbrygd. Smakrik och fyllig samtidigt som den var fräsch och läskande och med en välbalanserad humling.