Old Tom the Original är en mörk, stark (8,5%), engelsk ale med anor från 1899 då den bryggdes första gången. Enligt uppgift har den vunnit drösvis med priser genom åren och utropar sig själv till ”The World’s Best Ale” på etiketten. Hur det är med den saken ska jag låta vara osagt, men det är i alla fall en rackarns god öl med skön balans mellan kropp, frukt, sötma, alkohol, beska och med elegans. Ett öl att smutta på eller njuta till lagrade hårdostar som en engelsk cheddar.

Djup, tät,mörkt kaffebrun med tätt fint skum. Stor komplex doft med brända och rostade toner av kaffe, lakrits, dadlar, lakrits, pumpernickel och farinsocker. Medelfyllig och förvånansvärt uppfriskande smak med de brända tonerna från doften, svarta oliver, kryddighet, rökt korv, fikon, russin, mörkt bröd, liten sötma och snyggt balanserad beska som håller sig i bakgrunden. Smakrikt, balanserat och med lång rik eftersmak.

När jag och Kära Hustrun för många år sedan bilade i Frankrike var vi bland annat i Alsace. På en liten restaurang åt vi en rejäl sallad till lunch. Mitt i grönsalladen tronade ett berg av potatis gratinerad med kraftfull munsterost. Fantastiskt gott och ett matminne som har levt kvar.

Jag har sedan dess trott att detta var en typisk lantsallad, salade de campagne, från Alsace, men när jag började googla så insåg jag att så var det inte alls. Jag fick helt enkelt rekonstruera rätten ur minnet. Det blev nästan lika bra. Samspelet mellan den ampra osten, friska och söta äpplet, den mjälla potatisen och kumminkryddan blev perfekt.

Koka fyra stora potatisar med skalet på. Under tiden ugnssteker du tjocka skivor av rimmat sidfläsk i ugnen. Sprid ut skivorna på smörpapper och stek på 200°. Vänd fläsket då och då tills knaprigt. Blanda en sallad på bladspenat, machésallat, mangoldskott och finst skivad morot och rädisa. Blanda med en vinägrett och fördela salladen på 2 tallrikar. När potatisarna är färdigkokta sköljer du dem, skalar och skär i tjocka skivor. Skala och tärna ett svenskt äpple. Varva potatis, äpple, lite hyvlat smör, flingsalt och kummin i en form. Toppa med rejäla skivor munsterost. Gratinera på 175° till osten smält.  Lägg upp på tallrikarna med salladen och fläsket. Njut med en fransk öl eller ett vin från Alsace, gärna en gewurztraminer eller pinot gris.

De flesta vintomtar är ganska överens om att det bästa som finns efter en dag av vinprovningar är en kall, svalkande öl. En höjdpunkt efter en varm dag på den groteskt stora vinmässan Vinexpo var förr att sätta sig i skuggan med en Kronenbourg upphällt i ett isimmigt 25-centiliters glas direkt från frysen (ljus och lätt lager ska aldrig skänkas upp i 40 eller 50-centilitersbaljor om man inte tänker svepa ölen i två klunkar). Numera går det knappt att få tag på inhemsk öl i Frankrike då blekblaskiga Heineken dominerar och serveras ur plastmuggar i tidens anda.

Därför var det med lite nostalgisk glädje att hitta franska Jenlain Blonde 5 på Systembolaget. I en nätt flaska på 25 centiliter bjuder ölen på just den där maltigt mjuka och fylliga smaken, friska kolsyran, lätta men närvarande beskan och diskreta parfymerade och kryddiga humletonen jag saknat. En perfekt öl att rensa gommen med när man är på språng.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Läsare av denna blogg känner min bättre hälft som Kära Hustrun. Hon pysslar med helt andra grejer än jag. Sedan många år driver hon en retrobutik i Malmö och på nätet. Denna har sedan knoppat av sig till en leksaksbutik med nätförsäljning.

I flera år har hon i butiken sålt korkskruvar och champagnesablar. Detta lilla sidospår har nu resulterat i ytterligare en webbutik helt ägnad åt vintillbehör. Hos Vinet & Glaset, som öppnade igår, hittar man glas, vinprovningstillbehör, korkskruvar och mycket snygga kartor bland annat. Sortimentet byggs ut successivt och mycket grejer är på väg in.

Självklart är jag inblandad på ett hörn med att hitta och välja ut bra prylar. Men det är Kära Hustrun som har sista ordet och eventuella klagomål hänvisas till henne. 😉

Svenska folkets förkärlek till vin av torkade druvor är väl känd och har lyft Italien till förstaplatsen på försäljningstoppen. Det spelar ingen roll om det står amarone, ripasso eller appassimento på etiketten…allt går att sälja. Det är egentligen inget fel på dessa viner, finns fantastiska amaroneviner, förutom att de är ganska enehanda i längden med sin höga alkohol, russintoner och lilla sötma.

