Så var första dagen i Penedés för cava-studier till ända.

Efter en lång dag med ganska mycket väntan på försenad flyg anlände jag till Villafranca vid 7-tiden. Han springa ut ett varv i den ljumma kvällen och insupa lite atmosfär. Det är mitt i skördetid och genom staden dundrar traktorer med släp fullastade med gröna druvor. Ramlade över en fantastisk butik specialiserad på lufttorkade skinkor. I långa rader på ställningar bakom glas låg de svartfotade skinkorna försedda med skyltar som angav pris, lagringstid, ursprung och uppfödare.  Minst trettio olika sorter kunde jag räkna till och alla kunde fås som pålägg på en macka eller i ett paket med sig hem. Priset låg ungefär som för svensk, färsk fläskfilé. Hittade även en närbutik och provianterade lite inför veckans övningar. Vis av erfarenheten vet jag att det går mycket flaskvatten och lite snacks under sådana här resor.

Redan klockan åtta var det samling på hotellet (den där sortens förfärliga designerhotell med skum belysning, mörka glaspaneler och duschar som kräver ingenjörsexamen) för gemensam middag. Som spansk tradition föreskriver var det uppställning av officiella representanter för industrin, presentation av siffror samt en lätt motvillig vinmakare som skulle presentera sina viner under middagen. Maten var lättglömd sånär som på en ceviche-liknande rätt av bacalao. Helt makalös i konsistensen, slog till och med den nyfångade öresundstorsken. De fyra vinerna från Marques de Monistrol var korrekta men utsökt tråkiga. De representerade den typ som gett cava sitt trista rykte.

Som avslutning fick vi dock smaka någonting nytt; ett fatlagrat destillat från pressresterna av cava-tillverkningen. Helt enkelt en lagrad cava-grappa. Producenten Mascaró hade lyckats få till en riktigt ren, fin, rund och balanserad digestif med toner av choklad och russin. Mycket njutbar.

Ännu bättre blev det när när överlevarna från middagen gled in i den superdesignade men folktomma baren. Där fanns nämligen den nästan mytomspunna Kripta i sin omöjliga amforabutelj från Agustí Torelló. ”It is VERY expensiv” informerade servitrisen oss och pekade på priset 53€. För den som är van vid svenska krogpriser var det ingen tvekan; in med en kruka Kripta! Färgen var nästan vattenklar och doften fint nyanserad av vita aprikoser, apelsinblom, ostronskal och mandel. Efter en stund utvecklades aromen till att bli mycket lik en fin sake med sina milda citrus- och blomtoner och en distinkt karaktär av risvatten. Även i den eleganta och mycket friska smaken kom sakekaraktären tillbaka i en liten fetma och ekon av de vita och ljust gula tropiska frukterna. Mycket läcker tyckte även vår servitris som vi bjöd på ett litet glas; ”It’s my first Kripta. Thank you”.

Tillbaka på rummet där jag nu sitter kom dock kvällen bästa smakupplevelse; spanska friterade fläsksvålar av jambon iberico ur en plasthink inköpt i snabbköpet. Nu vet vi var danskarna fått sin bästa idé ifrån.

Det måste räknas som en stor händelse i vinlandet Sverige är när det lanseras en fino i ”världens bredaste sortiment”. Om man söker efter fino eller manzanilla i de 410 butikernas utbud så hittar man endast fyra artiklar som kan sägas ha någon spridning. Inte en enda finns i grundsortimentet! Att sedan dessa viner med sin begränsade hållbarhet behandlas med den allra största okunnighet av monopolet gör ju inte saken bättre. Man blir inte direkt sugen på att köpa en flaska när man riskerar att få ett oxiderat vin med sig hem.

Bäst att glädjas så länge det går åt den tillfälliga (suck) lanseringen av La Ina Fino som dessutom kommer på halvbutelj, den enda vettiga buteljstorleken i ett finofientligt land. La Ina är ett gammalt pålitligt varumärke från Domecq men som sedan ett par år ägs av Lustau. Detta är en bodega med högt kvalitetsrykte och som dessutom är en av de få sherryproducenter som svenska sommelierer (vanligtvis sherryanalfabeter) vet något om. Lustaus yviga och ibland svårbegripliga sortiment tilltalar tydligen vintomtar.

