Till wienerschnitzeln som avnjöts igår provades tre olika viner från Österrike. Alla kostade under 100 kronor, av Österrikes nationaldruva grüner veltliner och årgång 2008.

Först ut var 2008 Meinklang från Burgenland. Angivet av Systembolaget som ekologiskt men i själva verket biodynamiskt. Ganska liten doft av citrus, liten örtighet och en aning vitpeppar. Smaken var torr, lätt, citrusbetonad, obetydlig frukt och ganska enkel. Ganska trist och intetsägande. Ett vin som endast rekommenderas självspäkande veganer.

Det andra vinet var 2008 Leth från Wagram. Doften här var rikare, fruktigare med toner av lite gula mogna frukter och inslag av mineral. Smaken var medelfyllig, frisk med mogen frukt och bra längd som visade upp liten mineralton. Ett tilltalande, fruktigt och lättdrucket vin som gick bra till maten.

Sist ut var 2008 Gobelsburger från Kamptal. Doften var medelstor, distink citrus- och mineralbetonad. Smaken medelfyllig, hög markerad syra som balanserades av bra frukt med toner av päron och citrus. Balanserat med lång eftersmak med tydlig mineralton. Av de tre vinerna det mest karaktärsfulla. Passade mycket bra till den ganska feta maten med sin distinkta syra och fina frukt.

Över lag var det inga viner som man gjorde vågen inför. Österrikiska viner kan vara oerhört koncentrerade, örtiga och fylliga men då ska man en bit över hundra kronor. Köp av dessa tre rekommenderas inte, finns bättre viner i budgetklassen.

Tre spanska viner blev det på en liten improviserad provning till den, av misstag, spanieninspirerade middagen igår. Flaskorna plockades upp på Systembolaget häromdagen som räddare i nöden. Under sommaren har nämligen vinlagret hemma sjunkit drastiskt och är nu nere på rariteterna. Jag behövde lite enklare viner för att rädda godsakerna i samlingen helt enkelt. Det blev en del spanskt som verkade intressant.

Först ut var 2006 Butibalausí Negre Crianza, ett ekologiskt vin från Mallorca. Vi ser inte mycket av de spanska övinerna i Sverige så ursprung, ekologiskt odlat och en skum druvsammansättning av ull de llebre (tempranillo), manto negro, callet, cabernet sauvignon och syrah avgjorde saken. Priset på 115 kronor utlovade ju någon form av ambition också. Doften var varm, lite syltig och knäckig med toner av röda bär. Smaken var medelfyllig med ganska låga frukttanniner frisk syra och fattanniner som dröjde kvar i gommen. Ganska bra frukt som dominerades av röda aromer som röda vinbär och lingon. Ganska mycket bitterhet i den torra eftersmaken. Lite spretigt och obalanserat. Roligast med vinet var det omöjliga namnet som man säkert fnittrar åt efter några glas. Hade varit helt OK om det kostat 70 kronor. Domen blev ”Nej tack!”

Vin nummer två var 2006 Vedré från området Jumilla i södra Spanien. Flaskdesignen var snygg på ett modernt, spanskt prettovis. Lite för snygg om man bortser från den snövita syntetkorken. Syntetkorkar är ett hatobjekt men skruvkorkar älskar jag. Som sig bör dominerade druvan monastrell och resten av blandningen bestod av syrah och tempranillo. Doften var här större, mer uttalat fruktig och syltig och med en viss kryddighet. Tyvärr dominerades doften av en lite pålagd fatton som jag brukar beskriva som ”play-doh-lera”, det vill säga en lite syntetisk, nästan kväljande vanillinton. Ett tydligt tecken på överentusiastisk fathantering eller ekspån. Smaken något fylligare med bra frukt av mogna, mörka bär, snälla frukttanniner och bra syra. Alkoholen slår igenom något och eftersmaken lämnar även här en lite beska som kommer från överdriven fatlagring. Modernt, publikt, pubertalt men OK för 99 kronor. Domen blev ”Dricker ur, men inget repetitionsköp”.

