Det ska direkt erkännas att jag aldrig lagat laxpudding även om jag är en husmanskostaficionado. När det bjuds laxpudding som lunchrätt är jag ofta ganska skeptisk eftersom de ofta smakar tranigt. Misstanken om den överblivna laxens sista viloplats vilar tung över rätten.

(4-5 personer)
300 gram rimmad eller gravad lax i skivor
8 medelstora potatisar
1 gul lök
1 knippa dill
2 1/2 dl mjölk eller grädde
2 ägg
smör
peppar
salt

Koka potatisen och skär den i ganska tjocka skivor. Skär löken tunt. Smöra en form och täck botten med potatis. Lägg ett lager lax över potatisen, därefter lök och dill ett par tag med pepparkvarnen. Fortsätt att varva på detta vis och avsluta med potatis. Vispa ut äggen med mjölk/grädde och lite salt och häll blandningen i formen. Hyvla över smör och grädda i 200° 45-50 minuter. Servera med smält smör och gröna ärtor.

Inte så dumt. Ren, fin laxsmak och ingen tranighet som befarat.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Kul att testa en klassisk, svensk variant på detta recept. Julia Childs var ju minst sagt tillkrånglat medan Calle sin vana trogen gör en dygd av enkelheten. Blir det någon skillnad?

(5-6 personer)
1 kilo kalopskött
1 1/2 hg bacon
1 morot
1 gul lök
1/2 flaska rött vin
1 msk tomatpuré
2 hg champinjoner
12 smålökar
1 msk vetemjöl
salt & peppar
3 vitlöksklyftor
1/2 tsk timjan
1 lagerblad
smör
olja

Skär köttet i tärningar, strimla baconet och skär lök och morötter i ganska små bitar. Bryn köttet i olja på hög värme i omgångar så det blir ordentligt brynt. Lägg åt sidan. Slå på lite vin eller vatten i stekpannan och vispa ut samt häll vätskan över köttet. Fräs bacon i en tjockbottnad gryta tills fettet smält och häll då på morötter och lök och fräs utan att det tar färg. Lägg i köttet, pudra över mjölet och rör om så att det blandar sig väl. Tillsätt nu vin, tomatpurén, kryddorna (ordentligt med svartpeppar) och pressa i vitlöken. Koka upp och ställ sedan under lock i ugnen på 175°.

Bryn champinjonerna hela i smör. Lägg åt sidan. Skala lökarna (det jobbigaste med denna rätt är att skala löken. Tryck till dem med handflatan och rulla dem så lossnar skalet lätt) och bryn i smör, salta och peppra och sätt in i ugnen i 30 minuter. När grytan stått 2 timmar i ugnen lägger du i svamp och lök och ställer in allt i ugnen ytterligare 30 minuter. Servera med koktpotatis eller potatispuré.

Det här blev makalöst bra! Kanske inte samma djup som Julias, men med tanke på den minimala arbetsinsatsen så vinner Calle på poäng. Mustig, rik och harmoniskt välsmakande. En fullpoängare trots det simpla vinet.

Till grytan dricker man givetvis en röd bourgogne.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Kolla gärna in min nätbutik med utvalda vin- och kökstillbehör.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

När jag häromsistens var i Danmark besökte jag en Netto-butik och provianterade lite matlagningssherry, dansk pilsner och frysta anklår och ankbröst. På en ingivelse plockade jag med mig två buteljer rött vin som jag tänkte kunde funka som matlagningsvin i alla mina carlbutlerrecept.

Viña Morena är ett vino de mesa, det vill säga den allra lägsta vinklassificeringen. Ingen druva, årgång eller distrikt får anges. Eftersom det är den mycket stora, och kompetenta, producenten Felix Solis som ligger bakom vinet får det väl anses som ganska säkert att druvorna kommer från de enorma vinarealerna i Valdepeñas och La Mancha. Vinet kostade knappt 16 danska kronor (cirka 21 svenska kronor), vilket måste vara extremt billigt även i Danmark med tanke på att de faktiskt också har en ganska hög alkoholskatt på vin.

Innan jag hällde vinet i boeuf bourgignonen provade jag självklart av vinet. Färgen ganska ljust blåröd. Doften medelstor och bärig med toner av lingon, karamell, lite blommig och med en lite omogen ton av tulpanstjälk. Även om alkoholhalten endast kämpat sig upp till 11,5% kändes doften lite eldig. Smaken var lätt, snipig, kärv och med en hög syra och ett litet bittert avslut. Den enda frukt jag kunde känna var en liten skral lingonbärighet. Fick nästan omgående känning av halsbränna.

