Idag inträffar full månförmörkelse. Ett spektakulärt himlafenomen vars betydelse för biodynamiska odlare är oklar. Gissningsvis har de en ledig dag eller så dansar de nakna runt eldar insmorda i getblod. Vad vet jag. Månen, stjärnbilder och ”kosmisk energi” är i alla fall viktiga för dessa vidskepliga odlare och den biodynamiska kalendern är av central betydelse. Intressant nog så kommenteras inte månförmörkelsen i denna.

Kalendern används numera också som vägledning för när vinerna smakar bäst. Intressant eftersom jag på måndag, i samband med Vinexpo, ska bevista en samlingsprovning med närmare 100 biodynamiska vinproducenter. Jag förutskickar att arrangemanget blir ett fiasko eftersom det äger rum en ”rotdag”, det vill säga den allra sämsta dagen för vinprovning. Någon har tabbat sig på riktigt. Men ska du sätta potatis är det en bra dag eftersom månen står i stenbockens tecken. Intressant ska det bli i alla fall att ge sig in i getingboet. Massor av fantastiska producenter och intressanta viner väntar. Fast de är biodynamiska.

Mer om min syn på biodynamisk odling kan du läsa här och här, om det relaterade stolleprovet biokristalisering och ett referat av Rudolf Steiners föreläsningar i ämnet.

Fick idag chansen att återknyta bekantskapen med ett vin jag arbetade med för många år sedan när jag befann mig på importsidan av branschen.

Domaine Louis Sipp är en familjeegendom i Ribeauvillé i Alsace som gör viner som visar sin bästa sida efter många år på butelj. Idag arbetar de helt ekologiskt. Vinet jag provade idag var 2001 Riesling Grand Cru Kirchberg de Ribeauvillé.

Briljant och ganska djupt gul färg. Stor, ganska intensiv doft av tropisk frukt, ananas, aprikos, honung och en typisk petroleumton typisk för mogen riesling. Torr, mycket fyllig och limefrisk smak av aprikos, jordgubbar, citrus och honung. Mycket tydlig mineralitet, fruktfetma och en struktur som nästan liknar ett lättare rött vin. Lång, balanserad, stram och frisk eftermak. Komplex och rik riesling med potential för ytterligare några år på butelj.

Gammal riesling (och ung för den delen) är magiskt. Med tanke på att detta vin kostade runt 180 kr för fem år sedan så får man betrakta det som ett fynd.

Här provade jag en pinot gris från Louis Sipp från samma grand cru.

Om en vecka bär det av till Bordeaux och Vinexpo! En helt galet stor vinmässa med 2500 utställare och 50 000 besökare.

Det blir sjätte gången för mig sedan 1999. Mässan anordnas vart annat år och senast missade jag den. Jag längtar dit och folk i branschen tror säkert att jag är tokig. Jag har själv varit där med ett späckat timschema i syfte att göra affärer och det är en snudd på övermäktig och ofta plågsam upplevelse i trängseln i den kilometerlånga mässhallen och i värmen som oftast ligger över 30°. Ofta avslutas dagarna med middagar på något slott en timmes bilfärd bort där maten serveras först efter klockan nio (i bästa fall) och man är tillbaka på hotellet mitt i natten. Låter roligare än det är. Vad är väl en middag på slottet? Ofta en ganska seg och svettig historia.

Men om man är där för sitt stora intresses skull så är det ett Eldorado med alla världens viner (och sprit) att prova och spännande seminarier och samlingsprovningar att delta i. Att bara kunna strosa runt och prova vad man vill, träffa folk man känner, välja och vraka, kunna lämna mässan när man är trött och framförallt slippa att vara klädd i kostym och slips i den skoningslösa värmen.

