Äntligen hemma! Det var intensiva och roliga dagar i Bordeaux, men att få vakna i sin egen säng, dricka gott kaffe och slippa franskt kaos är underbart. Nu är hur som helst Vinexpo över för denna gång och jag funderar redan på planeringen inför nästa gång som infaller 2013.

Jag vågar knappt räkna provningsanteckningarna men har i alla fall bläddrat lite i dem för att friska upp minnet över vad jag smakade där nere. Mycket var fantastiskt bra och väldigt få ointressanta viner. Trots att jag bloggat varje dag noterar jag dock att jag glömt att skriva om ett ett riktig fyndvin för sommaren som dessutom finns tillgängligt (i beställningssortimentet) i Sverige: 2010 Guigal Côtes du Rhône Blanc.

Stor, mycket fruktig och lätt aromatisk doft av aprikos, apelsin och vita blommor. Nästan fyllig, rik och mycket frisk smak som balanserar en nästan fet fruktighet av tropisk frukt, apelsin/pomerans. Lång eftersmak med liten kryddighet, viss komplexitet och avslutande mineralitet.

Riktigt läckert och smakrikt vin som passar till mycket av sommarens grillade, matiga sallader och fullproppade picknickkorgar. Kostar 99 kronor och är i min mening betydligt intressantare och bättre än den klassiska, röda storsäljaren.

Sista dagen på mässan var galet intensiv. Jag provade närmare 100 viner under dagen och det mesta var mycket bra och en del helt fantastiskt.

Fick en grundlig genomgång av toppbourgognerna från Louis Jadot och provade ett antal av Guigals viner bland annat 2007 Côte Rôtie ”La Turque”. De sistnämnda serverade av charmanta Mme Bernadette Guigal. Mer VIP-behandling därefter hos Louis Roederer där vi i solskenet trakterades med en läcker lunch, råa ostron och 2004 Cristal (fast jag föredrog den betydligt billigare 2004 Louis Roederer Blanc de Blanc). Inget skryt. Bara kalla fakta (blinkning till Anders Enquist).

Efter att jag läst Alf Tumbles blogg om turkiska viner var jag helt enkelt tvungen att fördjupa mig i ämnet. Med förväntningar färgade av Beyaz skred jag till verket att prova ottomanska viner av lokala druvsorter hos Wines of Turkey. Inledde med ett vitt vin av den gröna druva narince som liknas vid chardonnay. Vinet var förvånansvärt trevligt, fruktigt och friskt med mycket exotisk frukt. Druvan emir påminner något om sauvignon blanc och vinet jag provade var av sorglöst slag med en druvtypisk, frisk syra. Tydligen är det vanligt att blanda de två druvorna och exemplet jag fick smaka hade en fin balans mellan fet, vaxig frukt, frisk syr, liten pepprighet och tydlig mineralitet. Provade också en hel del röda viner som liksom de vita imponerade. Druvan öküzgözü tyckte jag gav de mest intressanta vinerna med fin rödfruktighet, örtighet och frisk syra. Den blandas ofta med bogazkere som bidrar med strävhet. Turkiets svar på pinot noir går under artistnamnet kalecik karasi och ger mycket ljusa och lite lättare viner. På det hela taget mycket intressant och den höga kvaliteten överraskade, och då ska noteras att jag endast provade lokala druvsorter.

Innan jag lämnade mässan hälsade jag på hos Europvin där en bekant arbetar. Eftersom han hade en ledig stund fullständigt bombarderade han mig smakprover av deras toppviner. Att i slutet på dagen bland annat utsättas för speedtasting av de spanska ikonvinerna Clos Mogador, Pinta och Alion, tre (3) årgångar av Vega Sicilia ”Valbuena” är en utmaning. Och det var bara början. Inget skryt. Bara kalla fakta.