Vinet var absolut inte felaktigt. Däremot visade det tydligt vad som händer när man tar ut för stor skörd för att kunna tillgodose supermarkets med ett ultrabilligt vin. Trots det heta klimatet i centrala Spanien orkar inte plantan ge mognad till druvorna. Sockerhalten blir låg och därmed även alkoholnivån, färgen blir blek och smakämnena utvecklas inte samt att syran blir mycket hög. För att få ut mesta möjliga av druvorna överextraherar man vinet, man försöker alltså få ut så mycket färg och smak det går. I och med detta får man ett mycket kärvt vin med bitterhet.

Till producentens försvar ska sägas att de inte försökt dölja att de står bakom vinet. Det är heller inte förfalskat eller förvanskat och motsvarar nog vad många sydeuropéer har på middagsbordet till vardags. Jag har faktiskt provat sämre viner på Systembolaget. Men det är inget vin jag skulle dricka. Däremot tror jag faktiskt det funkar i maten.

Ibland får man nöja sig med andras rester. Ja det kan vara tufft ibland. Håhåjaja!

Efter fredagseftermiddagens provning blev det massor med rester av buffén från Möllans ost. Rester ska inte förfaras (man får ju för jösse namn inte vara politiskt inkorrekt) så det blev en pizza på det överblivna. Torkade, marinerade körsbärstomater skars ner och fick ersätta tomatsåsen. Som topping blev det marinerade smålökar och kronärtskockor, olika torkade skinkor, coppa, svarta liguriska oliver. Över det hela drössades massor av smakrik ost av olika slag. In i ugnen och därefter några tag med pepparkvarnen och lite basilikablad.

Resultatet blev en sällsynt lyxig och smakrik pizza. Ibland kan skulorna vara särskilt njutbara.

Det är sällan man kan ge ett vintips som både har en läcker yta och smakfullt innehåll. Bara etiketten gör mig vintörstig.

2007 Mercurey ”Vigne du Domaine” från firman Louis Max är ett perfekt vin för den som inte provat på vinerna från Bourgogne eller haft en första misslyckad date med en rödlätt men kärv skönhet från området. Utseendet är bedrägligt lätt färgansatt och doften bjuder lite motvilligt på dofter av röda bär som lingon och hallon kombinerat med apelsinskal och torkade örter. Smaken är först rund, ganska fyllig och mjuk för att sedan knäppa till på näsan med en fantastiskt frisk syra och en mycket fin, diskret fatstruktur som klär in gommen. Aromerna liknar doften men med rikare bärighet och tydligare örtighet. Lång, fin eftersmak.

Riktigt bra bourgogner är dyra, men här är ett vin till 129 kr som faktiskt levererar en bra karaktär från området. Inget stort vin – men välgjort och ursprungstypiskt. Är du van vid machoviner från Argentina eller burdus och alkoholbeskänkt amarone så får du sätta dig i en annan sinnestämning. Här är det inte ”wham-bang-thank-you-mam” utan lite flört, förspel och finess som gäller. Men njutningen blir längre och definitivt mer tillfredsställande.

Carl Butlers vän, kocken Cesar, har bidragit med flera recept i boken. Denna rätt ska han enligt uppgift lärt sig av sin mor hemma i Spanien. Undrar var Cesar är idag.

(6 personer)
2 paket fryst fisk, gärna hälleflundra
1 burk piementos
1 burk hela tomater
1 gul lök
1 dl vitt vin
1 klyfta vitlök
1 tsk salt
1/2 tsk peppar
2 msk hackad persilja
1 ägg
vetemjöl

Tina fisken. Jag använde torskfiilé. Skär i portionsbitar, vänd i vetemjöl och därefter i det uppvispade ägget. Stek i smör på ganska hög värme. Ägget ska få fin färg men fisken ska inte bli färdiglagad. Lägg i en form.

Skiva löken och fräs i smör eller olivolja tills den börjar bli genomskinlig. Häll över tomaterna och piementos (grillade, inlagda paprikor pratar vi om) som du delat i mindre bitar. Salta, peppra, tillsätt vinet och pressa ner vitlökskyftan. Låt puttra i en kvart, häll därefter röran över fisken och gratinera 30 minuter på 225°. Strö över persiljan precis innan servering.

Men det här var ju riktigt gott! Äggpaneringen gav fisken en stunsig yta och fin konsistens. Såsen blev frisk och nästan fruktig med den fina paprikan. Fick eftersalta som vanligt. Serverade med mjöliga, smakrika mandelpotatisar.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Jag önskar mig verkligen en Electrolux Assistent. Den där blytunga, krämfärgade trotjänaren som fanns i nästan alla kök när jag var liten. Praktiskt taget outslitliga och med massor av tillbehör.

Om någon kan skrämma fram en Assistent i fint skick komplett med all utrustning och instruktionsbok så finns möjlighet till ett bra byte. Jag släpper min nästan helt oanvända krämfärgade Kitchen Aid rakt av. Men då vill jag ha Assistenten vid dörren och min amerikanska apparat avhämtad.

