I helgen hålls det en masterclass om Australien och dess viner med Justin Knock MW på Gustibus Wine & Spirit Academy.

Deltagarna kan förvänta sig en uppställning av viner som kommer att ge en fantastisk insikt i olika stilar. Maken till djupgående provning av viner från Australien har knappast gjorts i Sverige tidigare. I filmsnutten kan du se de flesta vinerna som kommer att korkas upp.

Jag är grymt taggad! Har sett fram emot den fördjupning sedan jag provade chardonnay från Australien med Justin Knock i januari och vi på stående fot spikade denna masterclass. Rapport följer!

Följ vad som händer på Gustibus Wine & Spirit Academy på Facebook.

Det är inte direkt någon statshemlighet att jag är en frankofil med förkärlek för de klassiska områdena. Men jag tvekar ändå inte att utropa en söt sydafrikan till självklar segrare mot en klen trotjänare.

Château Menota måste vara en av de mest långlivade vinerna på Systembolaget. Denna ”fattigmans sauternes” har alltid varit en pålitlig följeslagare till sommarens jordgubbar och ostbrickan. Vissa årgångar har varit nästintill lysande. Årgång 2008 i Sauternes var inget bra år och idet omgivande Graves, där Château Menota ligger, var det av allt att döma riktigt illa. Kvaliteten på detta vin är helt avhängigt på hur stora, generella angrepp av botrytis det blir eftersom man knappast har möjlighet till selektiv skörd. Uppenbarligen har ädelrötan varit minimal då vinet är tunt, trist, nästan orent och med en vass syra som bara knappt kompenseras av sötman på 88 gram per liter. Pinsamt dåligt.

Till nästan exakt samma pris får man 2010 Nederburg Noble Late Harvest som är ett ädelrötat vin från Sydafrika. Här hittar vi koncentration, simmighet, honung, aprikos, saffran, balans och fin friskhet i en lång eftersmak. Inte så komplext kanske, men imponerande och absolut njutbart med sin härliga sötma som väger in på 217 gram per liter, 2,5 gånger mer än i bordeauxen.

En promenadseger för det sydafrikanska vinet som dessutom har den sprillans nya ansvarsmärkningen. Stark köprekommendation!

Idag höll jag en specialprovning för ”Gustibus Alumni”, det vill säga den lösa sammanslutningen av gamla och nya elever vid sommelierutbildningen. Urvalet av viner gjorde efter den ostrukturerade tanken att det skulle vara intressant och kul.

Med de två första vinerna fanns det en viss pedagogisk idé. Både 2009 Bourgogne Blanc från Clotilde Davenne  1996 Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte Claire från Brocard har jag skrivit om tidigare. Nu ställdes det unga strama vinet mot det utvecklade och generösa. Då Clotilde är vinmakaren till bägge vinerna var det intressant att se hur vinerna från området utvecklas med lagring. De flesta upplevde att 96:an var från ett varmare klimat och vissa trodde sig notera en fatkaraktär. Men allt som hänt var flaskmognad.

Sedan ställdes 1987 Clos du Papillon från Domaine des Baumard i Savennières mot rheinhessenvinet 1986 Niersteiner Oelberg Riesling Spätlese från Rheinhold Senfter (cirka 130 kr på SB för några år sedan) och 1971 Coteaux du Layon från Domaine Leduc-Frouin (omkring 300 kr på SB). Vinet från 1987 visade i doften den typiska tonen av gråpäron, blött, ylle, lite rökighet och någon muggig instängdhet men smaken vara bara outsägligt trist, kort och ointressant. Obegripligt att det köpts in överhuvudtaget. Enda anledningen att det fått ligga så länge på flaska är förmodligen att ingen velat dricka det. Den gamla halvtorra rieslingen hade tappat det mesta av sin syra och hade, som någon uttryckte det, en ”typiskt flummig rieslingdoft”. Ett vin som tyvärr sett sina bästa dagar komma och försvinna. Kanske inte så konstigt efter ett kvartssekel. Det sista vita vinet var en Coteaux du Layon med fyra decennier bakom sig. Briljant, bärnstensfärgad och med en stor, ren uttrycksfull doft av torkad frukt, bokna äpplen, honung, mandelmassa och rök. Smaken var halvsöt med en förvånansvärt pigg syra och lång, komplex och balanserad smak. Imponerande loirevin som säkert skulle kunna hålla tio år till.