Om dagen varit slut där så hade det väl räckt. Men under kvällen (på hemlig ort och ställe) fick jag i en omfattande provning erfara vad begreppen ”billigt”, ”kvalitet” och ”bordeaux” kan ha gemensamt. Väldigt mycket visade det sig. Mer kan jag faktiskt inte avslöja just nu. Belagd med munkavle.

Idag åker jag hem, trött och nöjd och lämnar ett regnigt Bordeaux. Men jag är nog snart tillbaka.

En ganska kort men intensiv och varierad dag på Vinexpo. Inledde med att besöka en stor samling av närmare åttio franska, ekologisk vinodlare. Efter en summarisk genomgång kunde konstateras att det fanns många personliga viner men att det snarare kunde tillskrivas att det i de flesta fall handlade om mindre familjeegendomar än odlingsmetoden i sig. Återigen visade Bordeaux framfötterna. Här fanns mycket bra att hämta och med över 400 ekologiska producenter lovar det mycket gott för framtiden.

Vi gjorde ett oplanerat stopp hos George Deboeuf, kungen av beaujolais. De senaste året har intresset för detta område fullständigt exploderat. Nästan helt och hållet kan detta tillskrivas årgången 2009 som var exceptionell och gav fylligare och mörkfruktigare viner än vanligt. Visserligen är det kul att fler hittar dessa viner men tyvärr kan det nog resultera i ett bakslag när den mer klassiska årgång 2010 presenteras. Jag har alltid haft en plats i mitt hjärta förr denna vinregion som ofta blivit förbisedd och att få prova viner från Duboeufs olika egendomar och de olika byarna var mycket intressant – och njutbart. Mycket bra viner rakt igenom, men när vi kom till 2009 Moulin-à-Vent Prestige så slutade vi tvärt. Vi var helt mållösa och håret ställde sig upp på armarna. Det är sällan man provar ett vin som nästan tar andan ur en, men här fanns den perfektionen, balansen och en komplex arombukett jag inte ska försöka mig på att beskriva. Det bli så platt. Det enda smolket i bägaren är att vinet inte finns tillgängligt i Sverige och knappt några av de andra heller i världens största och tråkigaste sortiment

En punkt på min lista under mässbesöket var att prova kinesiskt vin. Den enda utställaren som hade detta var ekologiska Hansen Wine som ligger på gränsen till Gobiöknen i inre Mongoliet. Den franske sommelieren och vinmakaren Bruno Paumard står bakom projektet och förklarade entusiastiskt förutsättningar, områden och viner medan han mumsade på en sen lunchmacka. Man använder sig bland annat av druvan cabernet gernischt som förmodligen är en klon av syrah. Vinerna liknar i alla fall inget annat. Lite udda, något parfymerade dofter som inte alls var obehagliga. Smaken däremot hade genomgående en mycket hög men intressant uppfriskande syra, något kort smak och en mjuk karaktär. Annorlunda och inte helt oävet. För den som är intresserad av mongoliska viner till en rimlig peng till landets kinakrogar är fältet vidöppet. Svensk importör sökes,

Det asiatiska temat fortsatte med en liten sakeprovning. För den som ännu inte bekantat sig med denna dryck är det hög tid. Mycket intressanta smakupplevelser utanför det vanliga utlovas. Undvik bara den allerstädes förekommande Gekeikkan som är tillverkad i USA.

Avslutade dagen på mässan med att prova igenom närmare trettio fatprover av upphaussade årgång 2010 från klassificerade egendomar i Bordeaux. Kan konstatera att det definitivt inte är min specialgren att bedöma ofärdiga viner av den här kalibern. Kunde notera att det var ganska stora skillnader mellan vinerna och att jag inte har en aning om vilka som kommer att bli bäst i slutändan. Att avsluta med fatprover från Sauternes var dock en liten belöning. De söta vinerna var som ljuvlig nektar och balsam för tandköttet efter de sträva marmeladbomberna. Högst njutbara redan nu även om de, liksom de röda, inte kommer att släppas förrän om ett par år.

