Helgen ägnas åt en masterclass i ämnet vitikultur med Stephen Skelton MW på Gustibus Wine & Spirit Academy. Djupdykning i kloner, rotstockar, ympningar och klimatzoner är kanske högintressant för vinnörden men ganska irrelevant för den genomsnittlige vinkonsumenten. Men Stephen levererade en hel del tankar och information som hade mer allmänintresse.

Skrämmande siffror för den medvetne vinkonsumenten är att den europeiska vinodlingen upptar 7% av jordbruksarealen men förbrukar 80% av bekämpningsmedlen! Stämmer till eftertanke. Att välja ekologiskt känns minst sagt angeläget men i långa loppet kanske man inte ska avvisa tanken på genmodifierade och därmed mer resistenta vinstockar menade Skelton.

Stephens påstående att ”sambandet mellan avkastning och kvalitet i Champagne är nästintill noll” väckte förvåning. Enligt honom är det tillåtna skördeuttaget i Champagne är bland det högsta i Europa men detta påverkar knappast den slutliga kvaliteten då det är i den långa och komplicerade processen med alla dess val och möjligheter som i allt väsentligt styr slutresultatet.

Mest munterhet hos åhörarna var när han i princip avfärdade ”terroir” på knappa fem minuter. Han förnekade inte betydelsen av platsen och vingården men hävdade att ”most terroir is a man-made effect. If you have the same soil, the same clone but plant the rows in two different directions you’ll have two different wines. So what is terroir?”. Han gick så långt som att hävda att ”the concept of terroir was invented for the benefit of those people who got terroir.”

Ser fram emot morgondagen med denne mycket kunnige och intressante föreläsare.

Idag är det tydligen The Global Champagne Day. Champagne kanske inte är det mest behjärtansvärda att uppmärksamma med en egen dag men då jag ändå spenderar veckändan på mässan Älska Mat så passade jag på att prova lite av bubbelutbudet.

En champagne som stod ut bland de övriga var  Jean Milan Brut Grande Reserve 1864  med sin traditionella presentation med korken säkrad med snören och lack. Stilmässigt var denna grand cru blanc de blancs också mycket speciell med ekfatslagring av basvinerna samt hela åtta år på jästfällningen i flaskan. Detta slog givetvis genom doft- och smakmässigt. Rik doft av brioche, rostade hasselnötter och ett uns apelsinmarmelad och mogen citrus och en fyllig, nästan fet smak där de pigga, friska syrornabalanserade och en komplex, lång eftersmak som dominerades av en markant ton av mandelmassa. Vinet utvecklade sig i glaset och i den sista munnen var bubblorna borta och kvar fanns ett stilla vin med mycket karaktär, kraft och balans.

Kostar nästan 700 kronor hos Bites and Bottles…men det är ju snart jul.

…så även denne bloggare. Jag är verkligen inte översköljd med varuprover och viner som jag förstått att andra i bloggosfären verkar vara. Därför var det extra kul att överraskas av ett litet paket som kom med bud idag med en halvflaska Tio Pepe i sällskap med sardeller från Cantabricum och en sån där servettförpackning man hittar på spanska tapasbarer.

Syftet med detta utskick är att uppmärksamma att Tio Pepe äntligen, äntligen kommer på halvbutelj. Finosherry är nämligen lagringskänsligt och i öppnad flaska tappar den fräschören på någon dag. Därför är halvflaskor den ultimata förpackningen. Perfekt också för den som vill testa fino (inte en karaktär för alla) eller bara behöver lite till matlagningen. Själv kan jag utan problem dra i mig en sån här liten flaska medan jag lagar mat om ingen är där och stoppar mig. En halv deciliter i grytan och resten i kocken. Det kommer att bli ett par buteljer ständigt på lut hemma i kylen framöver.

Mer om sherry kan du läsa här.

Rhôneproducenten M.Chapoutier var en av mina första favoriter när jag började min bana inom vinets värld. Personliga viner med mycket uttryck. Inte alltid på topp men ständigt med en känsla av plats – terroir. Firman är speciell av flera orsaker, bland annat är alla deras etiketter försedda med brailleskrift. Man är också en av de producenter som dras fram när biodynamisk odling diskuteras.

Nu har man producerat en 20 minuter lång film om sig själva. Det är en svindlande vacker, men ganska innehållslös, film som bara bitvis punkteras av självförhärligande pladder och allmänt nonsens från Michel Chapoutier. Kolla in filmen och prova deras Côtes-du-Rhône-Village för knappa hundralappen.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

Inte långt från Barcelona och den spanska solkusten ligger det karga och bergiga Priorat där vinstockarna kämpar i den röda skiffern som kallas llicorella. Vinerna härifrån är idag omsusade, omtalade och högt prisade (på flera sätt) för sin kraft och koncentration.

