I den här videosnutten från Oz and James’s Big Wine Adventure får du en sammanfattning på en minut över allt du egentligen behöver veta om vin. Allt annat är i ärlighetens namn bara fluff.

…eller en provare som gått vidare?

När jag jobbade på Systembolaget på nittiotalet så dök Salice Salentino Riserva från Candido upp och blev genast en storsäljare. Jag rekommenderade vinet friskt då det hade massor av karaktär, fruktighet och trevlig mognad som jag minns det och jag köpte det gärna själv. Vinet är en verklig trotjänare, säljer fortfarande mycket bra och skrivs regelbundet upp av vinskribenter. Häromdagen läste jag också ett positivt omdöme på bloggen Billigt Vin och blev sugen på att prova den gamla favoriten igen.

Dessvärre visade det sig att mina minnesbilder var betydligt mer positiva än hur vinet presterar idag. Vinet, som nu är inne på årgång 2006, kändes väldigt tillrättalagt och justerat med en en nästan glöggbetonad näsa och känns inte helt harmoniskt i smaken. En anledning kan vara att priset bara höjts obetydligt på femton år (om jag minns rätt) och detta måste givetvis ta ut sin rätt. Sedan är det ju också så att mina egna smakpreferenser ändrats. Visserligen är det betydligt bättre än den uppsötade Selvarossa från samma region men ändå inget vin man blir glad av.

Ganska stor men lite spretig doft av russin, torkad frukt, läder, kryddighet med en något artificiell vaniljton och en typisk blommighet som påminner om syrén eller nejlikor. Smaken är ganska fyllig, mogen och mjuk med mycket russin, vanilj och en avrundad syra. Ganska låg, något intorkad frukt och eftersmaken är ganska kort, torr och obalanserad med en påtaglig fatsträvhet.

Under min tid som produktchef i vinimportbranschen (hu!) offererade jag massor av viner från förhoppningsfulla producenter till Systembolaget utan större framgång. Många av dem har jag glömt men en del har stannat i minnet. Ropiteau Frères är en sådan producent. Minns ännu flera av deras bourgogner som mycket bra till priserna som erbjöds. Därför är det extra roligt att se att de hittat en ny importör som lyckats bättre med uppdraget.

2009 Saint-Romain Le Jarron är en riktigt trevlig vit bourgogne, inte helt olik en Meursault i stilen. Perfekt vin att unna sig i mellandagarna när man tröttnat på julöl och mäktig julmat.

Stor, mycket frisk doft av aromatisk citrus, smör, rostade hasselnötter, omogen ananas och eucalyptus. Torr, medelfyllig, mycket frisk med mycket citrus, lime och gul frukt, tydlig mineralitet och en fin fatstruktur med lite rostat inslag och ganska lång, stram och balanserad eftersmak.

En uppdaterad version av denna bloggpost med aktuella vintips för 2017 hittar du här.

En vanlig fråga inför julhelgen är om man kan dricka vin till julmaten. Om man nu inte gillar öl, snaps och mumma så är det en högst berättigad fråga.

Det första man bör fråga sig är ”vad är julmat”. Jag utgår ifrån att vi pratar om det traditionella svenska julbordet med sitt överdåd av olika smårätter. Givetvis kan man dricka vin till det. Öl och brännvin är ju egentligen bara en kulturell och traditionell konvention och har faktiskt inte så mycket att göra med huruvida det passar bra till. Tittar man på alla de olika smaker som finns representerade på julbordet så borde man i rimlighetens man fråga sig vilka olika öl och smaksättningar på snapsen man ska välja. Men den frågan hör man sällan.

Man kan givetvis leta upp ett vin som passar bra till sillen, ett annat till det kallskurna och något som går till det småvarma. Men de flesta vill nog ha ett genomgående vin. Julbordet är ju egentligen som vilken buffé som helst och när man väljer vin till en sådan så brukar man söka något som passar temat och som ställer till så lite problem som möjligt.

