Att hitta prisvärd pinot noir är inte lätt. Att dessutom få tag på en bra pinot från Oregon i Sverige ökar svårighetsgraden ytterligare. Därför blev jag dubbelt glad när jag idag provade 2009 Delinea 300 Pinot Noir från Sokol Blosser.

När jag tog första sniffen i glaset var vinet runt 15° och bjöd på ren, fin och vibrerande fruktighet av röda bär och en typisk liten örtighet och det där svårbestämbara lite sexiga tonerna som man kan hitta i bra röda bourgogner. Smaken var frisk, piggt bärig och med mjuka frukttanniner och en diskret fatstruktur och en lång, fin, balanserad eftersmak med bra koncentration och trevlig kryddighet. Efter en tid i glaset och med högre temperatur kom en lite varmare förnimmelse av alkoholen, lite syltig frukt och doft av blodapelsin samt mer kryddiga toner av kanel, kryddpeppar och anis. Smaken blev också lite rikare och fylligare men ändå i bra balans med frisk syra.

En riktigt, riktigt trevlig pinot noir till fenomenala 99 kronor! Det är halva priset mot Sokol Blossers vanliga pinot noir som jag upplever som klumpig och atypisk i jämförelse.  Jag misstänker att Delinea 300 är framtagen speciellt för Systembolaget då vinet inte återfinns på deras hemsida och ligger klart under deras normala prisnivå. Bara tacka och buga och springa och köpa en låda.

Ibland tvivlar jag på mitt eget omdöme och smaklökar. När jag hade provat 2010 Château Cru Cantemerle kollade jag upp vad vinskribenterna sagt om vinet:

• Bästa köp! – Allt om vin
• Månadens bästa nyhet! – DN
• Imponerande stort vin! – Bengt-Göran Kronstam
• Bästa köp! – BK Wines

I måndags den 19:e september var det vår 25:e bröllopsdag, det vill säga silverbröllop. För första gången någonsin hade jag lyckats glömma det. Påminnelsen kom direkt på morgonen från Kära Hustrun i form av en flaska whisky. Mycket pinsamt.

Nu var det inte vilken whisky som helst utan en 1986 Highland Park som legat 25 år på bourbonfat och buteljerats i en upplaga av 233 flaskor av The Whisky Agency. En ljus, fin färg skvallrar om att den inte blivit justerad. Doften, intensivt eldig (52,5%) och komplex med honung, vanilj, rök, jod, läder, kryddighet och massor av citrusfruktighet. Smaken likaledes eldig och intensiv och med en simmig fyllighet och där den tydliga tonen av honung och kryddighet kommer tillbaka och avslutas med ett tydligt grepp av ekfat. Lång, balanserad eftersmak. En riktig dröm som jag ska smutta sparsamt på länge.

För att kompensera min fadäs fixade jag en smarrig middag i fredags (jo jag köpte blommor i måndags, skippade den planerade falukorvsmiddagen för skaldjur och champagne) och plockade fram ett passande vin. Det blev den sista flaskan av 1986 Renaissance Cabernet Sauvignon från Renaissance Winery i North Yuba i Kalifornien. Jag besökte denna otroligt vackra vingård i de avlägsna och vilda Sierra Foothills 2001 och hjälpte även till att importera en hel del vin till Grand Hotel när jag arbetade där. Det finns nog en och annan butelj kvar i källaren där om man är sugen på att testa. Just 1986:an har jag provat ett otal gånger de senaste åren och varje gång imponerats av dess kraft och koncentration. Vinet var fortfarande mörkt rött med en antydan till ungdomlig (!) blå nyans. Doften hade lite mognadstoner av multnande löv och läder som dock övermannades av dov och mörk bärighet. Smaken fortfarande ungdomligt spänstig, frisk, koncentrerad med en fruktighet som börjat anta karaktär av körsbärsmarmelad bakom den mörka bären. Den tidigare så monumentala strävheten var nu något mer behärskad men här fanns ännu potential för många års utveckling på flaskan. Synd att det var den sista buteljen. Får väl planera in ett nytt besök och prova deras äldre årgångar på plats.

Med de rätta förutsättningarna kan sprit, vin och äktenskap bli bättre om de får mogna under ett kvartssekel.

Tomflaskan från 86:an hade redan hamnat i glasåtervinningen så en photoshoppad 96:a hittad i en fyndkorg i Köpenhamn för en halvtredser fick agera stand-in.

Rosésäsongen är över, om den ens hann börja denna ömkliga sommar som ligger bakom oss. Men det finns några av dessa blekröda viner som har ett liv även under resten av året.