Men då Italiens svagare kort är vita viner så var det bara en tidsfråga innan vi skulle få se vitt vin gjort på samma sätt. Nu är det här i form av 2011 Tommasi Adorato Appassimento Parziale – ett vin vi fått för våra synder. Delvis gjort av torkade druvor har detta vin från producenten Tommasi tydligen hamnat utanför vinlagstiftningen och har inget ursprung annat än ”Italien”. Det smakar gammalt på ett riktigt dåligt sätt och påminner om de gamla vita, oxiderade bordeauxerna med sötma som tack och lov inte längre finns på monopolets hyllor. Det hedrar Systembolaget att de inte köpt in denna bastard utan att den (obegripligt) kvalat in från beställningssortimentet. Svenska folket har de viner de förtjänar.

Ljust gul med en dragning åt halm. Medelstor doft av enkla estrar som päronbugg, gammal äppekällare, lätt oxidationston och något efterhängset, instängt, dammigt och kletigt. Medelfyllig smak som spretar åt precis alla håll, platt och samtidigt vass syra, obalanserad sötma, påtaglig beska, platt och fruktlös kropp och över alltihop hänger en kväljande ton av gamla äpplen. Avslutningsvis en eftersmak som aldrig vill försvinna.

Ribollita är en form av rustik soppa eller gryta med ursprung i Toskana. Namnet betyder ungefär ”koka en gång till” och det kommer av att det här ursprungligen var en soppa som stod på spisen och värmdes om och om igen och som man slängde ner rester i. Man hällde soppan över det gamla hårda brödet som blev mjukt och gjorde soppan matigare. Soppan blir också godare när den värms upp och brukar serveras som mat under vinskörden då man behöver något värmande och mättande bara har tid att värma upp mat.

Det finns otaliga varianter på denna soppa men den innehåller alltid små vita bönor och olika former av kål, gärna svartkål. Den här gjorde jag efter att ha läst kanske tio olika recept. Fantastiskt god blev den och räcker till 8 personer.

Frikadeller: Blanda 2 ägg med 2 msk skorpmjöl, 1 dl riven parmesan, 1 dl finhackad bladpersilja, 1 riven/pressad vitlöksklyfta, salt och peppar. Blanda väl med med 500 g kalvfärs eller nötfärs (undvik ”gasad” som smakar illa och försök få tag på butiksmald) . Koka upp upp 1,5 liter vatten med 3 poddar/grönsaksbuljontärning eller motsvarande flytande fond. Forma små köttbullar och släpp ner i den sakta sjudande buljongen. När bullarna flyter upp är de klara och du kan ta upp dem med en hålslev. Ställ frikadellerna åt sidan och spara buljongen.

Ribollita: Skär 200 g rimmat fläsk i fina strimlor. Fräs i lite olivolja utan att det tar färg. Skär ner 1 stor gul lök, 1 stor röd lök, 2 morötter och 1 palsternacka och blanda ner med fläsket och fortsätta att fräsa i 5 minuter under omrörning. Slå på 1 burk hela tomater som du skurit grovt, 1 tsk timjan, 1 tsk basilika och 2 lagerblad. Blanda ned 2 selleristjälkar som du skurit fint samt 2 hackade vitlöksklyftor. Låt puttra några minuter och slå sedan på buljongen från frikadellkoket. Koka upp, sänk värmen och låt sjuda sakta ungefär 1 timme. Skölj en burk små vita bönor och mixa dem slätt med lite av buljongen och blanda ner i soppan och krydda ordentligt med nymalen svartpeppar. Smaka av med salt och citronsaft. Skär ner 500 g vardera av savoykål och mangold och vänd ner i soppan tillsammans med 2 burkar vita bönor som du sköljt väl. Sjud under lock i cirka 10 minuter.

Servering: Rosta skivor av dagsgammalt italienskt lantbröd. Lägg bröd och lite frikadeller i sopptalriken, slå het soppa över, strö över rikligt med parmesanost och bladpersilja och ringla slutligen över olivolja. Njut!

Idag ramlade det in ett pressmeddelande från Spendrups. Det handlade om nya smaker på Loka. Jag är definitivt ingen vän av smaksatt vatten utan backar till och med när det slängts ned gurkskivor i tillbringaren. Men det är ett fritt land och vill man dricka kolsyrat vatten med smak av drakfrukt, kiwi och hallon så tänker inte jag lägga mig i.

MEN DET FINNS GRÄNSER!

Nu har produktutvecklarna vänt ut och in på sig själva och krystat fram ”Loka likes Old School” med smaker kopplade till någon slags amerikansk diner på 1950-talet: Strawberry Ice Cream, Lemon Pie och Chocolate Shake. Jag undrar stilla varför man stannade där och inte kompletterade med Cheeseburger & Fries när man ändå höll på. Det finns säkert en identifierad målgrupp för dessa groteska produkter. Jag har förvisso inte smakat dem (kommer heller inte att göra det) men bara namnen ger mig rysningar och kväljningskänslor.

