Att musiker, och andra kändisar, ger sig in vinbranschen är knappast något nytt. Bland annat har Cliff Richard en vingård i Portugal och hårdrockaren Maynard James Keenan gör vin i Arizona vilket även resulterat i en dokumentärfilm.

Igår fick jag bekanta mig både ett nytt band och några nya viner i denna subgenre i vinvärlden. Sydafrikanska Parlotones har genom Hands On Wines knåpat ihop tre viner som verkligen gör ett starkt visuellt intryck. Med etiketter i retrostil, flaskor med höga axlar och namn från gruppens låtar lockade de verkligen till att provas. I en artikel på nätet hittade jag en intervju där det framgick ganska tydligt att bandmedlemmarna inte siktade mot prestigeviner och att en favorit var hamburgare och rött vin. Samtliga viner, rött, vitt och rosé, var synnerligen eklektiska druvblandningar.

Hur smakade då dessa viner som förövrigt bara finns tillgängliga i Sydafrika och i Tyskland? Vi kan säga så här; ta och lyssna på låten nedan så förstår ni att killarna har någon form av talang i alla fall.

Vet ni fler kändisar och musiker som gör vin? Berätta i kommentarfältet.

Några av världens främsta söta viner har sitt ursprung i en osnygg röta. Ädelröta, pourriture noble, edelfäule, aszú och noble rot är alla olika namn på fenomenet Botrytis cinerea. Ett annat mindre känt och föga säljande namn är pourriture gris eller gråröta. Detta är namnet på samma angrepp när det är oönskat och/eller går överstyr och druvorna spricker. Men när ideala förhållanden infinner sig blir resultatet fantastiska, söta och komplexa viner.

Botrytis cinerea är en gråsvart, korthårig mögelsvamp som angriper druvan i fuktiga miljöer. För att Botrytis cinerea ska utvecklas till ädelröta krävs omväxlande fuktighet och torka – exempelvis fuktiga nätter eller morgondimma och varma soliga dagar. När detta sker får vi de typiska gråludna, skrumpna druvorna.
Svampen angriper endast fullständigt mogna druvor och då druvorna mognar något olika, till och med inom en klase, kommer angreppet utspritt över tid. Detta innebär att man måste skörda i flera omgångar och ofta endast mindre delar av varje klase åt gången.

Angreppet börjar med att svampen bryter ned druvans skyddande vaxhölje och tar sig med sitt mycel igenom druvans ”andningshål” (stomata) i sitt sökande efter näring och energi i form av druvans syror och socker. Detta medför att vatten avdunstar, druvan skrumpnar och socker, smakämnen samt kvarvarande syror koncentreras. Av druvan sockerarter föredrar botrytissvampen, liksom jästen som svara för alkoholjäsningen, glukos framför fruktos. Det innebär att sockret i det färdiga vinet nästan utslutande kommer att utgöras av fruktos. Det är viktigt därför att fruktos uppfattas som tre gånger sötare. Ädelsöta viner smakar därför intensivt sött utan att känas klistriga och tunga.

Genom de små hålen tränger också minimala mängder druvmust ut och ger näring till ättiksyrebakterier (acetobacter) som bildar ättikssyra och etylacetat. Detta ger en karaktäristisk, lite stickig ton av Salubrin eller ”medicinskåp”.

Det är ofta helt omöjligt att avgöra vilken druva ädelsöta viner är gjorda av. Det beror på att terpenerna under druvans skal, som ger varje druvsort sin speciella karaktär, bryts ned av svampen. Istället bildas ämnet sotolon som bland annat återfinns i lönnsirap, saké och finosherry och som ger en typisk ton av honung och ibland en svag förnimmelse av curry. Mängden sotolon i vanliga viner ligger under vad som kan uppfattas medan botrytiserade viner kan ha nivåer som är 20 gånger högre än dofttröskeln. Om sotolon även ligger bakom den mycket karaktäristiska doften av saffran ska jag låta vara osagt.

Även andra förändringar sker. Enzymet lackas bildas och bryter ned färgämnen i skalet. Därav att vi aldrig ser röda botrytisviner. De få gånger som man stöter på ädelsöta viner av blå druvor så är de gråaktiga i färgen. Nivåerna av glycerol ökar dramatiskt och därmed viskositeten, vinet blir simmigt och nästan oljigt i munnen.

Detta är bara några av de komplexa processer som sker i och på druvan vid botrytisangrepp och som i sin tur ger återverkningar vid vinmakning och lagring. För att få en uppfattning av vad resultatet kan bli rekommenderar jag att prova något av nedanstående viner.

• Château Fontebride från Sauternes
• Lenz Moser Trockenbeerenauslese från Österrike
• Noble One Botrytis Semillon från Australien

Sydafrika är först i världen med en nationell märkning och certifiering av viner som täcker in ursprung, innehåll, arbetsmiljö och miljökrav.

Håller detta vad det lovar så är det verkligen något jag vill se mer av från fler länder.