Inne i staden igen var värmen uppe och tangerad trettio grader. Vi hade planerat och avsatt tid för ett besök på den oberoende mässan La Renaissance des Appellations med mestadels biodynamiska odlare. Tyvärr gjorde trängseln, värmen, alltför konstifika mustacher, skägg och frisyrer på vinmakarna (och besökarna) samt  snabbt tilltagande trötthet att vi ganska snart flydde till Bar-a-Vin. Trots att denna officiella vinbar för bordeauxviner befinner sig mitt i centrum så finns här ett lugn och en avskildhet samt en perfekt sval temperatur och cool jazz i högtalarna. Det är en verklig oas som få verkar känna till eller så blir det avskräckta av den eleganta och nästan sakrala miljön. Det ser dyrt ut men är precis tvärtom. Att välja mellan ett stort urval av viner från Bordeaux serverade av ett team sommelierer, beställa tallrikar med läckert kallskuret och sjunka ner i de futuristiska fåtöljerna är faktiskt snudd på gratis. Tre stora glas vin och två tilltagna delikatesstallrikar av hög kvalitet kostade 18€. Bara att få vistas i den sköna miljön, borta från stressen och värmen, var värt de pengarna.

En lång dag som återigen avslutades på favoriten Le Bô Bar. Avnjöt en axoa som är en baskisk kalvgryta med ris och paprika, en rätt som hade fått Carl Butler att gråta av lycka. Ska återskapas när jag kommer hem.

Så var det dags för första mässdagen på Vinexpo. Mycket söndagslugnt och stilla mellan montrarna och en behaglig utetemperatur med milda fläktar, långt ifrån den dallrande hetta som brukar råda. Mesta tiden idag har gått åt till att rekognisera, vandra i de kilometerlånga gångarna och hälsa på hos producenter jag känner. Lite provningar hanns dock med.

Bland annat provade vi ett tjugotal röda bordeauxviner från 2008 klassificerade som cru bourgeois. Stor variation i karaktärer bland de välgjorda fint strukturerade vinerna. Mest imponerade prisbilden då nästan alla låg i klassen 150-200 kr butikspris. Rikrigt mycket vin för pengarna speciellt med tanke på de hysteriskt galopperande priserna på de högst klassificerade vinerna. Cru bourgeois-vinerna påverkas nästan ingenting av prisstegringen, eller som en vinmakare sa; När du köper en cru bourgeois betalar du för vinet och inte för en dröm. Högst märkligt att så få av dessa viner når den svenska marknaden (läs ”Systembolaget”). Bäst av de som jag han prova var 2008 Château Lilian Ladouys från Saint-Estèphe. Här doftade det klassisk bordeaux med blod, jord, sot och rostigt järn, som ett medeltida slagfält helt enkelt. Smaken var dock mer modernt fruktig och mjuk i stilen utan att för ett ögonblick tappa i fokus, stringens och struktur. När vi frågade om priset hörde vi fel och tyckte att de sa 60€ och vi lyfte inte på ögonbrynen. Rätt pris var 16€!

Det är mycket sprit på denna vinmässa också. Massor med konjak, armagnac och whisky men också lite mer udda produkter. Vi träffade en mycket färgstarka man från destilleriet Liquoristerie de Provence som presenterade en vodka gjord på vindruvor. Sedan några år tillbaka är det tillåtet att producera vodka av vin men detta var första gången jag stötte på det. Vodka de Vigne destilleras av druvmust som inte är helt utjäst och resultatet var en mycket ren, men framförallt fruktig, vodka med mycket rondör och en hel del karaktär bland annat ett svagt drag av anis. Billigt är det inte, runt 600 kr i butik i Frankrike. Vi fick också prova deras pastis och jag nämnde oförsiktigt nog min favorit Henri Bardouin. Genast fick jag veta att ”den var alldeles för kryddig och därför inte en riktig pastis”. Rejält utspädd med vatten, 10 delar till en del sprit, provade vi två sorter som båda var enastående uppfriskande och fräscha. Särskilt Aqualanca föll mig i smaken med sin sin karaktär av pepparmint och verbena som gav ett ett friskt citrusinslag. Ny favorit. Vi provade även utmärkt absinth och fick lära oss att den klart gröna färgen är en bluff. Riktig absinth ska vara vattenklar om den är destillerad eller möjligtvis vara halmfärgad med en blekt grön nyans.