Vad som bjuds i glaset är ett helt annat vin än ”gamla La Ina”. Doften är stor, uttrycksfull och typisk med jäst, gröna oliver, äpplen samt en intressant aromatisk ton som pendlar mellan syrén och stallbacke. Smaken är som sig bör knastertorr, lätt och mycket ren med en silkig elegant struktur med karaktär av gröna äppelskal, musselskal och en distinkt kritig torrhet i avslutet.

En mycket bra, fokuserad och aptitretande fino. Spring och köp innan den försvinner igen. Det är 55 välinvesterade kronor om du aldrig provat en fino tidigare.

Hur du gör med annat överblivet vin kan du läsa här.

När jag köper kycklingdelar så väljer jag alla gånger lårfiléerna framför bröstet. De är smakrikare, inte så torra och kostar mycket mindre. Dessutom är de som gjorda för att göra en god gryta av. Eftersom jag köpte en storpack färska lårfiléer till extrapris häromdagen fann jag mig plötsligt tvungen att svänga ihop något innan datumet gick ut. Det blev helt improviserat utifrån vad som fanns hemma. Ovanligt lyckat, lättlagat och med en riktigt spansk smak med fin syra, lite hetta, paprikafyllighet och de pikanta oliverna som pricken över i. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; inget skafferi är komplett utan en burk piementooliver.

4-5 personer: Bryn i omgångar 800-1000 g kycklinglårfilé som du delat i lite mindre bitar i en gjutjärnsgryta så de får fin färg. Dra skinnet av cirka 1,5 hg chorizo* dela på längden och skär i skivor. Hacka en stor gul lök och låt den och korven fräsa men kycklingen en stund. Dela avrunna hela konserverade tomater (1 burk) i stora bitar och tillsätt dem samt 3 skivade vitlöksklyftor, 3 dl torrt vitt vin, 1 tsk timjan, 1 tsk paprikapulver (gärna rökt)samt en kycklingbuljongpod (eller motsvarande fond eller tärning). Låt koka upp och sedan sjuda under lock i 30 minuter. Mot slutet tillsätter du 20 piementooliver som du skivat och 3 matskedar av olivspadet. Servera med ris.

*Det ska vara den ”torra” sorten som du hittar bland ölkorvar och andra torra korvar som hänger i rumstemperatur i butiken. Den jag använde var av de vanliga märket ”Casademont” och med beteckningen ”sabor riojanos forte”.

Den senaste tiden har jag skrivit en hel del om vanliga, generiska röda bourgogner. Först rekommenderade jag en som jag tyckte var bra, Arvid kontrade med två alternativ som testades och häromdagen varnade jag för ett riktigt trist exempel. Men hela tiden låg den bästa och kurade i vinskåpet här hemma.

Jag drog fram en butelj 2005 Camille Giroud Bourgogne Rouge som jag köpte för några år sedan direkt hos producenten. Vill minnas att vinet kostade runt 10€ flaskan och jag ångrar att jag inte köpte massor!

Medeldjup och jämnt rubinröd. Stor, varm och generös doft av röda bär som hallon, lingon och nypon och någon kryddighet med  inslag av te och färskt hö. Smaken är medelfyllig, mjuk och med en hög, läskande syra, mjuka tanniner, generös men slank röd frukt och en mycket lätt ekstruktur. Eftersmaken är lång, elegant, balanserad och med en aptitretande liten bitterhet. Ett vin som man bara vill dricka i djupa klunkar men samtidigt sippar försiktigt på för att det inte ska ta slut.

Medan jag läste och drack manzanilla i solen igår så stod en oxsvansgryta i ugnen, gonade sig och spred magsaftsretande dofter i hela grannskapet. Grytan gjorde jag med inspiration från ett enkelt recept som återges i boken under namnet cola de toro al stillo paco el pino. Vad nu det kan betyda. Gott, milt, mört och mustigt spanskt blev det i alla fall.

Att kombinera manzanilla/fino och oxsvans är nog inget jag kommit på själv. Hade nog spontant valt oloroso. Du kan läsa mer om matlagning och sherry i mitt sherrytest.