Provningen avslutades med två spanska ”ikonviner” som jag testade för ungefär ett och ett halvt år sedan. Båda två är viner i prisklassen 700-800 kronor och vad man brukar beskriva som ”parkerviner”, det vill säga koncentrerade, fruktiga, imponerande, alkolstarka viner som skrivits upp av den mäktige vinrecensenten Rober Parker. 2006 El Nido från Jumilla hade vunnit något i balans men 2006 Aquilon från Campo de Borja hade bara tappat i koncentration, frukt och arom. Det var ganska enastående att dessa upphöjda viner på så kort tid tappar så mycket kraft och frukt utan att vinna komplexitet.

Intressant provning där den högst ovetenskapliga slutsaten var att vita viner klarar flasklagring mycket bättre än moderna ”blockbusterviner”.

Följ vad som händer på Gustibus Wine & Spirit Academy på Facebook.

André Clouet Grande Reserve är en riktigt trevlig, smakrik och välgjord champagne. Eftersom det är en blanc de noirs, det vill säga framställd endast av blå druvor, och med alla dess typiska kännetecken så är det en champagne jag nästan alltid har med vid provningar. Att den dessutom är populär, omtyckt och tillgänglig i samtliga butiker är också ett plus.

Nu tycker jag i och för sig att flaskan med sin murriga etikett är ganska trist. Därför blev jag glatt överraskad när jag i veckan drog folien av några flaskor och möttes av dessa färgglada gubbar. Är det bara jag eller är de inte uppenbart inspirerade av Terry Gilliams animationer för Monthy Python (se nedan)?

Visste du förresten av de små metallplattorna som sitter som skydd ovanpå champagnekorkarna heter plaques de muselet och är ett stort samlarområde. Varje champagnehus har sin egen uppsättning med olika utformning för varje champagnetyp. En dyr, men trevlig, hobby om man sätter sig före att själv dricka champagnerna för att få tag på museletterna.

Att musiker, och andra kändisar, ger sig in vinbranschen är knappast något nytt. Bland annat har Cliff Richard en vingård i Portugal och hårdrockaren Maynard James Keenan gör vin i Arizona vilket även resulterat i en dokumentärfilm.

Igår fick jag bekanta mig både ett nytt band och några nya viner i denna subgenre i vinvärlden. Sydafrikanska Parlotones har genom Hands On Wines knåpat ihop tre viner som verkligen gör ett starkt visuellt intryck. Med etiketter i retrostil, flaskor med höga axlar och namn från gruppens låtar lockade de verkligen till att provas. I en artikel på nätet hittade jag en intervju där det framgick ganska tydligt att bandmedlemmarna inte siktade mot prestigeviner och att en favorit var hamburgare och rött vin. Samtliga viner, rött, vitt och rosé, var synnerligen eklektiska druvblandningar.

Hur smakade då dessa viner som förövrigt bara finns tillgängliga i Sydafrika och i Tyskland? Vi kan säga så här; ta och lyssna på låten nedan så förstår ni att killarna har någon form av talang i alla fall.

Vet ni fler kändisar och musiker som gör vin? Berätta i kommentarfältet.

Några av världens främsta söta viner har sitt ursprung i en osnygg röta. Ädelröta, pourriture noble, edelfäule, aszú och noble rot är alla olika namn på fenomenet Botrytis cinerea. Ett annat mindre känt och föga säljande namn är pourriture gris eller gråröta. Detta är namnet på samma angrepp när det är oönskat och/eller går överstyr och druvorna spricker. Men när ideala förhållanden infinner sig blir resultatet fantastiska, söta och komplexa viner.

