Så skönt att vara hemma igen där solen värmer i ansiktet och svala vindar fläktar. Nu ska de sista reflektionerna från resan redovisas på bloggen och sedan blir det kanske ordning igen med normala bloggposter och fortsättning på Carl Butler-projekt.

Sista kvällen i Jerez skulle avsluta med en riktig paella men råkade på en riktig turistblåsning. Oätlig mat och hutlöst pris. Riktigt pissesur styrde jag stegen mot ett ställe jag kände till från tidigare besök; La Moderna. Att jag inte gått dit tidigare under mina dagar här berodde helt enkelt på att det nästan alltid är helt fullt.

La Moderna missar man inte då det ligger precis vid ”infarten” till det stora promenad- och shoppingstråket. Perfekt att bara ramla in och ta en kaffe eller en öl. Här samlas alla typer av människor från de gamla stammisarna till tjejgäng men med en viss övervikt åt ett intellektuellt klientel på 30+. Lokalen är väldigt speciell där barinredningen är väldigt traditionell med enorma kylar i trä från tidigt 1900-tal. Gissningsvis var inredning väldigt high-tech när det begav sig varav barens numera lite udda namn. På vägarna hänger modern konst blandad med antikvariska tjurfäktningsannonser och foton samt en helt magnifik reklamskylt för Osbornes fino. Den är målad på glas och föreställer en kvinna i folkloristisk dräkt hållandes en korg med skaldjur. Det sköna är att det är en fullständigt skrumpen och väderbiten fiskarkärring och inte den typiskt bildsköna kvinnan (se bilden överst. Och nej, det är inte Birgitta Stenberg i bildens nederkant). Den bakre delen av baren utgörs av Jerez urgamla stadsmur! Det är med andra ord ett ganska speciellt ställe.

Här det bara tapas som gäller. Jag åt bland annat carne de toro (oxkött) som var en liten långkokt gryta där köttet bara föll samman. Mycket gott. Tortilla de bacalao var en variant på den traditionella paotatisomeletten där knölarna bytts ut mot salttorkad vitfisk. Två små fluffiga plättar med fin sälta och bra stuns tack vare fisken. Mycket bra. Note to self: Gör en egen variant på detta vid tillfälle.

Efter den goda maten och det glada bemötandet på La Moderna var jag återigen vänligt sinnad till Jerez och kunde även denna gång lämna staden med en stark önskan om att återvända.

Flera av provningarna under Vinoble har benämnts ”master class” och jag börjar undra vad tusan som menas egentligen. Grundläggande information på enkel nivå som framförs stolpigt av en överkvalificerad föreläsare? Den här begreppsförflackningen är inget som är begränsat till denna mässa. På Restaurangakademin i Stockholm ska det hållas en ”master class” om Bourgogne på tre timmar. Hur djupt kan man gå på 180 minuter? För mig är en ”master class” ett tillfälle till fördjupning i ett mer eller mindre begränsat område där det förutsätts att deltagarna åtminstone har grundläggande kunskaper i ämnet.

Tisdagens första seminarium benämndes just på ovanstående sätt och hade vår svenske Master of Wine Ulf Sjödin som föreläsare. Trots att vi satt ett femtiotal personer ihopträngda i ett partytält i gassande sol och 42° värme så lyckades Ulf parera dessa hinder (samt simultantolkning) och göra den dryga timmen riktigt intressant. Hade han fått spela fritt i två timmar hade detta sannerligen kunnat bli en äkta mästarklass. Under dessa tre dagar och genomlidna föreläsningar har jag inte upplevt en så inspirerande provning och så engagerade åhörare.

Humor, prestigelöshet, engagemang, pedagogisk förmåga och djup kunskap är tydligen svenska paradgrenar i vinsammanhang. Heja Ulf!

