Om du är det minsta osäker på hur en shiraz från Australien smakar och gillar riktigt überfruktiga viner så ska du testa 2007 Penfolds Kalimna Bin 28 Shiraz.

Penfolds är en klassisk producent, shiraz är den arketypiska druvan och Kalimna Bin 28 är ett av de äldre varumärkena. Sammantaget presenteras här ett välgjort vin i den ”bussiga” och fruktgenerösa stil som skapat den bild av australiska viner som man nu försöker komma ifrån. Men man måste böja sig för att det är häftigt med så mycket frukt i en enda flaska. Fast det är svårt att dricka mer än ett glas, åtminstone för en acid addict och frankofil.

Mycket djup och tät, blåröd färg. Medelstor, intensivt fruktig doft av mörka syltiga bär, björnbär, plommon, svartpeppar, diskreta toner av vanilj och piptobak och en eldighet. Fylligt, eldigt, mycket fruktigt med mjuka, mogna tanniner och en nästan fet, buljonglik känsla. Massor med övermogen mörk frukt, syltighet, eucalyptus och en fin fatstruktur. Mycket intensiv, nästan fläskig, fruktighet och bra ”attack” men lite kort eftersmak och något obalanserad.

Bästa svärdottern var här och bakade muffins. Med benäget tillstånd återger jag receptet på läckerheterna.

Blanda samman 10 dl vetemjöl, 3 tsk bakpulver, 4 msk mörkt kakaopulver och 4 tsk vaniljsocker. Vispa 6 ägg och 6 dl socker pösigt och vitt. Vispa ner 3,5 dl turkisk yoghurt och 100 g smält smör. Blanda försiktigt ner det torra i äggblandningen. Klicka blandningen i muffinsformar  knappt till hälften. Grädda på 225° i 20 minuter. Låt svalna. Blanda 300 g Nutella, 150 g philadelphiaost och 4 msk florsocker och spritsa muffinsarna.

Vit bourgogne är synonymt med chardonnay. Undantaget som man brukar ta upp är druvan aligoté som man då och då stöter på. Än mindre känt är det lilla området Saint-Bris som ligger alldeles kloss intill Chablis. Denna pyttelilla appellation är ett excentriskt undantag där passionerade och småskaliga producenter odlar sauvignon blanc och sauvignon gris.

Clothilde Davenne är en av dessa som gör torra, mycket friska och lätt aromatiska viner i en stil som ligger någonstans mellan sancerre och vit bordeaux. Saint-Bris ges ibland en viss fatlagring men Clotilde ger endast sina viner komplexitet och rondör genom att låta dem vila på jästfällningen i rostfria tankar.

2009 Saint-Bris har en frisk, mineraldominerad doft med lätt aromatisk ton av gröna äpplen, svartvinbärsblad och lime. Torr, markerat frisk och med en medelfyllig smak av citrus, gröna äpplen, krusbär och en trevlig fetma minnande om lite omogen persika och en lång balanserad och tydligt torr och mineraldominerad eftersmak. Stram och elegant i klassisk, ren stil.

Jag gillade verkligen den här exakta och strama stilen. Ingenting för den som kräver smör, vanilj och tropisk fruktcocktail för att bli nöjd men jag kommer att testa Clotildes bourgogne blanc som också finns på Systembolaget till samma snälla pris. Märkligt nog har monopolets provningspanel hittat både fat och vanilj i det sistnämnda vinet trots att det aldrig varit i närheten av ek.

Jag blev vansinnigt sugen på empanadas idag. Det var ett starkt minne som kom till mig och fick mig att känna smaken och tvånget att laga dessa chilenska piroger

För tio år sedan var jag i Chile för att besöka en vinproducent å arbetets vägnar. Det var första och hittills enda gången i landet. Intrycken var starka och jag fick uppleva både kondorer, jordbävning och ljus och dofter som kändes särskilt intensiva. En dag var jag ledig och begav mig ut på en lång promenad i staden. Jag hamnade på en skuggig och lugn hantverksmarknad som kändes som en liten by i den stimmiga metropolen. Frid och stillhet rådde under skuggande träd. Jag slog mig ned vid en liten servering och beställde den lokala ölen och pekade på pirogerna. Ölen svalkade i värmen och pirogen smakade hemlagat, mustigt men milt och hade små överraskningar i form av oliv, ägg och russin. Det var ett ögonblick och en smakupplevelse som stannat.