Bägge vinerna hade hittills varit besvikelser så helt oplanerat drog vi även upp 2006 Beronia Viticultura Ecológica. Detta är en ekologiskt odlad Rioja till budgetpriset 79 kronor. Misstänkt lågt pris. När vi doftade på vinet var vi hemma direkt. Typisk riojakaraktär med lite mognad, solvarma jordgubbar, dill/vanilj och hälsokostaffär (kan inte beskriva det bättre). Smaken medelfyllig, avrundade frukt- och fattaniner, frisk salivavsöndrande syra, fin frukt av röda, mogna bär. Ganska lång, balanserad eftersmak.. Inget märkvärdigt vin, men man känner att här finns det något bakom vinmakningen – erfarenhet och kunnande. Leverar gott och väl för pengen, man får vad man kan förvänta sig och lite till. Domen blev ”Korka upp en flaska till och in med mer tapas!”

Det är lika bra att få det ur mig. När jag nu sagt vad jag tycker om benämningen ”dessertvin” kan jag lika gärna avverka ”matvin” och ”sällskapsvin” med en gång.

Om vi börjar med det sistnämnda så brukar man med ”sällskapsvin” mena ett mjukt och ganska lätt vin utan nämnvärda tanniner eller framträdande syra. Inte sällan har de en viss sötma, framförallt de vita. Just mjuka och lätta viner tycker jag blir lätt vän med många maträtter. Bland synonymerna hittar vi ”snackevin”, ”bersåvin” och ”balkongvin”. Dessa etiketter är ett sätt att säga att vinerna inte är seriösa. Men alla viner är till för att njutas i sällskap med mat och/eller vänner. Ergo – alla viner är sällskapsviner och matviner.

”Matvin” är ett favoritord bland vinjournalister. En snabb sökning bland Bengt-Göran Kronstams artiklar i DN ger riklig skörd.  Vad betyder matvin? Ja helt enkelt ett vin som passar till mat. Och vad är mat? Och varför passar ett visst vin till ospecificerad ”mat”? Tittar man på vilka viner som etiketteras ”matvin” så är det ofta viner med större karaktär, fylligare kropp, mer strävhet och/eller syra. Med andra ord viner som kan ställa till en hel del problem i kombination med mycket ”mat”. Att benämna ett vin som ”matvin” är att göra en värdering om att vinet är mer seriöst men samtidigt inte bemöda sig om att tala om varför. Men karaktärsfulla viner njuter man väl gärna i sällskap med en väl vald maträtt och likasinnade vänner. Ergo – alla viner är sällskapsviner och matviner.

Att beteckna viner som ”matviner” och/eller ”sällskapsviner” är onödiga och slarviga generaliseringar. Om ni frågar mig.

Det kanske kommer som en överraskning för många att dessertviner inte finns. Däremot finns det väldigt många fantastiska söta viner. Nu är det säkert någon(inte du förstås) som fnyser ”Hårklyverier! Dessertvin och sött vin är ju samma sak”. Det menar jag att det inte är.

Söta viner har så många andra användningsområden än att ackompanjera mer eller mindre söta desserter. Allt fler har upptäckt hur väl viner med sötma passar till ostar. En klassisk kombination är ju söta viner med gåslever. I Monbazillac där det görs viner i sauternesstil rekommenderades vinerna till het curry eller färska ostron. En riktigt bra kombination är ett glas sauternes till en ansjovisstinn janssons frestelse! Överhuvudtaget matchar rik sötma i vin ofta rätter med hetta, fetma, hög sälta eller koncentrerad umami.

Idealet med torra viner(röda och vita) till maten är en ganska ny företeelse. För hundra till hundrafemtio år sedan skulle champagnen vara söt till den svarta kaviaren och tokajer, sauternes och sent skördade tyska viner serverades gärna genomgående till stora middagar. Idag när socker är billigt och allestädes närvarande ses sötma nästan som en defekt i vin, åtminstone som mindre önskvärt.

Vid mitt senaste besök i Bordeaux blev vi serverade elva olika söta bordeauxviner till lika många smårätter. Det var allt från inbakad grön sparris, parmesankakor, kryddigt ankbröst, heta korvar, gratinerad pilgrimsmussla(bilden) och asiatisk wok. Allt var mycket läckert tillsammans. På slutet fick vi faktiskt en enkel dessert med jordgubbar som jag presenterade i min första bloggpost.

Att förpassa söta viner till längst bak i vinlistan under beteckningen ”Dessertviner” och schasa dem till slutet av måltiden är lika begränsande som ”vitt till fisk, rött till kött”. I min bok. Därför stormar jag likt en Don Quijote mot användandet av den oriktiga benämningen ”dessertvin” varthelst den fläktar med sina kvarnvingar(jisses vilken haltande liknelse). Förmodligen en fruktlös kamp, men en ädel och osjälvisk sådan.