Jag åker ner redan på fredag nästa vecka och ska besöka Bordeaux’ ruffiga saluhall och Château Soutard i Saint Emilion på lördagen. Har bokat bord på La Tupina som alla snackar om samt favoriten Brasserie Bordelais och kommer att hänga på bohemiskt sköna vinbaren Le Bô Bar. Mässan startar på söndagen och många intressanta provningar är bokade under de tre följande dagarna. Jag kan utlova många spännande rapporter här på bloggen innan jag åker hem på onsdagen!

(På bilden syns den 400 meter långa flytbron som sammanbinder de olika delarna av mässan.)

Det är jättekul att som bloggare bli citerad i gammelmedierna. Genom en tweet blev jag uppmärksammad på att jag var omnämnd i senaste numret (06/2011) av Gourmet. Det var bara att ge sig iväg och inhandla ett dylikt analogt magasin.

I en ganska ostrukturerad artikel som handlar om ekologiska, biodynamiska och ”naturliga” viner citeras min bloggpost från februari (tryckta medier är lite långsamma förstår ni) där jag kritiserade Mats-Eric Nilssons debattartikel om tillsatser i vin. Det refereras också till den långa diskussion som följde på Gubbröra där jag också publicerade texten.

Trevlig tidning för övrigt som inspirerade mig till att försöka mig på att baka egna croissanter och svänga ihop ”glass i burk”.

Läs gärna om mina åsikter om biodynamiska viner, min text om svavel i vin och om hur onaturligt det är med vinodling.

Att hitta bra roséchampagne till ett rimligt pris är inte lätt. Ska det vara riktigt bra så blir det ofta mycket dyrt. Som tur är finns en cava som slår de flesta av dem på fingrarna.

Raventós i Blanc ”de Nit” föll jag pladask för redan när jag var på bodegan i Penedés i höstas. Då provades årgång 2008 av detta speciella vin (läs mer i denna bloggpost). Igår drack vi årgång 2007 från en butelj jag fick med mig hem. Den äldre årgången hade lite mer karaktär av hallon men var i övrigt lika elegant, fruktig och smakrik med samma fantastiska fina, täta och mjuka mousse som årgången som provades på plats. Farligt läcker och försvinnande god! Ännu farligare är att vinet nu finns i beställningssortimentet till blygsamma 149 kronor. Jag har redan beställt en låda. Sommaren är räddad!

Från Raventós i Blanc finns i ordinarie sortimentet det vita L’Hereu Reserva Brut Nature som också kan rekommenderas. Vill du ha en rosécava till lägre pris så är Segura Viudas Brut Rosé riktigt trevlig, snygg och fruktig med massor av karaktär av solvarma sommarbär från den lokala druvan trepat. Nästan flirtigt lättdrucken och ett riktigt fynd! Men ”de Nit” måste du prova.

(För övrigt är jag galet nöjd med kvaliteten på bilderna jag tar med min iphone.)

Att hålla rosévinsprovningar är en ny företeelse som dykt upp med den nästan lavinartade ökningen av konsumtionen av dessa ljusröda viner. Kul att se hur fantastiskt varierande de är i stilarna och provningarna blir alltid lite mer uppsluppna än andra.

Först ut på senaste provningen var bubblande Segura Viudas Brut Rosé är en riktigt trevlig, snygg och fruktig cava med massor av karaktär av solvarma sommarbär. Framställd nästan uteslutande av den lokala druvan trepat som ger nästan flirtigt lättdrukna viner. Ett riktigt fynd!

Vin nummer två var 2010 Clairet du Château du Lisennes från Bordeaux som jag skrivit om tidigare. En pålitlig, smakrik och fruktig rosé som i den nya årgången känns ovanligt fräsch. Det perfekta picknickvinet som med något år på flaska utvecklar lite mysiga svamptoner.

Tavel är den enda appellationen i Frankrike som är helt dedicerad till rosé. Vinerna brukar hara i en lite seriösare och smakrikare stil. 2010 Les Lauzeraies som nyligen lanserades på Systembolaget till ett lite lägre pris är ganska publikt i stilen med lite lägre syra, bra fyllighet, tydligt örtigt inslag och en liten eldig bitterhet.

