Jag älskar spanska grytor och när det i senaste numret av den fantastiska mattidningen Cook’s Illustrated fanns ett  recept där man provat sig fram till en förbättrad version av den klassisk chorizo- och linsgrytan så var det klippt.

Förutom att det blev en härligt mustig och smakrik gryta så gjorde förbehandlingen av linserna att de inte blev mosiga och höll sig hela. Den torra chorizon fick också en helt annan, bättre och saftigare konsistens när den tillagades i skinnet.

Häll kokand vatten över 5 dl gröna linser (helst franska puylinser) och 2 tsk salt, täck över och låt vila i 30 minuter. Stick hål på skinnet på 600 g chorizo (den torra, spanska och lite mildare sorten) och dela om det behövs för att få plats i grytan. Hetta upp några matskedar olivolja i en gjutjärnsgrytan och stek korven väl på alla sidor på ganska hög värme. Under tiden finhackar du 3/4-delar av en stor gul lök och river resten på rivjärn (spara undan det rivna) samt skalar och slantar 3 stora morötter. Ta upp korven och ställ åt sidan. Sänk till låg värme och lägg ner den hackade löken, morötterna, en näve hackad bladpersilja och en tesked salt och lått svettas under lock i 30 minuter. Rör om då och då så grönsakerna inte blir brynta. Blanda ner linserna (som fått rinna av väl) och 3 matskedar sherry- eller rödvinsvinäger och hetta upp så det mesta av vinägern dunstar av. Slå på 1 liter vatten, 2 lagerblad, 2 kryddmått mald kryddnejlika och lägg ner chorizon och låt allt koka upp innan du drar ner värmen och låter sjuda sakta under lock i 30 minuter.

Hetta upp 3 msk olivolja i en kastrull och fräs 2 msk rökt, mild parika, den rivna löken, 3 finhackade vitlöksklyftor och 0,5 tsk nymald svartpeppar i några minuter. Rör till sist ned 1 msk vetemjöl och fräs ytterligare någon minut. Ta upp chorizon och lagerbladen ur grytan och rör ned krydd- och mjölblandningen och låt sjuda utan lock i minst 15 minuter tills smakerna gift sig och grytan blivit lite simmig. Skär chorizon i mindre bitar och lägg ner i grytan med en näve hackad bladpersilja. Låt bli varmt och smaka av med salt, peppar och eventuellt lite vinäger.

Prova också de lättlagade chorizogrytorna patatas riojanas, matvete riojanas samt pochas a la riojanas.

Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och vad vore sommaren utan en enkel, improviserad grillkväll med grannarna?

Den fina rostbiffen grillades utan smaksättning och serverades med bearnaisesås, Sweet Baby Ray’s barbequesås samt en krämig potatissallad med syra från äpple, cornichoner och syltlök. Bland vinerna hade valt ut några röda folkhemsfavoriter; bäriga, kryddiga och mjuka 2009 Beronia Viticultura Ecológica från Rioja, eldiga och syltiga 2010 Ravenswood Vintners Blend Zinfandel, fruktiga, fylliga och balanserade 2010 Monile Valpolicella Ripasso (inte den vanliga ”fattigmansamaronen” kanske) samt för balansens skull den fylliga, sträva och strama 2008 Château Bouscassé från Madiran.

Samtliga viner fungerade bra ihop med den rena köttsmaken och grillytan. Med potatissalladen gick det nästan lika bra tack vare den tydligt syrliga smaksättningen.  Bearnaisen ställde till det lite grand för riojan som inte klarade av smakrikedomen men såsen gjorde det tuffa madiranvinet mjukare och fruktigare. Ravenswood hade det lite kämpigt rakt över då frukten var lite klen. Det verkliga dråpslaget kom med barbequesåsen. Samtliga viner blev totalt tillplattade, tappade smak och fick en tydligt metallisk ton. Effekten var nästan komisk och såsen utsågs enhälligt till ”rödtjutsdödaren”.

Till en fin, grillad köttbit kan du med andra ord ta vilket favoritvin som helst men gillar du att slaska på med, söt, het och rökig sås så bör du hålla dig till en mörk, fruktig öl eller kanske ännu hellre en coca-cola.

Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och givetvis var vi tvungna att prova vad som passar till midsommarsillen.

