Det må så vara att jag är en hängiven frankofil. Men det får finnas gränser!

Fransmännen har frambringat vinvärldens främsta och mest intressanta viner och ostar som får änglar och förhärdade brottslingar att gråta. De har skapat sköna bilar och chansoner som gör att det känns naturligt att bevittna rådjursögda fransyskor späda ut sin café au lait med tungt trillande tårar på en uteservering. Jag nämner inte ens bildkonsten eller skapandet av de skönaste bakverk. Det känns överflödigt.

Men!

Det verkar som om den mest obegåvade arkitekt i Frankrike uppfattas som en halvgud. Det verkar inte finnas någon som kan uppbringa den berömda galliska stoltheten och säga ”hörrudu! Det där är så fult att jag inte tvekar att karva ut mina ögon med en egenhändigt snidad smörkniv i eneträ” eller ”ska vi inte komma överens om att det där Månbas Alpha-temat är lite uttjatat?”. Nejdå! Hela landet besudlas av groteska betongklossar och assymetriska missfoster i glas och aluminium som skriker ”Jysk Bäddlager är stilikonen nr 1!”

Men detta förfulande av världens vackraste land bleknar i jämförelse med vad som händer när fransmän ska arrangera internationella begivenheter. Vi ska vara tacksamma för att Paris inte fick OS eller att de skickat omöjlig ”världsmusik” till Eurovison Song Contest de senaste decenniet.

När världens största vinmässa med 2500 utställare och 50 000 beökare ska arrangeras i en stad av Göteborgs storlek med en flygplats vars kapacitet kan jämföras med Sturup, då krävs det skicklighet. Mässarrangören har verkligen genom åren finslipat sin strategi och löst trafik- och kommunikationsproblem med gratis skytteltrafik med bussar med mera. Toppen! Problemet är att någon på turistbyrån varit ”kreativ” och funderat ut hur man kan ”maximera upplevelsen ”av Bordeaux, ”Låt oss arrangera en hamnfest för att visa hur festligt Bordeaux kan vara!”. Gå hem, tänk om gör rätt säger jag. I en stad som ligger vid en flod och vars nervimpulser bygger på att broförbindelser fungerar kan man inte stänga av viktiga kommunikationer och blodflöden. Det är heller ingen god idé att mobilisera lokalbefolkningen och sätta dem på fötter att proppa igen alla kommunikationer, belägga den obefintliga ”taxiflottan”, fylla upp restauranger när alla platser behövs för de viktiga internationella gästerna och stå som trafikhinder och blänga som själlösa kreatur på fyrverkerier. Resultat blir en stad i fullständig infarkt.

Skrivet av en arg, något berusad och trött bloggare med ömma fötter.

Lördagen i Bordeaux var oerhört innehållsrik. Och då har mässan inte ens öppnat.

Jag begav mig själv i väg tidigt på morgonen till Marché des Capucins som är en härligt ruffig saluhall. Här finns ett överflöd av fisk, ostron, lokala specialiteter, caféer, enkla restauranger och ett minst sagt färgstarkt klientel. Det är alltid lika spännande att besöka lokala matmarknader men också frustrerande då det är svårt att hitta något att ta med hem, särskilt när man bor på ett hotell där man saknar tillgång till kylskåp. Dock ramlade jag över vinmakaren från Château Claron i Graves som ligger precis söder om staden. Hans viner var småtrevliga, billiga och vår konversation byggde på min stappliga vinfranska. Jag insåg snabbt att det inte var läge att spotta vinerna även om det var före nio på morgonen. Jag tog små klunkar och lämnade över de fortfarande fulla glasen som vigneronen mycket motvilligt och förvånat fick hälla ut. Tydligen är kutymen att smakprover svepes. Eftersom jag inte kan lämna en saluhall tomhänt så fick det bli en flaska rött av årgång 2007 för 7.40€.

