Senaste nytt

Chapel Hill Sparkling…men vad i h*lvete!

Chapel Hill Sparkling Chardonnay är storsäljaren av billiga mousserande viner på Systembolaget. Ett vin som vunnit priser på Vinordic Wine Challenge som ”Best Value” (jo det är en svensk vinbedömning) och som av svenska vinskribenter regelmässigt bedöms som ”bästa köp”, ”prisvärt” och ”fynd”.

Den vinskribent som smutsar sin krönika med att skriva upp detta ungerska bubbelvin måste ha dunkla syften för detta är ett vin man endast köper om man bryr sig mer om att spara en tia än om hur det smakar. Om man rekommenderar den som vill förgylla sin vardag med bubblande vin att köpa detta elände så är man antingen en ond eller okunnig människa. Bara för att man inte vill lägga för mycket av sina surt förvärvade pengar på vin så ska man inte behandlas med förakt. Detta är nämligen ett vin som ingen vinskribent själv skulle komma på idén att dricka.

Det simpla bubblet har en enkel fruktig doft av bokna, gula äpplen och champis vid första sniffen men när man en stund senare återkommer till glaset slår en lätt parfymerad ton emot en och en förnimmelse av tulpanstjälkar. I munnen irriterar den spretiga moussen och stora bubblorna som tack och lov försvinner snabbt men avslöjar mer av de källarskrumpna äpplena och en syra som är för låg att dölja den påklistrade sötman. Allt skulle kunna förlåtas om det inte vore för den grova och efterhängsna beskan som obönhörligt avslöjar ett uselt, hårdpressat vin.

Okey, visst kan man dricka vinet ur ett plastglas med en jordgubbe i på en gårdsfest eller ha det som bas i en bubblande vinbål eller drink. Men det här är inget man dricker för njutning eller bjuder sin älskade på till de färska skaldjuren.

Lite ärliga köptips och praktiska råd kring mousserande vin och champagne hittar du här.

Trygga, snälla nyponsoppa

Det finns mat som är så där barndomssnäll, mild, trygg men samtidigt så självklar att man glömmer bort den. En sådan rätt är nyponsoppa med vispgrädde och mandelbiskvier.

Soppan kom från pulver, biskvierna färdigköpta men grädden vispade jag alldeles själv. Enkelt och bekvämt på lata söndagen men med en smak som satte ett brett, nöjt och introvert leende på läpparna.

Carl Butler: Enkel fisk i låda

Precis som om det inte räckte med projektet att laga alla rätterna i ”Carl Butlers Kokbok”. Idag blev det dessutom en rätt ur ”Ät gott med Carl Butler”. Eftersom receptet är typiskt butlerskt i sin enkelhet (smaka på namnet bara!) och smakade så himla bra så får det åka med bland de övriga.

(4 personer)
1 paket fryst fisk 400 g
8 kokta potatisar (fast sort, cirka 800 g. Min anm.)

1 stor purjolök
1 citron

smör

salt & peppar

Tina fisken. Skär potatisen i tjocka skivor. Strimla purjolöken fint. Smörj en ugnsfast form med smör. Bottna formen med hälften av potatisen, därefter hälften av purjolöken på vilken du lägger all fisk. Täck fisken med resten av purjolöken och sist potatisen. Salta och peppra lätt mellan varje lager. Riv skalet av citronen fint, blanda med citronsaften och häll över. Ringla till sist över 25 g smält smör. Tillaga i ugn på 225° i 35-45 minuter.

Återigen ett bevis på att det enkla är det stora. Matig och fin fisklåda där sältan, syran och hettan från svartpeppar (snåla inte) kontrasterade fint mot de milda smakerna från fisk, potatis och purjolök. Serverade med gratinerad fänkål som blivit en annan enkel butlerfavorit.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Hur stor är en potatis?

Eller för den delen en palsternacka, vitkålshuvud, purjolök? Hur ska man tolka ”8 potatisar” i ett recept? Det spontana svaret är att de ska vara medelstora. Men hur stort är medelstort? Potatisarna på bilden väger 52 respektive 176 g och är inte på något vis extrema. Sedan är det ju lite skillnad på skalad och oskalad potatis i vikt. Ibland mer, ibland mindre.

Jag vet att jag slarvar själv, men vore det inte på sin plats i kokböcker, mattidningar och matbloggar att vi börjar använda oss av vikt. Varje kök borde ha en liten enkel elektronisk våg. De kostar knappt ett par hundra kronor och underlättar köksarbetet väldigt mycket.

Jag lovar att försöka skriva mina recept så här i fortsättningen;

900 g skalad potatis (ungefär 7-8 stora potatisar)

Påminn mig om jag missar.

Secret Wines

För ett tag sedan fick jag nys om en tävling för vinbloggare. Man skulle gå in på Secret Wine och registrera sig och när man blivit godkänd så skulle man bara vänta på att få tre anonyma flaskor vin hemskickat. Förutom jag själv och Billigt Vin från Sverige så nappade 83 bloggare från övriga världen på det spännande erbjudandet. Förmodligen lockade nog möjligheten att få testa sina vinprovarkunskaper mer än chansen att vinna en vinresa eller en låda vin.

