När man, som jag, provar massor med nya viner hela tiden är det lätt att glömma bort gamla trotjänare. Igår började höstterminen för våra dryckesutbildningar och gamla vinbekanta prövades igen. Nya årgångar och riktigt trevliga återseenden.

De viner jag valt ut att lyfta fram representerar tre olika smaktyper, kostar under hundralappen och håller en bra kvalitet över årgångarna. De kanske inte är de ”sexigaste” vinerna men pålitliga, välgjorda, användbara och bra att ha på lut där hemma. Med spannet i smaktyper har man med dessa tre i princip vad man kan behöva. Med undantag för det halvtorra vinet så finns de också på nästan alla butiker.

2008 Château Bonnet från Entre-Deux-Mers i Bordeaux.
Torrt, ganska lätt, mycket friskt vin med bra fruktighet och toner av gröna äpplen, lime, krusbär och en botten av lite tropisk frukt. Vinet är dominerat av druvan sauvignon blanc men har inte den lilla bitterhet och överdrivna gröna, aromatiska ton som billigare viner av druvan kan ha. Mycket trevlig som aperitif och till lättare fiskrätter bland annat.

2008 Laroche Chardonnay Barrique Réserve från Bourgogne.
Torrt, medelfylligt, mycket fruktigt vin med bra syra och en tydlig fatkaraktär. Toner av gult äpple, mogna gula frukter och rostade inslag. Välbalanserat och smakrikt vin som fungerar till exempel med kyckling och pasta med smakrika och gärna krämiga såser.

2008 Wwe Dr H Thanisch Riesling Kabinett från Mosel.
Halvtorrt vin med frisk syra, toner av honung och exotisk frukt. Fantastiskt bra balans mellan sötman och syran. Ett vin som är mycket bra nu men som kan utvecklas under många år. Perfekt till färska skaldjur, de flesta fiskrätter, het mat och ostar.

Kolla här för att få tips om tre bra röda viner.

Pusha gärna detta inlägg.

http://intressant.se/intressant

Idag är det lite segt. Vinprovning med kompisar igår och 14 buteljer (varav en magnum) tömdes av sex personer. Denna bloggpost tog därför låååååång tid att skriva.

Provningen avklarades under lättsamma former till en trevlig middag. Mer vin än mat blev det. Alla hade med sig hemliga viner efter eget val och blindprovningen skedde under diskussion där ursprung och druva försökte identifieras. En fantastiskt trevlig provningsform. Man lär sig så mycket av att stöta och blöta teorier och lyssna till hur andra resonerar. Det blev också riktigt bra viner.

Bründlmayer Rosé Brut / Österrike.
Blekt rosa färg. Liten doft med toner av jordgubbe och svamp. Torr, frisk, ganska neutral smak med liten bärighet och avslut med markerad bitterhet.
Tråkigt och alldeles för dyrt vin. Ett rimligt pris hade varit runt 90 kronor istället för de 209 det kostar. Bründlmayer skulle kanske hålla sig till att göra vita, stilla viner som de är duktiga på. Skomakare bliv vid din läst.

Aperitif de Truffé / Frankrike.
Blekt gul färg. Stor, eldig dogt av svamp, tryffel och citron- och grapefruktskal. Smaken var söt, lite oljig med en liten frisk syra, aromatisk och svampig med eldig eftersmak med toner av citrus.
Ett märkligt aromatiserat vin som jag köpte i Bergerac på en marknad av en liten producent. Smaksatt med ”jus de truffé” som översatt blir tryffelsaft. Förbryllade provarna.

1996 Perrier Jouët Belle Epoque MAGNUM / Champagne.
Mycket blekt gul färg och mycket små fina bubblor. Stor doft av vanilj, grädde, gula mogna frukter, citrus och en liten brödighet samt toner av mandel. Mycket torr, ganska lätt, mycket hög, fin syra med stramhet och elegans. Mycket fina bubblor. Tydliga inslag av lime och solmogen citron, liten brödighet, nötter och mandel, lång mycket elegant eftersmak.
En fantastiskt fin champagne som framstod som betydligt yngre än sina snart tretton år. Mycket njutbar men hade kunnat ligga lika länge till och utvecklat än en större smakrikedom. EN pärla till vin som vi återkom till under hela kvällen.

