Detta bildspel kräver JavaScript.

Fördelen med att själv planera en vinresa är att den blir så som man vill ha den. Den här turen till Jerez går verkligen i ett andalusiskt tempo.

Efter lugn morgon med frukost på den lokala baren blir det framåt förmiddagen ett besök på en bodega och sedan är det dags för lunch. Inget bokat och ingen tid att passa. Alla bestämmer själva ambitionsnivån och sedan är det hög tid för siesta. Någon jobbar vid datorn på innergården i huset, några shoppar, promenerar eller sover en stund medan ett gäng kanske tar sig till stranden. Vid femtiden öppnar vinmässan och när man provat färdigt är det dags för en tapasrunda och lite nattsudd. Lagom doser med vinnörderi, gastronomi, folkliv, lokal atmosfär och ren och skär njutning.

Igår efter en tur på mässan blev det ett återbesök på Tabanco el Pasaje då det utlovats flamenco på små affischer. Eftersom vi beställde massor av deras fantastiska, smakrika tapas och flaskvis av fino så fick vi sittplatser precis vid den minimala scenen. Den genuina miljön, det goda sällskapet, de smakintensiva munsbitarna och den härliga sherryn toppades av en stor upplevelse i form av riktig, äkta flamenco.  Sångerskan hade en sådan brinnande intensitet att jag nästan blev lite rädd när hon klev ner från scenen och närmade sig dansande. En riktigt stor upplevelse som lade ytterligare en pusselbit till förståelsen av regionen. Uppfyllda och upplyfta snurrade vi vidare ut i den ljumma kvällen som snart blev en alldeles för sen natt.

Dagens besök var inbokat hos storproducenten Williams & Humbert. Bodegan ligger i utkanten av Jerez precis vid påfarten till motorvägen och är ett monstruöst och avskräckande exempel på betongestetik från 1970-talet. Det är faktiskt ett av det största vinerierna i Europa och sträcker sig över nästan en kilometer från hörn till hörn och inrymmer 50 000 fat och en arena för hästuppvisningar! Förväntningarna var kanske inte på topp inför detta besök.

Stort behöver definitivt inte betyda dåligt är någonting man om och om igen får lära sig i den här branschen (det är förvisso inte med automatik något bra). När det gäller sherry så är det faktiskt något av en fördel i vissa hänseenden då det handlar mycket om att skapa kontinuitet i still och kvalitet och att det är långa ”ledtider” från skörd till färdigt vin, minst tre år och inte sällan flera decennier.

I Jerez och produktionen av sherry så handlar det om att underställa sig en långsam, naturlig och känslig process. Det handlar om att anpassa sig till en lokal unik jästkultur, klimatets påverkan, nästan total frånvaro av svavel och tidens förlopp. Dessa kriterier är desamma oavsett om du är en gigant eller en småskalig vinmakare.

Hos Williams & Humbert förvaltar de traditionen väl och vi fick prova massor av sherry av olika åldrar och stil direkt från fat. Genomgående var att vinerna hade en ovanligt stor friskhet för sherry och var eleganta och välstrukturerade. Redan vid ungefär tolv år visade vinerna en intensitet som man oftast inte hittar förrän de är närmare två decennier.

Efter ett par fascinernade timmar bland faten fick vi möjlighet att botanisera bland ett litet urval ur deras stora sortiment. Utmärkt sherry genomgående och några riktigt stora viner. Tyvärr finns inte så många att få tag på i Sverige. Bland de som finns är den tjugoåriga PX:en som du inte bör missa och den otroligt och likaledes 20-åriga komplexa Dos Cortado som utsågs till årets vin häromsistens. Löjligt billig i Spanien och ännu billigare i Sverige av någon anledning. Ett lite annorlunda vin är ”As you like it”, en halvtorr amontilladom som troligtvis är runt 30 år och nästan var bortglömt i bodegan innan man bestämde sig för att buteljera. En riktig liten pärla och även den rejält billigare i Sverige.

Ett riktigt spännande besök och man åter konstatera att sherry är alldeles för billigt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dag tre inleddes med att samla trupperna som var lite svaga av en heldagsutfärd som avslutades på ferian i Puerto Santa Maria. Som tur var var det bara ett par hundra meter till vårt besök hos Bodegas Lustau.

