Det bergiga området Jura som ligger vid gränsen mot Schweiz har visat sig vara en verklig skattkista med personliga och karaktärsfulla viner. Här framställs bland annat viner som påminner om sherry och jag har tidigare tipsat om ett mycket bra mousserande härifrån. De röda och vita kan påminna om vinerna från närliggande Bourgogne. Så är exempelvis fallet med denna chardonnay från Domaine Rolet.

2007 Arbois Chardonnay är något så ovanligt som ett vin för strax över hundralappen som levererar komplexitet, karaktär och ren och skär njutning som man oftast måste betala det mångdubbla för. Missa inte detta vin!

Stor komplex doft av hasselnötter, brioche, brynt smör, mandelmassa, diskret vanilj, gul mogen frukt, rostade toner och lätt rökig mineral. Torrt, medelfylligt och smakrikt vin med slank frukt, gula äpplen, citrus, clementin, lätt rostad och väl integrerad ek, nötter och läskande syra. Lång, elegant, balanserad eftersmak med stramt mineralrikt avslut.

Var tvungen att dämpa en svår sherryabstinens med en halvflaska fino. Då Systembolagets utbud är minst sagt magert behövde jag inte stå och dväljas länge framför hyllan. Jag fick med mig en flaska Inocente Fino från Grupo Estevez. Väl här hemma slog det mig att jag nog hade skrivit om denna fino tidigare. Det stämde.

När jag provade vinet senast var det uppenbarligen oxiderat då det gått för lång tid från buteljering tills jag plockade upp flaskan. Då slog det mig att jag alldeles nyligen läst en blogg där det förespråkades att fino och manzanilla vinner på att buteljlagras. Just Inocente Fino nämns som exempel. Nu är ju smaken en gång för alla olika men jag har svårt att se charmen i att dricka fino som tappat sin fräschör. Min erfarenhet av fino som passerat bäst före är att de blir kärva och lite fadda.

Incente Fino är ganska omtalat och uppskrivet. Dels är det den enda sherryn som kommer från en specifik vingård och den enda (?) som jäses på ekfat innan lagring. Vinet har dessutom en lite längre tid i soleran (läs mer om om sherry här) än genomsnittet. Tyvärr tycker jag inte att detta märks i glaset. Det är absolut en välgjord och njutbar fino men inget som sticker ut.

Ljust halmgul. Medelstor, flyktig doft (acetaldehyd) med toner av jäsande deg, grönt äpple och färska champinjoner och mandel. Mycket torr, lätt och stram karaktär med toner av jäst, grönt äpple och citronskal. Stramt och torrt avslut.

Glaset på bilden är en favorit som jag fick med mig från en tapasbar i Cordoba.

Att inventera mitt vinförråd går snabbt. Allt för snabbt. Jag är verkligen ingen vinsamlare och just nu är nivån i min enda vinkyl oroväckande låg. Ändå lyckas det gömma sig buteljer där som jag nästan glömt. Längst in låg nämligen hela två flaskor av 1994 Château Smith Haut Lafitte.

Egendomen ligger i Pessac-Léognan strax söder om staden Bordeaux och jag älskar de eleganta, cabernetdominerande och kaffedoftande vinerna härifrån. Château Smith Haut Lafitte är dessutom en av favoritslotten. Jag tycker de röda vinerna gör sig bäst ganska unga medan de vita gärna får ha lite ålder. Just det här vinet har presterat ganska bra under de år som gått sedan jag fyndade en låda på en vinauktion i Köpenhamn.

Medeldjup, briljant röd färg med tydlig tegelnyans i den ganska ljusa kanten. Ganska stor och utvecklad, kryddig doft där kaffetonerna fortfarande kan anas. Mognadstonerna av torkad frukt, nypon, knäck, tobak och stallbacke blandas med en lite udda parfymerad ton av vissnande syrén och lite lavendel. Smaken är ganska fyllig med pigga syror, fint avrundade frukt- och fattannier och en lite syrlig kaffeton, russin, blod och järn och en lång nyanserad eftersmak med ett lite uttorkat avslut.

Fortfarande ett vitalt och njutbart vin, men hade jag fått det helt blint så hade nog de parfymerade tonerna fått mig att promenera bort mot Rhône.