Receptet nedan är en mix av olika recept från nätet som alla är väldigt snarlika. Degen med det kokande vattnet blev fantastiskt lättarbetat och räcker till cirka 10-12 empanadas. Mycket lyckat och det var nästan som i Santiago.

Hacka 2 gula lökar ganska fint och fräs i olja tills den får en fin gyllene färg. Fräs 500 g blandfärs med löken . Tillsätt sedan 2 hackade vitlöksklyftor, 2-3 tsk oregano, 1 tsk paprikapulver, 1,5 tsk salt, en fint hackad halv röd chilifrukt och 0,5 tsk stötta kumminfrön. Fortsätt att fräsa samman allt och tillsätt även 2 msk tomatpuré. Färsen ska vara torr.

Blanda samman 1 liter vetemjöl med 1,5 tsk salt och 1 tsk bakpulver. Skiva ner 200 g smör. Häll över 3,5 dl kokande vatten och rör ihop degen snabbt. Arbeta ihop till en smidig deg och tillsätt eventuellt lite vetemjöl om den är för klibbig. Dela upp i 10-12 bullar och platta ut till rundlar stora som ett tefat ungefär. På ena halvan av varje rundel lägger du en hårdkokt äggklyfta, 1 urkärnad svart oliv och 4-5 russin samt en slev av färsen. Pensla runt kanterna med ägg uppvispat med lite vatten. Vik över degen och tryck till runt kanten med tummen eller en gaffel. Lägg på en plåt med bakplåtspapper, pensla med äggblandningen och grädda i ugn på 225° i cirka 20 minuter.

François Mikulski är en bourgogneproducent jag noterat att det surrats en del om men helt missat att prova. Den fylligaste informationen om denna lilla egendom i Meursault hittade jag i en amerikansk vinblogg.

Domänen startade så sent som 1992 och har ett antal små ägor i olika 1er cru-vingårdar i byn Meursault. Det handlar om omsorgsfullt framställda viner i små kvantiteter och med ett minimum av ny ek. 2008 François Mikulski Bourgogne Blanc som jag plockade upp på Systembolaget (och på vars hemsida jag snodde bilden) är en ”vanlig” bourgogne blanc men kommer från en vingård på ett halvt hektar i Meursault.

Ganska stor doft av mogen mogen citrus, apelsinblommor, akacia, litet smörigt inslag, kanel och en nästan rökig mineralton. Medelfyllig, torr smak med en tillbakahållen rik fruktighet och en hög, elegant och otroligt snyggt polerad syra och en mycket diskret fatstruktur. Mycket lång, intensiv, balanserad, eftersmak med en torr åtstramande mineralkaraktär. Klassisk, snygg och läcker vit bourgogne som kvalitetsmässigt närmar sig en 1er cru.

Det finns ännu några buteljer kvar i vinbutikerna. Skynda iväg, köp dig en butelj och njut.

Som trogna läsare har märkt så lyser finessen med sin frånvaro bland recepten sedan en tid tillbaka. Mycket långkok har det blivit och orsaken är att det är så bekvämt när man har fullt upp med annat. Det handlar i princip om att slänga alla ingredienser i en gryta och sen glömma bort den i ugnen på låg värme. Den här spanskinspirerade varianten på pulled pork är inget undantag. Räcker till minst sex hungriga personer och serveras med en sallad och ett lantbröd att suga upp det gottiga med.

