Idag bjöds eleverna på sommelierutbildningen på ett överraskningsvin helt blint. Inte ens jag visste vad det var.

På uppmaningen om spontana reaktioner kom ”lättdrucket”, ”fruktigt”, ”obalanserat” samt ”trevligt och prisvärt om det kostar runt 150 kronor.” Själv tyckte jag att det var ett ganska snällt, fruktigt och mjukt vin i modern stil som dock kantrade över av lite för mycket alkohol och som avslutades med en tydlig beska.

Döm om vår förvåning när det visade sig vara 2007 Rust en Vrede ”1694 Classification” från Stellenbosch i Sydafrika. Det här ska tydligen var en superprestige av priset 800 kr att döma (enligt uppgift hela 1500 kr på egendomen). Men priset var det enda som var superptrestige med detta vin. Helt obegripligt pris för ett vin som saknar någon vidare struktur längd, balans och komplexitet…och charm.

Som tur är ska jag på två dagars ”träningsläger” i London som enbart ägnas åt sydafrikanskt vin. Kanske lär jag mig att uppskatta landets röda viner där. Om inte så är jag nog ett hopplöst fall.

(Sorry Maja!)

Om du orkar läsa hela texten väntar en belöning på slutet. Inte kika!

Igår höll jag ett föredrag och en provning om tio intressanta viner på temat ”Cru Bourgeois”. För de allra flesta är denna benämning något som man med milt ointresse noterat på bordeauxviners etiketter genom åren. En helt berättigad inställning då det varit en ganska irrelevant information vid val av vin. Fram tills nu.

Termen cru bourgeois har en historia som sträcker sig tillbaka till 1400-talet och betyder rakt översatt ”borgarnas växtplatser”. Det man syftade på helt enkelt på de vinegendomar som ägdes av borgarna i staden Bordeaux och som hade särskilda privilegier i form av skattebefrielse och liknande.

När den berömda klassificeringen av egendomar i Médoc gjordes 1855 så fanns planer på att utvidga den med cru bourgeois och en förteckning om 248 châteaux upprättades och publicerades. Men planerna gick om intet. Det dröjde till 1932 då handelskammaren i Bordeaux upprättade en ny förteckning som denna gång omfattade hela 444 slott. Denna lista blev dock aldrig officiellt ratificerad men tjänade fram till 2003 som referens för vilka egendomar som fick använda benämningen. Detta år antogs nämligen Cru Bourgeois de Médoc som en officiell klassificering som erkände 247 slott.

Glädjen blev dock kortvarig då ägarna till några av de slott som exkluderats från benämningen protesterade mot att det fanns egenintressen i urvalskommittén. Redan 2007 revs beslutet upp och benämningen förbjöds. Ett intensivt arbete påbörjades för att omarbeta grunderna för cru bourgeois och från årgång 2008 gäller helt nya förutsättningar.

Alla egendomar i Médoc (8 områden norr om staden Bordeaux) kan ansöka om att bli godkända genom ett kontrollbesök för att se att de når upp till minimikraven på anläggningen. Först därefter har man rätt att skicka in viner för bedömning. Alla kontroller inklusive provningar görs av en utomstående organisation. För varje årgång görs ett urval av representativa viner vid en blindprovning som sedan tjänar som referens för kvalitet och karaktär genom hela processen. Vinernas poäng, som sätts av professionella provare,  utgör det minimum som ett vin måste erhålla för att bli godkänt. Nu hämtas prover från de egendomar som anmält sitt deltagande och vinerna är helt anonyma för de specialutbildade provarna som bedömer och poängsätter dem helt individuellt. Om vinet når upp till kraven får det benämnas cru bourgeois och förses med en kontrolletikett (obligatorisk från årgång 2009) med hologram och QR-kod. Stickprov görs även på viner som levererats till butiker.