Sangria kan man göra på minst tusen olika sätt. Det finns säkert ett ”genuint”, ”ursprungligt” och ”rätt” sätt att blanda denna spanska vinbål. Men är man en recepttaliban så har man hur som helst inte den rätta attityden för att dricka sangria. Det ska bara vara lättsamt, törstsläckande, fruktigt och berusande i värmen. Det är också ett fantastiskt sätt att bli av med en riktigt trist beaujolais.

Låt en kanelstång dra en stund i en skvätt brandy (eller någon annan god sprit). Skiva ner en citron och en apelsin samt blanda ner saften av en apelsin. Efter smak kan du också addera mer frukt och bär. Jag skar ner vattenmelon men äpple, druvor, aprikos, jordgubbar eller vad som det är säsong på funkar. I med massor av is och häll över 5 dl enkelt rött vin och lika mycket Sprite, 7Up eller liknande. Servera genast. Vill man ha en sötare sangria justerar man med sockerlag. Tog det slut fort? Fyll på med mer vin, läsk, is och sprit.

De snygga glasen heter ”Porter” är designade av Signe Persson-Melin för Kosta Boda och finns att köpa i Kära Hustruns butik.

This a crude translation of the swedish original text that can be found here.

My skeptical attitude toward biodynamic farming is no secret. I am of the firm belief that superstition, blind faith and pseudoscience doesn’t contribute to the progress of the human race. But at the same time I’m fascinated by how seemingly wise, intelligent and otherwise analytical people without hesitation throw logic and plain common sense overboard when it comes to biodynamics, homeopathy and astrology. Therefore, I read a lot on the subject because I believe that one can not reject something without a sound knowlege about it.

British wine writers and bloggers recently tweeted a lot about the newly released book ”Voodoo Vintners’ by Katherine Cole and the title made ​​me immediately order a copy. The subtitle ”Oregon’s Astonishing Biodynamic Winegrowers’ says a lot about what the book is about. Not much is said about wine in the text, the few times it refers to specific wines, it is to show how many points they received and/or how much they cost. The reader doesn’t get much useful information about how the alternative farming might affect the style, character and taste. Perhaps not very surprising really.

Just as it says in the title the book mostly deals with the growers themselves. We meet a colorful gallery of passionate growers and their background that led them to engage in biodynamics. The proportion of married couples in their middle age who leave brilliant careers behind to seek a deeper meaning in life is clearly over-represented. We get vivid descriptions of the lush, picturesque estates which is full of life, singing birds and buzzing insects. The growers all seem to have ”vibrant and sparkling eyes,” ”silvery beard” ”boyish look”, ”warm, low sounding voice” and tells anecdotes about how they constructed eccentric agricultural machinery which they had given funny nicknames. It’s about passion, belief and to ”find ones way in life.” Large parts of the book is like reading a very long article in a lifestyle magazine. Somewhat tiring.

In the very beginning there is a very long story about a family fleeing from Iran and that eventually ends up in the newage-orientated Oregon and become vintners. Encountering biodynamics they are reminded of the ancient religion of Zoroastrianism familiar to them from their ancestors in the old country which in turn gives the ”logical” conclusion of burying cow horns filled with manure. But after reading the quite detailed section on Rudolf Steiner, the father of biodynamics, it suddenly seems quite reasonable. Steiner was, as a man of his time, very much into ancient religions and mysticism as well as a philosopher and a certified nut. The latter seems quite clear from the book and Katherine Cole isn’t shy about the fact that she is more than a little ambivalent towards Steiner.

Coles faltering is extremely annoying. It is very clear that she embraces biodynamics in general and the farmers in particular. While she displays doubts, criticisms and incriminating historical accounts that warms the heart of an old skeptic she suddenly flip-flops to uncritical reporting on completely absurd claims as facts. It’s the old dilemma of ”it seems totally weird but it works.” The problem is that there is no practice specific to biodynamic that is proven to work. Cole also makes the common mistake of confusing the effects of what is healthy organic cultivation and hard vineyard work (bio-) with mysticism, ”voodoo”, astrology and superstition (-dynamics).

It also shows very clearly in the book that BD is a religion or philosophy when the farmers themselves are talking about ”belief” and ”faith”. Even more clear is the religious theme when we meet the growers who are engaged in ”cherry picking”, just embracing the elements of the ”religion” that suit their own beliefs or pure comfort. This is a very common behavior in religious circles as well as in the case of biodynamics. The idea of remowing  important parts such as cosmic energy and the use of the lunar calendar from a complex anthroposophic philosophy and instead just buy pre-prepaired homeopathic preparations is quite remarkable. I can actually understand when someone ”buys the whole package” of this, admittedly confused, belief as it within carries its own form of logic. But if you for hours and whisks water clockwise, sometimes counterclockwise to give it energy, but don’t buy in to the whole idea, well then you are in my opinion either stupid for real or a hypocrite.