Här följer ett utdrag ur tesxten från filmen:

So, from the 2010 vintage, we introduced a new seal for South African wines. The seal is a world first, and certifies a wine’s integrity as well as sustainability.

”Integrity” is a guarantee of quality credentials: it says (a hundred percent of) the grapes come from the area shown on the bottle, (at least 85% of the grapes) are of that variety shown and 85% are from the vintage shown, and that the wine is bottled in South Africa.

”Sustainability” guarantees considerate credentials: it says the wine meets specific environmental guidelines, first set up in South Africa in 1998, and continually improved since then.

To qualify for the sustainability seal, wine producers must ensure the health and safety of their workers,. minimise their use of chemicals, and introduce natural predators into their farms.

They must protect the biodiversity of the world’s richest floral kingdom.
They must clean up wastewater.

Farms and cellars are independently audited every three years. If they meet the criteria, they can use the new seal.

In 2010, around 60% of wine brands used it. In 2011, 85% will. After that, we expect to see it on all South African wines.

When you see it, you can use the numbers to trace the grapes from vine to bottle. And you know you’re drinking wine that’s respected the earth.

And while South Africa’s new seal will do its bit for a happier, healthier future, in many ways, we’re simply going back to the way we used to do things. Sustainability is coming full circle.

Har du inte redan gjort det så är det hög tid att inse att Sverige är ett vinland. Framförallt i Skåne planteras nya  vinodlingar och intressanta viner framställs av entusiastiska vinmakare. Engelske vinskribenten Oz Clarke uppmärksammade detta i ett stort uppslaget reportage i Sydsvenskan där han bland annat utnämnde 2009 Interkardinal Solaris till Sveriges bästa vin.

Jag provade vinet för ungefär ett halvår sedan och var inte riktigt övertygad då om dess kvalitet. Igår kväll fick jag testa det igen.

Ganska ljust gul färg. Stor, eldig och aromatiskt, kryddig doft av apelsinblomma, vanilj, vitpeppar och lätt ekig ton. Fyllig, mycket frisk citruslik syra, bra fruktighet och mycket eldig och kryddig med stadig ekstruktur och lång eftersmak med ganska markerad apelsinskalsbeska. Lite obalanserad med dominerande eldighet, men välgjort och mycket imponerande för sitt ursprung.

Det bestående intrycket är att Interkardinal är lite för mycket. Med ambitiös fatbehandling, en naturlig alkoholhalt på 15,8% (!) och inte helt utjäst så påminner det lite om vinerna från Australien och Kalifornien för 15-20 år sedan. Viner som ville mer än de kunde och flexade musklerna för att imponera. Absolut spännande och en fingervisning om Sveriges potential som vinland. Personligen tycker jag att 2009 Sydväst Nordost av samma druvmaterial men utan fat och med en högre restsötma var betydligt mer balanserad och njutbar.

Jag skrev nyligen om Clotilde Davennes udda saint-bris som jag tyckte var riktigt bra och bestämde mig då för att prova hennes ”vanliga” vita bourgogne. Begåvad vinmakare, bourgogne och ett pris precis under hundralappen var för svår att motstå.

När jag först öppnade en butelj häromkvällen så slogs jag av en grön, stjälkig doft som var väldigt knuten. Smaken var också åt det snipiga, omogna och knutna hållet och var på det hela taget ingen njutning. Där fanns dock längd, en polerad struktur och balans som lovade lite mer. Dagen efter provade jag vinet igen och då hade det hänt en hel del. Vinet hade mer fruktighet i doften och mer rondör i smaken. Idag provade jag vinet igen på ett seminarium på temat ”ek” med Lars Torstenson. Denna gång hade vi dekanterat vinet på morgonen och låtit det luftas nästan 10 timmar. Nu var vinet riktigt utvecklat med doft av gula äpplen, smörighet och en tydlig rökighet. Smaken var fruktig, mycket frisk och med en tydlig, stram mineralitet och en avslutande smörighet med inslag av nötter, rök och citrus.

Enligt Lars som känner Clotilde väl är årgång 2009 som nu säljs på Systembolaget alldeles för ung och kräver lång luftning. Druvorna hämtas nästan uteslutande från Chablis vilket avspeglas i den strama karaktären och stilen. Vinet är heller inte, som felaktigt anges i Systembolagets smakbeskrivning, fatlagrat och saknar all antydan till vanilj. Ett vin för den tålmodige. Lagra eller lufta väl.

Lite oväntat är det att jag skrivit så mycket om viner från Australien. Det handlar både om kompensation som att jag hittat några riktiga höjdare. Otippat är detockså att det är bland australiensarna man ska leta om man vill hitta vita viner med lite ålder. Det är exempelvis bara lite drygt en vecka sedan som jag skrev om en tretonårig semillon från down-under. Men hittar man plötsligt en nioårig riesling som  2002 Peter Lehmann Reserve Riesling på hyllan så är det bara att slå till.