Sillen kan vara ett problem med sina distinkta söta och ättikssyrliga inläggningar, fast idag är de flesta inläggningar mer åt det söta hållet och ofta krämigt mejeristinna. Skinkan och det kallskurna är ju inget annat än charkuterier med ganska mycket sälta och en del rökiga aromer som också går igen i det småvarma. Mycket av tillbehören har dessutom en tydlig sötma som kan ställa till det med vinet. Personligen hade jag valt en fruktig champagne eller mousserande vin med lite sötma genomgående. Fruktigheten/sötman behövs för att möta de söta och salta smakerna i maten och vinets friska syra och kolsyra bryter av fint mot det feta och mäktiga. Sedan är ju julen årets största högtid och vad är väl festligare än bubblande vin?

Vill man inte ha bubblor i vinet så skulle jag välja ett friskt men fruktigt vitt vin utan fatkaraktär eller ett halvtorrt vin med bra syra. Föredrar man rött vin så bör det vara mjukt och bärigt utan störande eldighet eller bråkiga garvsyror. Varför inte en smakrik rosé med bra fruktighet om man kan skaka av sig den märkliga uppfattningen att blekröda viner hör sommarhalvåret till.

Vinförslagen nedan är gjorda med tanke på att priset ska vara rimligt (inget finlir till julmaten) och att de ska finnas tillgängliga i de flesta av Systembolagets butiker.

Bubbelvin

• Pannier Brut Tradition / Champagne   199 kr
• Langlois Brut / Crémant de Loire   119 kr
• Freixenet Cordon Negro Brut / Cava  74 kr

Vitt och fruktigt

• Tahbilk Marsanne / Australien   89 kr
• Domaine Jean Bousquet Viognier / Argentina   82 kr
• Pinot Gris Reserve / Alsace   89 kr

Vitt och halvtorrt

• Dr L Riesling / Tyskland   79 kr
• Kloster Eberbach Riesling Kabinett / Tyskland   99 kr

Rött, mjukt och bärigt

• Punto Niño Reserva Pinot Noir / Chile   79 kr
• Briccotondo Barbera / Italien   77 kr
• Beaujolais-Villages / Frankrike   89 kr

Rosé

• Les Lauzeraies Tavel / Frankrike   95 kr

Chianti är ett område som leverar viner av synnerligen varierande stil och kvalitet. Det är en veritabel djungel med massor av fallgropar. Man kan råka ut för bleksiktiga, lingonsyrliga likväl som djupt koncentrerade frukt- och ekmonster. Det har gått så långt att det är svårt att säga vad som är en typisk chianti.

Jag brukar faktiskt försöka hålla mig undan från dessa viner så gott det går just på grund av ovanstående. Därför är det kul att prova 2008 Rocca Guicciarda Chianti Classico Riserva. Här hittar man faktiskt en bra kombination av friskhet, klassiskt strama drag och ren, modern fruktig karaktär. Ung men redan njutbar och med några års spännade utveckling framför sig.

Stor, mörkfruktig doft av svarta vinbär, mörka körsbär, vanilj, grädde, espresso, rostad ek och mörk choklad. Ganska fyllig, mycket fruktig med karaktär av mörka bär, massor med mjuka fina tanniner, tydlig men snyggt integrerad fatstruktur, läskande syra och känsla av röda vinbär. Kaffe, choklad, rökighet och mineralitet hänger kvar i den ganska långa och välbalanserade eftersmaken.

Ett besök på restaurang Rebell i Malmö har stått på att-göra-listan ganska länge. Igår blev det av i samband med examensmiddag med avgångsklassen från sommelierutbildningen.