Representant för ”nya världen” var sydafrikanska 2010 Mulderbosch Rosé av 100% cabernet sauvignon. Tydlig och lite karamellig doft av mörka bär och svarta vinbär. Smaken dominerad av en mycket frisk syra och en mycket fruktig lite sötaktig attack men ganska kort avslut. Imponerade på halva sällskapet medan resten var kallsinniga.

Sist ut ett verkligt egensinnigt vin – 2000 Viña Tondonia Gran Reserva. Med 4 års fatlagring (!) och nästan 11 år på nacken är detta en rosé som verkligen skiljer sig från mängden. Nästan lökskalsfärgad och med en tydligt mogen doft av jordgubbsmarmelad, bokna äpplen, vanilj och krondill/kräftspad. Smaken var kraftfull med markerad syra, tydlig strävhet från fat och med stor mogen smakrikedom. Inte ett vin att sörpla i sig på balkongen, snarare perfekt till torkad skinka, grillade piementos och andra smakrika tapas. Spännande, karaktärsfullt vin som verkligen inte är för alla.

Jag är ganska svag för vinerna från sydvästra Frankrike. De där lite udda, säregna och nästan okända små områdena som ligger lite i skuggan av superkändisen Bordeaux. Här finns lokala druvsorter med mycket karaktär och vinstilar som går mot strömmen.

Ett av de områden som stigit fram lite på senare år är Cahors med sina mörkt blåröda viner, stora fyllighet och tuffa tanniner. De har fått hjälp på traven från lite oväntat håll. Vinerna görs nämligen av druvan malbec som vunnit popularitet med vinerna från Argentina. Själv är jag inte så förtjust i de sydamerikanska varianterna, däremot kan vinerna från Cahors visa upp lite mer komplexitet.

2009 Reserve du Vieux Noir har jag provat tidigare årgångar av och tyckte den varit riktigt trevlig till prislappen 80 kronor. När jag nu köpte den till en provning noterade jag att den sänkts till 69 kronor! Letar man ett riktigt fruktigt vin med karaktär av mogna, mörka bär, björnbär och lakrtis och med rika, men mjuka tanniner och friska syror som bjuder motstånd så är det här ett fynd. Kraft, balans, hyfsad längd och personlighet till en pytteliten prislapp. Ett riktigt bra grillvin om man vill undvika marmeladfällan.

Det brukar inte vara lätt att hitta bra chianti till vardagspris (under 100 kr). När så 2007 Gratena Chianti dyker upp för futtiga 79 kronor med några år på flaska och dessutom ekologiskt odlat så blir jag lite skeptisk. Men lovorden från vinskribenter i press och bloggare, bland annat pålitliga Alf Tumble och Magnus Eriksson, fick mig att i alla fall prova. Sund skepsis är nyttig, men ibland får man vika sig. Det här var bra.

Ganska stor, något eldig doft av mörka körsbär, gröna, örtiga inslag, körbärs- och aprikoskärnor, lite bränd ton och en släng av kaffe. Medelfyllig, mycket frisk smak av körsbär, röda vinbär, örtighet, ceder och med rejäl ryggrad av fina tanniner. Ganska lång, lite torr eftersmak med en matvänlig bitterhet. Personligt och inte det minsta inställsamt.

De senaste veckorna har surret kring ”naturliga” viner fullkomligen exploderat i sociala media. Mycket beroende på den lilla vinmässan om dessa viner som hölls på Borough Market i anslutning till att London International Wine Fair gick av stapeln nu i veckan.

