Bouché Père & Fils är en gammal favorit sedan jag första gången provade den tillsammans med wallenbergare på Grands Veranda för många år sedan. Kontakten har varit sporadisk under åren men nu lär det bli tätare träffar i glaset.

Idag provade jag nämligen deras årgångslösa blanc de blancs (endast framställd av chardonnay) och blev snudd på knockad. Vinet har en stor doft av rökighet, mineralitet, rostade hasselnötter, mörk choklad, nougat kombinerat med lime, pomerans och andra aromatiska citrusfrukter. Jag älskar den här rika, mogna tonen särskilt när den kommer i par med citrusfräschör. Smaken är fyllig, mycket torr med intensiv ren syra, tät, mjuk och krämig mousse och en rik, ren lång balanserad eftersmak. Otroligt snyggt och njutbart. Dessutom till det löjligt låga priset 235 kronor! Edit: Priset är 296 kr ink moms. Fortfarande billigt till vad det leverar. Finns bara på Jacobsson & Söderströms Vinklubb.

Förra veckan jurybedömdes svenska viner och idag kan resultatet avslöjas.

Generellt sett var kvaliteten jämnare med färre floppar men ock så mindre toppar. Rent tekniskt så lyste felen och defekterna mer eller mindre med sin frånvaro. Om det beror på självkritik eller bättre erfarenhet är svårt att säga. Även om 2010 var ett svagt år jämfört med nästan perfekta 2009 så höjdes snittbetyget något även om de inlämnade vinerna var något färre (31 stycken mot fjorårets 38).

Efter tidigare års kritik så var de röda vinerna mycket färre, särskilt de ekade, och rosévinerna fler. Tyvärr ser man rosévinet som en nödlösning när man inte får tillräcklig mognad på de blå druvorna. Ska man göra rosé måste man skörda lite tidigare för att uppnå den fräschör som krävs och den missar man om man väntar för länge.

Att Sverige skulle lämpa sig väl för att kunna producera mousserande vin har påtalats flera gånger och att några vinodlare testat möjligheterna har det viskats om. I år lämnades dock bara två viner in från samma vingård. Här finns absolut en potential men i nämnda fall har man försökt sig på att göra ett vin utan dosage (tillsatt sötma). Tyvärr räcker inte frukten till i de syrliga svenska vinerna för detta experiment. Det är inte ens alla förunnat i Champagne att kunna utföra denna svåra balansakt. Överhudtaget är obalanserad syra ett problem i många viner. Det skulle kunna bemästras dels genom lägre skördeuttag eller genom att tillsätta några gram socker för balansens skull.

De svenska vinodlarna går från klarhet till klarhet det är tydligt. Det svåra är att lära sig inse vilka fysiska begränsningar som finns i vårt klimat och anpassa sig efter detta. Kan man sedan bara tillgodogöra sig grunderna i i hantverket så ska vi nog snart se en snabbt stigande kvalitetskurva.

Vilka viner är då bäst enligt juryn? Här kommer de tre medaljvinnarna:

SILVER: 2010 Mäster John Solaris från Åhus Vingård är ett friskt, fräscht torrt vitt vin med gröna aromer. Friskt balanserat matvin med kommersiella förutsättningar.

BRONS: 2009 Interkardinal Solaris från Åhus Vingård/Vingården i Klagshamn är ett kraftigare fatlagrat vitt vin med ren, fin, koncentrerad och imponeranade frukt i ”nya världen-stil”. Balanserad och välintegrerad ek men med något hög alkohol (15%).

BRONS: 2008 Cielo från Brattås Vingård är ett fatlagrat rött vin med flaskmognad som har intressanta aromer av kaffe och lakrits i ett vin med välintegrerad ek. Snyggt bygge.

Åhus Vingård blev därmed ”Best in Show” och tilldelades ett stipendium på en plats på Master Class Vitikultur av Gustibus Wine & Spirit Academy.

Efter den positiva upplevelsen med bordeauxfavoriten i snygg modern kostym fick jag blodad tand. På Systembolagets nyhetshylla stod ekologiska 2009 Château de Lagarde för 109 kronor och den fick utan vidare tvekan följa med hem.