Restaurangen är inredd i en sval, avskalad stil men med många roliga och personliga detaljer som gör att det känns trivsamt och välkomnande.  Efter ett riktigt trevligt glas mousserande rosévin från Italien (namnet har helt fallit mig ur minnet) i baren satte vi oss till bords och fick in ett urval av menyns smårätter som vi glupskt slök utan större eftertanke. Trots att jag vanligtvis inte är särskilt förtjust i revbensspjäll blev jag, liksom de övriga vid bordet, enkelt övertalade att att beställa deras specialitet ”Rebell ribbs” samt ett antal härliga side orders.

En stor portion serverad med coleslaw på rödkål ställdes fram. Spjällen hade först fått gonat sig i en kryddblandning med bland annat kummin och senap innan den marinerades i öl och sedan ugnsbakats på låg värme i ett dygn. Resultatet var de mest fantastiskt saftiga och möra revbensspjäll man kan tänka sig. Att köttet överhuvudtaget lyckades hålla sig fast på benen tills spjällen hamnade på tallriken är ett rent under. Det var bara att lyfta bort benen och glufsa i sig det smakrika köttet. Rebell är värt ett besök eller till och med en kortare resa enbart för denna rätt.

Att de dessutom har det läckra, slanka sydafrikanska vinet 2010 Secateurs Red Blend  från vildhjärnan Adi Badenhorst för knappa 400 kronor är en härlig bonus.

Julbordet

• Griljera skinkan utan söl
• Köttbullar
• Senapssill med vuxen smak
• Brantevikssill
• Kryddsill och senapssill med calvados
• Janssons frestelse
• Rödbetssallad med sting
• Potkäs eller krukost
• Ernsts julgryta till mellandagarna
• Ris à la Mandelmassa

1968 var ett dramatiskt år i världen. Martin Luther King och Robert Kennedy mördas, generalstrejk och studentrevolt i Paris och politiska omvälvningar i Tjeckoslovakien bland annat. Mindre uppseendeväckande är att man i Rioja noterar en skörd av mycket hög kvalitet, jämförbar med 1962, 1964 och 1966.

Det är från denna skörd som 1968 Viña Valoria kommer. Förra månaden släppte Systembolaget både denna årgång samt 1973 till de misstänkt låga priserna 249 respektiv 199 kronor. Kön var därför lång när vinintresserade försökte komma över var sin kvoterad butelj. Jag fick tag på en av varje och igår var det dags att öppna 68:an.

Redan innan jag hällt upp vinet i glaset blev jag lite fundersam. Korken var väldigt kort för ett så gammalt vin och såg inte ut att ha suttit i flaskan många år. Vid närmare inspektion av buteljen så noterar jag att kontrollmärket på baksidan varken anger gran reserva, reserva, crianza (lagringstider på fat och flaska) eller cosecha (skördeår) som är de vanliga kvalitetsbeteckningarna. Istället anges C.V.C som står för conjunto de varias cosechas och anger ett vin där årgångar blandas. Hmmm.

Väl i glaset har vinet en briljant och ganska ljus röd färg med en orange kant. Doften är ganska liten med inslag av läder, jordgubbsmarmelad, kryddor och blodapelsin. Förvånansvärt lite komplexitet. I munnen är vinet medelfylligt med mycket avrundad och läskande syra, röda bär, ingen märkbar fatkaraktär men en del påtagliga frukttanniner. Mycket blodapelsin i eftersmaken. Förvånansvärt spänstigt och friskt vin som inte visar många tecken på att vara 40+. Min misstänksamhet och nyfikenhet ökar.

När jag googlar hittar jag ingen fungerande sida för Viña Valoria men väl en massa noteringar om årgång 1968 runt om i världen. De 9000 butelejer som enligt etiketten har producerats verkar ha fått en bra spridning och finns tillgängliga att köpa både här och där. Bland annat kan man köpa en låda om sex flaskor på Bordershop av alla ställen och till samma väldigt låga pris. Systembolaget ska dessutom få extra tilldelning av bägge årgångarna så det verkar finnas gott om vin.