Själv upplever jag att uttrycket av druvorna garnacha och cariñena från området gärna blir lite endimensionellt och likriktat i den fruktiga, alkoholrika stilen med mycket ny ek. Därför var det roligt att prova 2008 Scala Dei Prior från Cellers Scala Dei. Egendomen har sitt ursprung i det kloster som anlades för runt 950 år sedan och som anlade de första vinodlingarna i området. Namnet Scala Dei betyder ”guds stege” och anspelar på en uppenbarelse som upprinnelsen till klostrets tillblivelse. Hela området sägs också ha fått sitt namn efter klostrets abbott (prior).

Vinet skiljer sig från många andra viner från området genom att ha en mycket frisk, slank, bärig kropp med mycket inslag av röda bär, tydlig och elegant mineralitet i den långa, balanserade eftersmaken. Alkoholen är inte särskilt närvarande och vinet spelar mer på elgegans och finess än på koncentrerad och tungfotad frukt. Läckert och njutbart i stora klunkar. Mycket humant prissatt till 219 kr. Tyvärr finns bara ett fåtal flaskor kvar i landet, men det dyker förmodligen upp i beställningssortimentet.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

Om man skulle göra en top-10-lista över de hippaste vinerna så skulle inte vit rioja hamna på den. Det är osäkert om dessa viner skulle kunna armbåga sig in ens om listan omfattade etthundra viner. Det är trist för här finns riktigt häftiga viner. Vid en uppställning av fem olika fatlagrade riojor var alla mycket bra och tre stycken som absolut är värda extra uppmärksamhet.

2006 Onomastica Blanco Reserva från Carlos Serres lagras hela två år på nya ekfat och får vila på sin jästfällning med orörning (battonage) då och då. Resultatet är ett kraftullt vin med massor av mogen, gul frukt, honung, citrus, vanilj och brödiga rostade toner och en robust fatstruktur som lutar sig mot fina, silkiga syror. Trots all ek och kraft är det ett komplext och balanserat vin som är ett fynd för 199 kronor. Endast 2200 buteljer producerade.

Dubbelt så dyrt är 2007 Remelluri men visar också upp en helt anna karaktär. Här ligger fatstrukturen mera i bakgrunden och istället dominerar en stor doft av jordgubbar, hallon, tropisk frukt och hjortronsylt. Smaken är också fylligare med en koncentrerad fruktighet som nästan döljer den friska syran. Lång, intensiv och komplex eftersmak. Häftigt vin!

Mest imponerade dock ultratraditionella 1993 Viña Tondonia Reserva Blanco från klassiska Lopez de Heredia. Massor av gul frukt, lätt bokna äpplen, torkade aprikoser, hasselnötter, kanderad ingefära, vanilj och efter en tid i glaset en tydlig ton av rödkittsost. Smaken var medelfyllig och mogen med fin koncentration i frukten, avrundade, silkiga syror och strävhet och en snyggt balanserad ekstruktur i den långa nyanserade eftersmaken. Det mest imponerande är att detta 18-åriga vin spenderat 6 år (!) på fat och genomlevt tolv omdragningar med luftning innan den långa flasklagringen! Man undrar i sitt stilla sinne hur vinet var innan det tämjdes av tiden och eken. Otroligt karaktärsfullt och speciellt för 300 kronor, som är en struntsumma i sammanhanget.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

De två dagarna på WOSA Megatasting i London var verkligen givande. Att koncentrerat få prova så många viner från ett land ger verkligen en bra bild. De korta seminarierna (hann med hela sex stycken) var också verkligt intressanta.

Ett av mina mål var att hitta röda sydafrikanska viner jag kunde uppskatta. Det gick sådär. Plöjde igenom en hel del pinotage men kan inte fördra stilen av vin druvan oftast levererar. Det är mest ointressant frukt, lite stjälkiga toner, brist på struktur, ofta tydlig bitterhet och nästan alltid den där rökiga tonen som är så tydlig i många sydafrikanska viner. Jag vet att vinmakarna och representanter för dessa viner försöker säga att den rökiga karaktären, som i värsta fall kan påminna om varm bakelit eller rent av orenheter och som ofta resulterar i beska, är ovanlig eller rent av inte existerar. Det är inte sant. Även ovana provare plockar lätt ut denna karaktär.

Jag provade också igenom de flesta av toppvinerna (5 stjärnor) som presenteras i Platter’s Wine Guide. Bland de röda (där inga pinotageviner fanns representerade) var kvaliteten självklart mycket god, men samtidigt i en ganska utslätad, fruktig, opersonlig och teknisk perfekt stil som inte tilltalade mig. De viner av pinot noir jag provade var, med några undantag, alldeles för tungt ekade eller hade för slapp syra. Men när jag bevistade det sista seminariet med rubriken ”Great Cabernet and Cabernet blends chasing icon status” så var det jackpot!

