Priserna och kvaliteten på vår mat har diskuterats ganska intensivt. Senast var det griskrisen där svenska grisfarmare snart hör till historien eftersom de prispressas bortom det rimligas gräns. På något plan förstår de flesta av oss att det inte går att kombinera god kvalitet på råvaror och en anständig djurhållning när priserna ständigt ska pressas i botten.

Detta är en insikt vi bör ta med oss när vi ska köpa vårt vin. Det finns en gräns även för hur billigt vin kan bli. Det går inte att göra ett bra vin på undermåliga (läs ”överproducerande”) druvor. Man kan göra ett drickbart och passabelt vin genom att processa och ”sminka” det ganska hårt, men bra blir det aldrig. Vi bekymrar oss en hel del för vad vinet innehåller och hur det odlas men tänker vi på konsekvenserna av det låga priset på människorna bakom vinet?

När något är billigt är det alltid någon annan som får betala. Det kan vara barnarbetarna i asiatiska sweatshops, utblottade svenska grisfarmare (och grisarna) eller sydafrikanska vingårdsarbetare som lever under statarlika förhållanden. Bara häromdagen hörde jag om en våg av självmord bland vinodlare i Beaujolais. För att överhuvudtaget få sålt sitt vin och druvor tvingas de av stora upphandlare att acceptera priser under produktionskostnaden och ställs därmed inför att i förlängningen förlora sin gård som kanske gått i släkten i generationer. Samma mönster känns igen bland annat från Languedoc-Roussillon.

Som konsumenter har vi ett stort ansvar för utvecklingen mot billiga och massproducerade viner. Men än tyngre vilar det på de stora inköparna som i Sverige är en: Systembolaget. Det har under många år pågått en utveckling där vårt detaljhandelsmonopol till ”konsumenternas fromma” pressat importörerna att hitta billigare och billigare viner utan att tumma på kvaliteten. Redan för många år sedan mötte jag vinodlare som uppgivet skakade på huvudet och undrade om inköparna visste vad viner kostade. Uppenbarligen vet det inte det eller så bryr de sig inte om konsekvenserna av prispressen. Det är en tydlig trend att inköpen styrs mot outsinliga volymer, stora varumärken, breda lanseringar och stora förpackningar (bag-in-box). Allt detta är ett allvarligt hot mot de små producenterna, kvalitet, karaktär, särart och mångfald.

Vad ska jag göra som konsument? Börja så här: Försök att undvika viner som kostar under 75 kr (100 kr/l). Köp inte viner på bag-in-box eller motsvarande. Undvik stora varumärken och leta efter viner från små och oberoende producenter. Förutom att du främjar mångfald kommer du att få många fler intressanta smakupplevelser.

Själv ska jag försöka hålla mig till ovanstående råd när jag väljer vilka viner jag bloggar om.

Kolla in denna fantastiska lilla film från 1960 där man får följa gamla Vin & Spritcentralens båt M/S Vinia när den hämtar vin hem till Sverige från ”exotiska” destinationer. Ett tidsdokument från en helt annan tid när vin var något nytt för svensken, där vingårdsarbetare obekymrat vandrade genom besprutningsångor och Ingvar Kjellson lade speakerröst så det lät som en gammal disneyfilm.

Tack Lars Torstenson för tipset.

I debatten om ekologiskt, biodynamiskt och ”naturligt” vin pratas det ofta om att vingården ska ”finna sin naturliga balans”, att vinet ska vara ”i harmoni” eller att odlingen ska ske på ”naturens villkor” och att vinet ska ge uttryck för ”den naturliga terroirien” och liknande beskrivningar. Det kan vara på sin plats att påpeka att det inte är mycket som är naturligt med vinodling.

Det vin vi odlar är för det första långt ifrån sitt naturliga ursprung. I naturen är vinet tvåkönat men genom domesticering är det nu en självpollinerande hermafrodit. Nästan alla druvsorter är korsningar som uppstått genom årtusenden av intensivt odlande och gröna druvor är dessutom mutationer då vindruvor i det vilda alltid är blå.