Syftet med tävlingen är helt klart någon form av marknadsföring. Eftersom reklambyrån är fransk med ett gäng sydfranska vinorganisationer som klienter är det inte svårt att räkna ut ursprunget på vinerna även utan att ha öppnat flaskorna.

Hursomhelst var det väldigt kul att få tre helt anonyma flaskor, samtliga försedda med illgrön syntetkork (från Nomacorc som reklambyrån också representerar), endast identifierade med nummer. Sinsemellan ganska olika, tydligt sydfranska i stilen men oerhört svåra att placera mycket närmare än så. Vinerna var ganska publika i sin stil och därmed svårare att placera. Att denna del av Frankrike inte är min starka sida gjorde inte det hela lättare. Spännande men frustrerande.

Här följer mina tasting notes. Ska bli intressant att få reda på resultatet som kommer om en drygt en vecka. Jag räknar inte med att få alla rätt. Glad om jag prickar någon.

714: Medelhög intensitet, rött med liten blå ton. Ganska liten doft av gräs, hallon- och lakritsbåtar. Efter en stund kommer en frisk, grön örtighet fram. Medelfylligt, mycket mjukt vin som domineras av enkla, röda fruktaromer och en liten vanilj- och kanelkryddighet, någon eldighet och en frisk syra. Lite aromatisk/parfymerad eftersmak med liten beska. Gissningsvis mycket grenache. Den ljusa färgen, inställsamma, mjuka tonen och örtiga inslaget får mig tänka att gissar på en ganska ordinär châteauneuf-du-pape.

390: Klar, djup, tät blåröd färg. Stor, fruktig, ganska eldig doft med lite dova animaliska inslag av charkuterier och rått kött jordgubbar och dominerande karaktär av mörk, mogen frukt. Fyllig, eldig, mjuk och aromatisk smak med ekton, tobak och lakrits. Ungt, balanserat, fruktigt, varmvuxet vin som klingar både av syrah och merlot. Den mörkare färgen, mer intensiva, animaliska och kryddiga karaktären får mig att dra längre söderut och till en carignandominerad corbières. Lite tveksam dock till de mjuka tanninerna.

079: Ganska mörk, djup blåröd färg som inte är helt klar. Medelstor, fruktig doft av syltiga blå och röda solmogna bär, örtiga, gröna toner, någon vaniljton och en liten eldighet. När jag återvänder till glaset finns där en tydlig doft av skumbanan som brukar avslöja kolsyrejäsning. Medelfyllig, fruktig och mjukt (ganska låga och mjuka frukttanniner) med en frisk syra, någon liten fatstruktur, dominans av blå bär, lite gröna omogna toner och lite jästaromer i eftersmaken. Ungt, ganska enkelt och publikt i sydfransk stil. Det här känns som ett côtes-du-rhône-villages, möjligtvis en namngiven by men jag är inte människa att skilja dem åt.

Carl Butler: Kanin i senapssås

Premiär för mig att testa kanin. Carl Butler har tvingat mig till flera nya upplevelser. Vanligtvis är det inga konstigheter och alla moment tydligt redovisade. Men att konfrontera den flådda, slanka och muskulösa kaninkroppen enbart med en kniv och det kortfattade rådet ”stycka kaninen” kändes lite osäkert. Fick konsultera annan kökslitteratur där jag hittade tydliga styckinstruktioner.

(4 personer)
1 kanin
vetemjöl

smör
2 skivor bacon

1 gul lök

2 vitlöksklyftor

1/2 tsk timjan
2 dl vitt vin

2 dl hönsbuljong

1-2 msk ljus, fransk senap

2,5 dl grädde

salt & peppar

Stycka kaninen (ta av framben och lår som på en kyckling och dela kroppen tvärsöver i tre bitar), salta, peppra och vänd i vetemjöl. Arbeta samman 2 msk smör och 2 msk vetemjöl. Strimla de tjock baconskivorna , finhacka löken och skala vitlöken. Bryn kaninen väl i smör i en stekpanna och lägg åt sidan. Fräs baconet lätt i smör och därefter löken. Lägg i kaninen, vänd runt i fräset och låt puttra sakta under lock i 5 minuter. Tillsätt timjan, hela vitlöksklyftor, vinet och buljongen. Sjud under lock minst en timme (jag lät den gå 2 timmar). Ta upp kaninbitarna. Slå i grädden och senap (2 msk blev bra), låt koka upp och vispa ner smör- och mjölblandningen. Låt sjuda minst 5 minuter. Smaka av med salt och peppar, lägg ned kaninen och låt bli varmt. Servera med kokt potatis.

