Detta bildspel kräver JavaScript.

Gårdagens sista besök var på den lilla bodegan Miguel Merino som ligger i Briones. Charmige Miguel tog emot oss med öppna armar och stor generositet och berättade hela historien om hur han sent i livet startade sina nya karriär som vinmakare. Han valde att slå sig ner i Briones då han anser att vinerna får en särskilt tilltalande och långlivad stil genom ett svalare klimat och mer kuperat landskap och magra jordar.

Gemensamt för alla vinerna är att de har en sval, elegant och ganska slank stil och genomgående är mycket välgjorda och personliga.

2008 Viñas Jovenes Crianza. Briljant, röd färg och en medelstor doft med liten kryddighet, lätt vaniljton och någon eldighet. Medelfyllig, mycket frisk och saftig fruktig med tydlig fatstruktur. Bra längd och balans.

Mazuelo de la Quinta Cruz är vinet som Merino gör i samarbete med svenske vinmakaren Lars Torstenson. Lite ovanligt då det är en ren mazuelo (cariñena).

2010 Mazuelo de la Quinta Cruz (cuvée gjord samma dag och ännu osvavlad). Ganska djup purpurfärgad. Stor, intensiv doft av kaffe, choklad, hallonkaramell cassis, körsbär och Dr Pepper (ingefära och cola). Medelfylligt, ungt, mycket fruktigt, mjuka fattanniner och redan välbalanserat.

2010 Mazuelo de la Quinta Cruz. Medlhög lätt blåröd färg. Ganska stor doft med vanilj, gräddighet, mörka bär, blåbär och liten rostad ton. Medelfyllig, saftig, frisk och fräsch, mjuk och elegant med liten fetma i eftersmaken. Ganska lång smak med fina mjuka fattanniner.

Miguels egna viner är som han säger själv ”uppdterat klassiska”. Bara att hålla med.

2005 Miguel Merino Reserva. Medeldjup röd färg med liten orange anstrykning i kanten. Utvecklad, stor doft med tydlig kaffeton, lite läder, mogna körsbär  och en animalisk ton som pata negra-skinka. Medelfyllig, mycket fruktig, mjuk och slank med tydlig körsbärston, röda söta bär, umamikänsla och en lång silkig och elegant eftersmak. Mycket bra och läckert. Hela gruppens favorit! 

2004 Miguel Merino Gran Reserva. Fin röd färg med liten orange ton. Medelstor och mogen doft med lite flyktiga toner, vanilj, kryddor, kanel och röda bär. Fyllig och mycket strukturerad och stram karaktär som håller ihop den mogna rika frukten. Tydlig mineralkaraktär, lite läder, charkuterier och choklad i den långa eftersmaken.

Unum är Miguels sons (som också heter Miguel) projekt i en modernare stil. Tre årgångar som visar mer kraft men som med ålder får en mer klassisk karaktär till slut.

2008 Unum. Djup, röd färg med lite blå ton. Stor, mörk doft av nymalet kaffe och svarta vinbär och en karaktär som tydligt påminner om vinerna från Pessac-Léognan i Bordeaux. Medelfyllig, stram och mycket fruktig med tydlig mineralkaraktär. Lång och fräsch eftersmak.

2009 Unum. Medeldjup purpurfärg. Lite stängd doft med mycket mineral, grålera, stendamm och dämpad frukt. Stram, sträv struktur och koncentrerad mogen frukt. Ungt, kraftfullt vin med massor av potential.

2005 Unum. Medeldjup rubinfärgad med lite orange kant. Mogen, klassisk riojanäsa med dill, mogna varma bär, choklad och läder. Medelfyllig, nyanserad, elegant smak med mogna röda bär, stram avslutning och tydlig mineralitet i den långa eftersmaken.