Bara genom att röja marken för att anlägga en vingård har vi gjort ett ingrepp i naturen. När vi sedan planterar en vinplanta har den först ympats på en rotstock av amerikanskt ursprung som troligtvis också är en hybrid. När vi sticker ner vinet i jorden inför vi en ny typ av växt i biotopen. Vi har förändrat naturen. Det stannar inte där. Om vi skulle låta vinet växa fritt så skulle det sprida sig som ett ogräs över marken för att leta efter ett träd som det skulle kunna klänga sig fast vid för att sedan sprida sig upp genom lövverket och vidare genom och förbi lövkronan. Men människan beskär, omformar, binder upp och tuktar plantan.

Dessutom planterar vi ofta vinet där det egentligen inte trivs, det vill säga i karg mark med lite vatten och näring. Detta gör vi för att tvinga vinets rötter långt ner genom jordlagren där den hittar ett jämnt tillskott av vatten. Försöker plantan skicka ut rötter vid ytan så plogar ofta  vinbonden av dem. Allt detta gör vi för att stressa plantan och få den ur balans. Vinet vill liksom allt annat levande sprida sina gener genom att föröka sig. Det gör plantan enklast och mest ekonomiskt genom att sprida sina grenar och bladverk och slå rot en bit längre bort. Det är huvudstrategin.

Vi gör alltså tillvaron till ett litet helvete för vinplantan som då tvingas ta till plan B: nu-drar-jag-strategin. Under ideala förhållande lägger vinet det mesta av sin kraft på att producera bladverk, klängen och skott. Men för den händelse att levnadsförhållanden skulle bli svåra finns en reservväg: druvorna. Eftersom plantan är djupt rotad och inte för egen kraft kan flytta till en trevligare omgivning måste den ta hjälp. Energin fokuseras nu på produktion och mognad av frukten. När druvorna ändrar färg och blir söta lockar de till sig fåglar som äter dem och flyger iväg till en annan, och förhoppningsvis bättre, plats där kärnorna (vinets DNA) skits ut – ursäkta uttrycket.

Under ideala, harmoniska och naturliga växtförhållanden blir alltså vinet en stor och frodig växt med små och ganska sura druvor. För att vi ska kunna njuta fruktiga, smakrika viner med en hög alkoholhalt så måste vi tukta, begränsa, betvinga och plåga vinet. Så naturligt var det med det.

Tyckte du detta var intressant? Läs även denna artikel om vad druvan innehåller.

Dagen har helt ägnats åt bourgogne. Den inleddes med att jag skulle hålla ett utbildningsseminarium för BIVB i min egenskap av officiell utbildare. Lätt nervöst (nja snarare väldigt nervöst) var det att stå i den stora salen där det dukats upp för provning av åtta viner på vita dukar för 65 personer. Inga problem i vanliga fall, men denna provning var på bortaplan och hälften av åhörarna utgjordes av Sveriges vinelit. Att provningen dessutom skulle hållas på engelska och att representanter från BIVB satt som ”kontrollanter” gjorde inte saken bättre. Jag överlevde (så även åhörarna) och jag kunde vingla ut med lätt huvudvärk till den stora provningen utanför.

Massor av bra viner av hög kvalitet presenterade av 27 producenter i en välorganiserad stationsprovning. Precis hur mycket viner som helst att prova och ett utmärkt exempel att få prova på den enorma diversiteten och bredden på vinerna från Bourgogne. Mycket svårt att plocka ut några enskilda viner men två stack ut lite extra.

Jean-Marie Chaland på Domaine Sainte Barbe har sina vingårdar i Mâconnais där han odlar ekologiskt och gör viner i små volymer. Hans vita viner från den varma årgåmgen 2009 var lite väl baktunga men hans crémant de bourgogne av årgång 2008 var magiskt bra. Endast 3000 buteljer producerade och vinet har legat över 20 månader på sin jästgällning. Saknar importör i Sverige,

Mycket stor, utrycksfull, frisk och komplex doft av jäst, gula frukter rök och rostat brös. Smaken var torr, fyllig, fruktig och mycket frisk med mycket små, fina täta bubblor och en rik mineralitet, fet fruktighet och en mycket lång eftersmak med en kvardröjande smak av mariekex.

En av de största överraskningarna och roligaste vinerna var 1996 Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte Claire på magnumbutelj från Jean-Marc Brocard. Det är en snart femtonårig ”vanlig” chablis som visar hur väl dessa viner kan åldras och utvecklas om de ges tid. Det är samma vin som årgång 2009 som finns tillgängligt på Systembolaget, men den ska inte sparas då den inte har samma friska, fina syra. Årgång 1996 släpps nästa vecka i ett begränsat parti för 500 spänn. Häng på låset!