Om du inte brukar dricka söta viner men vill prova så rekommenderar jag Moulin Touchais (jag tror att aktuell årgång är 1995)från Loire. Det är ett sent skördat vin med hög, ren sötma som balanseras av en ännu högre syra. Det gör att vinet, förutom att vara extremt långlivat, fungerar till många olika matkombinationer där syra och sötma förekommer(nämn en rätt där det inte gör det). Då sötman tack vare syran inte är så framträdande tilltalar vinet även dem som inte brukar tycka om söta viner. Priset är 199 kr för en helflaska. Kan tyckas vara dyrt men räcker till 10 glas.

Tack till Gitto för inspirationen till denna bloggpost.

I nästa avsnitt ”sällskapsviner” och ”matviner”. 😉

Om du gillade denna post så uppskattar du nog denna om en champagnemyt.

När jag besökte Bordeaux häromsistens blev jag bjuden på små parmesankakor till ett sött vin. Vinet har jag glömt men kakan var speciell. Kocken delade glatt med sig av receptet som var löjligt lätt att komma ihåg; 150 parmesan, 150 vetemjöl och 150 smör (eller de löjligt enkla propoprtionerna 1-1-1 enligt ratio-tesen).

Idag kom jag mig för att pröva receptet. Eftersom jag aldrig vill/kan följa ett recept till punkt och pricka ville jag pröva på en annan smaksättning. Parmesan kan ju få en lätt kräkton som inte uppskattas av alla även om en liten touch av spya inte stör mig. Beslöt mig för citron och basilika/tomat.

150 gram parmesan revs fint och blandades med 150 gram(cirka 3 dl) vetemjöl och 150 gram mjukt smör. Arbetades ihop med händerna till en smidig deg. Klumpen delades i tre lika delar. En klump smaksattes med fint rivet skal från en liten citron. I den andra blandades mycket fint hackad basilika och en liten bit soltorkad tomat. Den tredje och sista fick vara naturell. Degklumparna formades till rullar med en diameter som en femkrona, packades in i gladpack och fick vila i kylen för att bli fasta i konsistensen. Ugnen värmdes till 200°, rullarna skivades ett par millimeter tjocka och bakades i cirka 20 minuter tills kakorna fick fin färg.

Kakorna får en rik parmesansmak och en mjäll, fet konsistens som blir knaprigare ju tunnare de skivats. Citruskakan blev en personlig favorit med fin arombrytning och en liten syra. Tomat- och basilikavarianten blev smakrik och fint balanserad. Den naturella tilltalade kära hustrun som tydligen gillade den lite fräna smaken. Tilläggas ska att hon är en hängiven ostbågekonnässör.

Kakorna är perfekta små tilltugg till många olika typer av viner. Den naturella fungerade jättefint till en söt bordeaux, citruskakan lyfte det vita vin vi drack ikväll och det är nog ingen djärv gissning att de går till många röda viner. Rullarna kan förvaras i kylen i flera dagar och du kan skära upp och grädda efter behov.

Detta är säkert ett känt recept men det var nytt för mig. Kul är det i alla fall och lätt att variera.

Igår blev det pasta. Hämtade helt sonika receptet från ”Jamies Matrevolution”, den förra pastarätten jag prövade ur boken blev ju så bra. Jag gillar verkligen Jamie Olivers enkla och okomplicerade mat. Detta recept ska vara en förenklad variant av ”tagliatelle alla genovese”.

Skala en medelstor potatis och skiva tunt med potatisskalaren. Skär av stjälken på en broccoli, dela upp buketterna och dela och skiva stjälken tunt. Koka upp en stor gryta med saltat vatten och släng i 400 g tagliatelle(jag tog pappardelle från Garofalo, mycket bra och smakrik pasta med otroligt bra tuggmotstånd) tillsammans med broccolistjälken. När det är två minuter kvar av koktiden lägger du ner buketterna och potatisen. Slå av vattnet(spara lite för spädning). Lägg i ett halvt stånd grovhackad basilika, minst 4 msk pesto(jag körde med Lidls eget märke som var riktigt bra och smakade friskt) och en näve riven parmesan och/eller pecorino i grytan. Rör om och späd med kokvattnet. I originalreceptet står inget om att salta men jag rekommenderar ett par rejäla nypor flingsalt. Servera med rikligt med hackad basilika och ost på toppen.