Det mycket inspirerande seminariet leddes av Mike Ratcliffe från Warwick Estate och Albie Koch från De Toren med benäget bistånd från Greg Sherwood MW. Man inledde med att konstatera att sydafrikansk vinindustri har två problem. För det första så saknas självförtroende. Trots framgångar internationellt verkar vinmakarna och producenterna lida av något minervärdighetskomplex som hindrar dem från att slå sig för bröstet. Här finns världsklass men man måste själv tro på det och deklarera sin position. Det andra är att Sydafrika till skillnad från andra vinländer saknar ett eller flera ikonviner. Ett ikonvin ska vara en pålitlig och omtalad representant för sitt lands eller regions stil och kvalitet. En typ av högkvaitativ benchmark. För att kvalificera sig som en ikon ställdes sex kriterier upp:

• Consistency: Jämnhet i kvalitet oavsett årgång
• Focus: Att man enbart gör ett par olika viner eller stilar
• Pedigree: ”Stamtavla”, dvs att man kan visa upp en historia av god kvalitet
• State: En koppling mellan producent och vingård, dvs vin av egna druvor.
• Confidence: Ett självförtroende i den egna kvaliteten.
• Volume: Att vinerna finns tillgängliga både till volym och pris

2005 De Toren ”Fusion V”  är som namnet antyder sammansatt av fem klassiska bordeauxdruvor: 57% cabernet sauvignon, 14% merlot, 14% malbec, 11% cabernet franc och 4% petit verdot. Lagrat 12 månader på 50% ny ek. Stor ganska, intensiv doft av svarta vinbär, mynta, blodapelsin, lite ceder och mörka, mogna bär. Medelfyllig till fyllig, mycket frisk, söt och mogen mörk frukt, mjuka tanniner och och viss mognad. Lång, balanserad och elegant eftersmak. Mycket bra och välgjort vin med klar lagringspotential. (Tillgänglig på Systembolaget)

1997 Kanonkop ”Paul Sauer”. 80% cabernet sauvignon, 10% merlot och 10% cabernet franc. Lagrat 24 månader på 100% ny ek. Förvånansvärt ungdomlig röd färg för åldern. Medelstor, mogen och något animalisk doft med toner av läder, kryddor och lite ”funky” karaktär men med bra fruktighet. Medelfyllig, mjuk, nyanserad och komplex smak med kryddighet, kaffe, röda syrliga bär. Elegant, lång, mogen smak med karaktär av röda äpplen och läder.

2007 Meerlust Rubicon. Blandning av cabernet sauvignon, merlot och cabernet franc. Djup, något blåröd färg. Stor, tät, ung doft av mörk, mogen frukt, mocca/kaffe, lite rostad ek och mynta.  Fyllig smak med koncentrerad frukt, välbalanserad och välstrukturerad med täta fina tanniner och inslag av fat, tobak, choklad och svarta vinbär. Stram och klassisk stil. (Tillgänglig på Systembolaget)

2005 Rustenberg ”Peter Barlow”. Det enda av vinerna av 100% cabernet sauvignon. Lagrat cirka 20 månader på 100% ny ek. Tät, blåröd färg. Ganska stor, dov, mörk frukt, svarta vinbär, rostat kaffe, litet inslag av läder och mynta. Fyllig, rik och koncentrerad, fruktig smak med snygga, välpolerade tanniner. Välbalanserad och lång eftersmak.

2007 Warwick Wine Estate ”Trilogy”. Blandning av cabernet sauvignon, merlot och cabernet franc och 24 månaders lagring på 60% ny ek. Djup, koncentrerad blåröd färg. Stor, intensiv och syltig doft av mörk frukt, cassis och mynta. Fyllig, ren, koncentrerad frukt med fin syra, elegant med väldisponerade fat- och frukttanniner. Lang, balansera och rik eftersmak.

2003 Vilafonté Vineyards ”Series C” från Paarl-Simonsberg, det enda av vinerna som inte kom från Stellenbosch. 82% cabernet sauvignon, 9% merlot, 7% cabernet franc och 2% malbec och 50% ny ek . Tät röd färg. Medelstor, komplex, pepprig doft av mogen, varm frukt, jordgubbar, dadlar, russin, ceder och ost (?). Medelfyllig, mjuk smak av mogen frukt, frisk syra, fin tanninstruktur. Balanserad, intensiv och komplex eftersmak. Välbyggd och elegant.

Londonvistelsen avslutades med lunch på klassiskt engelskt vis.