På Bordershops hemsida hittar jag oväntat den mest fylliga informationen om vinet. Det har tydligen lagrats på stora, neutrala ekfat i 20 år vilket förklarar avsaknaden av fatstruktur samt att vinet inte har någon högre kvalitetsmärkning. Därefter har det förvarats på ståltank i fyra år vilket för oss fram till 1997-1998 innan vi ser någon buteljering. Korken ser ändå för ny ut så antingen har buteljeringen skett senare eller så handlar det om omkorkning vilket inte verkar troligt.

Mysteriet med märkningen C.V.C  och angivandet av årgång kvarstår också. En initierad och välinformerad källa sätter mig saken på spåren. Enligt EU-lag får man blanda upp viner med årgångsangivelse med upp till 15% av en eller flera andra årgångar. Så icke i Rioja då de har strängare regler för årgångsangivelse. MEN! Om man sätter den lilla etiketten med bokstäverna C.V.C på flaskan så har man skapat ett kryphål. Man har alltså med största sannolikhet fräschat upp 68:an med en yngre årgång. Vi pratar om nytt liv med en vinös by-pass.

Det är absolut inget fel på vinet som var mycket trevligt och njutbart. Men känslan av att få en doft- och smakupplevelse av orosåret 1968 fanns inte där och förklaringen ligger förmodligen i en historierevison.

Här är en uppdatering med mer information om vinet.

Det är väl synd att säga att viner från Georgien är en fluga då det sägs att vinets historia hade sin början här vid Svarta Havets östra sida för 8000 år sedan. Det jag menar med ”fluga” är att i kölvattnet av ”naturliga viner” så har det surrats mycket om georgiska viner jästa och lagrade på qvevri.

En qvevri är en jättelik amfora i lergods som tätats med bivax och grävs ned i jorden för temperaturkontroll. Druvorna (lokala och med svåruttalade namn) krossas och får jäsa med skalen i amfororna och bara ytterst lite svavel tillsätts. Även de vita vinerna jäses med skalen vilket ger en speciell karaktär och djupare färg (orange eller amber).

Eftersom min erfarenhet av georgiska viner är lika med noll och min nyfikenhet är stor var jag helt enkelt tvungen att fördjupa mig i detta vinland som enligt vittnesmål i vinbloggar har så mycket spännande att erbjuda. Till min lycka fanns det en blandad vinlåda på beställningssortimentet från producenten Pheasant’s Tears som uppenbarligen ska vara bland de bästa. Fem olika sorter plus en dublett för strax över 900 kronor. Beställdes pronto!

Jag måste säga att jag provade med öppet sinne och försökte verkligen hitta de positiva sidorna…men det hjälpte inte. Jag har under hela helgen provat vinerna ett flertal gånger då de enligt uppgift tjänar på att luftas ordentligt under flera dagar. De gjorde de inte. Med mat har de funkat okey. De vita vinerna är, om inte odrickbara, så åtminstone långt ifrån njutbara. De röda är något bättre men inte bra. Det snällaste man kan säga är att vinerna är intressanta och referensbreddande.

Jag vill verkligen inte avfärda ett helt lands vinproduktion på dessa fem viner. Men det måste finnas bättre viner. Tips emottages tacksamt.

Kära Hustrun som håller sig hälsosamt vinokunnig (men har en osviklig näsa för kvalitet) fick också prova flera av vinerna. Hon ratade allihop och frågade vad det var. När jag berättade om ursprunget och hur det tillverkades i lerkrukor tätade med bivax så tittade hon storögt på mig och frågade ”Är inte utveckling bra?”. Onekligen en befogad fråga.

2009 Rkatsiteli Amber Wine. Medelhög gul färg (definitivt inte bärnsten/amber). Stor, fruktigt aromatisk doft av aprikos och vingummin, mycket lik druvan viognier. Lätt till medelfyllig och torr med en medelhög syra, saknar frukt och är platt men har ganska mycket tanniner och en kärv, metallisk, lite bitter och efterhängsen eftersmak. Ganska otrevligt.