Efter en snabb avsmakning beslöt jag att ge vinet en rejäl luftning i karaff för att det skulle släppa till lite mer. Tyvärr hjälpte det inte särskilt mycket. Det här är nämligen en riktigt tråkig, snipig och stjälkig bordeaux. Kärva garvsyror dominerar totalt över en ganska klen frukt som inte lyckas dölja tonen av grön paprika/tulpanstjälk.

Varför Systembolaget köper in sådana här bordeauxviner är obegripligt. Antingen vet man inte vad man kan få eller så är importörerna oförmögna/ointresserade av att leta upp bra viner från regionen. Möjligtvis har man en kvot av ekologiska viner att fylla men det här kan knappast göra den mest inbitna miljömupp munter. Det är hemskt trist för jag vet att Bordeaux kan leverera bra, fruktiga, karaktärsfulla och samtidigt publika viner till under hundralappen. Dessutom ekologiska. Ska det vara så svårt att låta svenska vinkonsumenter få ta del av dessa?

Nåja. Den gick hjälpligt att skölja ned med grillad grishals och potatisgratäng.

Châteu la Tour de By är en pålitlig favorit bland de prisvärda bordeauxerna. Den brukar leverera riktigt klassisk stil men kommer i årgång 2007 i en lite modernare kostym med mer frukt än struktur även om balansen finns det där. Ett bra vin för den som inte tror de gillar röd bordeaux men vill prova något lite seriöst.

Ganska djup röd färg med litet blått inslag. Doften är ganska dov men fruktig med karaktär av varma skogsbär som björnbär och blåbär samt de typiska svarta vinbären och en lite aromatisk ton med drag av mynta. Medelfyllig smak med rik och mörk fruktighet, fin syra och ganska täta, mogna tanniner och en diskret ekstruktur. Lång eftersmak med inslag av lakrits, kaffe och ett lite torrt mineralrikt avslut.

Efter att nyligen lagt ut texten om den förträffliga årgång 2009 och hur dessa viner rört mig ända in i barndomsminnena så är det kul att hitta ett av dessa tillgängliga på Systembolaget.

Nu är ju kanske inte ekologiska 2009 Morgon ”Côte du Py” från Domaine de la Bonne Tonne en typisk representant för den stil jag älskar, men den är en riktigt bra inkörsport för den beaujolaisovane. Detta vin är lite fylligare och kraftigare i stilen tack vare ett år på ekfat. Det dämpar lite av den sprudlande bärigheten och frukten men lägger till en dimension av kryddighet, anis, lakrits, ett stråk av läder samt en fin ekstruktur som klär in gommen.

Lite maffigare. Lite dyrare. Men ett njutningsbart vin som definitivt kommer att ha en intressant utveckling de närmaste 3-4 åren.

När jag var liten hade vi fullt av bärbuskar i trädgården; krusbär, hallon, svarta vinbär och massor av röda vinbär. Jag minns så starkt doften när man satt på huk och plockade bären. Den klorofyllmättade aromen från bärbuskarnas blad och gräset som blandades med den rena men djupa doften från den fuktiga och mörka jorden. Jag älskade att repa av bären från sina små prydliga stänglar, fylla handen och trycka in massor med bär i munnen. Jag kunde inte få nog av den intensiva bärigheten med den nästan vibrerande fruktigheten och pirrande syran. Precis så smakar beaujolais av årgång 2009.

Det har sagts och skrivits mycket om denna exceptionella årgång som äntligen lyft fram detta distrikt med sitt skamfilade rykte men en sak är säker; vinerna är fantastiska! Bland annat var det en beaujolais som var den största upplevelsen när jag var på Vinexpo i juni. Tyvärr är de så njutbara att de flesta redan druckits upp trots att många av dem skulle vinna på flera års lagring. Kikar man i hyllorna i vinbutiker så är årgången nästan omöjlig att hitta. Däremot har Irma i Danmark fortfarande en handfull olika viner av årgången kvar. Det jag köpte på mig senast är redan på upphällningen och jag förbannar mig själv att jag inte köpte lådvis av dem då det kostade mellan 69 och 79 DKK. Löjligt billigt.