Jag har inget emot viner som odlas ekologiskt och framställs med så lite mänsklig inblandning som möjligt. Tvärtom. Här finns massor med strålande, personliga, udda och njutbara viner. Här finns också trista, ointressanta, defekta och rent av dåliga viner. Precis som bland mer ”konventionella” viner.  Det som får mig att resa ragg är etiketten ”naturliga viner” som underförstått klassar alla andra viner som ”onaturliga”. Att det dessutom är en hype utan motstycke gör inte saken bättre.*

Hursomhelst så fick jag häromdagen två buteljer ”naturligt” vin av en kollega i branschen. Med spänd förväntan öppnade jag den första som var ett rött vin av druvan gamay av årgång 2010 (om jag tolkade etiketten rätt). Le P’tit Rouquin komer från Les Vins Contes i Loire. Man får förmoda att druvorna kommer därifrån också även om vinet endast är klassat som vin de France, den klassificering som ersätter vin de table. Vinet är framställt  med malolaktisk jäsning och utan tillsats av svavel.

Redan i doften väcktes dock misstankarna. En lätt stickig ton av äppelcidervinäger svävade över en snudd på artificiell arom av hallonbåtar. På tungan stack en spritsighet av kolsyra och smaken var tunn, ofokuserad ganska platt med en liten beska. Kort, obalanserad och kändes ofärdigt. Smakade inte helt olikt något hemmagjort man blir bjuden på ibland av ondskefulla medmänniskor. Trots flera försök kunde jag inte avsluta glaset. Provade vinet igen efter att det luftats över natten. Ingen förbättring.

Öppnade istället en flaska vitt från Domaine de la Cadette. Provade viner därifrån på Fri Vin i Köpenhamn för ett knappt år sedan och gillade dem verkligen. Det ligger några flaskor och gonar sig i vinkylen. Den här buteljen var något så ovanligt som en vit bourgogne grand ordinaire av druvan melon de bourgogne.  Denna druva är idag nästan helt försvunnen från Bourgogne men har hittat sitt uttryck i vinet muscadet från Loire. Vinet var friskt, fräscht, lätt, enkelt och lättdrucket. Inget djup och ingen komplexitet. Helt okej och försvann snabbt ur glasen. Hade behövt den extra behandlingen med tid på jästfällningen för att få lite kropp och mer komplexitet. Som man gör i Loire.

*Denna inställning stämplar mig förstås som ohipp, konservativ, trångsynt, bakåtsträvande och med fördärvade smaklökar och ett stängt sinne. Men sån’t får man ta.

Trots mitt hårdnackade motstånd mot viner i plastpåse så föll jag till föga och köpte två bibbar med rosévin till Kära Hustruns kvällsevenemang i hennes butik.

2009 ”Untouched” by Girasol Rosé lockade med en snygg förpackning samt att ursprunget var Navarra, ett område med lång tradition av utmärkta roséviner. Nu borde jag veta bättre än att gå på gamla meriter och förföras av sommarfräscha flickor bland vinrankor. Men jag är bara mänsklig.

Någon frågade i en kommentar för ett tag sedan vad som menades när man skriver ”lättdrucket”. Skulle motsatsen då vara ”svårdrucket”. Svaret kommer nu och det är ”ja”. Det här var nämligen ett synnerligen svårdrucket vin! Redan när vinet tappades upp stod det en kvast av jästdoft och ofärdigt vin ur karaffen. I glaset utvecklades en lätt kväljande ton av barnpuder och jordgubbsbugg. Smaken var torr med en vass och spretig syra som inte fann något stöd i den tunna frukten som var på gränsen till vattning. I den glesa frukten skymtade ett och annat rött, syrligt bär och lite torkade örter. Jag hade gärna sagt att eftersmaken var befriande kort, men tyvärr fanns där en efterhängsen beska som inte ville försvinna. Jag förstår nu varför vinet heter ”Untouched” (orört).

Allmänheten varnas (åtminstone för denna årgång. Enligt hemsidan är 2010 nu aktuell). Jag rekommenderar istället denna rosé med samma ursprung. Visserligen får du betala lite mer, men då går det å andra sidan att dricka.