En enkel, rejäl och smakrik rätt. Den kraftiga pastan jag hade till dominerade lite väl mycket i rätten så originalets tagliatelle är nog att föredra.

Vinet vi drack till var 2008 Menetou-Salon ”Les Thureaux”. För de allra flesta säger Menetou-Salon ingenting. Det är en av alla dessa mindre kända franska appellationer som skapar förvirring. I detta fall befinner vi oss i Loire och vinet är snarlikt de mer kända vinerna från Sancerre och Pouilly-Fumé. Samma druva (sauvignon blanc), samma gröna aromatiska ton, friska syra och en antydan till mineralton. Detta vin är förtjänstfullt bra mycket billigare(99 kr) än sina mer kända grannar och har mer fyllighet och kropp än dessa brukar ha. Ett riktigt bra och karaktärsfull vin i sin stil och prisklass. Fungerade mycket bra ihop med pastarätten som framhävde frukten i vinet.

Till efterätt svängde jag ihop en hallonmousse. Vispade separat 2 äggvitor och 2 dl vispgrädde. Mosade en ask färska hallon med några matskedar socker. Vände samman alltihop försiktigt, la upp i portionsskålar och lät stå i kylen ett par timmar.

Idag blev det isterband till middag. Inte småländska men ekologiska och från mitt besök på Ängavallen. Lite lösare, något rökigare och inte så syrliga som jag förväntat mig. Inga typiska isterband, men goda.

Som tillbehör blev det en blomkåls- och broccoligratäng med munsterost. Munster är en rödkittsost från Alsace gjord på komjölk. Buketterna av broccoli och blomkål kokades i fem minuter i saltat vatten och placerades i en smord form och över dem hällde jag en tjock bechamelssås. Såsen gjordes på en stor klick smör som smältes och vetemjöl vispades ner och frästes utan att ta färg. Detta fick koka ihop med 2 dl grädde, smaksattes med salt och peppar och avslutningsvis pressad citron för att få en frisk smakbrytning mot det feta. Munsterosten(stor som en snusdosa) skivades över alltihop. Gratängen åkte in i ugnen på 175° i cirka 20 minuter. Bra kombination med den krämiga och smakrika gratängen mot det rökiga, gryniga och lite syrliga isterbandet.

Till denna rätt drack vi ett utsökt tråkigt vin – 2005 Periquita Reserva. Detta är ett vin som finns i samtliga systembolagsbutiker, kostar 79 kronor och blir konstant uppskrivet av en nästan enig kritikerkår(Kronstam är ett exempel). Jag hade förväntat mig mycket mer. När jag började med vin för cirka 18 år sedan fanns endast den ”vanliga” Periquitan som då var ett mycket karaktärsfullt vin som lämpade sig för lång lagring. Med en ”reserva” till ett högre pris förväntade jag mig en hel del. Till exempel lite struktur, koncentration, längd och smakrikedom. Vad jag fick var en enkel syltig doft och ett ganska lätt, mjukt vin med en lite otämjd syra, inga frukttanniner men lite enkla fattanniner. Den endimensionella lite godisaktiga frukten kom tillbaka i smaken som var befriande kort. ”Lättdrucket” är kanske en säljande journalistbeskrivning, ”trist” en mer passande. ”Det känns lite konstgjort” sa kära hustrun som varken är någon vinprovare eller kännare men väl en kräsen konsument.

Edit: Fler omdömen från Göteborgs Posten, Sydsvenskan och Dagens Industri.

Åh dillkött! Du klassikernas klassiker bland svensk husmanskost! Varför lagar man dig inte oftare? En enda gång tidigare för flera år sedan har jag tillrett dig. Men idag – ÄNTLIGEN – var det dags igen.

Vid mitt senaste besök på den alldeles utomordentliga livsmedelskedjan City Gross (där finns kokhöns!)hittade jag en stor bit ospecificerad kalv. ”Bra att koka” stod det men jag slöt mig ändå till att det måste varit den övre delen av kalvlägget. 65 spänn kilot. Kanon!

Hemma började jag titta igenom kokböcker för ett riktigt bra och pålitligt recept. Jag hittade 11 stycken. Alla olika. Jag bestämde mig att utgå grån Bonniers Stora Kokbok, mitt stöd i livet.