Lustau anses vara en av de främsta bodegorna och har en imponerande portfölj med över 40 olika viner. Efter en noggrann och informativ genomgång av bodegans olika delar inklusive de nya faten som smaksätts med sherry för whiskyindustrin var det dags för provning. Ett stort urval av viner samt brandy och vinäger presenterades på en lång rad och sedan var det bara att gå loss och prova. Generellt kan sägas att vinerna är mycket eleganta och välbalanserade och deras fino och manzanilla är av den finstämda och lite salta stil som tilltalar även nybörjaren. I vår grupp fanns ett par sherryskeptiker som faktiskt omvändes av vinerna. Det säger kanske en del om kvaliteten.

En del av syftet med resan vara att besöka vinmässan Vinoble som senast arrangerades för fyra år sedan då jag senast var här. Det är en unik internationell mässa då den är ganska liten i formatet, är inrymd i en historisk miljö mitt i centrum och är helt ägnad åt söta viner och starkviner. Under den första rekogniseringsrundan stötte vi på kaliforniska paret Quady som jag skrev om redan i samband med förra mässan. Då uppmanade jag någon svensk importör att ta in deras spännande viner. Äntligen har det skett tack vare Jakobsson & Söderström. Snart kan vi kanske njuta deras spännande amontillado-variant, eleganta vermouth, aromatiska orange muscat, portvinshommage och annat.

Bäst med mässan är att den är anpassad till tempot och klimatet i Andalusien och därför tas det siesta mellan 14.00 och 17.00.

Härom dagen fick jag en halvflaska olorososherry från vin- och delikatessleverantören Gastro-Import. En liten läcker butelj med en retroinspirerad etikett med tydliga art deco-inslag.

Som tur var levde innehållet upp till det yttre. Med råge! Vinet Mira la Mar Oloroso från det drifitga kooperativet Aecovi Jerez har alla kännetecknen på oxidativ mognad; torkad frukt, valnötter, mjuk kropp och fyllighet. Intensiteten är också oväntat hög och den torra smaken är fantastiskt väl balanserad med rik karaktär med tydliga toppnoter av salmiak. Den stora intensiteten närmar sig nästan vad man kan förvänta sig av en 20-årig oloroso och klarade till och med en parmesanost med 75 månaders lagring. Då ska man veta att vinet endast kostar 59 kronor ex moms för halvbuteljen! Tyvärr finns vinet ännu bara till restauranger.

Ser verkligen fram emot att få prova alla de andra vinerna i serien Mira la Mar. Det första smakprovet lämnade mig faktiskt smått förälskad.

Ny dag i Andalucien! Utvilad och full av energi efter tostado y cafe con leche till frukost.

Idag öppnar vinmässan Vinoble som äger rum inne i det otroligt vackra Alcàzar de Jerez mitt i staden. Det är så långt ifrån den hysteriska vinbar med druvtrampande dockor jag stötte på på ferian i Cordoba.

En rad spännande provningar och seminarier står på schemat. Eftersom mässan sympatiskt nog tar en tre timar lång siesta mitt på dagen så kommer kanske en liten rapport i eftermiddag.

Allmänheten varnas! Nedan följer en lååång post om världens mest intressanta dryck.

Sherry är vinvärldens mest underskattade vin. Sherry ger fantastisk valuta för pengarna. Sherry är en av världens mest karaktärsfulla viner. Få viner går så bra till knepiga matkombinationer som sherry. Fråga vilken sommelier eller vinskribent som helst och de skriver under på ovanstående. Ändå dricks det nästan ingen sherry, inte ens av sommelierer eller vinskribenter. Man kan undra varför.

Sherry är ett vin som, liksom champagne, präglas av vinifikation och lagring snarare än växtplats eller druva. Även om klimatförhållanden och jordmån är väldigt speciell i Jerez i södra Spanien så baseras sherry på ett vitt vin som i sin karaktär är enkelt, neutralt, torrt, med låg syra och av den bleka druvan palomino. Ett trist vin med andra ord. Den stora förvandlingen sker när vinet utvecklas vid lagringen.