En del av dessa kommer från appellationen Tavel i södra Rhône. Tavel är helt unikt då det är det enda vindistrikt som enbart är specialiserat på roséviner. Området är också unikt i det att man här blandar blå (85%) och gröna druvor (15%) för att göra rosé. Druvorna krossas och blandas tillsammans och får kallmacerera i upp till fyra dagar innan alkoholjäsning.

Igår fick jag och elever från sommelierutbildningen möjlighet att prova tavelviner från olika terroir samt med flaskmognad. En ganska ovanlig provning för denna typ av vin presenterad av Laure Michel Poisson från Les Vignerons de Tavel vars mission är att visa något annat än ”swimmingpoolrosé”.

Provningen inleddes med 2010 Different Tavel Bio, ett ekologiskt vin med mycket karaktär av lime, apelsinskal, blodapelsin och örter. Torr och stram med frisk syra och tydlig mineralitet, karaktäristika som var genomgående för samtliga viner. Därefter följde 2010 Tavel Cuvée Tableau från sandjordar som ger en elegantare och lättare stil. Detta var min favorit bland de provade vinerna då jag tilltalades av den markanta mineraltonen i smaken och tydlig vitpeppar i doften. 2010 Tavel Cuvée Royal kom från vingårdar dominerade av samma släta, stora flodstenar som hittas i det mer berömda granndistriktet Châteuneuf-du-Pape. Den varmare jordmånen och en högre andel av druvan syrah slog igenom i en ton av björnbärsmarmelad, mynta och charkuterier samt i en betydligt mörkare färg. Slutligen provades tre årgångar av Tavel Les Lauzeraies som kommer från kalkrika vingårdar. Årgång 2010 var lättare i stilen än de föregående vinerna men hade en distinkt mineralton i doften parad med lime, mynta och basilika. Mycket trevlig. Färgen på årgång 2009 antydde med sin mer orangea färgton en tydlig mognad som också bekräftades i doften där lätt oxiderad jordgubbsylt camperade ihop med lite svamp och läser. Smaken var dock frisk och fruktig även om syran var något mer avrundad. 2008 var den stora överraskningen som först uppvisade toner av blodgrape, anis, fin fruktighet och en lång härligt läskande syra. Vinet utvecklades mycket bra i glaset och fram kom kantareller, fruktmarmelad och komplexa toner utan att vinet tappade i fräschör.

Sammantaget en mycket intressant provning som gav flera av deltagarna en helt ny syn på vad rosévin kan vara. Prova en tavelrosé och upptäck ett matorienterat vin med struktur, karaktär och potential för flaskmognad.

Sauvignon blanc och chardonnay är två storheter bland druvsorterna som mycket sällan möts. Det är som om den lätt aromatiska och örtiga karaktären i den förstnämnda och den mer allmänt fruktiga i den andra skulle vara varandras oförenliga motsatser. Mig veterligen har jag nog bara stött på kombinationen ett par gånger under alla år jag sysslat med vin. Men i det lilla vindistriktet Cheverny i Loire är det en en allmänt accepterad och sanktionerad blandning. Jag har faktiskt aldrig provat något vin härifrån tidigare (vad jag minns) så 2010 Domaine de Léry var en trevlig bekantskap i den aptitretande, fruktiga och lättsamma stilen.

Typiskt örtigt gröna aromer av sauvignon blanc som nässlor, svartvinbärsblad, gröna äpplen, lime, citron och en liten mineralitet. Torr smak med en frisk syra och tydliga aromer av lime. Medelfyllig med en lite fet, mogen fruktighet som balanserar den friska syran. Krsipig, fruktig och lite mineralstram eftersmak. Riktigt läckert.

Bouché Père & Fils är en gammal favorit sedan jag första gången provade den tillsammans med wallenbergare på Grands Veranda för många år sedan. Kontakten har varit sporadisk under åren men nu lär det bli tätare träffar i glaset.

Idag provade jag nämligen deras årgångslösa blanc de blancs (endast framställd av chardonnay) och blev snudd på knockad. Vinet har en stor doft av rökighet, mineralitet, rostade hasselnötter, mörk choklad, nougat kombinerat med lime, pomerans och andra aromatiska citrusfrukter. Jag älskar den här rika, mogna tonen särskilt när den kommer i par med citrusfräschör. Smaken är fyllig, mycket torr med intensiv ren syra, tät, mjuk och krämig mousse och en rik, ren lång balanserad eftersmak. Otroligt snyggt och njutbart. Dessutom till det löjligt låga priset 235 kronor! Edit: Priset är 296 kr ink moms. Fortfarande billigt till vad det leverar. Finns bara på Jacobsson & Söderströms Vinklubb.

Förra veckan jurybedömdes svenska viner och idag kan resultatet avslöjas.