Detta innebär att cru bourgeois inte är en klassificering av egendomar utan ett erkännande av det individuella vinets kvalitet. Det är alltså en ren kvalitetsgaranti och därmed de hårdast kontrollerade vinerna i Bordeaux. Av 309 nio slott blev 243 godkända för årgång 2008 och 246 för årgång 2009, men bara 218 blev godkända bägge åren. En del egendomar som ingick i den gamla klassificeringen har dock valt att hoppa av denna nya form. Bland annat min personliga favorit Château La Tour de By vars ägare anser att det nya systemet riskerar att likrikta vinerna.

Hur var då vinerna? De tio provade vinerna (alla röda då Médoc är en appellation endast för röda viner) var alla av årgång 2008 och uppvisade en fantastisk variation i karaktär och stil. Spännande var att jämföra gamla systembolagsklassikern Château Hourtin-Ducasse (Haut-Medoc) med Château Rollan de By (Medoc). Den sistnämnda är nästan svulstigt mörkfruktig och modern med eucalyptus och kaffe i näsan och kontrastera bjärt mot den strama, klassiska och paprikadoftande Hourtin-Ducasse.   Château Chantelys (Medoc) framstod nästan som en mogen, mjuk spanjor jämförd med Château Charmail (Haut-Medoc) som var en tuff lite rackare med massiva tanniner, beska och hög syra som satt som en tvångströja över en väl dold men fint koncentrerad och mörk frukt.  Château Lafon (Listrac-Medoc) påminde förvånande nog med sin elegans och nästan vibrerande rödfruktighet om en kraftigare och fatlagrad beaujolais av årgång 2009. Lite i samma eleganta stil var Château d’Arsac (Margaux) men här dominerade faten lite mer och bidrog med en trevlig kryddighet. Kvällens bästa vin var Château Le Bosq (St Estèphe). Här doftade det klassisk bordeaux med blod, jord, sot och rostigt järn, som ett medeltida slagfält helt enkelt. Smaken var välbalanserad, elegant och komplex med fina tanniner, söt fruktighet och en lång kryddig eftersmak.

Sammanfattningsvis var det en mycket jämn kvalitet men stor variation i stilar. Med tanke på att vinerna i de flesta fall ligger i spannet 120-200 så måste man säga att man får mycket för pengarna. Eller som en vinmakare sa till mig: När du köper en cru bourgeois betalar du för vinet och inte för en dröm.

Liten bonus: En ung Tommy Körberg sjunger om vin och bourgeoisie.

Att hitta prisvärd pinot noir är inte lätt. Att dessutom få tag på en bra pinot från Oregon i Sverige ökar svårighetsgraden ytterligare. Därför blev jag dubbelt glad när jag idag provade 2009 Delinea 300 Pinot Noir från Sokol Blosser.

När jag tog första sniffen i glaset var vinet runt 15° och bjöd på ren, fin och vibrerande fruktighet av röda bär och en typisk liten örtighet och det där svårbestämbara lite sexiga tonerna som man kan hitta i bra röda bourgogner. Smaken var frisk, piggt bärig och med mjuka frukttanniner och en diskret fatstruktur och en lång, fin, balanserad eftersmak med bra koncentration och trevlig kryddighet. Efter en tid i glaset och med högre temperatur kom en lite varmare förnimmelse av alkoholen, lite syltig frukt och doft av blodapelsin samt mer kryddiga toner av kanel, kryddpeppar och anis. Smaken blev också lite rikare och fylligare men ändå i bra balans med frisk syra.

En riktigt, riktigt trevlig pinot noir till fenomenala 99 kronor! Det är halva priset mot Sokol Blossers vanliga pinot noir som jag upplever som klumpig och atypisk i jämförelse.  Jag misstänker att Delinea 300 är framtagen speciellt för Systembolaget då vinet inte återfinns på deras hemsida och ligger klart under deras normala prisnivå. Bara tacka och buga och springa och köpa en låda.

