Skriver detta sittandes i en minibuss på väg från Bilbao till Logrono i Ripja. Halva dagen har gått till att resa och ännu återstår minst en timme på vägarna.
Framför oss hägrar en helkväll på Calle Laurel (mer känd som ”tapasgatan”) och tre dagar av besök på bodegor.

Jag utlovar många spännande uppdateringar.

Efter gårdagens bloggpost om trevliga men lite udda starkviner är det nu dags för portvin. Jag tycker det är trist att konsumenter i allmänhet inte vet skillnaden mellan sherry och portvin. Annat var det förr. Dags att ändra på det kanske?

Portvin kommer från Douro i norra Portugal och är ett starkvin, eller förstärkt vin, och det betyder att vinsprit tillsatts någon gång under tillverkningen. När det gäller portvin sker detta när druvmusten bara jäst några dagar och alkoholhalten ligger runt 4-5%. Genom att sprit med en styrka på 77% tillsätts till en nivå på cirka 19-20% så avstannar jäsningen och mustens naturliga sötma bevaras. Portviner har vanligtvis en sockerhalt på mellan 100-120 gr/l.

Om vi bortser från det senaste tillskottet rosa port så kan portvin delas in i tre huvudgrupper beroende på deras färg.

WHITE. Portvin är nästan alltid rött men det produceras även en del vitt. White port är i allmänhet ett ganska enkelt, ungt sött och eldigt vin som oftast inte har någon fatlagring. Colheita (som betyder ”skörd”) däremot är ett ganska ovanligt årgångsbetecknat vin som kan lagras mycket länge och kan ge mycket karaktärsfulla viner.

RUBY. Som namnet antyder är detta rubinröda eller snarare purpurfärgade röda viner och nyansen kommer sig av den kortare fatlagringen. Vanlig, enkel ruby port lagras på ståltankar eller ekfat 2-3 år och är rättframma, söta och har en tydlig fruktighet och karaktär av körsbär och ofta en tydlig karaktär av alkoholen. Vintage port görs endast särskilt bra år, lagras på fat 2-3 år och blir koncentrerade, mörka, kraftulla och sträva bakom sötman. De kräver ofta decennier för att mogna och komma helt till sin rätt. Eftersom de flesta idag inte lagrar sina viner så finns late bottled vintage (LBV) som är en årgångsport som lagrats lägre tid på fat, 4-6 år, och därför är drickfärdig vid buteljering.

TAWNY. Namnet betyder ”gulbrun” och är som de övriga en beskrivning på vinerna utseende. Den ljusa och brunare tonen kommer från förläng tid i fat. En enkel tawny utan ålderangivelse ska spendera minst två år på fat och har en lätt oxiderad ton med karaktär av torkad frukt. Tawny med ålderangivelse (10, 20, 30 och 40 år) har lagrats på fat minst ett genomsnitt av vad som anges och kan vara mycket komplexa, bärnstensfärgade och med tydlig oxidation. Colheitas är viner med årgågnsangivelse som lagrats lång tid på ekfat, ofta upp till 20 år.

Här är två riktigt bra viner av starkvinstyp! Massor av karaktär, härligt oxiderade nyanser och mognadstoner. Sällan man får så mycket komplexitet för så lite pengar. Båda är suveräna till knäckiga, nötiga desserter samt till choklad och andra godsaker. Moscatel de sétubal från portugal är lite elegantare medan cypriotiska commanderian är fylligare och rikare och perfekt till julens gottebord.

 Moscatel de Setúbal har en stor, komplex och distinkt kryddig (julkryddor) doft med tydlig ton av eukalyptus, apelsinmarmelad, torkad frukt och knäck. Söt, medelfyllig, eldig smak av kanderade citrusskal, kryddighet, russin och knäck. Lång, nyanserad och tydligt kryddig eftersmak.

Commandaria St John har en mycket stor, komplex och utvecklad doft av läder, piptobak, knäck, rökighet, sirap, valnötter, fikon. Mycket rik och nyanserad doft där nya aromer ständigt dyker upp. Mycket söt, intensiv, rik och frisk smak med viss eldighet och med aromerna ekande från doften plus en tydlig karaktär av coca-cola eller snarare colaflaskor (godiset). Torrt fint avslut med tydlig fatstruktur.

Helt nyligen släpptes 1982 Don PX Gran Reserva på Systembolaget. En intensivt sött och komplex liten rackare med snart tre decennier på nacken och till ett fyndpris.

Jag skrev om vinet redan i slutet av april och har haft en öppnad tredjedels halvflaska stående i skafferiet sedan dess. Jag brukar hävda att dessa oxiderade viner håller i månader efter öppnandet. Nu infann sig ett gyllene tillfälle att prova påståendet. Hade den lilla skvätten klarat ett halvår i rumstemperatur? Jodå. Förutom ett litet inslag av lite flyktiga syror så var vinet mer eller mindre intakt och levererade nästan lika bra som vinet i den nyöppnade buteljen.

Det finns en hel del flaskor kvar spridda över landet. Se till att du får tag i en flaska. Smakbeskrivningen är från i våras men är giltig även idag…och förmodligen många år framöver.