Den unika lagringsmetoden benämns solera och är ett system av gamla fat, fyllda till 5/6-delar, där unga viner successivt blandas med äldre. Systemet kan liknas vid en trappa med många steg där det äldsta vinet befinner sig längst ned och årets skörd fylls på högst upp. Från faten med det äldsta vinet tappas maximalt en tredjedel av vinet som buteljeras. Därefter fylls faten på med yngre vin från nivån ovanför och dessa i sin tur från faten ytterligare ett steg upp. Och så vidare. Syftet är att olika årgångar blandas för att ge en produkt av jämn kvalitet. Det unga vinet antar snabbt karaktären av det äldre. Detta innebär att sherry är en årgångslös* produkt med en genomsnittsålder på minst tre år men oftast mycket äldre. Solerasystemen och faten är ofta mycket gamla, ofta sekelgamla, och innehåller i teorin en fraktion av alla årgångar som någonsin passerat igenom dem.

Det finns tre huvudtyper av sherry; fino, oloroso och de naturligt söta. De ”onaturligt söta” är blandad och uppsötad sherry för exportmarknaden (läs ”England”), det vill säga den typiska ”tantsherryn”.

Fino (eller manzanilla om vinet är lagrat i hamnstaden  Sanlúcar de Barrameda) är en sherry som skapats genom biologisk mognad.

Till det färdiga, torra vinet tillsätts neutral druvsprit till cirka 15% alkohol. Vid denna nivå hålls vinet stabilt samtidigt som ett jästtäcke (flor) kan bildas. Flortäcket består av olika jässtammar som alla kräver syre för sin överlevnad, därför flyter de på ytan som ett cappuccinoskum. Floret skyddar vinet från oxidation genom att ligga som ett lock över vinet och dessutom konsumera det syre som är utlöst i vinet. Jästen tar också andra näringsämnen ur vinet och reducerar syra, alkohol, flyktiga syror, glycerin och eventuellt restsocker.

Detta innebär bland annat att fino är knastertorrt, har låg syra och en vattenliknande munkänsla. Under täcket, och genom avdunstning, koncentreras andra ämnen såsom aldehyder (flyktiga aromämnen) och fenoler (bundna aromämnen). Det sistnämnda ett ämne som vanligtvis förekommer endast i små koncentrationer i vita viner. Tillsammans innebär detta ett vin som är förrädiskt lätt i kroppen men med stor doft och smakkoncentration. För den ovane kan detta vara en upplevelse som kan vara lite svår att hantera.

En fino är mycket blekt gul i färgen. Doften visar exempelvis upp karaktär av jäst, gröna äpplen, gröna oliver, örter och kamomill. Den torra, mycket lätta munkänslan känns frisk även om syran är låg. Toner av jäst brukar vara tydliga och vinet brukar ha en distinkt, nästan skarpt ren avslutning.

Oloroso framställs av ett något kraftfullare basvin som genomgår oxidativ mognad. Genom att höja alkoholhalten till minst 18% förhindras bildandet av den känsliga jästkulturen och vinet utsätts därför under hela sin mognad för syrets inverkan. Genom oxidationen koncentreras alkohol, flyktiga syror, glycerin och eventuellt restsocker. Koncentrationen genom avdunstning blir här ännu större. Den rakt motsatta utvecklingen mot fino med andra ord.

Till utseendet är en oloroso mörkt bärstensfärgad till mahogny. I doften hittar man självklart oxidativa toner som nötter, kryddighet, russin, torkad frukt, julkaka och salmiak. Smaken är fyllig, torr, eldig och frisk med en stor smakrikedom som speglar doften.

Amontillado är en annan vanlig sherrytyp. Det är i princip en oxiderad fino. När en fino gått igenom sin utveckling i soleran får den fortsatt utveckling som en oloroso, det vill säga utan skyddande jästtäcke. Resultatet blir ett vin med karaktären av en fino i munkänslan men med tydliga oxidationstoner i doften. Till skillnad från en oloroso hittar vi jästtoner och tydlig karaktär av hasselnötter.

De naturligt söta vinerna pedro ximénez och moscatel är båda uppkallade efter respektive druva de framställs av. För att uppnå den extremt koncentrerade sötman (upp till 400 g per liter) i dessa viner soltorkas druvorna. Därefter pressas de och musten genomgår en kortare jäsning innan denna avbryts genom tillsatts av vinsprit. dessutom genomgår även dessa viner en oxidativ mognad som en oloroso.