4 personer: Hacka 2 gula lökar och 2 inlagda paprikor ganska fint. Dela 1 burk hela konserverade tomater (utan spadet) grovt. Skala klyftorna av en hel vitlök (ja alla klyftor ska med). Bryn 1,5 kg oxsvans väl i omgångar i ister, ankfett eller olja i en gjutjärnspanna. Häll över alla grönsaker + 2 tsk salt och 2 lagerblad och tillsätt en halvbutelj manzanilla (eller fino). Låt få ett uppkok, lägg på locket och låt gå färdigt i ugn på 125° i minst 4 timmar. Köttet ska ramla av benen. Servera med sallad, bröd med god uppsugningsförmåga, mjölig potatis och stora gröna oliver.

Har spenderat delar av den soliga söndagen åt att sitta på altanen och läsa den nyutkomna boken ”Manzanilla” som är helt ägnad åt den lätta, krispiga sherrystilen*. Att man ägnar en hel bok (om än tunn) åt manzanilla beror på att vinet de senaste åren blivit mer inne att dricka bland unga och medvetna konsumenter. I Spanien står manzanilla för hela 70% av sherryförsäljningen. Tyvärr är boken inget att rekommendera (jag slumrade till några gånger) men läsandet underlättades av att jag samtidigt läppjade på en sval La Guita från bodegan Rainera Pérez Marín.

La Guita är lite speciell eftersom det är den enda typ sherry som nämnda bodega producerar. Genom att ha satsat på denna enda etikett har vinet också blivit ett av de största på marknaden. Namnet betyder på andalusiskt slang ”kontanter” men är också genom betydelsen ”sträng/snöre” besläktat med ”gitarr”. Det sistnämnda är anledningen till att varje flaska är försedd med ett snöre mellan kork och etikett.

Mycket ljus, gul färg. Stor, uttrycksfull doft av jäst, färska skaldjur, grönt äpple, metall/järnspik och en lätt förnimmelse av hav. Lätt, torr och nästan kritig, smakrik med bra kropp, bra längd och balans. Trevligt metalliskt avslut i eftersmaken som minner om den sälta som ska vara typisk för manzanilla. Klassiker!

*Här kan du läsa mer om sherry och manzanilla.

Vårt företag har fått det hedersamma uppdraget av föreningen Svenska Vinodlare att arrangera jurybedömning av svenska viner. Uppdraget är utfört och igår presenterade jag resultatet för medlemmarna vid deras årliga träff.

Finns det svenska vinodlare? Är det inte bara galenpannor som sysslar med vinodling i Sverige? Går vinerna att dricka? Frågorna är många när man nämner svenskt vin. Jag ska försöka bena ut hur det ligger till i dagsläget.

Det som förvånar många är att det överhuvudtaget går att odla vindruvor på friland i vårt klimat. Faktiskt har det under 1600- och 1700-talet funnits ganska omfattande odlingar i Sverige. Det som odlas idag är oftast hybrider eller korsningar som klarar kyla och mognar tidigt. De vanligaste sorterna är den gröna solaris och den blå rondo varav den första är den som, enligt mig, har de bästa förutsättningarna att ge viner av internationell kvalitet. Solaris är ganska neutral i stilen, gifter sig väl med ek och har visat sig kunna ge viner med naturlig alkoholhalt på 15% i vårt klimat! Även om här är svalare än i de vinodlande länderna på kontinenten så kan vi här dra nytta av våra långa ljusa dagar.

Sverige är idag erkänt av EU som ett vinproducerande land och vingårdar planteras i rasande tempo runt om i landet. Många drivs på hobbynivå men ganska många siktar på kommersiell verksamhet. I Skåne, där de flesta vingårdarna ligger, finns idag till och med en route du vin enligt förebild från de klassiska vinländerna. Det produceras också viner i alla stilar från lätta, torra vita viner över de kraftiga röda och fatlagrade till söta viner och bubblande viner à la champenoise. Det produceras också icewine som vinner priser internationellt.

Men hur är kvalitetsnivån på vinerna? Av de 40 viner som bedömdes blev 18 stycken godkända. Detta innebär att vinerna är felfria och har en kvalitet som också skulle kunna passera som godkända även internationellt. Även många av de viner som inte passerade nålsögat hade en grundläggande bra fruktkvalitet och potential. Tyvärr är många av odlarna just odlare och inte vinmakare. Många av vinerna var fördärvade av dålig hantering och/eller överdriven behandling med ek.