Sill och potatis är så strängt traditionsstyrt att vi inte ifrågasätter om den ljusa ölen och akvaviten överhuvudtaget passar ihop med inläggningarna. Det stora problemet är att dagens inlagda sill är väldigt söt, särskilt den färdigköpta som de allra flesta äter. Ser vi tillbaka i vår mathistoria var inläggningarna saltare och syrligare vilket passade bättre ihop med torr och besk öl.

Vi valde att prova tre olika öltyper till matjes, senapssill, löksill och kallrökt lax: torra, friska och välhumlade Nils Oscar God Lager, mörka och tjeckiska Primator Dark Lager  med sin lite knäckiga ton och diskreta sötma samt fruktiga och fylliga alen Old Speckled Hen med karaktär av torkad frukt och balanserad beska. Vi testade också Läckö Slottsaquavit med ditinkt dillkaraktär samt örtiga Porsbrännvin som sorligt nog utgått ur sortimentet (så går det när man säljer ut dryckeskulturen). Eftersom många gillar sill men inte öl så slängde vi även in proseccon 2012 La Robinia Valdobbiadene Extra Dry  som fungerade så bra till sushin.

Med undantag för löksillen så fungerade inte den ljusa, svenska lagern speciellt bra då dess beska tog överhanden och den humlearomatiska karaktären förstärktes till parfymerade toner. Bättre gick det med de mörkare ölen med sötma och fruktighet där särskilt alen briljerade. Brännvinet fungerar i sammanhanget som gomrensare med sin höga alkohol. Akvavitens dillarom gifte sig fantastiskt med senapssil porsens distinkta örtighet kolliderade med laxens rökighet. Det fruktiga, mjukt mousserande vinet var faktiskt riktigt lyckat till samtliga smaker och kan fungera för den som vill ha ett alternativ till ölen.

Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och i den tredje provningen testade vi drycker mot sommarens populära takeaway.

En fråga som ständigt dyker upp om vilket dryckesval som är det bästa till sushi. Halvtorr riesling, gewürztraminer, champagne, veteöl och sake är standardsvaren. Det kniviga med sushi och maki-rolls är att det är det milda, söta och smakförhöjande riset som dominerar. Till detta kommer den råa fiskens smaker och konsistens samt sojan och den intensiva wasabin. Vi testade de klassiska förslagen men bytte ut den torra champagnen mot en fruktig prosecco.

Dryckesvalen blev 2012 Cono Sur Bicicleta Gewürztraminer från Chile, italienska proseccon 2012 La Robinia Valdobbiadene Extra Dry , 2009 Kunstler Riesling Kabinet från Rheingau, klassiska veteölen Weihenstephaner Hefe Weissbier samt saken Dewatsuru Choinama Futsu-Shu.

Den aromatiska, kryddiga och fruktiga gewürztraminern fungerade ganska dåligt till maten såvida man inte gillar överdådiga och parfymerade aromer. Veteölen fick också en doftskjuts och skumbananaromerna från jästen blev överdrivna samtidigt som ölens sötma förstärktes och blev obalanserad. Den halvtorra rieslingen upplevdes och för söt men vinvalet hade kunnat fungera bra om en något torrare variant hade valts. Saken kändes överraskande tam och trist i sammanhanget och och också lite för söt. Den stora överraskningen var den druviga proseccon med sin mjuka mousse och diskreta sötma. En riktig hit faktiskt.

Sushi + prosecco = sant!

Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och andra provningen handlade om picknicken.

Det som brukar finnas i picknickkorgen är sådant som är lättfixat, går att köpa färdigt i delikatessdisken och kan ätas kallt och helst med händerna. Grillad kyckling, paj, ostar och kallskuret utgör det viktigaste i en klassisk utflyktsdiet. Men kan man ta med vilket rosévin som helst i korgen? Det är faktiskt ganska stor skillnad.

Provence är ursprunget för det klassiska och blekt laxrosa 2011 Les Terrasses Rosé  med frisk syra och nästan lite fet frukt. Från Chile kommer  2011 Errazuriz Cabernet Sauvignon Rosé som har en mörkare hallonröd färg och en saftig, enkel fruktighet. Likaledes mörkare i färgen samt stram, fruktig och smakrik är 2011 Tavel ”Lauzeraies”  från södra Rhône medan kaliforniska 2011 Concannon Glen Ellen Reserve White Zinfandel är bekymmerslöst okomplicerad, bärig och halvtorr.