Generellt sett var kvaliteten jämnare med färre floppar men ock så mindre toppar. Rent tekniskt så lyste felen och defekterna mer eller mindre med sin frånvaro. Om det beror på självkritik eller bättre erfarenhet är svårt att säga. Även om 2010 var ett svagt år jämfört med nästan perfekta 2009 så höjdes snittbetyget något även om de inlämnade vinerna var något färre (31 stycken mot fjorårets 38).

Efter tidigare års kritik så var de röda vinerna mycket färre, särskilt de ekade, och rosévinerna fler. Tyvärr ser man rosévinet som en nödlösning när man inte får tillräcklig mognad på de blå druvorna. Ska man göra rosé måste man skörda lite tidigare för att uppnå den fräschör som krävs och den missar man om man väntar för länge.

Att Sverige skulle lämpa sig väl för att kunna producera mousserande vin har påtalats flera gånger och att några vinodlare testat möjligheterna har det viskats om. I år lämnades dock bara två viner in från samma vingård. Här finns absolut en potential men i nämnda fall har man försökt sig på att göra ett vin utan dosage (tillsatt sötma). Tyvärr räcker inte frukten till i de syrliga svenska vinerna för detta experiment. Det är inte ens alla förunnat i Champagne att kunna utföra denna svåra balansakt. Överhudtaget är obalanserad syra ett problem i många viner. Det skulle kunna bemästras dels genom lägre skördeuttag eller genom att tillsätta några gram socker för balansens skull.

De svenska vinodlarna går från klarhet till klarhet det är tydligt. Det svåra är att lära sig inse vilka fysiska begränsningar som finns i vårt klimat och anpassa sig efter detta. Kan man sedan bara tillgodogöra sig grunderna i i hantverket så ska vi nog snart se en snabbt stigande kvalitetskurva.

Vilka viner är då bäst enligt juryn? Här kommer de tre medaljvinnarna:

SILVER: 2010 Mäster John Solaris från Åhus Vingård är ett friskt, fräscht torrt vitt vin med gröna aromer. Friskt balanserat matvin med kommersiella förutsättningar.

BRONS: 2009 Interkardinal Solaris från Åhus Vingård/Vingården i Klagshamn är ett kraftigare fatlagrat vitt vin med ren, fin, koncentrerad och imponeranade frukt i ”nya världen-stil”. Balanserad och välintegrerad ek men med något hög alkohol (15%).

BRONS: 2008 Cielo från Brattås Vingård är ett fatlagrat rött vin med flaskmognad som har intressanta aromer av kaffe och lakrits i ett vin med välintegrerad ek. Snyggt bygge.

Åhus Vingård blev därmed ”Best in Show” och tilldelades ett stipendium på en plats på Master Class Vitikultur av Gustibus Wine & Spirit Academy.

Efter den positiva upplevelsen med bordeauxfavoriten i snygg modern kostym fick jag blodad tand. På Systembolagets nyhetshylla stod ekologiska 2009 Château de Lagarde för 109 kronor och den fick utan vidare tvekan följa med hem.

Efter en snabb avsmakning beslöt jag att ge vinet en rejäl luftning i karaff för att det skulle släppa till lite mer. Tyvärr hjälpte det inte särskilt mycket. Det här är nämligen en riktigt tråkig, snipig och stjälkig bordeaux. Kärva garvsyror dominerar totalt över en ganska klen frukt som inte lyckas dölja tonen av grön paprika/tulpanstjälk.

Varför Systembolaget köper in sådana här bordeauxviner är obegripligt. Antingen vet man inte vad man kan få eller så är importörerna oförmögna/ointresserade av att leta upp bra viner från regionen. Möjligtvis har man en kvot av ekologiska viner att fylla men det här kan knappast göra den mest inbitna miljömupp munter. Det är hemskt trist för jag vet att Bordeaux kan leverera bra, fruktiga, karaktärsfulla och samtidigt publika viner till under hundralappen. Dessutom ekologiska. Ska det vara så svårt att låta svenska vinkonsumenter få ta del av dessa?

Nåja. Den gick hjälpligt att skölja ned med grillad grishals och potatisgratäng.

Châteu la Tour de By är en pålitlig favorit bland de prisvärda bordeauxerna. Den brukar leverera riktigt klassisk stil men kommer i årgång 2007 i en lite modernare kostym med mer frukt än struktur även om balansen finns det där. Ett bra vin för den som inte tror de gillar röd bordeaux men vill prova något lite seriöst.

Ganska djup röd färg med litet blått inslag. Doften är ganska dov men fruktig med karaktär av varma skogsbär som björnbär och blåbär samt de typiska svarta vinbären och en lite aromatisk ton med drag av mynta. Medelfyllig smak med rik och mörk fruktighet, fin syra och ganska täta, mogna tanniner och en diskret ekstruktur. Lång eftersmak med inslag av lakrits, kaffe och ett lite torrt mineralrikt avslut.