2000 Château Simone Blanc / Frankrike, Palette.
Mycket djupt guldgul (urinprov var den gemensamma åsikten). Stor, utvecklad doft med tydlig oxidation. Rostade hasselnötter, apelsin, mocka/läder, gamla äpplen. Smaken var fyllig, oljig och med en mycket låg och avrundad syra, torkad frukt, lite träig, uttorkad och eldig med en viss bitterhet i slutet.
Obalanserat och för gammalt. Intressant dock.  Om detta speciella vin från Provence gick åsikterna isär, särskilt min. De övriga hittade syra och balans medan jag satt som ett frågetecken. Det enda som höll vinet från att totalt falla ihop var den lilla bitterheten och alkoholen som stödde upp den försvinnande syran. Årgång 2005 av detta vin kostar 500 kr!

2006 Château Damase Carmenére / Frankrike, Bordeaux Supérieur.
Medeldjup blåröd färg. Medelstor, bärig doft med tydligt grönt inslag av paprika, mörka bär, lakrits och en liten fatton. Medelfyllig, lite kärv smak, tydlig ton av blå bär, lakrits och grön paprika, viss längd. Mycket ung.
Detta vin som jag hittade på en obskyr vinbar i Bordeaux är något så unikt som en ren carmenére. Druvan carmenére är i princip försvunnen från området och har aldrig använts uteslutande för något vin. Ett vin som verkligen satte griller i huvudena. Kvällens billigaste vin (8 €) men mycket uppskattat.

1998 St Francis Old Vines Zinfandel / USA, Sonoma.
Djupt rubinröd färg med markant brun kant. Stor, utvecklad, nyanserad doft av rotsaker, kakao, nyrostat kaffe, plommonmarmelad och syltade jordgubbar. Medelfyllig till fyllig, utvecklad smak med massor av mjuka ”polerade” tanniner, kryddig och med tydlig karaktär av jordgubbsmarmelad och tomat(!). Mycket lång, elegant eftersmak. Senare under kvällen framträdde en stor doft av eucalyptus.
Ett fantastiskt bra vin som var kvällens absolut största överraskning. I gissningarna var vi i Bordeaux och rörde oss bland de bättre slotten. Att en zinfandel kunde bli så här elegant och välstrukturerad med tiden knäckte oss nästan.

2004 Arnaldo Caprai ”Venticinque Anni” / Italien, Sagrantino di Montefalco.
Hög intensitet, blåröd. Något sluten doft, dammig, litet rostat inslag, tydlig mineralton örtig och med karaktär av solvarma björnbär. Medelfyllig, bra koncentration i frukten, stram och fin struktur som byggdes upp av en frisk syra och mycket fina tanniner som satte sig i hela munhålan. Silkig frukt, balanserad fatton, mycket mineralitet. Elegant vin med lång eftersmak.
Ett mycket tilltalande och ”snyggt” vin. Otroligt välbalanserat. Några hundralappar för dyrt kanske.

2005 Von Siebenthal ”Toknar” Petit Verdot / Chile, Aconcagua.
Djup, nästan opak blåröd färg. Medelstor utvecklad doft, mycket fruktig, syltig med ton av hallon. Fyllig, mycket fruktig smak med en frisk syra och mycket fina tanniner. Silkig frukt, och lång, elegant syradominerad eftersmak med en liten bitterhet.
Ännu ett vin som överraskade. Helt klart det absolut bästa chilenska vinet jag provat. Men så har det en prislapp på runt 400 kronor. Ingen Casillero del Diablo precis.

1976 Beaune Clos des Mouches, Joseph Drouhin / Bourgogne.
Ljust tegelfärgad med fin fällning. Stor, utvecklad och mogen doft av torkad frukt, russin, kanel, jorgubbsmarmelad och ”kinaaffär”. Medelfyllig, utvecklad, frisk syra och mycket fruktig. Tydlig ton av torkad frukt, eldig och lång nyanserad eftersmak.
Ett vin som diskuterades länge. Vi var rörande överrens om att det var en mogen pinot noir. Frågan var hur gammalt vinet var och var det kom ifrån. Var det ett brådmoget vin från Nya Zeeland? Kunde det vara en Bourgogne med sådan fruktkoncentration och mognad. Det lutade åt en bra pinot från nya världen med max tio års lagring. Där satt vi sedan långa i ansiktet. En mycket bra bourgogne på tre decennier som faktiskt finns att beställa på Systembolaget.