Värst av allt är att rekommenderat pris för en halvliter är 10 kronor. Det är dubbelt så mycket som svenskproducerad mjölk kostar. Sett i ljuset av debatten kring situationen för svenska mjölkbönder känns det som ett dubbelfel med vatten med aromer av av mjölkbaserade produkter. Nu är ju inte Spendrups skyldig till att bönderna får dåligt betalt, men det är indikation på hur galet vi konsumenter prioriterar i våra val av livsmedel. Jag ska inte fördjupa mig i argumenten kring detta, det har Ann-Helen Meyer von Bremen redan gjort på ett utmärkt sätt. Läs!

Dagens vintips är en strålande liten syrah jag provade när jag var i Chile i januari. Jag tipsade om den redan då men risken är att den försvann bland flodvågen av provningsanteckningar (funderar på att smyga in snuskiga ord här och där för att kolla om någon läser dem).

Ibland riskerar man att färgas av omgivningarna när man provar, särskilt när man är hos producenten. Jag jämförde därför vinet idag med mina anteckningar från då. Hittade ingen anledning att revidera min uppfattning och repriserar bara vad jag skrev då. Vinet utvecklas dessutom positivt under flera år i flaskan. Stark köprekommendation! Edit: Notera att det är en ganska kraftig fällning i vinet. Dekantera eller var försiktig när du häller upp sista glaset.

2011 Quintay Syrah / Casablanca. Djupt blåröd med purpurkant. Stor, uttrycksfull doft av mogna mörka bär, rökighet, lavendel, mörka körsbär, bitter choklad, läder och en viss flyktighet. Fyllig med nästa fet och sötaktig frukt initialt som sedan stramas upp ordentligt av fina syror och tuggiga tanniner, mörka bär, mörk kakao.

Jag fick en liten burk med gåsleverpastej av kollegan. Med nyfunnen inspiration började min hjärna fantisera om gåsleverburgare med brieost men stannade vid en lyxig köttfärslimpa. Resultatet blev mycket bra. Köttfärslimpan blev luftig och höll formen, såsen blev krämig och äpplena och löken kompletterade bilden och gav balans. Tummen upp från Kära Hustrun som dock la in en liten lam protest mot användandet av gåslever.

Blanda samman en liten burk (75 g) gåsleverpastej med 0,5 dl ströbröd, 1,5 msk potatismjöl, 1 ägg, 1,5 msk konjak/armagnac, 2 msk kalvfond och svartpeppar till en jämn smet. Blanda denna väl med 500 g nötfärs (undvik ”gasad” som smakar illa och försök få tag på butiksmald) och forma till en limpa i en form. Stek i ugn på 150° i cirka 90 minuter.  Efter halva tiden lägger du 2 fasta äpplen (ingrid-marie) i formen som du kärnat ur och skurit i tjocka skivor.

Medan limpan gonar sig i värmen skivar du 2 stora gula lökar ganska tungt och karamelliserar dem i rejält med smör. På knappt medelhög värme låter du dem mjukna, mörkna och karamelliseras medan du då och då vänder dem. Detta tar upp till 45 minuter. Ställ åt sidan.

Koka potatis och gör ett mos med massor av smör och lite mjölk. Salta och peppra.

Ta ut köttfärslimpan och häll/ös ut fettet i formen i en gryta och hetta upp under omrörning och vispa ned 2 msk vetemjöl som får fräsa några minuter. Vispa i 3-4 dl vispgrädde, 1 msk dijonsenap, 2 msk kalvfond och 2 msk  konjak/armagnac.  Smaka av med salt och peppar.

Skär upp limpan och lägg på ett fat med löken, äpplena och ringla lite av den krämiga såsen över.

Xavier Vignon är en ganska omskriven vinmakare med arbetsfält i Rhône. Hans viner har blivit omtyckta men jag har personligen inte riktigt köpt hans stil som är åt det modernare och lite fruktsöta hållet.

När det nu släpptes en côtes du rhône för endast 85 kronor som dessutom blivit uppskriven av både vinskribenter och bloggare så blev jag nyfiken. Tyvärr kan jag inte falla in i hyllningskören. Ytligt sätt bjuds det en rik fruktighet med en inledande ”attack” men smaken är kort och lite tunn med ett lite sötaktigt och metalliskt avslut. Det finns också en överdriven eldighet som får vinet att tippa över. Men jag tror ändå att det här är en stil som går hem hos dem som gillar amarone och ripasso och för den blygsamma pengen kan man inte begära så mycket mer heller. Själv föredrar jag 2010 Terre de Mistral som faktiskt är betydligt billigare och som jag skrivit om här. Men det är bara jag.

2010 Xavier Grenache Vielles Vignes. Ganska djup blåröd färg. Stor, varm, eldig och varmfruktigt, syltig doft av mörka bär och lite pepparkakskryddighet. Medelfyllig, fruktig och lite kryddig smak med något spretig syra, tydlig eldighet, sötlakrits. Ganska kort och lite tunn eftersmak med en något efterhängsen fruktsötma, obalanserad eldighet och liten beska/metallisk ton.