Det speciella framställningssättet för sherry gör också att de är mycket lätta att kombinera med olika typer av mat. Dominerande karaktärer i andra viner som hög syra, markant tanninstruktur och fatkaraktär ställer ofta till problem i kombination med mat, särskilt om denna är rik på umami. Detta saknar vi i sherry. Istället har vi i fino, manzanilla och amontillado höga nivåer av ämnet diketopiperazin (DKP). Detta ämne har förmågan att förstärka upplevelsen av umami och förklarar kärleksförhållandet mellan fino och läckerheter som sushi, gravad lax och ostron. Amontilladons nötiga karaktär kombinerat med DKP ger en given fullpoängare tillsammans med den umamistinna serranoskinkan.

Oloroso som oxiderats och fatlagrats i decennier har en koncentration, fyllighet, smakrikedom och friskhet som matchar kraftiga vilträtter, ankbröst, mustiga grytor och andra rätter som brukar kopplas till kraftiga röda viner. Trots sin ålder och fatlagring saknar  vinet fatkaraktär som ofta ställer till det i gommen.

Amontilladons och olorosons oxidationsaromer fungerar fantastiskt väl ihop med svamp, smörighet och smak- och doftupplevelserna från maillardreaktioner (stekytor till exempel), något som druviga och fruktiga aromer har svårare för.

Även i maten är sherry en undergörare. Finon och amontilladon fungerar även här som smakförsärkare och lyfter vilken sås eller soppa som helst. De nötiga, torkade smakaromerna i oloroson ger kickar till svamprätter, mustiga grytor och till saffransdoftande skaldjursrätter(!).

Ser man till vad man får för pengarna när man köper en flaska sherry så är det nästan så man rodnar. En fino eller manzanilla av högsta kvalitet med en lagringstid mellan 3,5 till 7 år kostar runt 100 kronor för en helflaska. Motsvarande för en amontillado eller oloroso som åtminstone haft en mognadsprocess på runt 8 år ligger runt 150 kronor. Drygt är det också!

Så åter till frågan; varför dricker vi ingen sherry?

Jag tror, och det här är min teori, att det handlar om gammal hederlig vinsnobbism i kombination med det lite nyare vinnörderiet.

Tittar man på det så ser man att

• sherry är årgångslöst*
• sherry saknar vinmakare
• sherry har inga vingårdsbeteckningar eller byappelationer
• sherry tillverkas av endast ett mindre antal bodegor
• sherry är överkomligt i pris

Här saknas med andra ord alla förutsättningar för snobbism och nörderi i alla dess former.

Däremot är sherry det perfekta vinet för dem som är intresserade av smaker, mat, dryck och stora upplevelser.

* Det finns sherry som är årgångsbetecknad, men dessa är mycket ovanliga och dyra.

Hemma i lugnet ett par timmar har jag tid att sammanställa anteckningarna efter en mycket intressant provning i Jerez.

Sherry är nästan undtantagslöst en årgångslös produkt genom den stegvisa blandning som sker i det traditionella solerasystemet. Dock kan numera sherry få en åldersangivelse.  Beteckningarna är VOS (20 år) och VORS (30 år). För att få en åldersangivelse måste prover av vinet som ska buteljeras kontrolleras. Prov hämtas från det angivna fatet som sedan sigilleras. Vinet genomgår sedan kemiska analys, C14-metoden samt en noggrann sensorisk bedömning innan det godkänns. Åldersangivelsen är den minsta genomsnittsåldern på vinet. Delar av det är mycket äldre än så. Priset för vinerna ligger runt 400 till 1000 kr per flaska. Betänker man åldern och den omständliga tillverkningen så får man säga att det är billigt.

Sandeman ”Royal Esmeralda Solera 1894” VOS
Klar, ljus bärnsten, grön kant.
Ren, stor utvecklad doft av nötter, salmiak, kola, vanilj och stallbacke. Efter en stund kommer toner av läder, knäck, rökighet och tjära.
Smaken snustorr, medelfyllig, smakrik och skarpt intensiv. Nötiga toner, honung, salmiak. Viss eldighet och en lång elegant eftersmak. När jag återkommer till vinet efter en halvtimme slår en distinkt doft av sockerkaka emot mig.

Barbadillo Amontillado VORS
Klar, bärnstensfärgad med ett anslag av grönt i kanten.
Ren, stor, flyktig finokaraktär av jäst, gröna oliver och mandlar. Inslag av salmiak, russin, gammal valvados och lite bokna äpplen och lite honung och vaxkaka. Stor, fyllig, mycket fräsch, eldig, smakrik och mycket intensiv. Ren, lång och mycket intensiv eftersmak.