1998 Château Laroche Vieilla / Frankrike, Madiran.
Djupt blåröd färg. Medelstor, djup doft av mörk frukt, julkryddor, aromatisk, viol. Fyllig, stram, ung, mycket fruktig, kryddig, lakrits. Tydlig fatkaraktär, många men fina tanniner, lång och elegant eftersmak.
Ännu ett av mina viner. Vår värd spikade vinet som en Madiran. Alla runt bordet enades om att detta måste vara ett ungt vin, inte äldre än 2003. Åldern avslöjades och att detta är den senaste släppta årgången från egendomen samt att priset låg runt 19 €. Juryn enades om att monsieur Brumont får se upp.

1983 Erdener Prälat Riesling Auslese, Weingut Moselschild / Tyskland, Mosel.
Medelhög intensitet, guldgul. Stor, mogen rieslington, antydan till gummi, fruktig, aprikos, marsipan, mandel. Halvsöt, mycket frisk, fyllig nästan fet, torkad exotisk frukt, mandel/nötig. Lång och elegant eftersmak.
Här började diskussionerna röra annat än vin. Vill jag minnas.

2006 Rabl Grüner Veltliner Eiswein / Österrike, Kamptal.
Mycket ljust gul. Medelstor doft av honung och aprikos. Intensivt sött, simmigt och mycket koncentrerat. Honungstoner, rik frukt och lång eftersmak.
Detta vin spikades direkt som en österrikare.

1995 Quintarelli Recioto della Valpolicella / Italien, Veneto.
Klarröd med en brun kant. Medelstor fruktig doft av bittermandel och banan. Oxiderad ton och ett litet ättiksstick. Fyllig, söt och mycket frisk med fatton och inslag av läder. Viss längd med eldighet och liten bitterhet. Ett obalanserat och klumpigt vin utan finess var vi ganska eniga om. En recioto ska enligt min mening drickas förhållandevis ung. Insåg först nu att vinet kostar 1114 kronor för en halvbutelj!!! Fullständigt obegripligt!

2004 Benegas-Lynch Cabernet Franc / Argentina, Mendoza.
Mörk, djup blåröd. Stor, pepprig och mycket aromatisk doft. Toner av nytt läder, mynta och grön paprika och eldighet. Fyllig, koncentrerad fruktighet, mycket frisk och stram med mogna tanniner. Mycket örtighet och mynta i den långa eleganta eftersmaken. Även här visade vår värd framfötterna och drämde till med druvan direkt. Mycket välgjort vin i modern stil men med klassisk struktur. 100 % cabernet franc från 80-åriga oympade stockar. Konsulterande vinmakare är Michel Rolland, fast bara på pappret då producenten vill ha sin egen stil på vinet men med ett säljande namn. Kostade runt 250 kronor.

Detta är en text jag publicerat på olika sätt flera gånger tidigare (bland annat som en facebookgrupp). Jag återger den en än gång i något uppdaterat skick här på bloggen då jag vill den ska följa mig. Håll tillgodo:

Jag ska börja med en bekännelse: Ja. Jag har också deltagit i den allmänna hysterin och bedyrat att jag minsann tycker att bag-in-box är en utmärkt och praktisk förpackning för vardagsvin. Det har till och med undsluppit mig att plastpåseviner gagnar vinintresset. Herregud! Man vill ju inte bli stämplad som en vinsnobb. Men bara för att man som jag gärna dricker enkla, billiga och ärliga viner* behöver man inte bejaka förfulning, förflackning och förenkling.

Men nu är det slut! Det är dags att sätta ner foten och säga sanningen:
Vin i plastpåse med tappkran är en styggelse och saknar existensberättigande. Jag ska berätta varför.

”Det är en så praktisk förpackning och bra att ha i båten” Detta argument har jag hört till och med av folk vars senaste marina upplevelse är Ålandsbåten eller sundsbussen mellan Helsingborg-Helsingör. Du kan inte ha den på bordet utan en speciell ställning. Kranen droppar undantagslöst. Att bjuda runt en papplåda på grillfesten kanske höjer stämningen runt bordet, vad vet jag. Personligen tycker jag det är lättare och trevligare att servera ur en flaska. Har ni någon gång sett de patetiska övningar som folk tvingas till för att få ut de sista tre decilitrarna ur lådan. Vicka och jucka på lådan. Trassla ur den tarmiga påsen ur hålet. Krama och pressa. Förnedring är bara förnamnet.