Till de vilt spretande smakerna och konsistenserna passade vinet från Provence bäst och kompletterade eller höll sig i bakgrunden. Den modernt saftiga chilenaren klarade sig sämst då den saknade struktur att stå emot smakerna och i vissa fall avslöjades med en markerad bitterhet. Den förväntade vinnanren i racet var rosén från Tavel men den fungerade endast ihop med kycklingen. Ganska oväntat smakade den blekrosa och halvtorra kalifornien riktigt bra till det mesta.

Ska man vara riktigt ärlig så spelar det egentligen inte så jättestor roll vilket vinman väljer till picknicken. När solen skiner, sommarvinden virvlar runt i glasen, ungarna stökar runt, vännerna är glada och maten god…ja då smakar det mesta bra.

Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och vi inledde med dryck till vit sparris.

Den vita sparrisen är en delikatess som vi gärna vill njuta till vin även om oxalsyran i primören gärna ställer till lite problem. Med ett klassiskt tillbehör som den feta och syrliga hollandaisesåsen kan problemet överbryggas. Parmesanostens sälta kan också fungera som ett bra komplement liksom en vinägrett på rödvinsvinäger och olivolja.

Bland vinerna fanns de klassiska valen; torra, fruktiga och mineralstinna 2012 Juliusspital Silvaner Kabinett Trocken från Franken samt halvtorra, friska och petroleumdoftande 2009 Kunstler Riesling Kabinett från Rheingau. Vi hade också valt torra och mycket fruktiga 2012 Villa Maria Sauvignon Blanc från Marlborough för att se om aromerna av örter, tropisk frukt och burksparris kunde spela med sparrisens karaktär. En högoddsare i form av bäriga, kryddiga och mjuka 2009 Beronia Viticultura Ecológica från Rioja togs in för att se om det kunde funka med ett rött vin. Spontanjästa, egensinniga, syrliga, komplexa och lätt bittra Oud Beersel Oude Geuze Vieille  från Belgien var en vågad chansning.

Generellt kan sägas att det inte var några stora upplevelser bland kombinationerna. En riktig dikeskörning blev det med den spontanjästa ölen. Avstå! Riojan delade gruppen i två läger några tyckte den fungerade oväntat bra, särskilt med vinägretten.  Det nya zeeländska vinet fick ett litet lyft när sparrisen kombinerades med hollandaisesåsen men hade kanske funkat ännu bättre med en örtmajonäs. Inte helt sensationellt fungerade de tyska vinerna bäst. Det torra vinet från Franken vann med en noslängd då åsikterna om sötman i rieslingen gick lite isär.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter en intensiv helg i Stockholm var det dags för lugnare trakter när jag skulle hålla en 2-dagarskurs på allé strax utanför Kivik.

Tog in på 100-årsjubilerande Vitemölla Badhotell och fick ett riktigt bra paketpris på boende och middag. Det var helt enkelt inte så mycket att välja på om man inte föredrar att tillbringa kvällen på den lokala pizzerian. Kiviks nöjesliv lämnar en hel del att önska så att kunna slå ihjäl några timmar med att äta gott var det enda alternativet. Att restaurangen har ett långt ”track record” i White Guide gjorde ju inte saken sämre.

Matsalen på det klassiska badhotellet är ljus stram och sval med färgskala i vitt, grått och duvblått och med ljuset från havet flödande in genom glasverandans fönster. Genast när jag satte mig fick jag ett glas mousserande vin från Slovenien. Överraskande bra, balanserat med fina små bubblor och med nästan fet fruktighet som balanserades av frisk syra. Som en amuse kom en glass av palsternacka (!) in. Smakrik, intressant och snyggt balanserad mellan sötma och sälta. Förrätten var grillad havskräfta med pasta smaksatt med tomatsås och getost. Fin kräfta men lite tam sås till pastan lyftes dock av en trevlig riesling från Alsace (som inte var den annonserade på vinmenyn). Till det ljuvligt möra appletorpslammet med svamp, bönor, portvinssås och mild risotto serverades ett ungt, fylligt och fruktigt vin från Priorat. Inte det bästa valet kanske då dessa viner har en tendens att lägga sig som en våt, tung filt över de flesta smaker och aromer.