Dagen avslutades med en sen middag på grillrestaurangen Tahiti. Här serveras en tortilla som flera gånger utsetts till spaniens bästa. Vi trodde knappt att man kunde toppa den fantastiska tortilla vi fick på första kvällens tapasrundan. Det gick. Fantastiskt krämig och smakrik med grillade paprikor i olja och ohemula mängder vitlök. Även om det var en grillrestaurang så var man specialiserad på fisk och vi tvekade inte på att beställa den kolgrillade piggvaren. En hel fisk serverades till fyra personer. Tillagad till munsmältande perfektion och piggvaren måste ha simmat i ett hav av smör och potatisen likaledes odlats på smörfält. Mycket, mycket bra.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagen startade lite trögt. Delvis berodde det på gårdagens utsvävningar men kanske framförallt beroende på ett utsökt trist besök på en bodega vars namn jag väljer att utelämna.

Oväntat intressant blev det då vi besökte Federico Paternina som har en gammal dammig och tråkig stämpel på sig efter många år på Systembolaget med vinet Banda Azul. Den öststatsliknande anläggningen lovade inte gott. Men efter ett välgörande snabbt besök i den enorma lagringslokalen där 40 000 fat vilade åkte vi till den historiska bodegan från 1500-talet. I vindlande gångar som sträckte sig hela 40 meter under marken lagrar man firmans samtliga viner av reserva- och gran reservakvalitet. Här fick vi prova en vit rioja reserva av 100% viura från 1982. Efter nästan tre decennier var detta vin förvånansvärt vitalt med en stor doft av honung, gula äpplen, mandelmassa och apelsinskal och en fin fruktighet parad med en avrundad fin syra. Mycket imponerande. Allra roligast var dock att få prova något så ovanligt som en söt, vit rioja. Detta är ett vin man ibland läser om men aldrig stöter på. Den halvsöta Graciela som framställts av malvasia och fatlagrats i ett halvår är något av en specialitet för firman. Stilen hade sin storhetstid under slutet av 1800-talet då Rioja fick leverera alternativ till bordeauxviner, i detta fall sauternes, då vingårdarna var ödelagda av vinlusens härjningar. Otroligt läckert, elegant och inställsamt vin som kan matchas med ostar, skaldjur och lite heta rätter.

Den sena lunchen (som avslutades lite lagom till halvfem) avåts på La Cueva De Doña Isabela. Absolut perfektion från de inledande tapasrätterna via den groteskt tjocka och himmelskt möra riojasparrisen över den knapriga och smörigt saftiga spädgrisen till den avslutande päronkakan som någon beskrev som ”chockerande bra”. Ett besök i Rioja måste i framtiden inkludera ett besök här. Till maten drack vi Paterninas standardviner Banda Dorada (vitt) och Banda Rosado (rosé) som levererade snyggt och välgjort. De röda vinerna Federico Paternina Seleccion Special 08 Crianza och 2006 Clisos Tempranillo Reserva var två stora överraskningar. Den förstnämnda var en fruktig rioja i lite mer traditionell stil men väldigt elegant, tilltalande och väl sammansatt vin som lätt spelar en snygg understämma till massor av olika maträtter. Clisos var modernare och mer koncentrerad i stilen men lika välgjord och tilltalande. Vinerna skulle prismässigt hamna några tior över hundralappen och det är snudd på skandal att importören inte tar hem dem till Sverige.

Samtliga i gruppen var oerhört imponerade av restaurangen och bodegan där åtskilliga lådor vin inköptes.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under några dagar reser jag i Rioja med en liten grupp som blivit inbjudna av Consejo Regulador de Rioja. Vi anlände Logroño igår kväll och begav oss genast ut på den obligatoriska tapasrundan på Calle Laurel.

Tack vare utmärkt och träffsäker guidning av Thomas Perry fick vi prova de bästa specialiteterna bland de över 100 barerna. Vaktelägg, vitlöksdrypande champinjoner, stekta gettarmar, skinkor och små friterade fiskar passerade revy och sköljdes ned med oräkneliga glas rioja och cidra.