Efter marknaden sammanstrålade jag och kollegan för frukost vid centralstationen och vidare färd med tåg till den fantastiska lilla staden St Emilion och för ett inbokat besök på Château Soutard. Regnmolnen hängde oroväckande tunga när vi steg av tåget som stannade vid stationen som låg långt utanför stan. Snart vräkte också regnet ner och det blåste kallt på de sommarklädda svenskarna. Slottet låg bara en liten bit utanför St Emilion men den ordinarie vägen var avstängd för en festival så vi fick knata ut på landsbygden i regnet och blåsten. Kalla, blöta och svettiga anlände vi slottet på ett ganska dåligt humör. Tack och lov för det trevliga bemötandet! Dagen innan hade det varit en invigningsfest av gigantiska mått då hela slottet och anläggningen genomgått en total transformation. Det vilade en tung dagen-efter-känsla med cateringfirmor som röjde och scenarbetare som demonterade. Vår guide såg mer än lovligt trött ut men visade oss med glatt (men något tillkämpat) humör runt i den imponerande anläggningen. Detta är ett av de vackraste och mest genomtänkta vinerier jag sett med en otrolig känsla för detaljer (vi pratar mönstergjuten och linoljepolerade betongväggar med mönster av baskiska lädertapeter). Som tur var levde vinerna upp till de uppblåsta förväntningarna. Vi fick bland annat prova fick prova äldre årgångar, ner till 1995, från både Château Soutard och ägarna andra slott Château Cadet-Piola och Château Larmande. Mycket intressant.

Vi fick vänligt nog skjuts tillbaka till St Emilion, där eftermiddagen skulle spenderas, trots att solen tittat fram igen. Beöker man Bordeaux så får man inte missa denna lilla pittorseka pärla som ligger på UNESCOS världsarvslista. Visst, det är massor med turister och det är dyrt men här finns en genuin känsla och det värsta krimskramset har man hållit borta. Här finns, föga överraskande, massor av vinbutiker som erbjuder provsmakning. Prova gärna men undvik att handla om du inte vet att priserna är bra eller det är en raritet som är svår att hitta. Priserna är höga.

Av en slump gick vi in i en av de mer anspråkslösa butikerna som såg ut som ett litet varuupplag, saknade skylt och hade hafsigt skrivna prislappar i bjärta färger. Efter att ha tittat runt en stund börjar det gå upp för oss att de flesta, om inte alla, vinerna är signerade legendariske vinmakaren Jean-Luc Thunevin, mannen bakom garagevinet Château Valandraud. Det visade sig att vi hamnat i hans lilla nyöppnade lagerbutik! Som av en tillfällighet satt hans fru i lokalen och provade vin med ägarinnan till Château Angelus. Den totalspeedad men übertrevlige killen som skötte butiken lät oss prova lite godsaker och berättade att vineriet (det ursprunliga och mytomspunna ”garaget”) låg vägg i vägg och vi gärna fick följa med och titta då han hade en liten grupp som snart skulle komma dit på besök. Sådant tackar man inte nej till. När vi precis ska gå in i vineriet virvlar Jean-Luc Thunevin själv precis förbi i sällskap med… *tumvirvel* …Michel Rolland, den allerstädes närvaranade, oerhört inflytelserike och kraftigt omdiskuterade flygande vinmakaren. Vi tog i hand, hälsade, bytte några ord och vi var därefter officiellt starstruck! Att vi därefter fick prova några av vinerna från fat var en extra bonus. Trots mitt råd tidigare i texten köpte vi med oss några flaskor av 2007 Virgine de Valandraud som jag skrivit om här. Men det var faktiskt ett fyndpris!

Efter tågresan tillbaka var det dags för middag på fantastiska lilla bohemiska vinbaren Le Bô Bar. Väldigt mycket känsla, rock n’ roll och vinkärlek. Genast vi satte oss vid det lilla bordet, precis bredvid hyllan med det eklektiska vinutbudet, gjorde vår servitris det klart för oss att nu skulle det bli blindprovning. Jättekul och, visade det sig senare, mycket nedslående. Vinerna var dock roliga och billiga, maten rustik och fantastiskt smakrik och god och miljön och människorna oändligt underhållande. Bord och ett utvalt vin reserverat redan till på måndag igen.