Botrytis cinerea är en gråsvart, korthårig mögelsvamp som angriper druvan i fuktiga miljöer. För att Botrytis cinerea ska utvecklas till ädelröta krävs omväxlande fuktighet och torka – exempelvis fuktiga nätter eller morgondimma och varma soliga dagar. När detta sker får vi de typiska gråludna, skrumpna druvorna.
Svampen angriper endast fullständigt mogna druvor och då druvorna mognar något olika, till och med inom en klase, kommer angreppet utspritt över tid. Detta innebär att man måste skörda i flera omgångar och ofta endast mindre delar av varje klase åt gången.

Angreppet börjar med att svampen bryter ned druvans skyddande vaxhölje och tar sig med sitt mycel igenom druvans ”andningshål” (stomata) i sitt sökande efter näring och energi i form av druvans syror och socker. Detta medför att vatten avdunstar, druvan skrumpnar och socker, smakämnen samt kvarvarande syror koncentreras. Av druvan sockerarter föredrar botrytissvampen, liksom jästen som svara för alkoholjäsningen, glukos framför fruktos. Det innebär att sockret i det färdiga vinet nästan utslutande kommer att utgöras av fruktos. Det är viktigt därför att fruktos uppfattas som tre gånger sötare. Ädelsöta viner smakar därför intensivt sött utan att känas klistriga och tunga.

Genom de små hålen tränger också minimala mängder druvmust ut och ger näring till ättiksyrebakterier (acetobacter) som bildar ättikssyra och etylacetat. Detta ger en karaktäristisk, lite stickig ton av Salubrin eller ”medicinskåp”.

Det är ofta helt omöjligt att avgöra vilken druva ädelsöta viner är gjorda av. Det beror på att terpenerna under druvans skal, som ger varje druvsort sin speciella karaktär, bryts ned av svampen. Istället bildas ämnet sotolon som bland annat återfinns i lönnsirap, saké och finosherry och som ger en typisk ton av honung och ibland en svag förnimmelse av curry. Mängden sotolon i vanliga viner ligger under vad som kan uppfattas medan botrytiserade viner kan ha nivåer som är 20 gånger högre än dofttröskeln. Om sotolon även ligger bakom den mycket karaktäristiska doften av saffran ska jag låta vara osagt.

Även andra förändringar sker. Enzymet lackas bildas och bryter ned färgämnen i skalet. Därav att vi aldrig ser röda botrytisviner. De få gånger som man stöter på ädelsöta viner av blå druvor så är de gråaktiga i färgen. Nivåerna av glycerol ökar dramatiskt och därmed viskositeten, vinet blir simmigt och nästan oljigt i munnen.

Detta är bara några av de komplexa processer som sker i och på druvan vid botrytisangrepp och som i sin tur ger återverkningar vid vinmakning och lagring. För att få en uppfattning av vad resultatet kan bli rekommenderar jag att prova något av nedanstående viner.

• Château Fontebride från Sauternes
• Lenz Moser Trockenbeerenauslese från Österrike
• Noble One Botrytis Semillon från Australien

Sydafrika är först i världen med en nationell märkning och certifiering av viner som täcker in ursprung, innehåll, arbetsmiljö och miljökrav.

Håller detta vad det lovar så är det verkligen något jag vill se mer av från fler länder.

Här följer ett utdrag ur tesxten från filmen:

So, from the 2010 vintage, we introduced a new seal for South African wines. The seal is a world first, and certifies a wine’s integrity as well as sustainability.

”Integrity” is a guarantee of quality credentials: it says (a hundred percent of) the grapes come from the area shown on the bottle, (at least 85% of the grapes) are of that variety shown and 85% are from the vintage shown, and that the wine is bottled in South Africa.

”Sustainability” guarantees considerate credentials: it says the wine meets specific environmental guidelines, first set up in South Africa in 1998, and continually improved since then.

To qualify for the sustainability seal, wine producers must ensure the health and safety of their workers,. minimise their use of chemicals, and introduce natural predators into their farms.

They must protect the biodiversity of the world’s richest floral kingdom.
They must clean up wastewater.

Farms and cellars are independently audited every three years. If they meet the criteria, they can use the new seal.

In 2010, around 60% of wine brands used it. In 2011, 85% will. After that, we expect to see it on all South African wines.

When you see it, you can use the numbers to trace the grapes from vine to bottle. And you know you’re drinking wine that’s respected the earth.