The book is a giddy blend of stories about wine growers, facts, analysis and historical ower views, without any apparent logic. However, it is well written and often entertaining. The sections on the biodynamic methods and the story of Rudolf Steiner are interesting and informative. The chapter where the skeptical and critical growers speak their minds are very refreshing and fun. A favourite quote is ”organic farming is an escape back to a time when we did not understand so much.”  You also get a good understanding of the development and the state of viticulture in Oregon. I was there ten years ago and met several of the farmers mentioned in the book and the book gave me a strong desire to return. Soon.

You can find a crude translation of this review here.

Min minst sagt skeptiska inställning till biodynamisk odling är ingen hemlighet. Jag är nämligen av den fasta övertygelsen att vidskepelse, blind tro och pseudovetenskap inte för mänskligheten framåt. Men jag är samtidigt fascinerad av hur till synes kloka, intelligenta och i övrigt analytiska människor kan kasta logik och vanligt sunt bondförnuft överbord inför företeelser som biodynamik, homeopati och astrologi. Därför läser jag en hel del i ämnet då jag anser att man inte kan förkasta något utan att veta vad det handlar om.

Engelska vinjournalister och bloggare twittrade en del om den nyligen släppta boken ”Voodoo vintners” av Katherine Cole och titeln fick mig att genast beställa ett exemplar. Undertiteln ”Oregon’s Astonishing Biodynamic Winegrowers” säger en hel del om vad boken handlar om. Det sägs nämligen inte mycket om vin i texten, de få gånger det hänvisas till specifika viner så är det för att redovisa hur många poäng de fått och/eller hur mycket de kostar. Vi får inte veta något matnyttigt om hur den alternativa odlingen eventuellt skulle påverka stil, karaktär och smak. Kanske inte så konstigt egentligen.

Precis som det står i undertiteln så handlar det allra mest om vinodlarna. Vi får möta ett färgstarkt galleri av passionerade odlare och deras bakgrund som lett dem till att ägna sig åt biodynamiken. Andelen äkta par i övre medelåldern som lämnat lysande karriärer bakom sig för att söka en djupare mening i livet är klart överrepresenterade. Vi får målande beskrivningar av de frodiga, pittoreska egendomarna som sjuder av liv, fågelkvitter och surrande insekter. Odlarna har alla ”livfulla och glittrande ögon”, ”silversprängt skägg”, ”pojkaktigt utseende”, ””varm, lågmäld röst” och berättar små anekdoter om hur de konstruerat excentriska jordbruksmaskiner som de gett lustiga smeknamn. Typ. Det handlar om passion, övertygelse och att ”hitta rätt i livet”. Stora delar av boken är som att läsa en väldigt lång artikel i Magasinet Skåne om hur någon AD från Stockholm flyttat till en korsvirkesgård på Österlen tillsammans med sin drejande partner och startat en charmig B&B. Lite tröttsamt.

Vi får bland annat inledningsvis under en lång berättelse följa en familj som flyr från Iran och som så småningom hamnar i det newage-präglade Oregon och blir vinodlare. Mötet med biodynamiken påminner dem om den urgamla religionen zoroastrismen i hemlandet vilket ger den ”logiska” slutledningen att gräva ner kohorn fyllda med dynga. Läser man sedan det ganska detaljerade avsnittet om biodynamikens fader Rudolf Steiner så framstår det ganska vettigt. Steiner var uppfylld av uråldriga religioner och i tidens anda en mysticist och dessutom en filosof och certifierad knäppskalle. Det sistnämnda framstår ganska klart av boken och Katherine Cole hymlar inte direkt med det även om hon är mer än lovligt ambivalent gentemot Steiner.