Till de fina ostarna från Vilhelmdals Gårdsmejeri (som serverades utan presentation) skulle jag enligt vinmenyn fått en 2006 Late Bottle Vintage Port. Istället kom återigen utan presentation in ett litet glas med ett vin som uppenbarligen var en tawny port. Trots att jag frågade fick jag ingen vettig förklaring till varför vinet bytts ut. Som tur var fungerade detta vin bättre än vad det ursprungliga skulle ha gjort. Desserten var en morotssorbet och en passionsfruktsmousse (egentligen en fromage om ni frågar mig) som smakmässigt inte var så lyckade tillsammans. Vinet som serverades till var en sauternes som fungerade hyfsat till fromagen men var en fullständig dikeskörning med morotssorbeten. De lite beska och kärva smakerna bakom morotssötman kolliderade med bitterheten i vinet och framhävde en bränd karaktär.

På det hela taget en trevlig middag på solokvist i en lagom stimmig matsal. Maten var vällagad men vinvalen inte helt lyckade. Att sälja en vinmeny och sedan inte servera vinerna som listats är inte ok särskilt som man inte ens kommenterar ändringarna. Det hade varit mycket bättre att hålla vinvalen öppna.

Har man vägarna förbi kan ett besök rekommenderas.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag tog ett affärsmöte och en liten intressant vinmässa som förevändning för att göra Stockholm den här helgen. Kände att jag behövde uppdatera mig på några av de nya vattenhålen det talas om samt att möta lite människor i köttrymden.

Efter att mitt möte var avklarat begav jag mig till Konstakademiens fantastiska lokaler på Fredsgatan där projektet Atelier Food håller after work på fredagar. Minglade med lite kända och okända mat- och vinmänniskor, åt strålande korv med bröd, drack hipsteröl och vitt ciderdoftande ”naturvin” som var grumligt (även om ”vissa” envisades med att det bara vara ofiltrerat). Därefter en kort promenad till vinbarsgettot Gamla Stan och nyöppnade baren Tweed som liger gömt bakom restaurang Djuret. En fantastisk, fönsterlös bar i kolonial herrklubbsstil. Gediget med redan inbodd känsla och hög trivselfaktor. Här kan man verkligen gömma sig frän omvärlden, nedsjunken i en chesterfieldfåtölj bläddra i den utmärkta dryckeslistan och skrocka åt lustigheterna samt serveras gnistrande österrikisk riesling av en av Sveriges bästa sommelierer.

Sugen på mer vin styrde jag stegen på gamla favoriten 19 glas, men där var så fullt att jag fick vända i dörren. Testade i stället Frantzén/Lindebergs gastropub The Flying Elk som var likaledes fullt men lyckades få plats i baren. Eftersom jag var hungrig beställde jag in deras ”umamismörgås” med konfiterad kyckling, kycklingsky och soya, örtsallad med sherry- & tryffeldressing samt stekt ostronskivling och parmesan. En riktigt fettdrypande och tryffelosande smakbomb som sköljdes ned med beaujolais. Tyvärr serverades vinet ur Riedels vattenglas vilket kändes väldigt märkligt. Betalar man 130 kronor för ett glas vin vill åtminstone jag få det serverat i ett riktigt vinglas för att få hela upplevelsen och valuta för pengarna.

Rejält mätt och flottig i ansiktet gjorde jag ett nytt försök med 19 Glas. Nu var trycket mindre och glade Peter Bennysson tog glatt emot och hällde upp en utmärkt Chablis 1er Cru.  I matsalen jobbade nyanställde ”Monsieur Kent” som kom fram och hälsade trots stressen och svetten i pannan. Kul att ses i verkligheten. Kökschefen Olle Tagesson fick nys om jag satt i baren och kom upp med ett par smårätter som tack för att jag för länge sedan skickade lite torkad lime han behövde till någon rätt. Bara en så’n sak kan ju rädda en hel kväll. Den fina salamin och sparrisrätten fick sällskap med Kung Fu Girl Riesling och till sist ett litet glas av den fantastiskt fina piscon Kappa.

Vandrade sedan nöjd och glad genom det vårnattsfagra Stockholm upp till Hotel Rival på Söder. Har du råd och möjlighet ska du definitivt bo här. Ett fantastiskt trevligt och läckert hotell som är uttänkt i varje detalj och överlevererar på varje punkt. Sov som en prins och njöt av frukosten i en och en halv timme. Då ska sägas att jag brukar tycka att hotellfrukostar i allmänhet är en plåga. Den här var nästan värd ett besök bara den.