”Det är så bra att ha hemma, lätt att ta ett glas utan att behöva öppna en hel flaska”. Hallåååååå! Ta ett glas?! Problemet med boxvinerna är att du tappar all kontroll över hur mycket vin du har druckit ur förpackningen. Det blir ett evigt sörplande helt enkelt. Och varför i herrans namn är det bättre att öppna 300cl än 75cl om man vill ta sig ett glas? Dricker du ett glas om dagen så är en flaska urdrucken på 5 dagar. Förvara flaskan i kylen(där den tar mycket mindre plats än en box!) så håller den sig. Kartongeländet barrikaderar sig i kylen i över tre veckor med samma konsumtionstakt. Personligen hade jag tröttnat på att behöva dricka samma vin i tjugo dagar. Men jag kanske är konstig. Samma människor som dricker lådviner kanske har en femkilosförpackning av Mamma Scans köttbullar för alla veckans måltider?

”Kvaliteten på lådvinerna har ju blivit så bra”. Jo hej du. Det kanske stämmer om man gillar viner som är översvavlade, ligger på en förpackning som med automatik gör att vinet tappar fruktigheten och är odrickbart efter 12 månader. Ofelbart är samma vin på flaska bättre än om det kommer ur en plastpåse. Men sant är att kvaliteten är generellt bättre än på tetra-briken. Nu tycker jag personligen att man ska ha andra kvalitetsreferenser på det man äter och dricker. Men som sagt – jag är väl konstig.

”Det finns så många olika viner på box att välja på” Bland de hundratalet påsviner som finns i Systembolagets sortiment är merparten viner med tydlig frukt, en slatt ek, mjuka syror och en liten påklistrad druvsötma. Vita viner med ”lagom” frisk syra, tydlig frukt, antingen lite blommig eller ”smörigt ekig” och på slutet återigen en liten påklistrad druvsötma. Jippi! Jag hjular runt av entusiasm. Det stora problemet är dock inte det magra urvalet på plastpåse. Boxarnas totala dominans av volymen utarmar sortimentet på flaska. Förutsättningarna för ett varierat intressant utbud av flaskviner minskar.

”Det är mycket billigare att köpa vin på box än på flaska” Obestridligen så. Men du får vad du betalar för. Ett vin som Umbala från Syadfrika för 128 kr kan aldrig vara bra, jag är ledsen. Ett tips är att kolla Systembolagets beskrivning; ju ordfattiggare beskrivning desto sämre vin, jämför med skräckvinet Diamant.  För att citera en känd svensk vinmakare; ”Betalar man för skit så får man skit”. Oavsett om det är vin, fläskkött eller grönsaker det handlar om så får man försöka se till kvaliteten. Liksom med den billiga skinkan får du mer vatten med dig hem när du försöker spara någon tia. Hellre då ”lite mindre, mycket bättre”. Jag tycker som sagt att man ska vara noga med vad man äter och dricker. Se även punkt 3.

”Till och med kvalitetsproducenterna tappar på plastpåse numera” Det stämmer. Men samma kvalitetsproducenter vägrade att tappa på påse från början. De ville inte fördärva sina viner och sänka sitt anseende. När de förlorade nästan all sin försäljning på butelj ändrade de sig. ”Omvändelse under galgen” kallas det. En personlig hjälte är Miguel Torres som hårdnackat vägrar påsa sina viner. Heja Miguel!

”Man slipper korkskruv och korkdefekta viner” Någon som hört talas om skruvkork? Inte det? Tar hand om bägge problemen och är ljuvligt återförslutningsbar.

”Boxvinerna har avdramatiserat vindrickandet” Avdramatiserat? Snarare gjort vindrickandet tristare. Varför bära hem en familjepack vin med tre liter av en och samma smak när du istället kan prova fyra olika smaker. Tänk om du hittar ett nytt vin du gillar.

”Boxvinerna sprider vinintresset genom att göra prisvärd kvalitet lättilgänglig” McDonalds har också bedrivit kampanjer där de hävdar att de står för kvalitet och matkultur. Det enda som hände var väl att Erik Lallerstedts anseende fick sig en knäck.

”Vinjournalisterna skriver ju upp boxvinerna. Då måste de ju vara bra” Snälla. Lova att höra av er till mig när ni ser någon av Sveriges vinjournalister köa för en bag-in-box på Systembolaget. Jag lovar er att vinskribenterna inte själva dricker det de vill pracka på läsarna. Det finns ett ord för sådant agerande. Hmmm…jag har det på tungan.

Nästa gång någon säger till dig ”Bag-in-box är ju så praktiskt och vinerna är riktigt bra, eller hur?”, ta ditt ansvar och svara ”Nej!”

Våga vägra plastpåse! Gör det idag!