Ibland tvivlar jag på mitt eget omdöme och smaklökar. När jag hade provat 2010 Château Cru Cantemerle kollade jag upp vad vinskribenterna sagt om vinet:

• Bästa köp! – Allt om vin
• Månadens bästa nyhet! – DN
• Imponerande stort vin! – Bengt-Göran Kronstam
• Bästa köp! – BK Wines

I måndags den 19:e september var det vår 25:e bröllopsdag, det vill säga silverbröllop. För första gången någonsin hade jag lyckats glömma det. Påminnelsen kom direkt på morgonen från Kära Hustrun i form av en flaska whisky. Mycket pinsamt.

Nu var det inte vilken whisky som helst utan en 1986 Highland Park som legat 25 år på bourbonfat och buteljerats i en upplaga av 233 flaskor av The Whisky Agency. En ljus, fin färg skvallrar om att den inte blivit justerad. Doften, intensivt eldig (52,5%) och komplex med honung, vanilj, rök, jod, läder, kryddighet och massor av citrusfruktighet. Smaken likaledes eldig och intensiv och med en simmig fyllighet och där den tydliga tonen av honung och kryddighet kommer tillbaka och avslutas med ett tydligt grepp av ekfat. Lång, balanserad eftersmak. En riktig dröm som jag ska smutta sparsamt på länge.

För att kompensera min fadäs fixade jag en smarrig middag i fredags (jo jag köpte blommor i måndags, skippade den planerade falukorvsmiddagen för skaldjur och champagne) och plockade fram ett passande vin. Det blev den sista flaskan av 1986 Renaissance Cabernet Sauvignon från Renaissance Winery i North Yuba i Kalifornien. Jag besökte denna otroligt vackra vingård i de avlägsna och vilda Sierra Foothills 2001 och hjälpte även till att importera en hel del vin till Grand Hotel när jag arbetade där. Det finns nog en och annan butelj kvar i källaren där om man är sugen på att testa. Just 1986:an har jag provat ett otal gånger de senaste åren och varje gång imponerats av dess kraft och koncentration. Vinet var fortfarande mörkt rött med en antydan till ungdomlig (!) blå nyans. Doften hade lite mognadstoner av multnande löv och läder som dock övermannades av dov och mörk bärighet. Smaken fortfarande ungdomligt spänstig, frisk, koncentrerad med en fruktighet som börjat anta karaktär av körsbärsmarmelad bakom den mörka bären. Den tidigare så monumentala strävheten var nu något mer behärskad men här fanns ännu potential för många års utveckling på flaskan. Synd att det var den sista buteljen. Får väl planera in ett nytt besök och prova deras äldre årgångar på plats.

Med de rätta förutsättningarna kan sprit, vin och äktenskap bli bättre om de får mogna under ett kvartssekel.

Tomflaskan från 86:an hade redan hamnat i glasåtervinningen så en photoshoppad 96:a hittad i en fyndkorg i Köpenhamn för en halvtredser fick agera stand-in.

Rosésäsongen är över, om den ens hann börja denna ömkliga sommar som ligger bakom oss. Men det finns några av dessa blekröda viner som har ett liv även under resten av året.

En del av dessa kommer från appellationen Tavel i södra Rhône. Tavel är helt unikt då det är det enda vindistrikt som enbart är specialiserat på roséviner. Området är också unikt i det att man här blandar blå (85%) och gröna druvor (15%) för att göra rosé. Druvorna krossas och blandas tillsammans och får kallmacerera i upp till fyra dagar innan alkoholjäsning.

Igår fick jag och elever från sommelierutbildningen möjlighet att prova tavelviner från olika terroir samt med flaskmognad. En ganska ovanlig provning för denna typ av vin presenterad av Laure Michel Poisson från Les Vignerons de Tavel vars mission är att visa något annat än ”swimmingpoolrosé”.