Williams & Humbert Palo Cortado VOS
Klar och djupt gyllene färg.
Ren, stor doft som genast slår emot mig som ostronskal, hav och mineral. Därefter kommer aromer av valnötter, mandel, eucalyptus och créme brûlee. Utvecklas hela tiden i glaset.
Mycket torr, intensiv och smakrik. Medelfyllig, eldig med tydlig mineralton, russin och rågbröd(?). Lång och elegant eftersmak.

Harveys Palo Cortado VORS
Klar, medelmörk bärnsten.
Ren, medelstor doft, nötig, rostade hasselnötter och choklad samt tång och jod som påminner om maltwhisky.
Fyllig, smakrik, mjuk och avrundad karaktär, toner av bränt socker och nötter. Torr men med en förnimmelse av sötma. Rik eftersmak.

Vinicola Hidalgo y Cia Oloroso Viejo VORS
Klar, medelmörk bärnsten.
Stor och tydlig doft av muscovadosocker, nötter och russin. Generös doft med lite bränd karaktär.
Fyllig, torr, koncentrerad och oljig med bränd ton, russin och en tydligt metallisk eftersmak. Inte så komplex och lång som de tidigare vinerna.

Gonzales-Byass ”Matusalem” Oloroso Dulce Viejo VORS
Klar, djupt mörkbrun färg med gyllene kant.
Ren, stor doft av russin, torkad frukt, dadlar, sirap eucalyptus, honung och hav.
Fyllig, halvsöt (130 g socker), eldig, mycket frisk. Toner av russin, torkad frukt och mineral med en liten bitterhet. Balanserad eldighet. Lång och ren eftersmak med en bränd sirapskaraktär. En sherry som kan betraktas som en ”old cream”.

Bodegas Tradicion Pedro Ximenez VOS
Mörkt läderbrun nästan ogenomskinlig.
Ren, stor, aromatsik doft med eucalyptus, russin, fikon, dadlar, kaffe, sirap och hav.
Mycket söt, simmig och fyllig med mycket tydlig salt mineralton som balanserar sötman. Smak av kaffe, russin, sötlakrits. Lång eftersmak.

Bodegas M. Gil Luque Pedro Ximenez ”de Bandera” VORS
Helt opak, mörkt brun och mycket simmig.
Ren, medelstor doft av knäck, russin, dadlar och med en bränd ton. Inslag av ananas och eucalyptus.
Fyllig, tjockflytande, oljig och söt. Torkade frukter, bränd ton och förvånansvärt nog en påtaglig ton av cassis/svarta vinbär. Mycket lång smak. Smakupplevelsen inte så söt som antyds av sommigheten. Detta beror på polymeriseringen av sockret (bildandet av längre molekylkedjor) under mognaden.

Sammantaget mycket imponerande viner. Alla var rena, pigga och vitala utan tecken på att tappa spänsten. Återkommande i smakbeskrivningarna var ”salmiak”, ”eucalyptus” samt lite överraskande ”mineral” och ”hav”. Flera av vinerna var arommässigt förvillande lika whisky eller armagnac. Det som var gemensamt för vinerna var den stora koncentrationen och den intensiva smaken. Genom den mycket långa fatlagringen och avdunstning av vatten har det skett en koncentration av vinernas smakämnen.

Så blev det dags för den sista sherryn i Jerez.
En manzanilla Solear, inlagda sardiner och manchego i solen.
Nu bär det hemåt till kylan, piffiga falukorvsrecept och höstdassiga bilder.
Men vänta! Först blir det ett par dagar med sakeseminarium i London.

Oj vilken dag! Suttit i en 30° varm lektionssal i långa teoripass om sherry, vinlagar och solerasystem. Därefter en magnifik provning av 20- till 30-årig sherry under ledning av en nestor i Jerez; Neltràn Domecq. Helt fantastiska viner. Jag återkommer med utförliga provningsanteckningar.

Sedan direkt till Bodegas Tradicion som specialicerat sig på att endast buteljera och sälja viner som är mellan tjugo och trettio år i snitt! Vi förevisades gamla metoder, fortfarande i bruk på bodegan, hur man blandar och flyttar vinerna i soleran. Där blev det också en underbar lunch med tapas (suprise!), däribland favoriten räkplätt och en ris- och skaldjursgryta med saffran. Påminde om en paella med mycket vätska. En 30-årig oloroso passade förvånansvärt bra till. Helt otippat. Ännu bättre när vi blandade lite av vinet i maten. Förköpte mig lite på vinerna där. Oooops!