Jag är en saluhalls-spotter. Är jag ute och reser försöker jag alltid leta upp den lokala saluhallen eller marknaden. Jag älskar att vandra runt och insupa dofter och synintryck och att kanske smaka och köpa med en liten kulinarisk souvenir. Saluhallen i Jerez hör till mina absoluta favoriter. Lagom stor, fräsch, välordnad och välsorterad ligger den mitt i centrum med stimmigt fokliv, krimskrams runt om och ett hak på baksidan för frukost, kaffe, nyfriterad fisk eller en iskall fino på stående fot.

Detta var mitt tredje besök och jag bunkrade upp med härliga kryddor som bland annat blir pris till min lilla läsartävling. Salta mandlar blev det också men mojama (lufttorkad tonfisk) fick jag köpa på snabbköpet mitt emot. Det är inte bara säsong för sniglar utan också god tillgång på tjur från arenorna. Enorma köttstycken för 5€ kilot. Det låga priset kanske förklaras av att det bör vara ganska adrenalinrikt och det gör det väl lite beskt. Eller?

Provade faktiskt för första gången churros som väldigt flinka killar friterar i stora spiraler i kioskerna på gatan utanför marknaden. De arbetar också med den tunga smeten i stora tråg. För tio kronor får man en fettfläckig jättestrut med dessa friterade bakverk som liknar mindre söta munkar med aning sälta och har konsistensen hos perfekt friterade, spröda pommesfrites. Dödligt goda i ordets rätta bemärkelse.

Se litet bildreportage nedan.

Efter min ”middag” i speceributiken i går kväll gjorde jag ett stopp för en liten drink. Det var Andrew och Laurel Quady som bjudit in till sitt hotell för att jag skulle få prova deras vermouth som tydligen inte platsade på mässan.

Under dagen hade jag provat alla  deras söta, kaliforniska viner som var trevliga återseenden för mig. Både deras Orange Muscat och Black Muscat fanns på vinlistan när jag häll i kurser på Systembolagets kursgård Skarpö i början av min karriär. Deras fina portvins-hommage Starboard har jag också ett tidigt förhållande till. Efter några år försvann vinerna från marknaden och jag har inte provat dem på över tio år. Nu har jag dessutom fått prova deras moscato d’asti varianter samt deras skruvade amontillado.

Fantastiskt kul att få träffa dessa härliga människor och att prata strunt över en drink baserad på deras VYA. Nu hoppas jag att någon ansvarsfull svensk importör läser denna blogg och ser till att vi får se vinerna i Sverige igen. Det är de värda!

Det fick bli en tidig kväll igår. Värmen suger musten ur mig minst sagt.

Jag sökte mig till en lugn del av staden utanför de vanliga stråken där det skulle finnas en trevlig bar. La Abaceria (ingen hemsida) ligger lite avsides i korsningen mellan gatorna Ramon de Cala och Zarza och ser väldigt anspråkslöst ut från gatan. Väl därinne befinner man sig i en urgammal specerihandel som gjorts om till bar. Väldigt rustikt med den gamla inredningen kvar men samtidigt uppdaterat med kalkstensväggarna frilagda. Väldigt inbjudande och avspänt. Mannen bakom disken var hemskt hjälpsamma och tragglade sig fram på engelska för att förklara de olika rätterna. Jag gick helt på hans rekommendationer.

Första rätten var helt enkelt kokt potatis och rå lök som skurits grovt och dränkts i olivolja och smaksatts med någon ört jag inte kunde identifiera. Toppades med en stor bit av vad jag tror vad makrill. Fantastiskt gott i det enkla. Det här ska jag göra någon variant av till sommaren med nypotatis.

Därefter blev det en bläckfisksallad medtomater lök, grön paprika och gruvliga mängder olivolja och ett stänk vinäger. Bläckfisken (polpo) var mycket fin och smakade nästan som fast och fin hummer. Nästa rätt serverades varm och visade sig vara kycklinglever i en mustig sås som fick mig att tänka på indisk mat. Avslutade förstås det hela med tunna skivor av jamon iberico, den lufttorkade skinkan.