Doften är intensiv men nyanserad och levererar lakrits, mörk choklad, espressokaffe, bröstkarameller, soja, svarta oliver, piptobak, melass, torkade fikon och dadlar. Och så vidare. Smaken upplevs som mindre söt men har en mer intensiv syra och mörka toner av salmiak, bitter choklad, katrinplommon, tobak, läder och en lång, intensiv eftersmak som påminner om riktigt bra, långlagrad spansk brandy. Fantastiskt bra vin som ska njutas som det är, till en bit mörk choklad eller en cigarr om man gillar sånt. Ett alternativ till en konjak helt enkelt.

Man brukar säga att i Sverige kan man bara diskutera en fråga i taget. Det är lite samma sak med viner. Det är bara en producent åt gången som gäller. För några år sedan var den producenten La Chablisienne.

La Chablisienne är ett stort och pålitligt kooperativ i Chablis. Det kanske inte låter så sexigt men i vinvärlden finns det många bra exempel på kooperativ som levererar fantastiskt fin kvalitet. När man som La Chablisienne har druvor från över 300 odlare så finns det mycket druvmaterial att välja bland. I vinet 2008 Chablis 1er Cru ”la Singulière” har man blandat druvor från sju olika lägen som fått en liten ekbehandling och lagring på jästfällningen. Resultatet är en uttrycksfull chablis som levererar bra upplevelse för pengen och som säkert tilltalar även den som vanligtvis inte dricker viner från området.

Ganska stor doft av mogen citrus, gul frukt, vispad grädde (!), smörighet, diskret vanilj, mineral och liten rökighet. Torr, medelfyllig, mycket frisk med koncentrerad fruktighet. Lång, frisk, lite stram eftersmak med kritig mineralitet och fint integrerad fatstruktur. Fin balans och bra komplexitet.

Det är alltid kul när man kan rekommendera en prisvärd röd bordeaux som kan tilltala även dem som brukar hålla sig till lite mer moderna och fruktdrivna viner.

2009 Château Les Roches Gaby från Canon-Fronsac på den högra stranden i Bordeaux har massor av mogen mörk frukt i doften och med trevliga inslag av örter, mörk choklad, tobak och lakrits. Den generösa och lite värmande, eldiga tonen avslöjar den stora andelen merlot i blandningen. Detta märks också i den stora, rika fruktigheten av plommon och svarta vinbär som bäddar in den strama ryggraden och friska syran. Eftersmaken är lång och välbalanserad med en hel del komplexitet.

En snygg och modern bordeaux till en rimlig slant perfekt till mustiga köttgrytor.

Idag avslutades masterclassen om vitikultur med Stephen Skelton MW på Gustibus Wine & Spirit Academy.

Mycket intressanta fördjupningar blev det. Ibland lite väl detaljerat. Nu vet åtminstone jag att en viktig detalj innan man anlägger sin vingård är att ha koll på hur bred traktorn är. Kan vara bra att veta om man skulle få för sig att ändra yrkesbana.

I vingården skapas vinets kvalitet och därför blev det mycket prat om druvans mognad. När mognad diskuteras är det ofta sockernivåer det talas om. Skelton anser dock att syranivåerna säger mer om den verkliga mognaden än mängden socker. En intressant synpunkt men det kanske framför allt gäller i svalare klimat. I och med att flera svenska vinodlare deltog var det också naturligt att det pratades om marginella och svala klimat och det provades också en del svenska viner. Dagens största skrattsalva kom när vi provade 2009 Interkardinal Solaris från Klagshamn. När Stephen fick reda på att den naturliga alkoholhalten var svindlande 15,8% frågade han ”how did you manage that?”. Murat som odlar vinet svarade sanningsenligt ”we harvested early”. Alla skrattade högt då de trodde han skämtade. Trots den tidigare skörden fick vinet ändå en alkoholhalt man brukar se i Kalifornien och då har vinet dessutom en liten restsötma! Interkardinal av årgång 2010 finns på Systembolaget men då på mer moderata 13,5%.

Dagens höjdpunkt var dock att få prova ett antal engelska mousserande viner. Det har varit mycket surr kring dessa de senaste åren men möjligheten att testa dem i Sverige har varit starkt begränsat. Jag provade ett par stycken i London för några veckor sedan och de lovade gott. Nu var det dags att se om det inte bara vara två lyckoskott.