Ser du en beaujolais 2009:a så KÖP!

Idag kom en riktig skatt med posten! Hela tio nummer av vintidningen TONG.

TONG* utsågs i våras till ”Best Wine Magazine in the World” av Gourmand World Cookbook Awards. Om du förväntar något i stil med Decanter, Wine Spectator eller Världens Viner så blir du besviken. Här finns inga resereportage från vinområden eller beskrivningr av vinproducenter. Det saknas vinrecensioner, poängbedömningar och listor över prisvärda köp. Det finns inte ens intervjuer med vinpersonligheter eller bilder av böljande vinlandskap. Det saknas också helt annonser!

Istället får du temanummer fyllda med djupgående, aktuella och ibland provokativa artiklar skrivna av experter på respektive område. Bilderna är konstnärliga snarare än beskrivande och allt från typografi till papperskvalitet är anpassat till det aktuella ämnet. Genomtänkt och genomarbetat. Fyra gånger om året dimper det ner ett nummer i brevlådan. Det kostar mer än en slant men är helt ovärderligt för den med ett djupare intresse för vin. Det går att ladda ner smakprover i form av pdf:er från hemsidan om du är nyfiken.

Själv kan jag knappt bärga mig tills förlagets vinbok kommer till hösten.

*Betyder ”tunga” på flamländska.

Dags för tapas och lite seriöst rödtjut. Öppnade 2005 Felix Callejo ”Seleccion de Viñedos de la Familia” från Ribera del Duero som jag fick med mig från bodegan vid mitt besök där för två år sedan.

Djup, nästan tät röd färg som slår mot purpur. Stor, generös, kryddig och fruktig doft med karaktär av björnbärssylt, solvarma hallon, rotfrukter, svart mylla, eukalyptus, vanilj och ett stråk av nytt läder och piptobak. Fyllig, mycket fruktigt vin med frisk syra, massor med täta, fina och mjuka frukttanniner och fatstruktur med fint grepp, tydlig mineralitet, massor med mörka bär, sötlakrits, salmiak, tobak, kryddnejlika, apelsinzest och eukalyptus. Lång, balanserad och rik eftersmak med viss eldighet. Makalöst njutbart nu men kan utvecklas ytterligare några år.

Det har hänt lite med vinet sedan jag provade samma årgång under en stor spansk provning 2009 och beskrev det så här:

Helt opak och blåröd. Något sluten men mycket fruktig doft av mörk frukt och bär, eucalyptus (igen!). Fyllig, mycket fruktig med mörk, mogen frukt. Välstrukturerad och balanserad med fin balans mellan syror, fat- och frukttanniner. Lång eftersmak med tydlig mineralton. Ungt!

Vid resan i Danmark plockade jag upp en flaska sherry som såg intressant ut.

Manzanilla Pale Dry kommer enligt etiketten från den kända kvalitetsproducenten Bodegas Emilio Lustau. Det märkliga är att presentationen inte liknar någonting jag sett från firman tidigare. Inkluderat varumärket La Ina så har man åtminstone fem olika manzanillas men denna kan inte hittas på hemsidan. Däremot finns den på den danske importörens hemsida där den också kan beställas.

Nästa frågetecken är att alkoholhalten är utsatt till 17%. Det är åtminstone 1,5% mer än normalt. Vid denna höga alkohol riskerar jästtäcket flor att dö och utan det så blir det ingen manzanilla. Mycket märkligt.

Smaken var det däremot inga konstigheter med. Mycket finstämd, lätt jästig och något blommig doft med en lite udda ton av gummi. Smaken var torr, lätt och mycket elegant med en nästan silkig känsla och lång ren eftersmak. Mycket njutbar och farligt lättdrucken utan spår av den påstått höga alkoholhalten. Leta upp denna trevliga sherry om du befinner dig på andra sidan sundet.

Vill du veta mer om manzanilla och sherry finns massor av information här.