Baren fungerar delvis fortfarande som speceributik och jag köpte med mig en burk med paté av morcilla (blodkorv). Allt som allt med en liten öl, en fino och en mycket bra amontillado (Tio Diego) så slutade kalaset på 16€.

På den lilla bilden kan du förresten se en fint flätad dörrmatta av den typ som är väldigt vanlig i Andalusien. Vad många inte vet är att det är en pressmatta som lades i botten på de traditionella vinpressarna för att underlätta avrinning av musten samt för att lätt lyfta bort druvresterna.

Vinoble är en otroligt trevlig, familjär och intim mässa utan trängsel och stress och med så hög kvalitet på vinerna att jag blir vimmelkantig. Men det är kommersiellt och internationellt sett en ganska obetydlig tillställning. Därför tar man varje tillfälle i akt att få uppmärksamhet kring arrangemanget. Ett sätt är att trumma ihop namnkunniga och tunga vinpersonligheter att hålla seminarier och provningar. Att jag tycker de är ganska trista och stela arrangemang utan större pedagogiskt värde har kanske mer att göra med mina förväntningar.

Ett annat sätt är att skapa sensationella rubriker. ”Världen dyraste sherry” funkar kanske? Tillsammans med den nya bodegan Urium presenterade mässans huvudman Pancho Campo MW ”en otroligt, exklusiv och historisk raritet”. Urium är mycket duktiga på marknadsföring och har på ingen tid skapat sig ett namn i vinkretsar som den sherrybodegan. De flesta som hissar Urium har inte ens provat vinerna. Så bra har de lyckats.

Vinet som under stor mediabevakning och mycket buller presenterades var en hundra år gammal palo cortado. Förvisso en ganska ovanlig typ av sherry och helt klart gammal. Nu kom den visserligen buteljerad i en karaff av tjeckisk kristall och med en propp av 24 karats guld. Hur exklusivt schatullet var vågar jag inte tänka på. Prislappen? 21 000 €!!! Som en ny bil av bättre modell med andra ord. Kan ett dylikt vin vara värt närmare en kvarts miljon? På det svarar jag, utan att ha provat vinet, helt klart nej. Det handlar om presentation och marknadsföring. Sätt en orimligt hög prislapp och du får uppmärksamhet. Ett vin av den typen ska kosta runt 200-300 € på sin höjd. Ni som läst mina bloggposter de senaste dagarna vet också att hundraåriga viner inte på något sätt är exceptionella på dessa breddgrader. Har provat åtminstone  sex viner hundra år eller äldre och en av dem ligger i min resväska. Nej jag behövde inte ta ett lån föra att lösa ut den.

Jag provade dessutom alla Uriums viner idag och jag kan utan att darra på manschetten säga att de var absolut ingenting att springa benen av sig för. Absolut var de bra men det finns många mindre ”sexiga” bodegor som presterar bra mycket bättre för en mindre peng.

Ett mindre uppmärksammat men liknande event var öppnandet av en halvbutelj av vinet 1909 Para från australiensiska Seppeltsfield som jag skrev om igår. Här är ett vin som i generationer tillverkats och som vid exceptionella årgångar sparats undan i fyra 225-liters fat. under åren har vinet avdunstat genom faten och koncentrerats till endast ett fat med en mycket rik vätska återstår. Dessa viner buteljeras på sin 100-årsdag och en av dessa buteljer öppnades för en utvald skara av vinpersonligheter idag. Någon timme senare frågade jag hur vinet hade smakat och då fick jag till min stora förvåning upphällt några droppar i samma typ av glas som de ”viktiga” människorna fått.

Detta var något helt speciellt! Vinet hade 90 gr socker per liter men det kunde inta skönjas på grund av den otroligt höga intensiteten av syra, smakkoncentration och sälta. Smaker av svart olivpasta, hostmedicin, tjära och en tydlig beska parad med en oljig, nästan krämig munkänsla. Detta var sannerligen ett elixir av vin. Mycket annorlunda och speciellt.