Någon som nappar?

Om ni gillar mitt carlbutlerprojekt så kommer ni att älska ”Den bruna maten”!

I denna blogg träffar vi en familj som genomlider två samlingar med de ökända receptkorten som fanns i vart och vartannat kök på 7o-talet. Detta är en definitivt en blogg jag kommer att besöka när jag behöver söka kraft när jag finner butlerrecepten som en prövning. Jag tror det kommer att hjälpa. Det finns en tröst i att andra har det värre.

Valpolicella är ett fantastiskt trevligt vin. Okomplicerat, lättdrucket och matvänligt med snälla tanniner, frisk syra och toner av körsbär, röda bär och örter. Produceras i enorma kvantiteter i Veneto och kan därför vara ganska enkelt och trist, men är det välgjort är det ett mycket tillfredsställande vin. Få saker är så njutbara som enkel måltid i Verona med en kyld valpolicella på karaff. Goffa in maten och svälja vinet i stora klunkar. Härligt.

Visst vore det underbart att njuta ett sådant vin till fredagspizzan? Spring iväg till Systembolaget och botanisera! Du kommer att hitta ett (1) vin i denna stil. Kollar du Systembolagets hemsida efter Valpolicella så får du närmare 40 träffar. Alla utom tre (3) är nämligen amarone eller ripasso. De två övriga är i en icke traditionell, fatlagrad stil.

Amarone var fram till mitten av 80-talet en ganska udda vinstil som producerades i begränsade volymer av ett fåtal producenter. Särskilt mogna druvor från utvalda vingårdar sparades åt sidan och torkades. Den koncentrerade musten jästes, lagrades på ekfat och gav komplexa, alkoholstarka viner som avnjöts i små mängder vid brasan under den råkalla venetovintern.

Sedan hände något. Vinälskare i Skandinavien, norra Tyskland och Kanada (vi snackar brännvinsbältet) upptäckte vinet och både konsumtion och produktion sköt i höjden. Från att ha varit ett exklusivt vin utvidgades produktionen till att inkräkta på den vanliga valpolicellans domäner. Vi överskjöljdes av koncentrerade, alkoholstinna, obalanserade och russindoftande viner hopplösa att kombinera med mat. Inte nog med det. När amaronen är färdigjäst står vinmakaren med en drav av alkohol- och smakindränkta, blöta russin. Någon kom då på att återuppliva en avsomnad metod kallad ripasso. Man tager sin lätta, charmiga, körsbärsdoftande valpolicella och stöper den över russingeggan och låter allt få en andra jäsning. Sålunda besmittar man det lätta vinet med amaronekaraktär.

Systembolagets popularitestörstande och sifferstyrda inköpsavdelning har verkligen hjälpt att styra över konsumtionen till dessa russinosande viner. Visst. Gillar man symfonirock, James Cameron-epos, Dan Brown-klossar och SUV:ar så faller säkert dessa viner på läppen. Men söker man något med lite mindre bulleråbång och lättsammare profil så är man dessvärre hänvisad till russinträsket.

Aaaaah! Inget piggar upp som lite amarone-bashing.

Hamburgare lyckas jag sällan med. Det kanske beror på att jag gör dem ganska sällan. Men när jag häromdagen läste om Smaskens-Annikas hamburgarextas kunde jag inte burgarbärga mig.

Denna burgare och kålsalladen var sanslöst goda. Vid första tuggan stönade jag bara av vällust. Därefter kom burgarproblemet; första halvan smakar fantastiskt men den andra halvan får jag kämpa ned. Alltid samma sak. Förmodligen därför jag så sällan lagar och äter hamburgare.

2 hg champinjoner hackades ganska fint och stektes i torr panna till det mesta av vätskan avdunstat och då klickades lite smör i. Ett paket bacon strimlades fint och fick brynas med champinjonerna. När allt har en djupt gyllenbrun färg slår du på 2 msk mild whisky och kokar ur pannan. Blanda ner svamp/vacon/whiskyröran i 1 kilo nötfärs tillsammans med 0,5 dl ströbröd, 1 ägg, 1 msk worchistershiresås, 1 msk dijonsenap. 1 msk tomatpure, salt, mycket svartpeppar och ytterligare några matskedar whisky. Blanda väl. Forma till fem eller sex stora platta burgare och stek båda sidor hastigt på hög värme. Lägg på en plåt, täck burgarna med smakrik ost och låt gå färdigt på cirka 150° i 10 minuter.

Rosta hamburgerbröden (jag gillar Frisco som man får på Max) i torr stekpanna. Bred rikligt med dijonsenap på den undre delen, lägg på ett salladsblad (baby-gem till exempel), bakade tomatskivor, fint skivad gul lök och sist burgaren. Servera med den magiska kålsalladen och ketchup för den som tvunget måste ha.