Sedan blev det ilfärd till examen i denna utbildning för ”sherryambassadörer”. Lite lagom beskänkt av urgammal sherry (och litte brandy) skulle det blindprovas och identifieras sju olika sherrytyper och göras ett skriftligt prov. Gick galant! Tror jag. Diplomen ska delas ut om en knapp timme.

I pausen hann jag springa och proviantera lite i närmaste snabbköp som hade lite NETTO-varning. Trots det var inte charkavdelningen så himla pjåkig. Skinkorna på bilden var veckans erbjudande. Övriga fanns på annan plats.

Sådärja. Nu ska det duschas och sedan på med skjorta och kavaj i 32°  värme. Examensmiddag hos Consejo Regulador väntar.

Igår kväll blev det ett avslappnat besök hos Bodegas Barbadillo i Sanlucar de Barrameda. Här blev det massor av manzanilla såklart. Den typ av fino som lagras i Sanlucar de Barrameda får en lite annan karaktär och betecknas därför som manzanilla.

Förutom deras storsäljande, lätta och typiska Solear (reas på systemet) fick vi prova en specialitet; Manzanilla en Rama. Detta är ett vin som lagrats under jästtäcket flor och i solerasystemet i nio år. Därefter har man klarnat vinet med uppvispade äggvitor och tappat på butelj direkt från fatet. Mörkare i färgen än vanlig manzanilla och betydligt fylligare och kraftfullare med lite nötiga toner. Så har smakade tydligen manzanilla i början av 1900-talet. Vinet är väldigt lagringskänsligt och ska helst drickas inom tre månader. ”2009” på flaskan anger tappning och inte årgång. Lite halvskumt.

Idag ska det testas riktigt gammal sherry. Sedan är det dags för examen. Hoppas något har fastnat.

…var det kanske inte. Men väl en historisk genomgång av Jerez’ historia och en mingelprovning av sherries från Lustau. Platsen var Castillo de San Marco, en fästning som genomlevt många förändringar. Startade som romersk befästning för att sedan bli en moské som vidare byggdes om till en befäst kyrka. Idag är det en kombination av historiskt monument och sherrybodega. Fantastiskt vackert. Nåväl. Vad provades?

Startade med Pavon Puerto Fino som hade en ganska stor doft med inslag av halm och stall. Smaken var lätt, mycket elegant och med en markant metallisk eftersmak. Mer av en manzanilla i stilen.

Lustau Rare Amontillado Esquadrilla hade en stor komplex doft av apelsin, hasselnötter och choklad. Smaken knastertorr, medelfyllig och smakrik med toner som speglade doften. Fantastisk till jamon iberico.

Lustau Emperatriz Eugenia var en oloroso som uppvisade en stor, komplex doft av fikon, dadlar, kanel, lakrits och valnötter. Smaken var torr, fyllig och rik där torkad frukt och nötter kom tillbaka.

Lustau East India Solera Sherry doftade som en julkaka! Fyllig, smakrik med en viss sötma och med julsmakerna av kanderad frukt, lite pepparkaka, nötter och fikon kom tillbaka. Mycket balanserad och komplex. Provade den även som drink med massor av is och en skiva blodapelsin. Överraskande uppfriskande.

Lustau Moscatel Emilín bjöd på en stor, aromatisk doft av pomerans och apelsinmarmelad. Tydliga toner av kanel och vitpeppar. Söt, smakrik och mycket aromatisk med citrus- och apelsintonerna som slog igenom allt tydligare. Kan tänka mig detta vin till en créme brulee med syltade mandarinklyftor eller en smakrik, vällagrad hårdost som Wästerbotten.

Lustau PX San Emilio doftade inte helt överraskande som koncentrerade fikon, dadlar och russin upphöjt till två. Söt, simmig, sirapslik med de markanta tonerna av torkad frukt, melass och en aning sötlakrits. Häftig.

Fantastiskt trevliga, välbalanserade viner som bjöd på fina smakupplvelser. Lite okoncentrerade provningsanteckningar ur minnet då det var en mingelprovning där vinerna även provades mot små trevliga tapas.