Var det värt 15000 kr för en halvbutelj? Nej inte alls. Men det är på alla sätt ett mer unikt och genuint vin än den fåniga uriumprodukten.

…intogs på Bar Juanito som är stället dit alla går och som nästan är ett måste när man besöker Jerez. Restaurangen ligger i den gamla fiskmarknadsgränden precis i anslutning till det stora torget Plaza Arenal. Här finns både en restaurangdel, livlig uteservering i gränden samt en enkel bar att hänga vid. Massor av tapas att välja på som alla kostar 2€ styck. De är kända för sina kronärtskockor som de mer än gärna rekommenderar. I mitt tycke är det det minst aptitliga på menyn. Överkokta och mosiga och ganska obegripliga. Håll er till de andra rätterna om inte den masochistiska nyfikenheten tar överhanden. Av rätterna jag valde var croquetas med serranoskinka det absolut bästa. Frasigt frityrskal och en fyllning som praktiskt taget rann ut när man bet i dem. Även de fluffigt lätta köttbullarna (albondigas) i olorososås kan rekommenderas.

Det är inte utan att jag börjar fundera över hur genomtänkt det är med en vinmässa i Jerez när termometern visar på 42°. Isen smälter nästan innan den landar i vinkylarna och det är klaustrofobikt varmt och trångt på seminarierna. En klen tröst är att lokalbefolkningen säger att det är varmare i augusti. Fan tro’t.

Gårdagen slutade väldigt sent. Jag var inbjuden på stor (100 personer +), formell middag hos Gonzalez Byass (mest kända för Tio Pepe) som är den absolut största bodegan i Jerez. Trots storleken är den familjeägd och dessutom lyckas hålla en familjär attityd. Fem ur familjen var närvarande vid middagen och var hur trevliga och enkla som helst. Vi satt i en del av den historiska bodegan (svalt och skönt) och bjöds på en mycket vällagad och elegant femrättersmeny med väl valda viner till. Det var väl bara vaktelbröstet som smakade som torr kyckling på ett thaihak (hur snobbigt lät det inte att racka ner på vaktelbröst?). Otroligt trevligt med pratsamt bordssällskap. Jag hade ett par Master of Wines vid bordet och jag måste börja ifrågasätta hur man får den prestigefyllda titeln när jag måste förklara för en av dem hur det går till att framställa en amontillado (bildgoogla ”besserwisser” så hittar ni bilder på mig”).

Middagen var inte slut förrän en timme efter midnatt då resten av sällskapet skulle till ett bubbelparty på någon nattklubb. Som ordentlig svensk förklarade jag att ”there is another day tomorrow” och följaktligen var jag först på plats på mässan i förmiddags innan utställarna. En riktig bror duktig.

Dagens första provning var på det lockande temat ”Vins Doux Naturels du Roussillon 2003-1897”. Lokalen var klaustrofobiskt trång och dallrande het och efter en handuppräckning där endast jag och en till identifierades som engelsktalande hölls provningen på spanska med endast sporadiskt, kortfattad tolkning till engelska. Kul.

Dock var det en väldigt intressant ihopsatt provning som visade både på olika typer, ursprung och det historiska perspektivet. Mycket lärorikt eftersom jag ärligt talat har en lite begränsad bild av dessa starkviner.Vi provade årgångarna 2003, 1993, 1975, 1969, 1959 och 1898 och det kommer kanske inte som någon överraskning att det var de tre äldsta vinerna som var mest intressanta.

1969 Rivesaltes Ambre från Les Vignobles du Rivesatais hade en gång i tiden varit ett vitt sött vin men med tiden antagit en ganska djup bärnstensnyans. Doften var utvecklad, eldig och komplex med aromer av hjortron, kvittenmarmelad, plommon, honung, kandisocker och ett pepprigt inslag. Smaken var intensivt frisk och eldig med perfekt balanserad sötma och en liten ekstruktur trots 40 år på fat med luftkontakt. Karaktären av honung kom tillbaka samt apelsinmarmelad och pepprigheten i den ånga rena eftersmaken. Ett mycket stort vin som prismässigt låg kring 400 € per flaska.