Edit 2: En intressant följd av denna bloggpost är att Magdalena Ribbing fått ta ställning till ”påsvinsvägran” på grund av en av kommentarerna nedan. Håller helt med etikettsexperten. Antingen dricker man vinet eller håller käft och nöjer sig med vatten med någon medicinsk ursäkt. Själv dricker jag alltid om jag blir bjuden. 😉

Edit 1: Den rackarns Miguel Torres har gjort den mest skamlösa helomvändning jag upplevt. För lite drygt ett år sedan svor han i medierna att aldrig någonsin tappa sina viner på box. Nu finns hans storsäljande viner i 3-literspåsar. Svagt och ynkligt.

*Gudarna ska veta att jag dricker snordyra och exklusiva viner också. Men inte varje gång jag vill dricka vin. Det har jag verkligen inte råd med. Vin ska kunna drickas i djupa klunkar också.

Pusha gärna denna bloggpost så fler läser den.

Om du gillade denna post om påsviner så kommer du nog att uppskatta denna.

http://intressant.se/intressant

Det kan tyckas märkligt att en uttalad frankofil som jag aldrig ätit grodlår. Jag vet inte hur det har gått till. Men idag har denna allvarliga brist i min bildning åtgärdats.

Ska man äta franskt i Malmö så finns bara en plats; La Couronne. Denna institution i stadens krogliv är ett litet franskt reservat i form av en bistro. En liten ö av baguetter, baskrar och oförskämdheter i ett hav av svensk normalitet. En enklav av pastisångor, rödrutiga dukar och axelryckningar i landet Lagom. Här finns självklart grodlår som ett stående inslag på menyn.

Ett halvt glas av husets vita (bara att kunna beställa ett halvt glas vin! Heja!) och en portion grodlår beställdes in. Raskt serverades vinet som visade sig vara den vita varianten av Claude Val som jag tidigare rackat ner på. Obefintlig doft, torrt och med en lätt kropp med spretig syra, obefintlig frukt och en fadd, kvardröjande smak. Inte kul. Så går det när man för ovanlighetens skull beställer in husets vin. Nåja. Jag skulle bara smutta (skulle köra sen) och syftet med besöket var ju de små amfibielemmarna.

Sedan kom godsakerna. Fem par grodlår presenterades på en stor tallrik där de simmade i vitlökssmör med persilja och en gnutta citron. Ovanpå allt en driva tomatconcassé. Det ska villigt erkännas att det såg lite smått oaptitligt ut med de små benparen kapade vid midjan, nästan som pyttesmå mänskliga underkroppar. Det var bara att hugga in. Det sägs ju att det mesta kött vi inte äter dagligdags som boaorm, krokodil, fladdermus, marsvin och groda smakar som kyckling. Det stämmer inte. De små välmatade benmusklerna på grodan har en konsistens som påminner om ett mellanting av pilgrimsmussla, sniglar och det trådiga krabbköttet. Smaken är svår att uttala sig om då vitlökssmöret dominerade totalt. Ingen större skillnad mot sniglar i vitlök med andra ord. Förutom att de små skelettbenen som blev kvar på tallriken krävde en svepning i form av en servett. Detta på order av tedrickande hustrun som med skeptisk min betraktat min barbariska måltid. Hon blev så upprörd över de stackars grodornas öde att hon var tvungen att svepa det kvarvarande vinet.

Slutsats: Helt ok  förrätt som alternativ till sniglar (den ganska rikliga portionen kostade endast 105 kronor!) men inget jag kommer att gå och längta efter.

”Pusha” gärna min bloggpost: http://www.pusha.se/kaka-grodlar

http://intressant.se/intressant

Till wienerschnitzeln som avnjöts igår provades tre olika viner från Österrike. Alla kostade under 100 kronor, av Österrikes nationaldruva grüner veltliner och årgång 2008.

Först ut var 2008 Meinklang från Burgenland. Angivet av Systembolaget som ekologiskt men i själva verket biodynamiskt. Ganska liten doft av citrus, liten örtighet och en aning vitpeppar. Smaken var torr, lätt, citrusbetonad, obetydlig frukt och ganska enkel. Ganska trist och intetsägande. Ett vin som endast rekommenderas självspäkande veganer.

Det andra vinet var 2008 Leth från Wagram. Doften här var rikare, fruktigare med toner av lite gula mogna frukter och inslag av mineral. Smaken var medelfyllig, frisk med mogen frukt och bra längd som visade upp liten mineralton. Ett tilltalande, fruktigt och lättdrucket vin som gick bra till maten.