Det råder inga tvivel om att det odlas druvor av hög kvalitet i Sverige och att det framställs många bra och njutningsbara viner. Men för att Sverige på allvar ska kunna betraktas som ett vinland och konsumenterna ska acceptera vinerna så krävs mer kunskap hos vinodlarna. De behöver hjälp med tekniken och vinkemin. Men kanske behöver de framförallt lära sig om vin och att förstå vad ett bra vin är.

Svenska viner kommer inte inom överskådlig framtid produceras i stora volymer eller kunna säljas till lägre priser. Det handlar om unika, personliga, hantverksmässigt framställda produkter i små volymer och priser därefter. Därför kämpar vinodlarna med politiker och byråkrati för att få tillstånd gårdsförsäljning av sina viner och inte bara vara hänvisade till närmaste Systembolag. Detta skulle gynna framväxten och förutsättningarna för fler och intressanta svenska viner och också främja en levande landsbygd. Nu kommer nog ett sådant beslut att dröja. Men frågan är om inte det är en bra sak. Den svenska vinnäringen behöver kanske mogna och bli av med de värsta barnsjukdomarna innan vinerna klarar att möta en bredare kundkrets. Annars är risken att den slår krokben för sig själv.

Mer om svensk viner…

• Aktuella nyheter kring årets skörd
• Omdöme om ett solarisvin
• Dålig start för årets skörd
• Test av ett rosé

Vissa viner förvånar. Särskilt gäller det många viner från erkänt pålitliga producenter som skrivs upp av en nästan enig vinskribentkår.

2007 Couvent de Jacobins Bourgogne Rouge kommer från den stora kvalitetsproducenten Louis Jadot som är väl representerad på både Systembolaget och vinlistor. Brukar prestera en jämn kvalitet på bra nivå men utan större uttryck trots att många av deras vingårdar drivs enligt biodynamisk mysticism.

Doften domineras av en stjälkighet, toner av omogna röda bär, kanelton och en oförklarlig nästan artificiell saftkaraktär. Smaken är tunn, snipig, snudd på renons på frukt sånär som på kärva lingon och röda vinbär och med en obalanserad och nästa gisten karaktär. Bitter och befriande kort eftersmak. Ett bedövande trist exempel på röd generisk bourgogne. 100% pinot noir anges som sig bör, men det smakar som 70% druvor och resten stjälkar.

2009 Georg Breuer Riseling Sauvage säljer bra på Systembolaget och är nog den tyska riesling som hittas på flest krogar i landet. Producenten är högt respekterad i sommelierkretsar (åtminstone i Sverige) och rutinmässigt uppskriven i pressen.

Liten, knuten doft av citrus, omogen banan och något som med lite välvilja kan tolkas som mineralitet. Smaken är lätt, bentorr med en hög obalanserad syra, mager fruktighet som minner om sura, gröna äpplen och citrus. Eftersmaken domineras av en påträngande beska och en liten orenhet som kanske av mindre vetande översätts till ”mineralkaraktär”.

Båda vinerna kommer från importören Vinunic som är en omtalat duktig leverantör och representerar många av de absolut främsta vinproducenterna. De är också mycket skickliga och aktiva med marknadsföringen av sina viner och provningar med producenter. De bekväma skribenterna med sitt flockbeteende tar tacksamt emot.

Edit: Har justerat sista stycket något då jag inte har någon anledning att låta någon skugga falla över Vinunic. Antydningar hänger dock fortfarande tunga över okritiska vinskribenter.

Idag fick jag tillfälle att prova ett vin som var okänt för mig (Tack Kristoffer!); 1999 Yalumba The Octavius.

Vinet räknas tydligen till en av Australiens ”ikonviner” och har tillverkats sedan 1990 av shiraz från mycket gamla vinstockar i Barossa Valley. Vinet lagras på 90-litersfat (vanligtvis 225 liter) tillverkade i Yalumbas eget tunnbinderi av amerikansk ek.

Eftersom Australien är ett av mina svagare områden och man sällan provar mogna viner därifrån skulle det här bli spännande. Det blev det inte.

Vinet hade en påtagligt flyktig ton av aceton och osade av hyvelspån, torkad mynta och drottningssylt som stått och blivit gammal. Smaken var tunn med gisten frukt och en totalt dominerande fatkaraktär, strävhet och bitterhet. Platt, trist, uttorkat och åldrat i förtid. Inget som ens kunde charma en vingerontofil som jag. Har svårt att tänka mig att detta vin någonsin varit drickbart med den kompakta ekboaseringen. Vasken nästa.