Hemma hos Tio Pepe och ännu mer gamla viner

Det är inte utan att jag börjar fundera över hur genomtänkt det är med en vinmässa i Jerez när termometern visar på 42°. Isen smälter nästan innan den landar i vinkylarna och det är klaustrofobikt varmt och trångt på seminarierna. En klen tröst är att lokalbefolkningen säger att det är varmare i augusti. Fan tro’t.

Gårdagen slutade väldigt sent. Jag var inbjuden på stor (100 personer +), formell middag hos Gonzalez Byass (mest kända för Tio Pepe) som är den absolut största bodegan i Jerez. Trots storleken är den familjeägd och dessutom lyckas hålla en familjär attityd. Fem ur familjen var närvarande vid middagen och var hur trevliga och enkla som helst. Vi satt i en del av den historiska bodegan (svalt och skönt) och bjöds på en mycket vällagad och elegant femrättersmeny med väl valda viner till. Det var väl bara vaktelbröstet som smakade som torr kyckling på ett thaihak (hur snobbigt lät det inte att racka ner på vaktelbröst?). Otroligt trevligt med pratsamt bordssällskap. Jag hade ett par Master of Wines vid bordet och jag måste börja ifrågasätta hur man får den prestigefyllda titeln när jag måste förklara för en av dem hur det går till att framställa en amontillado (bildgoogla ”besserwisser” så hittar ni bilder på mig”).

Middagen var inte slut förrän en timme efter midnatt då resten av sällskapet skulle till ett bubbelparty på någon nattklubb. Som ordentlig svensk förklarade jag att ”there is another day tomorrow” och följaktligen var jag först på plats på mässan i förmiddags innan utställarna. En riktig bror duktig.

Dagens första provning var på det lockande temat ”Vins Doux Naturels du Roussillon 2003-1897”. Lokalen var klaustrofobiskt trång och dallrande het och efter en handuppräckning där endast jag och en till identifierades som engelsktalande hölls provningen på spanska med endast sporadiskt, kortfattad tolkning till engelska. Kul.

Dock var det en väldigt intressant ihopsatt provning som visade både på olika typer, ursprung och det historiska perspektivet. Mycket lärorikt eftersom jag ärligt talat har en lite begränsad bild av dessa starkviner.Vi provade årgångarna 2003, 1993, 1975, 1969, 1959 och 1898 och det kommer kanske inte som någon överraskning att det var de tre äldsta vinerna som var mest intressanta.

1969 Rivesaltes Ambre från Les Vignobles du Rivesatais hade en gång i tiden varit ett vitt sött vin men med tiden antagit en ganska djup bärnstensnyans. Doften var utvecklad, eldig och komplex med aromer av hjortron, kvittenmarmelad, plommon, honung, kandisocker och ett pepprigt inslag. Smaken var intensivt frisk och eldig med perfekt balanserad sötma och en liten ekstruktur trots 40 år på fat med luftkontakt. Karaktären av honung kom tillbaka samt apelsinmarmelad och pepprigheten i den ånga rena eftersmaken. Ett mycket stort vin som prismässigt låg kring 400 € per flaska.

1959 Dom Brial Grande Réserve från Les Vignerons de Baixas hade även det haft en start som ljust och vitt och hade nu efter 50 år på stora ekfat ett djupt, briljant bärnstensutseende. I den mycket komplexa näsan uppenbarades tryffel, apelsinmarmelad, torkad aprikos, mimosa, vita blommor, smörkola, hjortron, knäck, nötter, mandelmassa och en påtaglig eldighet. Den fylliga smaken var initialt mycket söt men balanserades väl med en mycket frisk syra, eldighet, fatstruktur och en liten bitterhet. Eftersmaken var mycket lång med honung, nötter, torkad aprikos och kanderad ananas. I all sin smakrikedom ett elegant vin som prismässigt ligger på 65€.

Mest respektingivande var förstås nestorn 1898 Rivesaltes Cuvée Joseph Noëll från Domaine Puig-Parahy med sina 106 år på fat innan buteljering. Utseendet drog åt mahogny (ursprungligen ett rött vin av dominerande grenache noir) med ganska mycket tung fällning. Doften var stor med mycket flyktiga syror (etylacetat) och toner av nytt läder, torkade kantareller, knäck och en viss rökighet. I munnen mycket koncentrerad och nästan simmigt fet och eldigt med en syra som fick ögonen att öppnas på vid gavel och dolde den ganska höga sötman mycket snyggt. Här fanns även en fin åtstramande fatstruktur och komplexa aromer av läder, svamp, kola, fikonmarmelad, svarta oliver och en mycket lång eftermak. Inte provningens bästa vin men i sanning det mest imponerande med åldern i beaktande.

Nu ska jag försöka vila en liten stund och se om jag mäktar med både stor portvins- och icewineprovning samt en liten informell vermouthprovning på paret Quadys hotell. Ni förstår hur jobbigt jag har det i hettan.