Sist ut var 2008 Gobelsburger från Kamptal. Doften var medelstor, distink citrus- och mineralbetonad. Smaken medelfyllig, hög markerad syra som balanserades av bra frukt med toner av päron och citrus. Balanserat med lång eftersmak med tydlig mineralton. Av de tre vinerna det mest karaktärsfulla. Passade mycket bra till den ganska feta maten med sin distinkta syra och fina frukt.

Över lag var det inga viner som man gjorde vågen inför. Österrikiska viner kan vara oerhört koncentrerade, örtiga och fylliga men då ska man en bit över hundra kronor. Köp av dessa tre rekommenderas inte, finns bättre viner i budgetklassen.

Tre spanska viner blev det på en liten improviserad provning till den, av misstag, spanieninspirerade middagen igår. Flaskorna plockades upp på Systembolaget häromdagen som räddare i nöden. Under sommaren har nämligen vinlagret hemma sjunkit drastiskt och är nu nere på rariteterna. Jag behövde lite enklare viner för att rädda godsakerna i samlingen helt enkelt. Det blev en del spanskt som verkade intressant.

Först ut var 2006 Butibalausí Negre Crianza, ett ekologiskt vin från Mallorca. Vi ser inte mycket av de spanska övinerna i Sverige så ursprung, ekologiskt odlat och en skum druvsammansättning av ull de llebre (tempranillo), manto negro, callet, cabernet sauvignon och syrah avgjorde saken. Priset på 115 kronor utlovade ju någon form av ambition också. Doften var varm, lite syltig och knäckig med toner av röda bär. Smaken var medelfyllig med ganska låga frukttanniner frisk syra och fattanniner som dröjde kvar i gommen. Ganska bra frukt som dominerades av röda aromer som röda vinbär och lingon. Ganska mycket bitterhet i den torra eftersmaken. Lite spretigt och obalanserat. Roligast med vinet var det omöjliga namnet som man säkert fnittrar åt efter några glas. Hade varit helt OK om det kostat 70 kronor. Domen blev ”Nej tack!”

Vin nummer två var 2006 Vedré från området Jumilla i södra Spanien. Flaskdesignen var snygg på ett modernt, spanskt prettovis. Lite för snygg om man bortser från den snövita syntetkorken. Syntetkorkar är ett hatobjekt men skruvkorkar älskar jag. Som sig bör dominerade druvan monastrell och resten av blandningen bestod av syrah och tempranillo. Doften var här större, mer uttalat fruktig och syltig och med en viss kryddighet. Tyvärr dominerades doften av en lite pålagd fatton som jag brukar beskriva som ”play-doh-lera”, det vill säga en lite syntetisk, nästan kväljande vanillinton. Ett tydligt tecken på överentusiastisk fathantering eller ekspån. Smaken något fylligare med bra frukt av mogna, mörka bär, snälla frukttanniner och bra syra. Alkoholen slår igenom något och eftersmaken lämnar även här en lite beska som kommer från överdriven fatlagring. Modernt, publikt, pubertalt men OK för 99 kronor. Domen blev ”Dricker ur, men inget repetitionsköp”.

Bägge vinerna hade hittills varit besvikelser så helt oplanerat drog vi även upp 2006 Beronia Viticultura Ecológica. Detta är en ekologiskt odlad Rioja till budgetpriset 79 kronor. Misstänkt lågt pris. När vi doftade på vinet var vi hemma direkt. Typisk riojakaraktär med lite mognad, solvarma jordgubbar, dill/vanilj och hälsokostaffär (kan inte beskriva det bättre). Smaken medelfyllig, avrundade frukt- och fattaniner, frisk salivavsöndrande syra, fin frukt av röda, mogna bär. Ganska lång, balanserad eftersmak.. Inget märkvärdigt vin, men man känner att här finns det något bakom vinmakningen – erfarenhet och kunnande. Leverar gott och väl för pengen, man får vad man kan förvänta sig och lite till. Domen blev ”Korka upp en flaska till och in med mer tapas!”

Det är lika bra att få det ur mig. När jag nu sagt vad jag tycker om benämningen ”dessertvin” kan jag lika gärna avverka ”matvin” och ”sällskapsvin” med en gång.

Om vi börjar med det sistnämnda så brukar man med ”sällskapsvin” mena ett mjukt och ganska lätt vin utan nämnvärda tanniner eller framträdande syra. Inte sällan har de en viss sötma, framförallt de vita. Just mjuka och lätta viner tycker jag blir lätt vän med många maträtter. Bland synonymerna hittar vi ”snackevin”, ”bersåvin” och ”balkongvin”. Dessa etiketter är ett sätt att säga att vinerna inte är seriösa. Men alla viner är till för att njutas i sällskap med mat och/eller vänner. Ergo – alla viner är sällskapsviner och matviner.