Stor, frisk, komplex och utvecklad doft av smör, popcorn, gula, mogna frukter, rostat bröd, rök och mineralitet. Fyllig, fruktig, utveklad rik smak och avrundad, läskande syra, bra fokus och längd och ett knastertorrt, mineralrikt avslut. Otroligt läckert och njutbart!

Efter en dag i dunkel trötthet och svår och bister skånekyla var det riktigt uppiggande och värmande med viner från soliga Rhône! Så glad blev jag att jag vitsade till det i bilden ovan. Nå’n som fattar?

Linda Field från Interhône gjorde en tydlig och övergripande presentation av regionen och presenterade sju olika viner med tydliga karaktärer. Fick en nytändning för Rhône…vilket behövdes. Ska också hålla ögnen på viner från Luberon!

2009 Cairanne Blanc (≈6€) Mycket ljust gul. Medelstor, lätt aromatisk, apelsin, citrus, apelsinblomma, acacia. Torr, medelfyllig, lite fet med ganska låg syra och någon eldighet. Lite obalanserad.

2009 A l’Ombre des Fontaines / Cotes du Rhone AC (50% Grenache/50% syrah) (≈6€) Medium rubinröd. Medelstor, generös, mogen och rödbärig frukt och lite örtig och något bränd ton. Medelfyllig, mjuk, lättsam, obekymrat rödfruktig ganska kort Enkelt men välgjort.

2009 Ortas / Cotes du Rhone Villages-Rasteau AC (≈8€) Medeldjup lätt purpur. Medelstor, mogna jordgubbar, uttrycksfull frukt, lite kryddig aromatisk ton. Medelfyllig, mjuk fruktighet, fin struktur av syra och bra längd med liten kryddighet och någon bitterhet.

2009 La Grangeliere Pierre Amadieu / Vacqueyras AC (≈10€) Medeldjup lätt purpurfärg och helt briljant. Medelstor, mogna, mörka bär, någon kryddig ekton och örtkryddor. Medelfylligt och mycket friskt med bra koncentration av mogna röda bär och en fint balanserande bitterhet och mjuka, fina tanniner. Välgjort men fortfarande ganska okomplicerat.

2008 Domaine Duclaux / Cote Rôtie AC (100% syrah) (≈25€) Ganska djup rubinröd färg. Stor, dov aromatisk ton av lavendel, mörka bär, rök, fina ektoner. Fyllig, mycket friska syror, välstrukturerade, balanserade tanniner. Elegant vin med viss komplexitet.

2006 Cave de Tain / Hermitage AC / 100% syrah (≈40€) Medeldjup granatröd med lite bruna kanter. Stor, utvecklad kryddig och flyktigt aromatisk, med mynta, salmiak. Ganska fyllig, fokuserad mogen frukt och lång smak med bra intensitet. Distinkt, komplex aromatisk ton som stannar kvar länge. Klassisk.

2006 Gouverneur St Auban Domaine de la Citadelle / Luberon AC (50% Grenache/50% syrah) (≈12€) Ganska djup granatröd färg. Medelstor, utvecklad, och komplex med något rökig ton med sandelträ, något animalisk ton och inslag av läder och lavendeltvål. Ganska fyllig, balanserad, utvecklad, fruktig och tydligt aromatisk med tjära, örtighet, eucalyptus och en lång ganska intensiv eftersmak. Fantastiskt bra till priset!

Här ovan är en youtubesnutt med Jasper Morris MW som är inköpsdirektör för anrika Berry Brothers. Han sitter och planerar sin kommande bourgogneresa efter den biodynamiska kalendern.

Det är en kalender som publicerades i början av 1950-talet av en viss Maria Thun. Det påstås att hon forskat fram resultatet av hur månen och planeters konstellationer påverkar odling. Hennes ”forskning” bestod i observationer i den egna trädgården. Vi pratar nämligen om en trädgårdsentusiast med fäbless för astrologi. Och biodynamik.