3 liter väl saltat vatten kokades upp. I med hela köttstycket som fick koka en stund så att proteinet kunde skummas av. Ner i grytan med blasten från en stooooor purjolök, en kvarts rotselleri, tre morötter och en tekula med lagerblad och svart- och vitpeppar. Allt fick sjuda i 2 timmar. Därefter plockas köttet upp, får svalna lite och därefter delas i lagom stora grytbitar och befrias från bindvävnad och annat. Kokspadet spara du givetvis, kokar ihop och fryser in till framtida soppor och såser.

Under tiden köttet kokar hackar du dill en rejäl knippa dill, kokar potatis och morötter. Du gör också en torewretmanspecialare: koka snabbt upp 5 matskedar matättika(3%) med 3 teskedar strösocker. Denna blandning ska du sen smaka av såsen med.

Såsen svänger du ihop genom att smälta smör på medelhög värme, vispa i vetemjöl som får fräsa en stund utan att ta färg. Häll på det varma kokspadet tills du får en fin konsistens och låt sjuda ihop en stund. Smaksätt med sockerättikan till önskad smak (var inte rätt för att ta i ordentligt) och smaka av med vitpeppar och salt. I många recept stod att man skulle ha pressad citron i. Jag tog en annan väg och rev ner skalet från en citron. Mycket fräscht. I med köttet och sist dillen. Servera direkt till potatisen och morötterna. Ljuvligt!

De flesta skulle säkert valt en ljus pilsner till denna rätt. Inte jag. Av två anledningar:

1. Öl inehåller maltos som är ett stort ”no-no” när man försöker undvika kolhydrater. Med tanke på potatisen till rätten så avstår jag.
2. Sötman och umamin i rätten skulle förstärka beskan och torrheten i ölen.

Istället blev det ett vin från Alsace; 2002 Louis Sipp Tokay Pinot Gris Grand Cru Kirchberg de Ribeauville. Stor, utvecklad doft av tropiska frukter och ett lätt aromatiskt inslag. Smaken var torr, mycket fyllig, lite eldig och med nästan en liten fet, oljig känsla. Mycket tropisk frukt och en avrundad syra med lång eftersmak. Fungerade utmärkt till sötman, syran och den dillaromatiska tonen i maträtten.

Idag hittade jag i köttdisken grishalskotletter som var skivade lövbifftunt. Aldrig sett den styckdetaljen presenterad så här. Fin färg och snyggt marmorerade. Rakt ner i varukorgen!

Stekte dem i het panna med överblivet ankfett(jag har massor!) så de fick fin färg och nästan blev lite knapriga. Stekte även champinjoner med schallotenlök, avslutade med en skvätt brandy och grädde. Serverades med riktig sallad och dijonmättad dressing.
”Kotletterna” smakade mycket bra, som köttigt sidfläsk ungefär, bra stuns men inte torrt tack vare marmoreringen.

Till denna lunch blev det en slovensk(!) chardonnay som kom upp till ytan när jag inventerade vinkylen igår. Årgången var 2004 och producenten Batic som tydligen varit igång i över 400 år.
Vinet hade en stor doft av mogen frukt, vanilj, fat och snudd på ton av calvados. Smaken var mycket kraftfullt, fruktigt, avrundad syra med tydlig fatkaraktär och bra längd. Kändes lite som en bra chardonnay från Kalifornien för 15 år sedan, lite åt det överdrivna hållet. Hade trots det bra balans och överraskade positivt.

Vill dela med mig med en liten rapport från min vinresa i Ribera del Duero i veckan. Under ett par dagar besökte vår lilla grupp åtta olika bodegor och provade över åttio viner. Lite mat slank ner emellanåt också.

Först som sist ska sägas att Ribera del Duero inte är det vackraste eller mest besöksanpassade vinområdet. Men gillar man rustika, oförfalskade byar, kärvt klimat(hetta och kyla), lokal enkel(men god) mat och total frånvaro av engelskspråkighet så är detta stället för dig.
Bodegorna är däremot i allmänhet öppna för besök och har nästan alla en liten vinbutik.

Vinerna i området är röda, med undantag för en del rosa, och framställda till största delen av en klon av riojadruvan tempranillo som här går under namnet tinto fino.
Tack vare det extrema klimatet är odlingarna i prinicip ekologiska och vinerna blir koncentrerade, aromatiska och eleganta.