Detta är tydligen en fransk klassiker och smakar precis så. Mustigt, rikt, tryggt och med ett smakrikt, mört kött som påminde om den allra bästa saftiga kyckling. En riktig hit! Gör den gärna igen som vardagsvariant med kyckling. Precis som Carl tipsade om.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Pepparkaksflarn och Wanås Ädel

Att hitta pepparkaka med gorgonzola eller annan blåskimmelost på glögg- och julfester är numera lika exotiskt som förekomsten av vit glögg. Åtminstone i Sverige. För något år sedan stod jag på en vinmässa i Köpenhamn och serverade denna kombination till förbluffade danskar. Alla var oerhört skeptiska och vi fick tålmodigt förklara den svenska pepparkakans (själva har de pebernødder) likhet med pain d’èpices. Efter att ha smakat kapitulerade alla totalt inför smakupplevelsen och rycktes bryskt ur sin wienerbröds- och pilsnerdvala. Stor och oväntad succé!

Jag gillar själv denna kombination och parade därför ihop två nya favoriter; pepparkaksflarn från Gillebagarn och ekologiska Wanås Ädel från Skånemejerierna.

Kakan är en hybrid av pepparkaka och klassiska havreflarn och lyckas med konststycket att göra flarnen krispigare och med massor av julkryddig smak med tydlig pomerans- och ingefäraton. Hur goda som helst men man ska kanske inte titta på innehållsdeklarationen. Blåskimmeln av mjölk från skånska Wanås Gods är fast men gräddig och med ganska kraftig smak med sälta och syra. Tillsammans blir det en riktig smakbomb.

Masterclass om Vinets Kemi

Det är inte ofta jag puffar för min egen verksamhet på bloggen, men ibland händer det. Som nu.

Den 16-17 oktober arrangerar vi en masterclass om Vinets Kemi. 2-dagarsseminariet leds av den omtalat kunnige och inspirerande pedagogen David Bird MW. David är förutom Master of Wine också författare till boken ”Understanding Wine Technology” och ofta anlitad som kvalitetskonsult av många av världens främsta vinproducenter. Två dagar ägnas helt åt druvan, vinet, dess sammansättning, defekter och åldrande. Inspirerande föreläsningar varvas med provningar.

Det finns några platser kvar. Mer information och anmälan här.

Ravenswood i plastpåse och falsk matematik

Gamla zinfandelhjältarna Ravenswood har, liksom förrädaren Miguel Torres, kroknat och gett upp inför plastpåseeländet. Nu lanseras deras Lodi Zinfandel i 3-liters familjeförpackning i Systembolagets beställningssortiment. Deras slogan ”No Wimpy Wines” klingar med ens ganska ihåligt.

Det märkliga i sammanhanget är att deras vanliga, enkla Vintners Blend i butelj i ordinarie sortiment kostar 99 kronor (132 kr/l), Lodi Zinfandel på flaska 159 kronor (212 kr/l) och samma vin på plastpåse 219 kr. Det sistnämnda hamnar då på 73 kr litern eller 53 kr för 75 cl! Hur kan samma vin plötsligt kosta en tredjedel av priset på en annan förpackning? Storsäljaren Vintners Blend i ordinarie sortiment kostar därmed nästan dubbelt så mycket som det i teorin mycket bättre vinet från Lodi.

Är det mer än jag som anar ugglor i mossen snarare än korpar i skogen?

Röta i Klagshamn

Det ser mörkt ut för den svenska vinskörden i år. Åtminstone i Vingården i Klagshamn som jag besökte idag. Det lär inte bli de sedvanliga vinerna denna gång från den kalk- och flintrika leran söder om Malmö.

Rondodruvorna hänger trinda och svarta på stockarna men det är bara på ytan som det ser bra ut. Efter den sena våren har den potentiella alkoholhalten knappt klarat av att kravla sig över 10% när man normala år kommer upp närmare femton. Rekordregnet under hösten har förvärrat det hela genom att göra druvorna vattenstinna och gett rötangrepp.

Murre som sköter sin vingård pedantiskt försöker ändå se det positiva i det hela. Eftersom man förmodligen inte lyckas göra ett anständigt rött vin i år satsar man på att istället framställa en bra rosé av de blå druvorna. Dessutom passar man på att experimentera lite när det ändå ser ut som det gör. På klassiskt vis tänker man koncentrera druvmusten genom att torka en del av druvorna och göra en svensk amaronevariant. De gröna druvor som angripits av svampen Botrytis cinerea kommer man att skörda och försöka göra ett ädelsött vin utav. Inte utan att man ser fram att prova resultatet.

Även om Murre försöker se det från den ljusa sidan så är det tufft; ”Förra året som var en bra årgång då kunde vi nästan slappa lite. Men i år får vi arbeta många gånger hårdare och ändå inte få ett bra resultat. Det känns lite hopplöst”.

Att vara vinodlare är ett hårt och tålamodsprövande arbete oavsett var i världen man verkar. Fast i Sverige har ju odlarna ett alkoholpolitiskt klimat att kämpa mot också.