Lördagsförmiddagen bjöd på klarblå himmel och strålande vårsol. Stockholm visade sig från sin allra mest inbjudande sida och de många turisterna såg nyvaket hänförda ut. Det var omöjligt att motstå en överprisad kaffe och muffins för att få sitta en stund i solen i Kungsträdgården. Mycket motvilligt lämnade jag vårljuset och steg ner i Grappes källare där killarna bakom forumet finewines.se ordnat en liten vinmässa fokuserad på kvalitetsviner från mindre importörer. Sällan besöker man en vinmässa där lägstanivån är så hög. Inte en bag-in-box eller något stort, slätstruket varumärke så långt ögat nådde. Mycket var bra men de där riktig topparna var det mer glest mellan. Det gjorde nu inte så mycket för alla var glada att dela med sig om information och passion och dessutom fick jag träffa gamla och nya vänner.

Bland importörerna stod englandsbaserade Roberson Wine ut. Ur sitt enorma sortiment hade de plockat några pärlor och bland dessa gillade jag 2001 Château Barde-Haut från Saint-Emilion som visade begynnande mognad och rik cassisfrukt. De hade också med mässans kanske bästa vin; 2011 Arnot-Roberts North Coast Syrah. Rikt, elegant, nyanserat och bara jävligt GOTT!

Franska Vinlistan hade trevliga champagner varav NV Champagne Marguet Père & Fils Blanc de Noirs 1:er Cru inte bara charmade mig utan de flesta jag pratade med. Rik, frisk, balanserad med komplexitet och samtidigt en sån där champagne man lätt dricker för mycket av. Kostar dessutom bara 249 kronor! Wine Market hade också trevliga champagner varav NV Champagne Serge Mathieu Brut Prestige stack ut. Kul också att de representerar min bourgognefavorit Domaine Vougeraie.

Trevlig bekantskap var också Gullberg by Stockwine som hade med sig ett riktigt bra vin från Ribera del Duero till ett, i sammanhanget, budgetpris.  De hade också ett riktigt intressant vin från Minervois bakom vilket bourgogneproducenterna Anne Gros och Jean-Paul Tollot står bakom. Mycket intressant med en karaktär som ligger någonstans mellan en syrah och en pinot noir trots att inte en droppe av det sistnämnda ingår. Spännande leverantör är också Caviste som med stor passion väljer ut blandlådor som levereras direkt från producenten. Något att hålla ögonen på.

Efter provningen drog jag Magnus Reuterdahl, viniferalover och Lotta Siwertz från Foglia tillbaka till Gamla Stan där vi hamnade på lilla och intima franska bistron Pastis vid Köpmanstorget precis vid statyn av Sant Göran och draken. Fantastisk ambience, imponerande vinlista och förvånande låga priser med det läget. Riktigt bra, sen lunch med en flaska vit bourgogne och härliga garv. Knappt var lammkorven svald förrän jag twitterkommenderades av Anna Thorndahl och jensjacob74 till Eriks Vinbar där en jereboam Champagne Heidsieck ”mis en cave 1987” lockade. Det blev visst ett glas Vosne-Romanée på rekommendation av superproffsiga Beatrice innan jag hastade iväg till ett studiebesök på vinbaren Gaston som också var representerade på mässan med sin vinimport. Fullt, stimmigt i skön miljö med ett glas 1991 Zind-Humbrecht Riesling ”Brand” och lite vinsnack.

Sedan blev det eftersits på restaurang Formosa med arrangörerna av mässan och en del av utställarna. Repris av den fantastiska szechuan-hot-pot-upplevelsen men upphöjd till två. Galet, söligt, hett, rörigt, gott, otroligt kul och sköna människor. Den mer än lovligt blaskiga ölen Tsingtao skapade dock ett sug efter något mer karaktärsfullt så det blev ett stopp till på Eriks Vinbar med ett glas 1995 Veuve Cliquot innan jag styrde stegen mot hotellet.

En intensiv och mycket rolig stockholmhelg! Tror det eller ej men jag hann faktiskt också med att gå igenom sista korrekturet på översättningen av boken VIN samt översätta indexet. Inte illa va?

I senaste numret av den fantastiska mattidningen Cook’s Illustrated fanns ett reportage och recept där man provat sig fram till en lättlagad version av den klassiska boeuf bourguignon. Med Julia Childs komplicerade version som smakreferens testade man sig fram till en metod som inte kräver den omständliga proceduren att bryna ingredienserna i omgångar samt att slippa pysslet med svampen och löken utan att förlora smakdjup och komplexitet.