Provningen inleddes med 2010 Different Tavel Bio, ett ekologiskt vin med mycket karaktär av lime, apelsinskal, blodapelsin och örter. Torr och stram med frisk syra och tydlig mineralitet, karaktäristika som var genomgående för samtliga viner. Därefter följde 2010 Tavel Cuvée Tableau från sandjordar som ger en elegantare och lättare stil. Detta var min favorit bland de provade vinerna då jag tilltalades av den markanta mineraltonen i smaken och tydlig vitpeppar i doften. 2010 Tavel Cuvée Royal kom från vingårdar dominerade av samma släta, stora flodstenar som hittas i det mer berömda granndistriktet Châteuneuf-du-Pape. Den varmare jordmånen och en högre andel av druvan syrah slog igenom i en ton av björnbärsmarmelad, mynta och charkuterier samt i en betydligt mörkare färg. Slutligen provades tre årgångar av Tavel Les Lauzeraies som kommer från kalkrika vingårdar. Årgång 2010 var lättare i stilen än de föregående vinerna men hade en distinkt mineralton i doften parad med lime, mynta och basilika. Mycket trevlig. Färgen på årgång 2009 antydde med sin mer orangea färgton en tydlig mognad som också bekräftades i doften där lätt oxiderad jordgubbsylt camperade ihop med lite svamp och läser. Smaken var dock frisk och fruktig även om syran var något mer avrundad. 2008 var den stora överraskningen som först uppvisade toner av blodgrape, anis, fin fruktighet och en lång härligt läskande syra. Vinet utvecklades mycket bra i glaset och fram kom kantareller, fruktmarmelad och komplexa toner utan att vinet tappade i fräschör.

Sammantaget en mycket intressant provning som gav flera av deltagarna en helt ny syn på vad rosévin kan vara. Prova en tavelrosé och upptäck ett matorienterat vin med struktur, karaktär och potential för flaskmognad.

Sauvignon blanc och chardonnay är två storheter bland druvsorterna som mycket sällan möts. Det är som om den lätt aromatiska och örtiga karaktären i den förstnämnda och den mer allmänt fruktiga i den andra skulle vara varandras oförenliga motsatser. Mig veterligen har jag nog bara stött på kombinationen ett par gånger under alla år jag sysslat med vin. Men i det lilla vindistriktet Cheverny i Loire är det en en allmänt accepterad och sanktionerad blandning. Jag har faktiskt aldrig provat något vin härifrån tidigare (vad jag minns) så 2010 Domaine de Léry var en trevlig bekantskap i den aptitretande, fruktiga och lättsamma stilen.

Typiskt örtigt gröna aromer av sauvignon blanc som nässlor, svartvinbärsblad, gröna äpplen, lime, citron och en liten mineralitet. Torr smak med en frisk syra och tydliga aromer av lime. Medelfyllig med en lite fet, mogen fruktighet som balanserar den friska syran. Krsipig, fruktig och lite mineralstram eftersmak. Riktigt läckert.

Bouché Père & Fils är en gammal favorit sedan jag första gången provade den tillsammans med wallenbergare på Grands Veranda för många år sedan. Kontakten har varit sporadisk under åren men nu lär det bli tätare träffar i glaset.

Idag provade jag nämligen deras årgångslösa blanc de blancs (endast framställd av chardonnay) och blev snudd på knockad. Vinet har en stor doft av rökighet, mineralitet, rostade hasselnötter, mörk choklad, nougat kombinerat med lime, pomerans och andra aromatiska citrusfrukter. Jag älskar den här rika, mogna tonen särskilt när den kommer i par med citrusfräschör. Smaken är fyllig, mycket torr med intensiv ren syra, tät, mjuk och krämig mousse och en rik, ren lång balanserad eftersmak. Otroligt snyggt och njutbart. Dessutom till det löjligt låga priset 235 kronor! Edit: Priset är 296 kr ink moms. Fortfarande billigt till vad det leverar. Finns bara på Jacobsson & Söderströms Vinklubb.

Förra veckan jurybedömdes svenska viner och idag kan resultatet avslöjas.