Det sorgliga är att kalendern fick uppmärksamhet häromåret när den publicerades i en bok som kopplade den till vinprovning och viners smak. ”Fruktdagar” påstås förstärka smaken, ”blomdagar” sägs ta fram det aromatiska i vinet, ”bladdagar” ska man uppleva det gröna och stjälkiga och ”rotdagar” inbillar man sig ger strävare och jordiga viner. Riktigt surr kring det hela blev det när Marks & Spencers och Tesco efter ett par (ovetenskapliga) tester beslöt att hålla alla sina provningar på ”fruktdagar”. Rejäl fart på hysterin blev det när London International Wine Fair förra året annonserade att mässan låg idealiskt över löv-, blom -, och fruktdagar och delade ut små broschyrer så man kunde jämföra sina erfarenheter av vinerna med vad man förväntades uppleva. Ett klassiskt exempel på påverkan av sinnena. Massor med besökare lämnade mässan med uppfattningen att vinerna smakade bättre på tisdagen än på onsdagen (eller om det var tvärtom).

Jasper Morris var säkert en av dem. Stackars man. Snart konsulterar han säkert kvällstidningarnas horoskop också innan han beställer biljetter.

Edit: Glöm förresten inte Jaspers råd att undvika ”månknutar” och att stänga av mobiltelefonen så den ”elektroniska föroreningen” inte stör när du provar vin nästa gång.

Mer om min syn på biodynamisk odling kan du läsa här och här samt om det relaterade stolleprovet biokristalisering.

Det har aldrig funnits så mycket välgjort vin som idag. Det är en välsignelse att vi tack vare forskning och teknisk utveckling i stor utsträckning slipper defekta, obalanserade eller bara rent ut sagt trista viner. Vin är tillståndet mellan druvmust och vinäger och genom att förstå de komplicerade processerna kan vi idag förlänga perioden då vinet är drickbart och dessutom göra det mer njutbart.

Viner från druvor av hög kvalitet och omsorgsfullt framställda under noggrann kontroll av en kunnig vinmakare behöver inte så mycket hjälp och kan bli storartade, långlivade och komplexa med ett minimum av styrning. Men om vi vill kunna dricka chilensk merlot eller australisk chardonnay till ett lågt pris så får man räkna med att naturen behöver hjälp på traven. Stora volymer, vid distribution, jämn kvalitet och ett lågt pris kräver kompromisser.

Ju mer man styr, påverkar och hjälper de naturliga processerna desto mer riskerar man dock att göra vinerna mer likriktade i en fruktig, strömlinjeformad och publik stil. Men det är också den stil av viner som uppskattas och efterfrågas av det stora flertalet konsumenter.

Att de flesta av världens viner idag tillverkas i industriliknande anläggningar och görs i en stil som handlar mer om marknadsundersökningar än terroir sticker i ögonen på dem som tror att det var bättre förr. Tyvärr kan inte ens en armé av kutryggiga vignerons i basker som vårdar sina viner i stearinlljusets sken i fuktiga källare tillfredställa dagens behov av viner.

Det förstår inte Mats-Eric Nillson som nu hittat ett nytt område att ge sig på när e-nummerjakten känns lite 2009. I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet angriper han vinindustrin och kräver innehållsdeklaration för viner och delar ut omotiverade rallarsvingar mot tillsatser. Hans argumentation är klen och illa underbyggd utan några vettiga exempel. För när det kommer till kritan (för övrigt en godkänd ”tillsats”) så vet han att det i viner inte finns mycket som kan kategoriseras som tillsatser. Han svänger sig med begrepp som ”specialdesignad jäst” och avslöjar därmed sin okunskap om denna grundläggande process inom vinmakning.

Han yvs över att naturlig vinsyra kan tillsättas för att göra vinet friskare men glömmer att berätta att vanliga mjölksyrebakterier räknas som en tillsats när syran ska göras mjukare. Detta är en helt naturlig och traditionell process liksom den berikning av vinet som görs genom ”tillsatsen” jästsediment. Andra icke redovisade ”tillsatser” är syre (!) som får vinet att mogna och kväve som är näring för jästen.

Det som Mats-Eric Nilsson kallar tillsatser är i de flesta fall medel för vinmakningsprocessen såsom enzymer (naturligt förekommande och hjälper bland annat till att lösa ut färg och aromer), klarningsmedel (exempelvis proteiner). Dessa ämnen finns inte med i den färdiga produkten. Däremot finns tillsatta tanniner, vinsyra, koncentrerad druvmust kvar men dessa är samtidigt redan naturligt förekommande vinet. Vill Mats-Erik också att man ska deklarera de tanniner som kommer från fatlagringen? Då kanske vi också ska redovisa det väldoftande vanillinet och kanelsyran som löses ut ur ekfatet som en tillsats också? Ska de aromatiska acetaldehyderna som jästlagret flor bidrar med i finosherry betecknas som en tillsats? Färgen och aromerna som naturkorken släpper ifrån sig till vinet? Ska hela processen återges i ett flödesschema på etiketten?