1959 Dom Brial Grande Réserve från Les Vignerons de Baixas hade även det haft en start som ljust och vitt och hade nu efter 50 år på stora ekfat ett djupt, briljant bärnstensutseende. I den mycket komplexa näsan uppenbarades tryffel, apelsinmarmelad, torkad aprikos, mimosa, vita blommor, smörkola, hjortron, knäck, nötter, mandelmassa och en påtaglig eldighet. Den fylliga smaken var initialt mycket söt men balanserades väl med en mycket frisk syra, eldighet, fatstruktur och en liten bitterhet. Eftersmaken var mycket lång med honung, nötter, torkad aprikos och kanderad ananas. I all sin smakrikedom ett elegant vin som prismässigt ligger på 65€.

Mest respektingivande var förstås nestorn 1898 Rivesaltes Cuvée Joseph Noëll från Domaine Puig-Parahy med sina 106 år på fat innan buteljering. Utseendet drog åt mahogny (ursprungligen ett rött vin av dominerande grenache noir) med ganska mycket tung fällning. Doften var stor med mycket flyktiga syror (etylacetat) och toner av nytt läder, torkade kantareller, knäck och en viss rökighet. I munnen mycket koncentrerad och nästan simmigt fet och eldigt med en syra som fick ögonen att öppnas på vid gavel och dolde den ganska höga sötman mycket snyggt. Här fanns även en fin åtstramande fatstruktur och komplexa aromer av läder, svamp, kola, fikonmarmelad, svarta oliver och en mycket lång eftermak. Inte provningens bästa vin men i sanning det mest imponerande med åldern i beaktande.

Nu ska jag försöka vila en liten stund och se om jag mäktar med både stor portvins- och icewineprovning samt en liten informell vermouthprovning på paret Quadys hotell. Ni förstår hur jobbigt jag har det i hettan.

Igår gick det hett till i Jerez. Termometern studsade upp till strax över 40° och till och med de värmehärdiga andalusierna kroknade i hettan. Det hindrade inte mig att kämpa på med provandet.

Eftermiddagens seminarium skulle handla om biologisk lagring, det vill säga den lagring som sker under jästtäcket som benämns flor. Föredragare var Jesús Barquin. som är en av de främsta experterna på området, och jag såg fram meot hans djupdykning i jästens inverkan på vinets karaktär. Vinerna som skulle provas var hämtade från olika delar av världen vilket skulle ge en större förståelse för klimatiska skillnader exempelvis. Tyvärr fick inte Jesús så stort utrymme eftersom man också bjudit in representanter för varje vin som fick orera länge och väl om sina produkter. Provningen var ändå intressant och jag kunde tack vare exemplen dra mina egna slutsatser som jag tänker återkomma till när jag har lite mer tid.

Roligast att testa av vinerna var Quadys Palomino Fino från Kalifornien. Det är ett vin i amontilladostil där man använder sig av palomino-druvor från mycket gamla stockar och tillämpar gamla, traditionella metoder från Jerez, men inte alltid som det var tänkt. Ett intressant men bra och personligt vin som görs i mycket små kvantiteter varje år (70 lådor).

Jesús rekommenderade att man på mässan skulle prova andra viner med biologisk lagring, bland annat Seppeltsfield. Denna traditionsrika producent var en helt ny bekantskap för mig. De har i över 150 år gjort viner i sherrystil. Deras fino och oloroso var mycket bra men det var amontilladon Clara Blanca som verkligen stod ut. Med en snittålder på 12 år i soleran hade den fått en fint nyanserad doft av apelsiner, honung läder och hasselnötter. Smaken var inte helt torr och hade en bra fyllighet och en len, lång karaktär där framförallt honungen dominerade. Denna spännande producent har nästan fått mig att fundera på en resa down under.