Mot slutet av kvällen lämnade vi Calle Laurel som av vår guide lite förvånande beskrevs som lite turistiskt och han tog oss till Travesia de San Juan dit lokalbefolkningen brukar gå.  På en fullständigt ocharmig servering som hade en stark ”body odour” serverades vi en tortilla som var helt överjordiskt smarrig, lätt, luftig och krämig och toppad med en riktigt het liten chilisås.

En helt magisk kulinarisk rundtur avslutades oklokt nog med lokal cava och lite för mycket brandy. Det känns idag.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Skriver detta sittandes i en minibuss på väg från Bilbao till Logrono i Ripja. Halva dagen har gått till att resa och ännu återstår minst en timme på vägarna.
Framför oss hägrar en helkväll på Calle Laurel (mer känd som ”tapasgatan”) och tre dagar av besök på bodegor.

Jag utlovar många spännande uppdateringar.

Efter gårdagens bloggpost om trevliga men lite udda starkviner är det nu dags för portvin. Jag tycker det är trist att konsumenter i allmänhet inte vet skillnaden mellan sherry och portvin. Annat var det förr. Dags att ändra på det kanske?

Portvin kommer från Douro i norra Portugal och är ett starkvin, eller förstärkt vin, och det betyder att vinsprit tillsatts någon gång under tillverkningen. När det gäller portvin sker detta när druvmusten bara jäst några dagar och alkoholhalten ligger runt 4-5%. Genom att sprit med en styrka på 77% tillsätts till en nivå på cirka 19-20% så avstannar jäsningen och mustens naturliga sötma bevaras. Portviner har vanligtvis en sockerhalt på mellan 100-120 gr/l.

Om vi bortser från det senaste tillskottet rosa port så kan portvin delas in i tre huvudgrupper beroende på deras färg.

WHITE. Portvin är nästan alltid rött men det produceras även en del vitt. White port är i allmänhet ett ganska enkelt, ungt sött och eldigt vin som oftast inte har någon fatlagring. Colheita (som betyder ”skörd”) däremot är ett ganska ovanligt årgångsbetecknat vin som kan lagras mycket länge och kan ge mycket karaktärsfulla viner.

RUBY. Som namnet antyder är detta rubinröda eller snarare purpurfärgade röda viner och nyansen kommer sig av den kortare fatlagringen. Vanlig, enkel ruby port lagras på ståltankar eller ekfat 2-3 år och är rättframma, söta och har en tydlig fruktighet och karaktär av körsbär och ofta en tydlig karaktär av alkoholen. Vintage port görs endast särskilt bra år, lagras på fat 2-3 år och blir koncentrerade, mörka, kraftulla och sträva bakom sötman. De kräver ofta decennier för att mogna och komma helt till sin rätt. Eftersom de flesta idag inte lagrar sina viner så finns late bottled vintage (LBV) som är en årgångsport som lagrats lägre tid på fat, 4-6 år, och därför är drickfärdig vid buteljering.

TAWNY. Namnet betyder ”gulbrun” och är som de övriga en beskrivning på vinerna utseende. Den ljusa och brunare tonen kommer från förläng tid i fat. En enkel tawny utan ålderangivelse ska spendera minst två år på fat och har en lätt oxiderad ton med karaktär av torkad frukt. Tawny med ålderangivelse (10, 20, 30 och 40 år) har lagrats på fat minst ett genomsnitt av vad som anges och kan vara mycket komplexa, bärnstensfärgade och med tydlig oxidation. Colheitas är viner med årgågnsangivelse som lagrats lång tid på ekfat, ofta upp till 20 år.

Här är två riktigt bra viner av starkvinstyp! Massor av karaktär, härligt oxiderade nyanser och mognadstoner. Sällan man får så mycket komplexitet för så lite pengar. Båda är suveräna till knäckiga, nötiga desserter samt till choklad och andra godsaker. Moscatel de sétubal från portugal är lite elegantare medan cypriotiska commanderian är fylligare och rikare och perfekt till julens gottebord.