Självklart anser jag att det är bättre ju mindre man behöver justera vinet och musten. Ingen kan heller tvivla på att jag tycker att viner med ursprungskaraktär är roligare än slätstrukna bulkviner. Men jag vänder mig emot att man med felaktiga argument och okunskap skåpar ut den hårt reglerade och kontrollerade vinindustrin och skrämmer upp den vindrickande allmänheten. Syftet är oklart, men det skulle inte förvåna om vi snart ser en bok med titeln ”Äkta Vin” i bokhandeln.

Edit: Jag har nu postat en detaljerad förklaring och lista över tillåtna tillsatser.

Jag vill börja denna bloggpost med en bugning till Vinunic som är en av de få vinimportörer som lägger spännande provningar och event utanför Stockholm. Tack för det!

Igår kväll var jag inbjuden till en middag på Årstiderna med provning av viner från ikonproducenten Gaja. Angelo Gaja är en levande legend vars betydelse för italienska viner allmänhet, och piemontesiska i synnerhet, inte kan underskattas. Nu var det inte Angelo själv som var på plats utan hans dotter Gaia. Absolut inget dåligt substitut då hon var en skarp tjej och trevligt bordssällskap. Hon presenterade vinerna och företaget på ett inspirerande och informativt sätt utan sedvanligt WBS*.

Gemensamt för vinerna var en fin parfymerad ton, perfekt balans, transparens, mycket fint polerade tanniner och slank fin frukt. Utan tvekan otroligt välgjorda viner och man förstår deras stora inverkan på vinerna i Piemonte. Det enda problemet är priset. Vinerna är dyra. Alldeles för dyra i förhållande till priset. Särskilt tydligt blir det mellan Sperrs (som redan den är mycket för dyr) och elvahundra kronor dyrare Sori San Lorenzo. Där finns inga markörer som motiverar prisskillnaden. Gaja är känt för att prisa in sig bland världens stora viner och Alf Tumble har skrivit en fin liten betraktelse på temat.

Om du undrar vad jag menar med ”Ajabaja Gaia Gaja” så kunde jag bara inte låta bli att använda denna självklara kvällspressrubrik. Ingenting hände under kvällen som berättigar denna rubrik, men jag tror nog att Gaia inte alltid är Guds bästa barn.

2009 Rossj-Bass Chardonnay. 439 kr. Djup, gyllengul färg och en stor, komplex och tydligt aromatisk, rik doft som nästan svämmade över av apelsinblommor, vanilj, knäck, stjärnanis, brynt smör, rostade toner och hur mycket gul, mogen tropisk frukt som helst. Smaken var imponerande fyllig, fet och koncentrerad med tydlig eldighet och en hög syra som lyfte upp den överdådiga frukten. Eftersmaken var mycket lång, smörig, rökig och intensiv. Imponerande vin i en överdådig stil som är ganska ovanlig idag. Lite ”over the top” men häftigt.

2008 Promis. 259 kr. Ett vin från Toscana med druvblandningen 55% merlot, 35% syrah och 10% sangiovese. Medeldjup rubinröd färg och en lite parfymerad, eldig, rökig doft med massor av mörka körsbär och fint invävd ek. Medelfyllig och mycket frisk smak med slank rödfruktighet, liten mineralitet och fina tanniner. Lång, balanserad och elegant eftersmak. Snyggt, välgjort och charmerande.

2008 Sito Moresco. 299 kr. En druvblandning av 35% nebbiolo, 35% merlot och 30% cabernet sauvignon. Ett mörkt rubinrött och briljant vin med djup, mörk doft av svarta körsbär, rök och viol. Medelfyllig och stram med mycket fina, runda och täta tanniner och frisk syra som balanserar mogen, mörkröd och rik frukt. Mycket lång, elegant och balanserad eftersmak med fint integrerad ek.

2005 Dagromis Barolo. 459 kr. Medeldjup, briljant granatröd färg och en utvecklad, intensiv, lite flyktig, något eldig och kryddig doft av nytt läder och syltade körsbär. Fyllig, mycket frisk och stram med fint polerade tanniner och fokuserad röd, mogen frukt. Snyggt balanserad fat- och tanninstruktur och saftigt avslut.