Mätta, nöjda, lätt berusade, mycket trötta och helnöjda fick vi traska den långa vägen hem til hotellet i den taxilösa staden Bordeaux.

Efter tio timmars resa var vi så äntligen framme i Bordeaux. Först flyg till Paris, väntan i några timar och sedan en behaglig tågresa rakt in i stan. Vi begav oss direkt till vår spartanska men rena och hyfsat centrala hotell. Man ska inte vara kinkig när man betalar 300 kronor per natt i en stad som för tillfället är så överbokad att folk dagligen pendlar 10 mil och mer till mässan. Galet!

Förutseende nog hade jag bokat ett bord på La Tupina, vilket var tur då vi var ganska initiativlösa efter den långa resan. Denna restaurang har jag lyckats missa trots alla rekommendationer och alla mina resor till staden. Nu var det dags. Jag kan kort säga att förväntningarna infriades med råge. Detta är en restaurang med lokalkänsla och stark ambience och med mat som lyckas kombinera det rustika med elegans. En otroligt positiv upplevelse från stunden vi steg in och möttes av den öppna spisen där en del av maten tillagades och de fantastiska råvarorna som låg framlagda som på en marknad. Snabb, påpasslig, personlig och lagom fransk servis och fantastiskt vällagad mat.

Vi beställde deras klassiska meny och en helt adekvat flaska röd bordeaux (ett par några bord från oss festade loss på en butelj 1995 Château Mouton-Rothschild för blygsamma 1400€!!!). Tyvärr var både jag och mitt sällskap för trötta och hungriga för att tillfullo kunna uppskatta maten, men det var en skön känsla att bli välkomnad till Bordeaux i denna undrbart varma miljö. Vi bokade genast för lunch till på onsdag. Då ska det bli côte de bouef, deras syndigt goda pommes frites och rejält med vin för att grunda inför resan hem.

Idag inträffar full månförmörkelse. Ett spektakulärt himlafenomen vars betydelse för biodynamiska odlare är oklar. Gissningsvis har de en ledig dag eller så dansar de nakna runt eldar insmorda i getblod. Vad vet jag. Månen, stjärnbilder och ”kosmisk energi” är i alla fall viktiga för dessa vidskepliga odlare och den biodynamiska kalendern är av central betydelse. Intressant nog så kommenteras inte månförmörkelsen i denna.

Kalendern används numera också som vägledning för när vinerna smakar bäst. Intressant eftersom jag på måndag, i samband med Vinexpo, ska bevista en samlingsprovning med närmare 100 biodynamiska vinproducenter. Jag förutskickar att arrangemanget blir ett fiasko eftersom det äger rum en ”rotdag”, det vill säga den allra sämsta dagen för vinprovning. Någon har tabbat sig på riktigt. Men ska du sätta potatis är det en bra dag eftersom månen står i stenbockens tecken. Intressant ska det bli i alla fall att ge sig in i getingboet. Massor av fantastiska producenter och intressanta viner väntar. Fast de är biodynamiska.

Mer om min syn på biodynamisk odling kan du läsa här och här, om det relaterade stolleprovet biokristalisering och ett referat av Rudolf Steiners föreläsningar i ämnet.

Fick idag chansen att återknyta bekantskapen med ett vin jag arbetade med för många år sedan när jag befann mig på importsidan av branschen.

Domaine Louis Sipp är en familjeegendom i Ribeauvillé i Alsace som gör viner som visar sin bästa sida efter många år på butelj. Idag arbetar de helt ekologiskt. Vinet jag provade idag var 2001 Riesling Grand Cru Kirchberg de Ribeauvillé.

Briljant och ganska djupt gul färg. Stor, ganska intensiv doft av tropisk frukt, ananas, aprikos, honung och en typisk petroleumton typisk för mogen riesling. Torr, mycket fyllig och limefrisk smak av aprikos, jordgubbar, citrus och honung. Mycket tydlig mineralitet, fruktfetma och en struktur som nästan liknar ett lättare rött vin. Lång, balanserad, stram och frisk eftermak. Komplex och rik riesling med potential för ytterligare några år på butelj.