”Matvin” är ett favoritord bland vinjournalister. En snabb sökning bland Bengt-Göran Kronstams artiklar i DN ger riklig skörd.  Vad betyder matvin? Ja helt enkelt ett vin som passar till mat. Och vad är mat? Och varför passar ett visst vin till ospecificerad ”mat”? Tittar man på vilka viner som etiketteras ”matvin” så är det ofta viner med större karaktär, fylligare kropp, mer strävhet och/eller syra. Med andra ord viner som kan ställa till en hel del problem i kombination med mycket ”mat”. Att benämna ett vin som ”matvin” är att göra en värdering om att vinet är mer seriöst men samtidigt inte bemöda sig om att tala om varför. Men karaktärsfulla viner njuter man väl gärna i sällskap med en väl vald maträtt och likasinnade vänner. Ergo – alla viner är sällskapsviner och matviner.

Att beteckna viner som ”matviner” och/eller ”sällskapsviner” är onödiga och slarviga generaliseringar. Om ni frågar mig.

Det kanske kommer som en överraskning för många att dessertviner inte finns. Däremot finns det väldigt många fantastiska söta viner. Nu är det säkert någon(inte du förstås) som fnyser ”Hårklyverier! Dessertvin och sött vin är ju samma sak”. Det menar jag att det inte är.

Söta viner har så många andra användningsområden än att ackompanjera mer eller mindre söta desserter. Allt fler har upptäckt hur väl viner med sötma passar till ostar. En klassisk kombination är ju söta viner med gåslever. I Monbazillac där det görs viner i sauternesstil rekommenderades vinerna till het curry eller färska ostron. En riktigt bra kombination är ett glas sauternes till en ansjovisstinn janssons frestelse! Överhuvudtaget matchar rik sötma i vin ofta rätter med hetta, fetma, hög sälta eller koncentrerad umami.

Idealet med torra viner(röda och vita) till maten är en ganska ny företeelse. För hundra till hundrafemtio år sedan skulle champagnen vara söt till den svarta kaviaren och tokajer, sauternes och sent skördade tyska viner serverades gärna genomgående till stora middagar. Idag när socker är billigt och allestädes närvarande ses sötma nästan som en defekt i vin, åtminstone som mindre önskvärt.

Vid mitt senaste besök i Bordeaux blev vi serverade elva olika söta bordeauxviner till lika många smårätter. Det var allt från inbakad grön sparris, parmesankakor, kryddigt ankbröst, heta korvar, gratinerad pilgrimsmussla(bilden) och asiatisk wok. Allt var mycket läckert tillsammans. På slutet fick vi faktiskt en enkel dessert med jordgubbar som jag presenterade i min första bloggpost.

Att förpassa söta viner till längst bak i vinlistan under beteckningen ”Dessertviner” och schasa dem till slutet av måltiden är lika begränsande som ”vitt till fisk, rött till kött”. I min bok. Därför stormar jag likt en Don Quijote mot användandet av den oriktiga benämningen ”dessertvin” varthelst den fläktar med sina kvarnvingar(jisses vilken haltande liknelse). Förmodligen en fruktlös kamp, men en ädel och osjälvisk sådan.

Om du inte brukar dricka söta viner men vill prova så rekommenderar jag Moulin Touchais (jag tror att aktuell årgång är 1995)från Loire. Det är ett sent skördat vin med hög, ren sötma som balanseras av en ännu högre syra. Det gör att vinet, förutom att vara extremt långlivat, fungerar till många olika matkombinationer där syra och sötma förekommer(nämn en rätt där det inte gör det). Då sötman tack vare syran inte är så framträdande tilltalar vinet även dem som inte brukar tycka om söta viner. Priset är 199 kr för en helflaska. Kan tyckas vara dyrt men räcker till 10 glas.

Tack till Gitto för inspirationen till denna bloggpost.

I nästa avsnitt ”sällskapsviner” och ”matviner”. 😉

Om du gillade denna post så uppskattar du nog denna om en champagnemyt.

När jag besökte Bordeaux häromsistens blev jag bjuden på små parmesankakor till ett sött vin. Vinet har jag glömt men kakan var speciell. Kocken delade glatt med sig av receptet som var löjligt lätt att komma ihåg; 150 parmesan, 150 vetemjöl och 150 smör (eller de löjligt enkla propoprtionerna 1-1-1 enligt ratio-tesen).