Coles vacklande är synnerligen irriterande. Det framgår med all önskvärd tydlighet att hon omfamnar biodynamiken i allmänhet och odlarna i synnerhet. Samtidigt lägger hon fram tvivel, kritiska synpunkter och historiska redogörelser som värmer en skeptikers hjärta för att sedan vända på klacken och okritiskt redovisa fullständigt absurda påståenden som fakta. Det är det klassiska dilemmat av ”det verkar fullständigt knäppt men det fungerar”. Problemet är att det som är biodynamikens särart INTE fungerar. Cole gör också det vanliga felet att blanda ihop effekterna av det som är sund ekologisk odling och medvetet och hårt vingårdsarbete (bio-) med mysticismen, ”voodoon”, astrologin och vidskepelsen (-dynamiken).

Det framgår också väldigt tydligt i boken att det är en religion eller filosofi det handlar när odlarna själva talar om övertygelse och tro. Än mer tydlig är religionstemat när vi möter de odlare som ägnar sig åt ”cherry picking”, det vill säga att bara ta till sig de element i religionen som passar den egna personen. Detta är ett mycket vanligt beteende i religiösa kretsar och även så i fallet biodynamik. Att från en komplex antroposofisk filosofi välja bort idén om den kosmiska energin, användandet av månkalendern och brännandet av sorkar och spridandet av askan för att istället köpa in sina färdiga, homeopatiska preparat är märkligt. Jag kan faktiskt förstå när man ”köper hela paketet” för inom denna, förvisso förvirrade, tankevärld råder en egen form av logik. Men om man man står i timmar och vispar vatten medsols ömsom motsols för att ge det energi men inte tror på hela idén, ja då är man enligt min mening antingen dum på riktigt eller en hycklare.

Boken är lite (biodynamiskt) snurrig och blandar friskt historier om vinodlare med faktaavsnitt, analyser, historiebeskrivning utan någon synbar logik. Det är dock välskrivet och bitvis underhållande. Avsnitten om de biodynamiska metoderna och historien om Rudolf Steiner är intressanta och informativa. Mycket uppfriskande och roligt är också kapitlet där de skeptiska och kritiska odlarna kommer till tals. Bland annat sägs där att ”biodynamisk odling är en flykt tillbaka till en tid då vi inte förstod så mycket”. Man får också en god insikt i utvecklingen och läget för vinodlingen i Oregon. Jag var där för tio år sedan och träffade flera av odlarna som nämns i boken och fick en stark lust att återvända. Snart.

Jag har skrivit några fler poster i ämnet. Bland annat om den biodynamiska kalendern,  biokristallisering och ett referat av Rudolf Steiners föreläsningar i ämnet.

En mycket intressant artikel samt en läsvärd blogg i ämnet om du vill läsa mer.

Dags för ytterligare en ny rosé och dessutom en ekologisk liksom den förra. Men om chilenaren var av det moderna snittet så är detta en verklig klassiker; en blekrosa provençalare.

2010 Château Sainte Marguerite är en av 18 egendomar i Provence som benämns cru classé enligt klassificeringen från 1955. Egendomen producerar både röda och vita viner, men framförallt de bleka roséviner som är så typiska för området. Jag verkligen älskar den där kulören som en del benämner ”lökskal”. Själv associerar jag till min mormors rejäla men svagt blankrosa underkäder. Men så’n är jag. Framförallt bevisar dessa viner att smakrikedomen inte sitter i färgen.

Ganska stor, mycket frisk och örtig doft med inslag av blodapelsin och smultron. Torr, mycket frisk smak av citrus, gröna äpplen, persika och hallon och med en nästan lite oljig och fyllig munkänsla. Lång, frisk, och rik eftersmak med liten mineralitet och örighet.

Värmen kom tillbaka idag, så där perfekt tajmat efter midsommarhelgen. Precis som det ska vara alltså. Med solen kommer också rosévinet och jag hittade ett par nya bekantskaper på Systembolaget idag.

Först ut är 2010 ”Las Mulas” Cabernet Sauvginon Rosé från Chile och spanske, legendariske producenten Miguel Torres som i Chile helt satsar på ekologisk odling. Las Mulas är inget undantag och vinet har sitt namn av mulorna som används i arbetet i vingården.

Ganska ljust, hallonröd färg. Stor, intensivt frisk, bärig och örtig doft av mogna jordgubbar och ett drag av svarta vinbär (typiskt för druvan). Smaken upplevs torr, mycket frisk och med bra fruktighet och tydlig karaktär av röda bär som hallon, jordgubb, röda vinbär och en bra fyllighet och struktur. Frisk eftersmak med bra längd och kvardröjande örtighet.