Bumpkin är en kedja på tre restauranger i London som satsar på det engelska köket och lokala råvaror. Trevlig och avspänd miljö, lite som en fransk bistro som gjort ett shabby-chic-haveri. De är absolut värda ett besök, snudd på en egen resa, enbart för sin fantastisk fish n’ chips. En perfekt tillagad saftig fisk (lite osäker på sorten) i ett frasigt frityrskal, skarp men drömlik tartarsås, mushy peas med den rätta mintigheten och ljuvliga handskurna pommes frites med skalen kvar. Enbart presentationen renderade rätten full poäng.

Innan maten var vi helt enkelt tvungna att testa några av de engelska vinerna. Det blev två mousserande; Three Coirs Classic Cuvée Brut från Gloucester och 2008 Ridgeway Estate ”Cavendish” från Sussex. Fantsatisk välgjorda, fruktiga och fräscha med mycket fin mousse. Ryktet om de engelska mousserande vinerna är inte överdrivet att döma av dessa två exempel.

Jag brukar få frågan om det finns bra alternativ till champagne från andra delar av världen. Jag brukar då nämna cap classique från Sydafrika. Mousserande viner med denna benämning är gjorda med samma metod som champagne (andra jäsning på flaskan) och oftast på samma druvor. Pinot noir och chardonnay är de vanligaste följt av Sydafrikas älskling chenin blanc och förvånande nog pinot meunier som annars i princip bara återfinns i Champagne. Ytterligare krav är att vinet ska vila minst 12 månader på sin jästfällning i flaskan, det är längre än för både cava och crémant.

Efter att ha testat runt 15 olika cap classique kunde jag urskilja några gemensamma drag. Jämfört med champagne har de en något lägre syra, fetare frukt samt mycket fina bubblor som ger en nästan krämig mousse. Kvaliteten är också mycket jämn och stilen kan väl sägas vara mer publik och insmickrande än den klassiska förebilden.

Här är två viner som av Platter’s Wine Guide utsetts till de bästa.

2009 Topiary Blanc de Blancs Méthode Cap Classique är enbart framställd av chardonnay och har haft 15 månader på jästfällningen. Ljus färg och mycket tät, fin, krämig mousse. Frisk, fruktig, citrusdominerad doft med inslag av bröd och jäst. Fyllig, mycket fruktig, torr med tydliga inslag av citrus, äpple, toast och en lång, rik eftersmak med umamikänsla.

NV Colmant Brut Chardonnay Méthode Cap Classique är framställt av grundvin som delvis jäst på ny ek samt av reservviner från tidigre år och har haft 45 månader (!) på jästfällningen. Ljus färg och tät mousse. Stor doft av grädde, broche, citrus och vita vinbär. Fyllig men mycket krämig mousse, stram och frisk med antydan till ekstruktur, fyllig och bra fruktighet och en lång, ren nästan stålartad eftersmak. Snyggt!

Här är vad som finns tillgängligt på Systembolaget av bubblande sydafrikaner.

Sydafrika har en gammal tradition av att göra starkviner och man är väldigt duktiga på det. Igår provade jag mig igenom närmare 20 olika sorter som avslutning på dagen. Mycket intressant! Här nedan några av de bästa.

Det finns några exempel på den här typen av viner på Systembolaget. Väl värda att prova.

NV Boplaas Cape Tawny Port från Western Cape är som namnet så diskret antyder ett vin av portvinstyp med mogen tawnykaraktär. Stor mogen, nötig doft med tydlig ton av läder och torkad frukt. Söt, eldig och ganska stram med mycket fatkaraktär och lång, nötig eftersmak med lite torrt avslut.

1969 KWV Hanepoot Jerepigo från Boberg är framställd av muscat d’alexandrie (hanepoot) och i en för Sydafrika vanlig stil som kallas jerepigo. Man tillsätter helt enkelt druvsprit till den söta druvmusten och lagrar den sedan på fat. Det är alltså ingen jäsning inblandad och det kan jämföras med exempelvis pineau des charentes. Klart brun färg från över fyra decenniers lagring och en stor, intensiv och utvecklad doft av läder, tobak, kanel och liten rökighet. Behärskad sötma, mogen smak av läder, kola, torkad frukt och en tydlig karaktär av brandy.

2001 Monis Red Muscadel från Western Cape är framställd av en röd muscatklon som är vanlig för denna typ av vin i Sydafrika. Stor, mogen, eldig och tydligt ekig doft med karaktär av gammal brandy, läder, svamp och en distinkt ton av rosenvatten. Intensivt söt, frisk och eldig med drag av knäck, kryddor, ingefära och en lång komplex eftersmak.

2005 Nuy Muskadel ”Volsoet” från Klein Karoo har en ljus bärnstensfärg och en stor aromatisk, kryddig doft av honung, pomerans, läder och viss eldighet. Elegant, intensiv och eldig smak med kryddigt aromatiska inslag samt citrus och apelsinmarmelad i den långa, smakrika eftersmaken.