Det här gick väldigt mycket snabbare! Nästan all tillagning sker i ugnen och det blev riktigt bra smak trots genvägarna och mina små justeringar. Prova också Julia Childs originalrecept eller den kortare versionen. Carl Butlers recept är enklare men ger bra resultat och jag ska inte sticka under stol med att min egen version av klassikern är kanon. Sedan tycker jag du ska testa min pastasåsvariant.

Förberedelser: Putsa och skär 1500 g högrev i stora (5x5cm) kuber och blanda med 2 tsk salt i en bunke och låt vila 30 minuter. Spara småbitar och slamsor. Strimla 300 g rimmat sidfläsk. Halvera 500 g champinjoner eller dela i kvarter om de är stora. Skala och ansa 300 g steklök (går lättare om du låter dem liga i blöt i varmt vatten en stund). Blanda steklöken och svampen med 2 msk socker och ett par matskedar smält smör. Skär 2 gula lökar grovt och skala och slanta 2 morötter grovt. Mosa 10-12 sardeller samt skala och krossa lätt 5 vitlöksklyftor.

Tillagning: Smörj en stor ugnsform eller braspanna med smör, bred ut sidfläsket och köttskrafset från högreven och sätt in mitt i ugnen på 250°. Bred ut svampen och steklöken på bakplåtspapper på en plåt och sätt sätt in längst ned i ugnen. Allt ska brynas i cirka 30-40 minuter tills svampen tappat vätska, löken blivit gyllene och köttet blivit väl brynt. Rör om då och då. När klart låt grönsakerna svalna och ställ åt sidan. Ta ut formen, sänk värmen till 175° och pudra cirka 0,5 dl vetemjöl över fläsket och vispa runt tills allt löst sig i fettet. Vispa också i 2 msk tomatpuré, 3 tsk gelatinpulver Kan uteslutas men ger den ”rätta” simmiga känslan) , de mosade sardellerna, 3 msk koncentrerad oxfond (eller 2 tärningar) och 3 dl av en flaska rött vin. Lägg ner 20 g torkad karjohansvamp, moroten och löken, 2 lagerblad, 2 tsk timjan, vitlöken och 10-15 svartpepparkorn. Ovanpå allt sprider du ut köttet i ett jämnt lager. Fyll på med vatten så att det knappt når upp till ”midjan” på köttbitarna. Sätt in i ugnen och låt stå i 3,5-4 timmar. Köttet ska hela tiden sticka upp ovanför ytan så det blir brynt. Vänd på köttet efter halva tiden och fyll eventuellt på med vatten om det skulle bli för torrt.

Ta upp köttet och ställ åt sidan. Sila av spadet ner i en tjockbottnad gryta. Det som är kvar i silen ska inte användas men jag sparade morötterna som fortfarande var fina. Slå på resten av det röda vinet och sjud kraftigt och rör om då och då under minst 20 minuter tills konsistensen blir som tjock grädde. Smaka av med salt och peppar, lägg ned köttet, svampen och steklöken och sjud tills genomvarmt. Servera med potatis, potatismos eller på franskt vis med pasta.

ÄNTLIGEN! Efter en bombmatta av inlägg om vin kommer det nu slutligen ett recept. Inte vilket som helst utan en riktigt lyckad kycklingburgare med asiatisk smak baserad på Lotta Lundgrens kycklingfärs. Servera till kokt ris och sweet chilisås eller i pitabröd med sallad, tomater och en sås ihopvispad på matlagningsyoghurt,  sweet chili och lite tomatpuré. Drick gärna ett lätt, torrt och friskt aromatiskt vitt vin till.

8-10 burgare: Riv en bit färsk ingefära, pressa ur saften och släng den torra bollen som blir kvar. Planda ingefärasaften med 1 msk farinsocker, 2 msk asiatisk fisksås, 1-2 finhackade röda chilifrukter, 1 msk soja och saften och det finrivna skalet från en limefrukt. Riv eller pressa er en vitlöksklyfta i blandningen och blanda i 2 msk potatismjöl och en kruka hackad färsk koriander.  Tillsätt 400 g kycklingfärs och ett ägg och blanda väl. Blanda i 1-2 msk skorpmjöl om smeten är mycket lös. Ställ kallt och låt vila i en halvtimme. Strö rikligt med panko (japansk ströbröd) eller vanligt ströbröd på en tallrik. Klicka ut smeten på ströbrödet, vänd försiktigt och stek på strax över medelhög värme i rikligt med neutral olja.