2004 Gaja Sperss. 1395 kr. Medeldjup, briljant granatröd färg och en ganska intensiv och eldig doft av körsbärslikör, läder och anis, viss mognad och lite flyktiga syror. Fyllig, ung smak med mogen körsbärsfrukt, frisk syra och strama men fint balanserade tanniner. Lång, elegant, torr och mineralrik eftersmak med mycket snygg men tydlig fatstruktur.

2004 Gaja Sori San Lorenzo. 2495 kr. Djup granatröd färg och en stor, utvecklad, lätt parfymerad och varm doft rökigt och sotigt inslag med mörka körsbär, mint och nytt läder. Fyllig, kompakt och fokuserad frukt och täta, täta fina tanniner. Örtig, stram, elegant och mycket lång eftersmak. Ett vin med riktigt kraftigt tanningrepp.

2000 Gaja Conteisa. 1095 kr. Briljant granatröd färg med lite brun kant. Nyanserad, komplex, kryddig och utvecklad doft av tryffel, läder, svamp, parmesanost och…vax. Medelfyllig, mycket intensiv smak av läder, tydlig ekstruktur, tuffa tanniner, mycket hög och lite ilsken syra. Tydlig beska, något grönt och omoget inslag och grusiga tanniner. Något obalanserad. Inget dåligt vin, men i jämförelse med de andra så lider det illa.

2006 Gaja Barbaresco. 1250 kr. Stor, aromatisk doft med något flyktiga syror, koncentrerad fruktig ton av mörka körsbär och vax (igen!), ännu något knuten. Fyllig, kraftfull och koncentrerad men slank och elegant röd, mogen fruktighet balanserad av stram syra och täta, välstrukturerade tanniner. Lång, komplex och nyanserad eftersmak. Ett nästintill komplett vin som ännu har sina bästa år framför sig.

*Wine Bullshit

Vi är bara i januari men jag tvekar ändå inte att redan nu utropa årets bordeauxfynd. För bara åttionio pengar kan du bära hem en klassiker som verkligen levererar.

Ska garanterat köpa en låda av 2006 Château du Grand Mouëys och försöka spara ett gäng några år, för här finns potential för utveckling. Inte utan att man också blir sugen på att åka ner och bo på slottet en vecka.

Ganska stor, dovt uttrycksfull och bordeauxtypisk doft av svarta vinbär, kaffe, liniment, läder och ceder. Medelfyllig, fruktig och balanserad och fokuserad smak med riktigt fin tannin- och syrastruktur, röda saftiga bär solmogna svarta vinbär, rostade fat, blod och lång mineralrik eftersmak. Välgjord, klassisk bordeaux som levererar för minst två gånger pengarna.

Det händer inte så ofta att jag får varuprover på vin att blogga om. Idag damp det dock ner en nyhet som lanseras förste februari i Systembolagets beställningssortiment.

Med min vanliga tur så var det ett tetravin! En côtes-du-rhône-village från den namngivna byn Cairanne av den klassiska druvblandningen grenache, syrah och mourvèdre. Åkesson som lanserar detta vin hade förra året en châteauneuf-du-pape på tetra som fick en hel del uppmärksamhet, mycket på grund av den vitsiga kopplingen till ”papp”. Denna gång begränsar sig lustigheten till den lilla meningen ”mis en carton par Tetra Pak”. Jaja. Bara att skruva upp den vita plastkorken och prova.

Färgen är medeldjup med en lite blåröd ton och så där lite ”disig” som sydfranska viner ofta är. Doften är medelstor, något eldig och dominerad av röda varma bär och med den där typiska lite örtigt, parfymerade lavendeltonen. Smaken medelfyllig, med måttlig syra och samma soliga, söta bär i smaken som fanns i doften. Tanninerna är måttliga och härligt torra och ger en snygg struktur som kontrast till den saftiga frukten och den aromatiska örttonen i eftersmaken. Rent, snyggt, balanserat och oklanderligt lättdrucket.

Utan någon större karaktär eller uttryck så är det här vinet ändå just så som ett rhônevin ska vara; bussigt, okomplicerat med viss struktur. Ganska överraskande och till ett riktigt bra literpris för ursprunget. Med tanke på stilen och förpackningen så är det svårt att tänka sig ett bättre picknickvin. Nu ska vi bara lägga den här vintern bakom oss.