2009 Mtsvane Amber Wine. Medelhög gulbrun ton. Medelstor, lätt aromatisk doft som påminner något om föregående vin. Ganska mycket bokna, gula äpplen, drag av tallkåda/retsina och en liten jordighet samt något en oren nyans av gamla ullstrumpor. Lätt till medelfyllig och torr med en viss syra, låg frukt, platt  och om möjligt ännu kärvare än föregående vin. Får Rkatselin att framstå i bättre dager.

2007 Saperavi. Mörk och något blåröd färg. Medelstor doft av mogna mörka bär och toner av mossa, jord/jordkällare och rödbetor. Ganska fyllig, ok frukt med mörka bär, slånbär, blå plommon, lite russin och bra syra. Ganska mycket tanniner och en liten kärvhet. Fortfarande ung med massor av lakrits i eftersmaken som har en liten bitterhet. Sydfranskt i stilen och smakar 70-80 kr. Hade faktiskt kunnat smygas in bland röda svenska viner av druvan rondo utan att sticka ut.

2008 Saperavi. Mycket mörk och något blåröd färg. Medelstor doft av mörka bär, blå bär och en liten gräddig ton, lite samma karaktär av mossa, jord och rotfrukter som i 07:an men inte lika tydligt. Medelfyllig, bärig fruktighet med röda och mörka bär, blåbär, slånbär och friskhet. Ganska mjuk. Ung med en liten kärvhet och någon kryddighet och anis i den ganska korta eftersmaken. Enkelt.

2009 Shavkapito. Medeldjup något blåröd färg. Medelstor doft med tydlig ton av blyertspenna, massor av röda bär och en kryddig, parfymerad ton av rosor och mynta. Medelfyllig med en ganska fruktig ”attack” med mörka bär som snabbt går över i en torr, sträv och kärv munkänsla. Den lätt parfymerade tonen hänger kvar tillsamman med lakrits och en lite jordbitter eftersmak. Obalanserad och saknar frukt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sista dagen i Rioja blev en riktig höjdaravslutning på en mycket bra resa.

Det började lite soft med en promenad till saluhallen i Logroño för lite gastronomisk shopping. Gick helt loss bland konserverad sparris, rökt paprika, chorizo, getostar och andra läckerheter.  Saluhallsspotting ska bli min nya hobby.

Resans näst sista besök blev hos den lilla och nystartade Bodegas San Prudensio med vingårdar i både Alta och Alavesa. Genomgående var de röda vinerna präglade av klockarkärlek till ek samt en hög och otyglad syra. Vinerna var obalanserade och spretiga och kändes verkligen som nybörjarverk. Men det var verkligen värt mödan att prova igenom dem alla för belöningen kom i slutet. Bodegan producerar nämligen ett ice wine! Precis som i Tyskland, Österrike och Canada låter man druvorna hänga kvar tills temperaturen en vinternatt kryper ned till minst -8°. Då plockas de frusna druvorna snabbt och pressas direkt i vingården. Det mesta av vattnet i druvan stannar kvar som is medan socker och allt annat rinner ut som en simmig must. Det behöver kanske inte poängteras att detta är ett unikum i Rioja. Hur smakade då vinet?

2009 Malizia Ice Wine. Blekt rostbrun färg. Stor, komplex doft av russin, läder och kryddor. Fyllig och simmigt söt med mycket frisk syra och aromer av julkaka, apelsinmarmelad, russin och knäck. Komplex och balanserad med lång eftersmak. Storartat och läckert!