Även om vinodlingen har mycket gamla traditioner är de allra flesta bodegorna startade de senaste trettio åren. Metoderna och anläggningarna är därmed mycket moderna vilket avspeglar sig i en mycket jämn och hög kvalitet över lag. Det är svårt att hitta ett dåligt vin här.

Bland besöken var det några som utmärkte sig.
Första besöket var på Protos som är ett bekant namn för många. Flera av deras viner har i omgångar funnits på Systembolaget och de har levererat bra viner i pålitlig kvalitet. Även i Spanien är Protos ett välkänt namn då det är den största producenten i området och det äldsta kooperativet.

På senare år har efterfrågan och produktion ökat med 500 000 flaskor om året! Man har därför investerat stort i en hypermodern jätteanläggning i staden Peñafiel. Hade en bondskurk varit vinproducent skulle anläggningen sett ut så här. Lite för mycket av allt med andra ord.
Tyvärr verkar produktionsökningen och investeringarna tagit fokus från kvaliteten. Lite överdriven fathantering vilket inte frukten riktigt klarar och resulterar i liten bitterhet. Tråkigt på en pålitlig producent.

Raka motsaten var Montebaco. Denna bodega är mycket mindre, ligger mycket högre och har ett verkligt knepigt mikroklimat. Det resulterar i viner med en nästan ”köttig” fruktighet men med hög syra och mineralitet som ger dem en harmonisk, mjuk elegans. Den högre altituden förstärker också den aromatiska profilen.
Alla vinerna från bodegan hade denna mjukhet, fina struktur och elegans och var otroligt tilltalande.
Att vi serverades en sagolik chorizo från bodegan gjorde inte vinerna sämre. Vi bjöds även osten pico melero från en närliggande by. Lite påminnande om en manchego men mjukare konsistens, smakrikare och nästan med en liten strävhet.
Kontrasten mot Protos var stor på många plan men prisbilden var identisk.

Resans absoluta höjdpunkt var Condado de Haza. Denna bodega drivs av den levande legenden Alejandro Fernandez som kanske är mest känd för sin bodega Pesquera. Man kan säga att det var med vinet med samma namn som det moderna ”vinspanien” föddes. Vinet var det första spanska vin som gurun Robert Parker uppmärksammade. Det remarkabla är att Alejandro är den ende som inte höjt priserna på sina viner efter goda omdömen från Parker. Hans viner är därför fortfarande överkomliga vanliga dödliga.

Vi fick först prova fem unga viner. Alla var ren tempranillo av samma klon, samma vinmakare(Alejandro) men olika ursprung(Ribera del Duero, Zamora, La Mancha). Stor variation i stilar men gemensamt var den höga kvaliteten och kombinationen av traditionell och modern stil.

Därefter blev det lunch (kallar man en måltid mellan halv tre och fem för ”lunch”) där det bland annat serverades en övernaturligt mör oxfilé från den egna gården. Det hälldes ytterligare sex viner. Några av dem med en hel del ålder som Alejandro plockade med sig under visningen av källaren.
Vår värd underhöll oss hela tiden med långa, livfulla utläggningar på spanska och lämnade inget utrymme till tolken. Sådant kan man ha överseende med när monologerna trots det blir underhållande. Som legend kommer man undan med det mesta.

Vinerna var alla av odiskutabel kvalitet. Huvudnumret var en Pesquera Gran Reserva 1989 på magnumbutelj dekanterad och serverad med säker hand av den 77-årige vinmakaren själv. I sådana situationer känner man sig ganska ödmjuk.
Besöket på Condado de Haza måste räknas som ”top 5” av samtliga besök jag gjort.

Sammanfattningsvis en mycket trevlig resa.
Ribera del Duero är ett fantastiskt vindistrikt som fortfarande är i ett tidigt utvecklingsstadium, men redan är kvaliteten på en mycket hög nivå.

Tyvärr finns inget av ovan nämnda viner tillgängligt på Systembolaget. Här finns samtliga viner som är tillgängliga.
Om du blivit sugen och vill testa ett vin till falukorven kan jag rekommendera El Pedrosal. Ett vin från en mycket bra producent i den nedre prisnivån men som ändå erbjuder stadig kvalitet och en antydan om karaktären på vinerna från området.