Välgjord och uppfriskande rosé med så mycket smak och struktur att den klarar både grillat och matiga sallader.

Äntligen hemma! Det var intensiva och roliga dagar i Bordeaux, men att få vakna i sin egen säng, dricka gott kaffe och slippa franskt kaos är underbart. Nu är hur som helst Vinexpo över för denna gång och jag funderar redan på planeringen inför nästa gång som infaller 2013.

Jag vågar knappt räkna provningsanteckningarna men har i alla fall bläddrat lite i dem för att friska upp minnet över vad jag smakade där nere. Mycket var fantastiskt bra och väldigt få ointressanta viner. Trots att jag bloggat varje dag noterar jag dock att jag glömt att skriva om ett ett riktig fyndvin för sommaren som dessutom finns tillgängligt (i beställningssortimentet) i Sverige: 2010 Guigal Côtes du Rhône Blanc.

Stor, mycket fruktig och lätt aromatisk doft av aprikos, apelsin och vita blommor. Nästan fyllig, rik och mycket frisk smak som balanserar en nästan fet fruktighet av tropisk frukt, apelsin/pomerans. Lång eftersmak med liten kryddighet, viss komplexitet och avslutande mineralitet.

Riktigt läckert och smakrikt vin som passar till mycket av sommarens grillade, matiga sallader och fullproppade picknickkorgar. Kostar 99 kronor och är i min mening betydligt intressantare och bättre än den klassiska, röda storsäljaren.

Sista dagen på mässan var galet intensiv. Jag provade närmare 100 viner under dagen och det mesta var mycket bra och en del helt fantastiskt.

Fick en grundlig genomgång av toppbourgognerna från Louis Jadot och provade ett antal av Guigals viner bland annat 2007 Côte Rôtie ”La Turque”. De sistnämnda serverade av charmanta Mme Bernadette Guigal. Mer VIP-behandling därefter hos Louis Roederer där vi i solskenet trakterades med en läcker lunch, råa ostron och 2004 Cristal (fast jag föredrog den betydligt billigare 2004 Louis Roederer Blanc de Blanc). Inget skryt. Bara kalla fakta (blinkning till Anders Enquist).

Efter att jag läst Alf Tumbles blogg om turkiska viner var jag helt enkelt tvungen att fördjupa mig i ämnet. Med förväntningar färgade av Beyaz skred jag till verket att prova ottomanska viner av lokala druvsorter hos Wines of Turkey. Inledde med ett vitt vin av den gröna druva narince som liknas vid chardonnay. Vinet var förvånansvärt trevligt, fruktigt och friskt med mycket exotisk frukt. Druvan emir påminner något om sauvignon blanc och vinet jag provade var av sorglöst slag med en druvtypisk, frisk syra. Tydligen är det vanligt att blanda de två druvorna och exemplet jag fick smaka hade en fin balans mellan fet, vaxig frukt, frisk syr, liten pepprighet och tydlig mineralitet. Provade också en hel del röda viner som liksom de vita imponerade. Druvan öküzgözü tyckte jag gav de mest intressanta vinerna med fin rödfruktighet, örtighet och frisk syra. Den blandas ofta med bogazkere som bidrar med strävhet. Turkiets svar på pinot noir går under artistnamnet kalecik karasi och ger mycket ljusa och lite lättare viner. På det hela taget mycket intressant och den höga kvaliteten överraskade, och då ska noteras att jag endast provade lokala druvsorter.

Innan jag lämnade mässan hälsade jag på hos Europvin där en bekant arbetar. Eftersom han hade en ledig stund fullständigt bombarderade han mig smakprover av deras toppviner. Att i slutet på dagen bland annat utsättas för speedtasting av de spanska ikonvinerna Clos Mogador, Pinta och Alion, tre (3) årgångar av Vega Sicilia ”Valbuena” är en utmaning. Och det var bara början. Inget skryt. Bara kalla fakta.

Om dagen varit slut där så hade det väl räckt. Men under kvällen (på hemlig ort och ställe) fick jag i en omfattande provning erfara vad begreppen ”billigt”, ”kvalitet” och ”bordeaux” kan ha gemensamt. Väldigt mycket visade det sig. Mer kan jag faktiskt inte avslöja just nu. Belagd med munkavle.

Idag åker jag hem, trött och nöjd och lämnar ett regnigt Bordeaux. Men jag är nog snart tillbaka.