Stor, typisk doft av mogen riesling med tydliga petroleumtoner och massor av solmogen citrus och lime och en liten rökig ton. Medefyllig, torr smak med fina, avrundade rieslingsyror med tydlig citruskaraktär, bra fruktighet och gansk lång smak med stram, mineralrikt avslut.

På torsdag nästa vecka håller jag en introduktionsprovning om Bourgogne. Totalt kommer det att provas åtta viner som representerar olika stilar av områdets viner från mousserande vitt upp till en röd grand cru.

Det finns platser kvar för den som är intresserad att lära sig mer om vin i allmänhet och Bourgogne i synnerhet. Men jag har reserverat några fria platser för mat- och vinbloggare. Om du har möjlighet att komma till Malmö för denna provning så anmäler du ditt intresse i kommentarsfältet nedan. Först till kvarn…

Efter gårdagens besvikelse med det korkade vinet fick jag fixa fram något annat ur vinkylen. Det blev en röd bordeaux som jag köpte i en liten vinbutik i staden Bordeaux för snart två år sedan: 2005 Château Planquette.

Den lilla vinbutiken var lite udda med en innehavare med en stark passion för…Rhône. Vissa gör det inte lätt för sig. Hur som helst så bad jag honom rekommendera några mindre kända slott som han gillade. Det blev några totalt främmande viner som samtliga hade det gemensamt att de kostade under 20€ och var ekologiskt odlade.

Château Planquette, som jag öppnade igår, är en liten egendom som drivs av Didier Michaud som tydligen är en del av vin-nature-rörelsen. Vad jag kunnat luska ut  om vinet är att det är ungefär 50/50 merlot och cabernet sauvignon, ingen chaptalisering (tillsatt socker innan jäsning), minimalt med svavel och att det är lagrat mellan 18 till 24 månader på ekfat vara endast en mycket liten del var nya.

Mycket tät, mörk, blåröd färg. Stor, ganska intensivt fruktig doft med tydlig eldighet, animalisk ton och markant örtighet parad med toner av mörka bär, svart vinbär och nypon.. Fyllig, kompakt, mörk fruktighet med distinkt karaktär av svarta vinbär och björnbär. Mycket sträv med ganska grova och ”oborstade” tanniner och en lite jordig, bränd karaktär med mycket örtighet och kryddor. Bra koncentration, tydlig eldighet och längd men ännu outvecklad och något obalanserad.

Mycket karaktärsfullt och intressant vin som dagen efter utvecklat ganska mycket mer animaliska toner och lite skumma, flyktiga dofter av päls och vilda djur, gissningsvis på grund av den låga svavelnivån. Vinet var lite atypiskt och jag kan förstå varför någon med en kärlek till rhôneviner rekommenderar detta vin. .

Jag gillar verkligen vita bordeauxer. Både den friska, fruktiga och aromatiska stilen och den mer komplexa och fylliga med fattoner. Sorgligt underskattade viner. Utbudet i Sverige är minst sagt magert och därför plockade jag glatt med mig ett par buteljer av 2006 Grand Bateau när jag senast var i Köpenhamn. Verkade lovande då det tagits fram i ett samarbete mellan Barrière Freres och Château Beychevelle . Den ena flaska gav jag bort men den andra hade jag kylt och avfotograferat för att provas ikväll.

Korkat! Vinet hade den omisskännliga muggiga tonen av fuktig källare och gympapåse som kommer av ämnet 2-4-6-trikloranisol som kan avsöndras ur korken. Varförvarförvarför envisas vi i vår moderna tid att försluta buteljerna med bark när det finns skruvkork!? Ett av livets stora mysterier. Nu får vinet förpassas till matlagningen och jag får kika in i vinkylen igen.

I brist på tid att skriva något nytt och intressant passar jag på att puffa för några bloggposter om vin som jag är särskilt nöjd med.

Börja med att läsa om förutsättningarna för vinodling och hur vi plågar den stackars vinplantan för att få de ljuva dropparna. Sedan kan du fortsätta med en text om vad vindruvan innehåller.

Något som inte finns i vinet är mineraler som kan smakas eller doftas. Läs mer om det omdiskuterade begreppet mineralitet. En del påstår att vinerna blir bättre och bland annat får mer mineralitet om man tillämpar biodynamik. Jag hävdar att det är vidskepelse.

Något som diskuteras ganska livligt är ”tillsatser” i vin. Jag försöker bringa lite reda bland begreppen och har dessutom lagt ut texten om svavel i vin.

Champagne är livsnödvändigt (typ) och därför kan råd om servering och hantering vara på sin plats. Men glöm det där med teskeden i halsen.

För trogna läsare av bloggen är det ingen hemlighet att jag är en sherrykonnässör. Jag tar också varje tillfälle att sprida kunskap om denna underskattade gudadryck.

Återkommer inom kort med nyskrivna bloggposter.