 Moscatel de Setúbal har en stor, komplex och distinkt kryddig (julkryddor) doft med tydlig ton av eukalyptus, apelsinmarmelad, torkad frukt och knäck. Söt, medelfyllig, eldig smak av kanderade citrusskal, kryddighet, russin och knäck. Lång, nyanserad och tydligt kryddig eftersmak.

Commandaria St John har en mycket stor, komplex och utvecklad doft av läder, piptobak, knäck, rökighet, sirap, valnötter, fikon. Mycket rik och nyanserad doft där nya aromer ständigt dyker upp. Mycket söt, intensiv, rik och frisk smak med viss eldighet och med aromerna ekande från doften plus en tydlig karaktär av coca-cola eller snarare colaflaskor (godiset). Torrt fint avslut med tydlig fatstruktur.

Helt nyligen släpptes 1982 Don PX Gran Reserva på Systembolaget. En intensivt sött och komplex liten rackare med snart tre decennier på nacken och till ett fyndpris.

Jag skrev om vinet redan i slutet av april och har haft en öppnad tredjedels halvflaska stående i skafferiet sedan dess. Jag brukar hävda att dessa oxiderade viner håller i månader efter öppnandet. Nu infann sig ett gyllene tillfälle att prova påståendet. Hade den lilla skvätten klarat ett halvår i rumstemperatur? Jodå. Förutom ett litet inslag av lite flyktiga syror så var vinet mer eller mindre intakt och levererade nästan lika bra som vinet i den nyöppnade buteljen.

Det finns en hel del flaskor kvar spridda över landet. Se till att du får tag i en flaska. Smakbeskrivningen är från i våras men är giltig även idag…och förmodligen många år framöver.

Doften är intensiv men nyanserad och levererar lakrits, mörk choklad, espressokaffe, bröstkarameller, soja, svarta oliver, piptobak, melass, torkade fikon och dadlar. Och så vidare. Smaken upplevs som mindre söt men har en mer intensiv syra och mörka toner av salmiak, bitter choklad, katrinplommon, tobak, läder och en lång, intensiv eftersmak som påminner om riktigt bra, långlagrad spansk brandy. Fantastiskt bra vin som ska njutas som det är, till en bit mörk choklad eller en cigarr om man gillar sånt. Ett alternativ till en konjak helt enkelt.

Man brukar säga att i Sverige kan man bara diskutera en fråga i taget. Det är lite samma sak med viner. Det är bara en producent åt gången som gäller. För några år sedan var den producenten La Chablisienne.

La Chablisienne är ett stort och pålitligt kooperativ i Chablis. Det kanske inte låter så sexigt men i vinvärlden finns det många bra exempel på kooperativ som levererar fantastiskt fin kvalitet. När man som La Chablisienne har druvor från över 300 odlare så finns det mycket druvmaterial att välja bland. I vinet 2008 Chablis 1er Cru ”la Singulière” har man blandat druvor från sju olika lägen som fått en liten ekbehandling och lagring på jästfällningen. Resultatet är en uttrycksfull chablis som levererar bra upplevelse för pengen och som säkert tilltalar även den som vanligtvis inte dricker viner från området.

Ganska stor doft av mogen citrus, gul frukt, vispad grädde (!), smörighet, diskret vanilj, mineral och liten rökighet. Torr, medelfyllig, mycket frisk med koncentrerad fruktighet. Lång, frisk, lite stram eftersmak med kritig mineralitet och fint integrerad fatstruktur. Fin balans och bra komplexitet.

Det är alltid kul när man kan rekommendera en prisvärd röd bordeaux som kan tilltala även dem som brukar hålla sig till lite mer moderna och fruktdrivna viner.

2009 Château Les Roches Gaby från Canon-Fronsac på den högra stranden i Bordeaux har massor av mogen mörk frukt i doften och med trevliga inslag av örter, mörk choklad, tobak och lakrits. Den generösa och lite värmande, eldiga tonen avslöjar den stora andelen merlot i blandningen. Detta märks också i den stora, rika fruktigheten av plommon och svarta vinbär som bäddar in den strama ryggraden och friska syran. Eftersmaken är lång och välbalanserad med en hel del komplexitet.