I en tjockbottnad gryta slänger du ned 1,5 kg fläskkarré/grishals, 2 burkar krossade tomater, 100 g inlagda och urkärnade oliver som du delat, 2 gula lökar skalade och klyftade, 2 krossade vitlöksklyftor, 1 msk harissa (chilipasta), 1 msk rökt paprikapulver, 2 tsk salt, 2 lagerblad och 1,5 dl finosherry eller manzanilla. Koka upp på spisen, på med locket och in i ugnen på 125° i 4 timmar. Ta ut grytan och dra isär köttet med två gafflar. Skölj 3 burkar kikärtor. Hälften av kikärtorna mixar du till en slät massa med lite av grytspadet. Ner med allt i grytan och låt sjuda tills genomvarmt. Smaka eventuellt av med salt och peppar.

”Tira de Carne de Cerdo Jerez” är en simpel googleöversättning av ”pulled sherry pork”. Visst låter det stiligt?

Det är snudd på att vi sherryentusiaster blir rent bortskämda av Systembolaget. I september kom en tillfällig lansering av en fino och knappt har glädjeruset och chocken lagt sig så kommer det en manzanilla! Fortsätter det så här så kanske vi har en PX från Jerez i världens bästa sortiment till hösten. Tanken svindlar.

En manzanilla, för den som inte vet det, är en variant av den torra och ljusa finosherryn som lagrats i hamnstaden Sanlúcar de Barrameda och får en lättare, finare karaktär och lite örtigare doft.

Manzanilla Rodríguez La-Cave är ovanligt finstämd, för att inte säga neutral, i stilen. Den saknar den påtagligt skarpa tonen av acetaldehyd som kommer från jästtäcket som skyddar vinet under lagring. Efter en stund i glaset kommer dock lite toner av färskt hö och en lite animalisk ton (get?) jag brukar koppla till liknande viner från Montilla-Moriles. På flera sätt har den mer likheter med ett ”vanligt” torrt vitt vin. Däremot har den en väldigt fin och torr eftersmak med ett uns av den omtalade ”sältan” som jag nästan aldrig hittar annars.

Om du aldrig provat en fino eller manzanilla så är det här en bra nybörjarvariant,

Hemmagjord pizza är himla gott. Lägger du ner lite tid så blir det en riktigt lyxig och matig rätt också. Testa också med ett lite ovanligt pizzavin.

I god tid förbereder du en riktigt klassisk pizzadeg och bakar 500 g körsbärstomater. Skiva också 3 hg champinjoner, sprid ut på ett bakplåtspapper, ringla över olivolja, strö över lite salt och baka tillsammans med tomaterna cirka en timme. Baka ut degen enligt anvisningarna, sprid ut tomater och champinjoner, riv över en mozzarella ost (till pizza använder jag ”fulmozzarella”), sprid ut 100 g lufttorkad skinka och 15 delade piementooliver. Avsluta med att riva ytterligare en mozzarellaost och rejält med pecorino. Grädda på 275° i 12 minuter. Servera med världens godaste coleslaw.

Jag har redan deklarerat min kärlek till det röda, pärlande vinet från italienska Emilia-Romagna: Lambrusco. För de flesta är detta synonymt med det halvsöta, läskeblasket som hittills varit den enda sort som funnits tillgängligt på Systembolaget.

Lambrusco kan vara ett fantastiskt fruktigt, friskt och aptitretande vin som passar som hand i handske med rätter som lasagne, ragú bolognese och kallskurna delikatesser. De allra bästa exemplen har fått sina bubblor genom en andra jäsning på flaskan. 2009 Lambrusco Grasparossa di Castelvetro som nu släppts på systembolaget har dock jäst på tank och har lite väl mycket restsötma (22 g) men är ändå ett stort steg framåt. Smakade fantastiskt bra till hemlagad pizza och coleslaw.

Stor bärig och fruktig doft av körsbär, söta björnbär, vingummi och skånsk sötlakrits med en aning örtighet. Pärlande, fruktigt, mjukt och mycket friskt med en liten sötma och en ganska stram avslutning.

Lyssna på detta klipp från 1962 där Moa Martinsson går till angrepp mot den moderna matkulturen (1.30 in i klippet). Med tanke på vad som hänt sedan dess så är det tur att hon slapp leva och se det. Kanske tur för oss också, för med hennes patos hade det väl blivit slarvsylta av oss allihop.