En av de mer populära utställarna i hettan var trots allt Sandemans som serverade iskall Spritzz, en blandning av halvtorr amontilladosherry, Sprite, apelsinskiva och is. Gott? Inte särskilt, men det var läskande.

Så var första perioden av totalt sex på vinmässan Vinoble avklarad och jag är tillbaka på hotellrummet för en siesta. Det är 37° ute och de tre timmarnas paus mitt på dagen är förståelig.

Det är ingen överdrift att säga att denna vinmässa är den absolut vackraste med sin inramning i den moriska fästningen. Det måste vara en av de mindre internationella mässorna också men sannerligen med den högsta koncentrationen av intressanta viner. Jag vill prova allt!

Jag har dock planerat in en massa provningar och seminarier för att få lite struktur på mina dagar här. Den första provningen om tokajer hölls i den uråldriga moskén. Kändes lite vanvördigt faktiskt. Åtta viner provades från de fyra närvarande vinproducenterna Gróf Degenfeld, Patricius, Alana och Disznókö, varav alla utom den sistnämnda var nya för mig. Föreläsningen var ganska grundläggande och simultantolkades irriterande nog till spanska (något jag måste vänja mig vid här) men provningen var något alldeles extra. Alla vinerna var i den fruktiga, friska och elegant söta stilen som brukar kallas modern. Kvaliteten påminde mig om hur lätt det är att glömma bort vilket absolut storartat vin tokajer är. Det är inte utan att man förstår epitet ”The Wine of Kings and King of Wines”. Av alla åtta viner ska jag bara lyfta fram ett som var exceptionellt även bland den i övrigt fantastiska kvaliteten; 2005 Alana Tokaj 6 puttonyos. Doften var stor, generös och nyanserad med en liten aromatisk karaktär samt toner av pomerans, honung, bivax, mimosa och persika. När jag fick in vinet i munnen var det som kvintessensen av nektar. Jag fick bärga mig från att utropa ”å jävlar va’ gott!” i det gamla templet. Simmigt sammetslent och silkigt med en fantastisk koncentration och syra och sötma som var så väl balanserade och sammanflätade att de inte gick att skilja från varandra. Absolut den bästa tokaj jag någonsin provat och ett av de bästa söta vinerna totalt sett. Fenomenalt.

Därefter rusade jag till en provning jag sett fram emot på temat ”The Golden Wines of Bordeaux”. Det visade sig vara en oinspirerad genomgång av en officiell powerpoint på ett grundläggande plan. Provningen var så klantigt organiserad att jag gick efter att det första av sju viner hällts upp. Respektlöst dåligt!

Jag valde att istället botanisera en stund bland mer okända viner och hamnade hos några glada människor i en monter för Condado Huelva. Om du nu frågar dig ”condado-vad-för-något” så klandrar jag dig inte. Själv kan jag inte påminna mig ha provat något vin därifrån. Deras stolthet är tydligen viner i sherrystil men området är om möjligt mer obskyrt än Montilla-Moriles som har samma profil.  Däremot var vinerna mycket fina. Vinet med beteckningen condado palido motsvarar en fino både i stil och tillverkning men har en lättare och framförallt en mycket friskare karaktär. Den höga syran gick igen i deras version av oloroso som kallas condado viejo. Exemplet jag fick prova var mycket karaktärsfullt med aromer av mörk choklad och hasselnötter och en mycket torr, stram och intensivt frisk smak där nötter och choklad kompletterades med tjära, espresso och torr rostad karaktär. Trots sin rika karaktär var detta tydligen ett ganska ordinärt vin från området. Mycket intressant. Dessutom var vinet framställt av en druva jag aldrig stött på tidigare; zalema.

Lunchen blev förstås ett glas fino, en liten iskall öl och tapas. Dessutom en krämig och alldeles förträfflig paella i tapasportion. Jag har faktiskt missat, eller snarare undvikit, denna nationalrätt under mina besök i södra Spanien. Men den här lär få uppföljare.

http://grofdegenfeld.com/en/