En snygg och modern bordeaux till en rimlig slant perfekt till mustiga köttgrytor.

Idag avslutades masterclassen om vitikultur med Stephen Skelton MW på Gustibus Wine & Spirit Academy.

Mycket intressanta fördjupningar blev det. Ibland lite väl detaljerat. Nu vet åtminstone jag att en viktig detalj innan man anlägger sin vingård är att ha koll på hur bred traktorn är. Kan vara bra att veta om man skulle få för sig att ändra yrkesbana.

I vingården skapas vinets kvalitet och därför blev det mycket prat om druvans mognad. När mognad diskuteras är det ofta sockernivåer det talas om. Skelton anser dock att syranivåerna säger mer om den verkliga mognaden än mängden socker. En intressant synpunkt men det kanske framför allt gäller i svalare klimat. I och med att flera svenska vinodlare deltog var det också naturligt att det pratades om marginella och svala klimat och det provades också en del svenska viner. Dagens största skrattsalva kom när vi provade 2009 Interkardinal Solaris från Klagshamn. När Stephen fick reda på att den naturliga alkoholhalten var svindlande 15,8% frågade han ”how did you manage that?”. Murat som odlar vinet svarade sanningsenligt ”we harvested early”. Alla skrattade högt då de trodde han skämtade. Trots den tidigare skörden fick vinet ändå en alkoholhalt man brukar se i Kalifornien och då har vinet dessutom en liten restsötma! Interkardinal av årgång 2010 finns på Systembolaget men då på mer moderata 13,5%.

Dagens höjdpunkt var dock att få prova ett antal engelska mousserande viner. Det har varit mycket surr kring dessa de senaste åren men möjligheten att testa dem i Sverige har varit starkt begränsat. Jag provade ett par stycken i London för några veckor sedan och de lovade gott. Nu var det dags att se om det inte bara vara två lyckoskott.

2006 Cuvée John Inglis Hall (Breaky Bottom Vineyard) av 100% seyval blanc hade en ganska stor, lätt brödig doft med tydliga citrustoner som apelsin och clementin men även lite lakrits. Smaken var torr, mycket frisk med fina bubblor,toner av clementin, citrus, anis och med en lång smakrik avslutning. (£21.99)

NV Vintage Reserve (Chapel Down) bestod av en blandning av pinot noir, müller-thurgau och reichensteiner. Här fanns en liten brödighet, inslag av vanilj, gul frukt och en lite godisartad ton av luktsuddigummi. Smaken var mycket torr med bra fyllighet och fruktighet och aromer av citrus och lime. Ren eftersmak med viss längd. (£17.95)

2009 Fitzrovia Rosé (Ridgeview Wine Estate) var en blandning av de klassiska champagnedruvorna chardonnay 50%, pinot noir 28% och pinot meunier 22%. Blekt, vackert rosa färg. En lite instängd märklig doft av kål och sparris och lite ton av röda bär och en liten jästighet. Mycket fyllig och fruktig, helt torr och tydligt mineralig med en stram mycket frisk eftersmak. (£22.99)

2006 Classic Cuvée (Nyetimber Vineyard) är kanske en av de mest kända och största av de engelska mousserande vinerna. Även här var det den klassiska sättningen chardonnay 62%, pinot noir 19% och pinot meunier 19%. Stor och ganska intensiv doft av brioche, liten rökighet, vanilj och fin fruktighet. Fyllig, mycket frisk och torr, komplex karaktär av med rostade toner och mogen frukt, stram, elegant, lång och smakrik eftersmak med tydlig mineralitet. (£29.99)

Genomgående mycket bra kvalitet på vinerna. Speciellt det sista vinet kan absolut tävla med champagner i samma prisklass. Engelska mousserande viner lever absolut upp till sitt rykte.