Gammal riesling (och ung för den delen) är magiskt. Med tanke på att detta vin kostade runt 180 kr för fem år sedan så får man betrakta det som ett fynd.

Här provade jag en pinot gris från Louis Sipp från samma grand cru.

Om en vecka bär det av till Bordeaux och Vinexpo! En helt galet stor vinmässa med 2500 utställare och 50 000 besökare.

Det blir sjätte gången för mig sedan 1999. Mässan anordnas vart annat år och senast missade jag den. Jag längtar dit och folk i branschen tror säkert att jag är tokig. Jag har själv varit där med ett späckat timschema i syfte att göra affärer och det är en snudd på övermäktig och ofta plågsam upplevelse i trängseln i den kilometerlånga mässhallen och i värmen som oftast ligger över 30°. Ofta avslutas dagarna med middagar på något slott en timmes bilfärd bort där maten serveras först efter klockan nio (i bästa fall) och man är tillbaka på hotellet mitt i natten. Låter roligare än det är. Vad är väl en middag på slottet? Ofta en ganska seg och svettig historia.

Men om man är där för sitt stora intresses skull så är det ett Eldorado med alla världens viner (och sprit) att prova och spännande seminarier och samlingsprovningar att delta i. Att bara kunna strosa runt och prova vad man vill, träffa folk man känner, välja och vraka, kunna lämna mässan när man är trött och framförallt slippa att vara klädd i kostym och slips i den skoningslösa värmen.

Jag åker ner redan på fredag nästa vecka och ska besöka Bordeaux’ ruffiga saluhall och Château Soutard i Saint Emilion på lördagen. Har bokat bord på La Tupina som alla snackar om samt favoriten Brasserie Bordelais och kommer att hänga på bohemiskt sköna vinbaren Le Bô Bar. Mässan startar på söndagen och många intressanta provningar är bokade under de tre följande dagarna. Jag kan utlova många spännande rapporter här på bloggen innan jag åker hem på onsdagen!

(På bilden syns den 400 meter långa flytbron som sammanbinder de olika delarna av mässan.)

Det är jättekul att som bloggare bli citerad i gammelmedierna. Genom en tweet blev jag uppmärksammad på att jag var omnämnd i senaste numret (06/2011) av Gourmet. Det var bara att ge sig iväg och inhandla ett dylikt analogt magasin.

I en ganska ostrukturerad artikel som handlar om ekologiska, biodynamiska och ”naturliga” viner citeras min bloggpost från februari (tryckta medier är lite långsamma förstår ni) där jag kritiserade Mats-Eric Nilssons debattartikel om tillsatser i vin. Det refereras också till den långa diskussion som följde på Gubbröra där jag också publicerade texten.

Trevlig tidning för övrigt som inspirerade mig till att försöka mig på att baka egna croissanter och svänga ihop ”glass i burk”.

Läs gärna om mina åsikter om biodynamiska viner, min text om svavel i vin och om hur onaturligt det är med vinodling.

Att hitta bra roséchampagne till ett rimligt pris är inte lätt. Ska det vara riktigt bra så blir det ofta mycket dyrt. Som tur är finns en cava som slår de flesta av dem på fingrarna.

Raventós i Blanc ”de Nit” föll jag pladask för redan när jag var på bodegan i Penedés i höstas. Då provades årgång 2008 av detta speciella vin (läs mer i denna bloggpost). Igår drack vi årgång 2007 från en butelj jag fick med mig hem. Den äldre årgången hade lite mer karaktär av hallon men var i övrigt lika elegant, fruktig och smakrik med samma fantastiska fina, täta och mjuka mousse som årgången som provades på plats. Farligt läcker och försvinnande god! Ännu farligare är att vinet nu finns i beställningssortimentet till blygsamma 149 kronor. Jag har redan beställt en låda. Sommaren är räddad!