Idag kom jag mig för att pröva receptet. Eftersom jag aldrig vill/kan följa ett recept till punkt och pricka ville jag pröva på en annan smaksättning. Parmesan kan ju få en lätt kräkton som inte uppskattas av alla även om en liten touch av spya inte stör mig. Beslöt mig för citron och basilika/tomat.

150 gram parmesan revs fint och blandades med 150 gram(cirka 3 dl) vetemjöl och 150 gram mjukt smör. Arbetades ihop med händerna till en smidig deg. Klumpen delades i tre lika delar. En klump smaksattes med fint rivet skal från en liten citron. I den andra blandades mycket fint hackad basilika och en liten bit soltorkad tomat. Den tredje och sista fick vara naturell. Degklumparna formades till rullar med en diameter som en femkrona, packades in i gladpack och fick vila i kylen för att bli fasta i konsistensen. Ugnen värmdes till 200°, rullarna skivades ett par millimeter tjocka och bakades i cirka 20 minuter tills kakorna fick fin färg.

Kakorna får en rik parmesansmak och en mjäll, fet konsistens som blir knaprigare ju tunnare de skivats. Citruskakan blev en personlig favorit med fin arombrytning och en liten syra. Tomat- och basilikavarianten blev smakrik och fint balanserad. Den naturella tilltalade kära hustrun som tydligen gillade den lite fräna smaken. Tilläggas ska att hon är en hängiven ostbågekonnässör.

Kakorna är perfekta små tilltugg till många olika typer av viner. Den naturella fungerade jättefint till en söt bordeaux, citruskakan lyfte det vita vin vi drack ikväll och det är nog ingen djärv gissning att de går till många röda viner. Rullarna kan förvaras i kylen i flera dagar och du kan skära upp och grädda efter behov.

Detta är säkert ett känt recept men det var nytt för mig. Kul är det i alla fall och lätt att variera.

Igår blev det pasta. Hämtade helt sonika receptet från ”Jamies Matrevolution”, den förra pastarätten jag prövade ur boken blev ju så bra. Jag gillar verkligen Jamie Olivers enkla och okomplicerade mat. Detta recept ska vara en förenklad variant av ”tagliatelle alla genovese”.

Skala en medelstor potatis och skiva tunt med potatisskalaren. Skär av stjälken på en broccoli, dela upp buketterna och dela och skiva stjälken tunt. Koka upp en stor gryta med saltat vatten och släng i 400 g tagliatelle(jag tog pappardelle från Garofalo, mycket bra och smakrik pasta med otroligt bra tuggmotstånd) tillsammans med broccolistjälken. När det är två minuter kvar av koktiden lägger du ner buketterna och potatisen. Slå av vattnet(spara lite för spädning). Lägg i ett halvt stånd grovhackad basilika, minst 4 msk pesto(jag körde med Lidls eget märke som var riktigt bra och smakade friskt) och en näve riven parmesan och/eller pecorino i grytan. Rör om och späd med kokvattnet. I originalreceptet står inget om att salta men jag rekommenderar ett par rejäla nypor flingsalt. Servera med rikligt med hackad basilika och ost på toppen.

En enkel, rejäl och smakrik rätt. Den kraftiga pastan jag hade till dominerade lite väl mycket i rätten så originalets tagliatelle är nog att föredra.

Vinet vi drack till var 2008 Menetou-Salon ”Les Thureaux”. För de allra flesta säger Menetou-Salon ingenting. Det är en av alla dessa mindre kända franska appellationer som skapar förvirring. I detta fall befinner vi oss i Loire och vinet är snarlikt de mer kända vinerna från Sancerre och Pouilly-Fumé. Samma druva (sauvignon blanc), samma gröna aromatiska ton, friska syra och en antydan till mineralton. Detta vin är förtjänstfullt bra mycket billigare(99 kr) än sina mer kända grannar och har mer fyllighet och kropp än dessa brukar ha. Ett riktigt bra och karaktärsfull vin i sin stil och prisklass. Fungerade mycket bra ihop med pastarätten som framhävde frukten i vinet.

Till efterätt svängde jag ihop en hallonmousse. Vispade separat 2 äggvitor och 2 dl vispgrädde. Mosade en ask färska hallon med några matskedar socker. Vände samman alltihop försiktigt, la upp i portionsskålar och lät stå i kylen ett par timmar.