2006 Cuvée John Inglis Hall (Breaky Bottom Vineyard) av 100% seyval blanc hade en ganska stor, lätt brödig doft med tydliga citrustoner som apelsin och clementin men även lite lakrits. Smaken var torr, mycket frisk med fina bubblor,toner av clementin, citrus, anis och med en lång smakrik avslutning. (£21.99)

NV Vintage Reserve (Chapel Down) bestod av en blandning av pinot noir, müller-thurgau och reichensteiner. Här fanns en liten brödighet, inslag av vanilj, gul frukt och en lite godisartad ton av luktsuddigummi. Smaken var mycket torr med bra fyllighet och fruktighet och aromer av citrus och lime. Ren eftersmak med viss längd. (£17.95)

2009 Fitzrovia Rosé (Ridgeview Wine Estate) var en blandning av de klassiska champagnedruvorna chardonnay 50%, pinot noir 28% och pinot meunier 22%. Blekt, vackert rosa färg. En lite instängd märklig doft av kål och sparris och lite ton av röda bär och en liten jästighet. Mycket fyllig och fruktig, helt torr och tydligt mineralig med en stram mycket frisk eftersmak. (£22.99)

2006 Classic Cuvée (Nyetimber Vineyard) är kanske en av de mest kända och största av de engelska mousserande vinerna. Även här var det den klassiska sättningen chardonnay 62%, pinot noir 19% och pinot meunier 19%. Stor och ganska intensiv doft av brioche, liten rökighet, vanilj och fin fruktighet. Fyllig, mycket frisk och torr, komplex karaktär av med rostade toner och mogen frukt, stram, elegant, lång och smakrik eftersmak med tydlig mineralitet. (£29.99)

Genomgående mycket bra kvalitet på vinerna. Speciellt det sista vinet kan absolut tävla med champagner i samma prisklass. Engelska mousserande viner lever absolut upp till sitt rykte.

Helgen ägnas åt en masterclass i ämnet vitikultur med Stephen Skelton MW på Gustibus Wine & Spirit Academy. Djupdykning i kloner, rotstockar, ympningar och klimatzoner är kanske högintressant för vinnörden men ganska irrelevant för den genomsnittlige vinkonsumenten. Men Stephen levererade en hel del tankar och information som hade mer allmänintresse.

Skrämmande siffror för den medvetne vinkonsumenten är att den europeiska vinodlingen upptar 7% av jordbruksarealen men förbrukar 80% av bekämpningsmedlen! Stämmer till eftertanke. Att välja ekologiskt känns minst sagt angeläget men i långa loppet kanske man inte ska avvisa tanken på genmodifierade och därmed mer resistenta vinstockar menade Skelton.

Stephens påstående att ”sambandet mellan avkastning och kvalitet i Champagne är nästintill noll” väckte förvåning. Enligt honom är det tillåtna skördeuttaget i Champagne är bland det högsta i Europa men detta påverkar knappast den slutliga kvaliteten då det är i den långa och komplicerade processen med alla dess val och möjligheter som i allt väsentligt styr slutresultatet.

Mest munterhet hos åhörarna var när han i princip avfärdade ”terroir” på knappa fem minuter. Han förnekade inte betydelsen av platsen och vingården men hävdade att ”most terroir is a man-made effect. If you have the same soil, the same clone but plant the rows in two different directions you’ll have two different wines. So what is terroir?”. Han gick så långt som att hävda att ”the concept of terroir was invented for the benefit of those people who got terroir.”

Ser fram emot morgondagen med denne mycket kunnige och intressante föreläsare.

Idag är det tydligen The Global Champagne Day. Champagne kanske inte är det mest behjärtansvärda att uppmärksamma med en egen dag men då jag ändå spenderar veckändan på mässan Älska Mat så passade jag på att prova lite av bubbelutbudet.

En champagne som stod ut bland de övriga var  Jean Milan Brut Grande Reserve 1864  med sin traditionella presentation med korken säkrad med snören och lack. Stilmässigt var denna grand cru blanc de blancs också mycket speciell med ekfatslagring av basvinerna samt hela åtta år på jästfällningen i flaskan. Detta slog givetvis genom doft- och smakmässigt. Rik doft av brioche, rostade hasselnötter och ett uns apelsinmarmelad och mogen citrus och en fyllig, nästan fet smak där de pigga, friska syrornabalanserade och en komplex, lång eftersmak som dominerades av en markant ton av mandelmassa. Vinet utvecklade sig i glaset och i den sista munnen var bubblorna borta och kvar fanns ett stilla vin med mycket karaktär, kraft och balans.

Kostar nästan 700 kronor hos Bites and Bottles…men det är ju snart jul.

…så även denne bloggare. Jag är verkligen inte översköljd med varuprover och viner som jag förstått att andra i bloggosfären verkar vara. Därför var det extra kul att överraskas av ett litet paket som kom med bud idag med en halvflaska Tio Pepe i sällskap med sardeller från Cantabricum och en sån där servettförpackning man hittar på spanska tapasbarer.

Syftet med detta utskick är att uppmärksamma att Tio Pepe äntligen, äntligen kommer på halvbutelj. Finosherry är nämligen lagringskänsligt och i öppnad flaska tappar den fräschören på någon dag. Därför är halvflaskor den ultimata förpackningen. Perfekt också för den som vill testa fino (inte en karaktär för alla) eller bara behöver lite till matlagningen. Själv kan jag utan problem dra i mig en sån här liten flaska medan jag lagar mat om ingen är där och stoppar mig. En halv deciliter i grytan och resten i kocken. Det kommer att bli ett par buteljer ständigt på lut hemma i kylen framöver.

Mer om sherry kan du läsa här.