Från Raventós i Blanc finns i ordinarie sortimentet det vita L’Hereu Reserva Brut Nature som också kan rekommenderas. Vill du ha en rosécava till lägre pris så är Segura Viudas Brut Rosé riktigt trevlig, snygg och fruktig med massor av karaktär av solvarma sommarbär från den lokala druvan trepat. Nästan flirtigt lättdrucken och ett riktigt fynd! Men ”de Nit” måste du prova.

(För övrigt är jag galet nöjd med kvaliteten på bilderna jag tar med min iphone.)

Att hålla rosévinsprovningar är en ny företeelse som dykt upp med den nästan lavinartade ökningen av konsumtionen av dessa ljusröda viner. Kul att se hur fantastiskt varierande de är i stilarna och provningarna blir alltid lite mer uppsluppna än andra.

Först ut på senaste provningen var bubblande Segura Viudas Brut Rosé är en riktigt trevlig, snygg och fruktig cava med massor av karaktär av solvarma sommarbär. Framställd nästan uteslutande av den lokala druvan trepat som ger nästan flirtigt lättdrukna viner. Ett riktigt fynd!

Vin nummer två var 2010 Clairet du Château du Lisennes från Bordeaux som jag skrivit om tidigare. En pålitlig, smakrik och fruktig rosé som i den nya årgången känns ovanligt fräsch. Det perfekta picknickvinet som med något år på flaska utvecklar lite mysiga svamptoner.

Tavel är den enda appellationen i Frankrike som är helt dedicerad till rosé. Vinerna brukar hara i en lite seriösare och smakrikare stil. 2010 Les Lauzeraies som nyligen lanserades på Systembolaget till ett lite lägre pris är ganska publikt i stilen med lite lägre syra, bra fyllighet, tydligt örtigt inslag och en liten eldig bitterhet.

Representant för ”nya världen” var sydafrikanska 2010 Mulderbosch Rosé av 100% cabernet sauvignon. Tydlig och lite karamellig doft av mörka bär och svarta vinbär. Smaken dominerad av en mycket frisk syra och en mycket fruktig lite sötaktig attack men ganska kort avslut. Imponerade på halva sällskapet medan resten var kallsinniga.

Sist ut ett verkligt egensinnigt vin – 2000 Viña Tondonia Gran Reserva. Med 4 års fatlagring (!) och nästan 11 år på nacken är detta en rosé som verkligen skiljer sig från mängden. Nästan lökskalsfärgad och med en tydligt mogen doft av jordgubbsmarmelad, bokna äpplen, vanilj och krondill/kräftspad. Smaken var kraftfull med markerad syra, tydlig strävhet från fat och med stor mogen smakrikedom. Inte ett vin att sörpla i sig på balkongen, snarare perfekt till torkad skinka, grillade piementos och andra smakrika tapas. Spännande, karaktärsfullt vin som verkligen inte är för alla.

Jag är ganska svag för vinerna från sydvästra Frankrike. De där lite udda, säregna och nästan okända små områdena som ligger lite i skuggan av superkändisen Bordeaux. Här finns lokala druvsorter med mycket karaktär och vinstilar som går mot strömmen.

Ett av de områden som stigit fram lite på senare år är Cahors med sina mörkt blåröda viner, stora fyllighet och tuffa tanniner. De har fått hjälp på traven från lite oväntat håll. Vinerna görs nämligen av druvan malbec som vunnit popularitet med vinerna från Argentina. Själv är jag inte så förtjust i de sydamerikanska varianterna, däremot kan vinerna från Cahors visa upp lite mer komplexitet.

2009 Reserve du Vieux Noir har jag provat tidigare årgångar av och tyckte den varit riktigt trevlig till prislappen 80 kronor. När jag nu köpte den till en provning noterade jag att den sänkts till 69 kronor! Letar man ett riktigt fruktigt vin med karaktär av mogna, mörka bär, björnbär och lakrtis och med rika, men mjuka tanniner och friska syror som bjuder motstånd så är det här ett fynd. Kraft, balans, hyfsad längd och personlighet till en pytteliten prislapp. Ett riktigt bra grillvin om man vill undvika marmeladfällan.