Med den söta, fina smaken kvar hastade vi vidare till det allra sista besöket hos Bodegas Baigorri. Många bodegor i Rioja och Spanien bjuder på slående modern arkitektur men denna hör nog till de allra vackraste och mest imponerande jag har besökt. Man kliver in i en enorm, stram glaskub med en fantasisk utsikt över vingårdarna. Därefter vandrar man nedåt i vineriet som är byggt utmed den naturliha sluttningen. Fallhöjden är 32 meter och anläggningen utnyttjar gravitationen fullt ut och använder inga pumpar. Bygget är på samma gång högteknologiskt, luftigt, stramt, omtumlande och oerhört vackert. Det har en definitiv jamesbondesque känsla över sig i den skönt storslagna och genomförda hightech-designen.

Längst ned leds man över en bro över fatlagringshallen in i en svalt skandinaviskt inredd (skön mix av laminofåtöljer, ph-lampor och ikea) restaurang med ett underbart ljus och utsikt över dalen. Här fick vi prova sex av vinerna (se nedan) samtidigt som vi serverades lunch. För ”vanliga” besökare serveras samma meny med tre viner på helgerna efter en guidad tur för 40€.

3 x förrätt
Säsongssallad med tonfisk, sparris och granatäpple
Talo (en typ av tortillabröd) med fisk och skaldjur
”Krispig” lättrökt och gravad lax

1:a varmrätt
Böngryta Riojana

2:a varmrätt
Långkokt griskind av Iberico i rödvin

Dessert
Krispig glass och flan serverad med marinerade bär

Snudd på att det är värt hela resan ned för detta. Vinerna var genomgående helt i särklass i alkoholrik, fruktig men balanserad stil och crianzan ska ni beställa lådvis av så den kommer i ordinarie sortiment. Maten var himmelsk. Laxen var så bra att flera av oss fick tårar i ögonen. Helt otippat att stöta på den bästa laxen i Rioja. Efter detta blir det svårt att äta lax igen.

2010 Baigorri Rosado. Blekt rosa färg. Stor, örtig, fruktig och något eldig doft. Fyllig, torr och nästan oljigt fet karaktär med fint balanserande syra och en förnimmelse av sötma från den rikt, koncetrerade frukten och alkoholen (14,5%). Lång eftersmak. Mycket rik, ovanligt kraftfull men ändå balanserad rosé framställd av avrunnen must från reservan och garnachan (se nedan).

2008 Baigorri Blanco Fermentado en Barrica. Djup gröngul färg. Stor doft av nytt läder, honungsmelon, citruszest, röda äpplen och nötter. Fyllig, torr, rik smak med mycket fat men som ligger väl inbäddad i koncentrerad frukt. Komplexa aromer av nötter, bröd, rostat kaffe och gul, mogen frukt. Lång och välbalanserad.

2007 Baigorri Crianza. Djup något blåröd färg. Stor och lite eldig doft av mogna, söta röd bär som jordgubbar och mörka körsbär samt kryddiga toner och kanel. Fyllig, rik och koncentrerad med mörk frukt, röda friska bär och eukalyptus. Lång och intensiv smak med fint integrerad ek. Modern crianza med friskhet och elegans.

2006 Baigorri Riserva. Djupt blåröd färg. Stor, intensiv, eldig och kryddig doft med rostade toner, kanel och eukalyptus. Fyllig, nästa tjock och mörk i sin fruktkoncentration som gör fatlagringen knappt märkbar. Lite ”tung i gumpen” av all frukt och det vin som tilltalade mig minst.

2009 Baigorri Garnacha. Purpurfärgad. Stor, intensiv och eldig doft med viol, lakrits, piptobak och nästan övermogen, marmeladig frukt. Fyllig, intensiv, ”tuggig” koncentrerad frukt, eldig och mjuka tanniner. Lite bränd karakktär med knäck och sötlakrits.

2007 Baigorri de Garage. Djupt purpurfärgad. Stor doft med rik mogen fruktighet, eldig och toner av eukalyptus, anis och nytt läder. Mycket fyllig, stor koncentration och en stålblank hög syra och en känsla Vicks Blå i all marmeladfrukten. Fräsch, lång, intensiv och välstrukturerad men samtidigt mjuk. Läckert och med rätta ett ”ikonvin”