Generellt sett var kvaliteten jämnare med färre floppar men ock så mindre toppar. Rent tekniskt så lyste felen och defekterna mer eller mindre med sin frånvaro. Om det beror på självkritik eller bättre erfarenhet är svårt att säga. Även om 2010 var ett svagt år jämfört med nästan perfekta 2009 så höjdes snittbetyget något även om de inlämnade vinerna var något färre (31 stycken mot fjorårets 38).

Efter tidigare års kritik så var de röda vinerna mycket färre, särskilt de ekade, och rosévinerna fler. Tyvärr ser man rosévinet som en nödlösning när man inte får tillräcklig mognad på de blå druvorna. Ska man göra rosé måste man skörda lite tidigare för att uppnå den fräschör som krävs och den missar man om man väntar för länge.

Att Sverige skulle lämpa sig väl för att kunna producera mousserande vin har påtalats flera gånger och att några vinodlare testat möjligheterna har det viskats om. I år lämnades dock bara två viner in från samma vingård. Här finns absolut en potential men i nämnda fall har man försökt sig på att göra ett vin utan dosage (tillsatt sötma). Tyvärr räcker inte frukten till i de syrliga svenska vinerna för detta experiment. Det är inte ens alla förunnat i Champagne att kunna utföra denna svåra balansakt. Överhudtaget är obalanserad syra ett problem i många viner. Det skulle kunna bemästras dels genom lägre skördeuttag eller genom att tillsätta några gram socker för balansens skull.

De svenska vinodlarna går från klarhet till klarhet det är tydligt. Det svåra är att lära sig inse vilka fysiska begränsningar som finns i vårt klimat och anpassa sig efter detta. Kan man sedan bara tillgodogöra sig grunderna i i hantverket så ska vi nog snart se en snabbt stigande kvalitetskurva.

Vilka viner är då bäst enligt juryn? Här kommer de tre medaljvinnarna:

SILVER: 2010 Mäster John Solaris från Åhus Vingård är ett friskt, fräscht torrt vitt vin med gröna aromer. Friskt balanserat matvin med kommersiella förutsättningar.

BRONS: 2009 Interkardinal Solaris från Åhus Vingård/Vingården i Klagshamn är ett kraftigare fatlagrat vitt vin med ren, fin, koncentrerad och imponeranade frukt i ”nya världen-stil”. Balanserad och välintegrerad ek men med något hög alkohol (15%).

BRONS: 2008 Cielo från Brattås Vingård är ett fatlagrat rött vin med flaskmognad som har intressanta aromer av kaffe och lakrits i ett vin med välintegrerad ek. Snyggt bygge.

Åhus Vingård blev därmed ”Best in Show” och tilldelades ett stipendium på en plats på Master Class Vitikultur av Gustibus Wine & Spirit Academy.

Efter den positiva upplevelsen med bordeauxfavoriten i snygg modern kostym fick jag blodad tand. På Systembolagets nyhetshylla stod ekologiska 2009 Château de Lagarde för 109 kronor och den fick utan vidare tvekan följa med hem.

Efter en snabb avsmakning beslöt jag att ge vinet en rejäl luftning i karaff för att det skulle släppa till lite mer. Tyvärr hjälpte det inte särskilt mycket. Det här är nämligen en riktigt tråkig, snipig och stjälkig bordeaux. Kärva garvsyror dominerar totalt över en ganska klen frukt som inte lyckas dölja tonen av grön paprika/tulpanstjälk.

Varför Systembolaget köper in sådana här bordeauxviner är obegripligt. Antingen vet man inte vad man kan få eller så är importörerna oförmögna/ointresserade av att leta upp bra viner från regionen. Möjligtvis har man en kvot av ekologiska viner att fylla men det här kan knappast göra den mest inbitna miljömupp munter. Det är hemskt trist för jag vet att Bordeaux kan leverera bra, fruktiga, karaktärsfulla och samtidigt publika viner till under hundralappen. Dessutom ekologiska. Ska det vara så svårt att låta svenska vinkonsumenter få ta del av dessa?

Nåja. Den gick hjälpligt att skölja ned med grillad grishals och potatisgratäng.