And while South Africa’s new seal will do its bit for a happier, healthier future, in many ways, we’re simply going back to the way we used to do things. Sustainability is coming full circle.

Har du inte redan gjort det så är det hög tid att inse att Sverige är ett vinland. Framförallt i Skåne planteras nya  vinodlingar och intressanta viner framställs av entusiastiska vinmakare. Engelske vinskribenten Oz Clarke uppmärksammade detta i ett stort uppslaget reportage i Sydsvenskan där han bland annat utnämnde 2009 Interkardinal Solaris till Sveriges bästa vin.

Jag provade vinet för ungefär ett halvår sedan och var inte riktigt övertygad då om dess kvalitet. Igår kväll fick jag testa det igen.

Ganska ljust gul färg. Stor, eldig och aromatiskt, kryddig doft av apelsinblomma, vanilj, vitpeppar och lätt ekig ton. Fyllig, mycket frisk citruslik syra, bra fruktighet och mycket eldig och kryddig med stadig ekstruktur och lång eftersmak med ganska markerad apelsinskalsbeska. Lite obalanserad med dominerande eldighet, men välgjort och mycket imponerande för sitt ursprung.

Det bestående intrycket är att Interkardinal är lite för mycket. Med ambitiös fatbehandling, en naturlig alkoholhalt på 15,8% (!) och inte helt utjäst så påminner det lite om vinerna från Australien och Kalifornien för 15-20 år sedan. Viner som ville mer än de kunde och flexade musklerna för att imponera. Absolut spännande och en fingervisning om Sveriges potential som vinland. Personligen tycker jag att 2009 Sydväst Nordost av samma druvmaterial men utan fat och med en högre restsötma var betydligt mer balanserad och njutbar.

Jag skrev nyligen om Clotilde Davennes udda saint-bris som jag tyckte var riktigt bra och bestämde mig då för att prova hennes ”vanliga” vita bourgogne. Begåvad vinmakare, bourgogne och ett pris precis under hundralappen var för svår att motstå.

När jag först öppnade en butelj häromkvällen så slogs jag av en grön, stjälkig doft som var väldigt knuten. Smaken var också åt det snipiga, omogna och knutna hållet och var på det hela taget ingen njutning. Där fanns dock längd, en polerad struktur och balans som lovade lite mer. Dagen efter provade jag vinet igen och då hade det hänt en hel del. Vinet hade mer fruktighet i doften och mer rondör i smaken. Idag provade jag vinet igen på ett seminarium på temat ”ek” med Lars Torstenson. Denna gång hade vi dekanterat vinet på morgonen och låtit det luftas nästan 10 timmar. Nu var vinet riktigt utvecklat med doft av gula äpplen, smörighet och en tydlig rökighet. Smaken var fruktig, mycket frisk och med en tydlig, stram mineralitet och en avslutande smörighet med inslag av nötter, rök och citrus.

Enligt Lars som känner Clotilde väl är årgång 2009 som nu säljs på Systembolaget alldeles för ung och kräver lång luftning. Druvorna hämtas nästan uteslutande från Chablis vilket avspeglas i den strama karaktären och stilen. Vinet är heller inte, som felaktigt anges i Systembolagets smakbeskrivning, fatlagrat och saknar all antydan till vanilj. Ett vin för den tålmodige. Lagra eller lufta väl.

Lite oväntat är det att jag skrivit så mycket om viner från Australien. Det handlar både om kompensation som att jag hittat några riktiga höjdare. Otippat är detockså att det är bland australiensarna man ska leta om man vill hitta vita viner med lite ålder. Det är exempelvis bara lite drygt en vecka sedan som jag skrev om en tretonårig semillon från down-under. Men hittar man plötsligt en nioårig riesling som  2002 Peter Lehmann Reserve Riesling på hyllan så är det bara att slå till.

Stor, typisk doft av mogen riesling med tydliga petroleumtoner och massor av solmogen citrus och lime och en liten rökig ton. Medefyllig, torr smak med fina, avrundade rieslingsyror med tydlig citruskaraktär, bra fruktighet och gansk lång smak med stram, mineralrikt avslut.