Det må så vara att jag är en hängiven frankofil. Men det får finnas gränser!

Fransmännen har frambringat vinvärldens främsta och mest intressanta viner och ostar som får änglar och förhärdade brottslingar att gråta. De har skapat sköna bilar och chansoner som gör att det känns naturligt att bevittna rådjursögda fransyskor späda ut sin café au lait med tungt trillande tårar på en uteservering. Jag nämner inte ens bildkonsten eller skapandet av de skönaste bakverk. Det känns överflödigt.

Men!

Det verkar som om den mest obegåvade arkitekt i Frankrike uppfattas som en halvgud. Det verkar inte finnas någon som kan uppbringa den berömda galliska stoltheten och säga ”hörrudu! Det där är så fult att jag inte tvekar att karva ut mina ögon med en egenhändigt snidad smörkniv i eneträ” eller ”ska vi inte komma överens om att det där Månbas Alpha-temat är lite uttjatat?”. Nejdå! Hela landet besudlas av groteska betongklossar och assymetriska missfoster i glas och aluminium som skriker ”Jysk Bäddlager är stilikonen nr 1!”

Men detta förfulande av världens vackraste land bleknar i jämförelse med vad som händer när fransmän ska arrangera internationella begivenheter. Vi ska vara tacksamma för att Paris inte fick OS eller att de skickat omöjlig ”världsmusik” till Eurovison Song Contest de senaste decenniet.

När världens största vinmässa med 2500 utställare och 50 000 beökare ska arrangeras i en stad av Göteborgs storlek med en flygplats vars kapacitet kan jämföras med Sturup, då krävs det skicklighet. Mässarrangören har verkligen genom åren finslipat sin strategi och löst trafik- och kommunikationsproblem med gratis skytteltrafik med bussar med mera. Toppen! Problemet är att någon på turistbyrån varit ”kreativ” och funderat ut hur man kan ”maximera upplevelsen ”av Bordeaux, ”Låt oss arrangera en hamnfest för att visa hur festligt Bordeaux kan vara!”. Gå hem, tänk om gör rätt säger jag. I en stad som ligger vid en flod och vars nervimpulser bygger på att broförbindelser fungerar kan man inte stänga av viktiga kommunikationer och blodflöden. Det är heller ingen god idé att mobilisera lokalbefolkningen och sätta dem på fötter att proppa igen alla kommunikationer, belägga den obefintliga ”taxiflottan”, fylla upp restauranger när alla platser behövs för de viktiga internationella gästerna och stå som trafikhinder och blänga som själlösa kreatur på fyrverkerier. Resultat blir en stad i fullständig infarkt.

Skrivet av en arg, något berusad och trött bloggare med ömma fötter.

Lördagen i Bordeaux var oerhört innehållsrik. Och då har mässan inte ens öppnat.

Jag begav mig själv i väg tidigt på morgonen till Marché des Capucins som är en härligt ruffig saluhall. Här finns ett överflöd av fisk, ostron, lokala specialiteter, caféer, enkla restauranger och ett minst sagt färgstarkt klientel. Det är alltid lika spännande att besöka lokala matmarknader men också frustrerande då det är svårt att hitta något att ta med hem, särskilt när man bor på ett hotell där man saknar tillgång till kylskåp. Dock ramlade jag över vinmakaren från Château Claron i Graves som ligger precis söder om staden. Hans viner var småtrevliga, billiga och vår konversation byggde på min stappliga vinfranska. Jag insåg snabbt att det inte var läge att spotta vinerna även om det var före nio på morgonen. Jag tog små klunkar och lämnade över de fortfarande fulla glasen som vigneronen mycket motvilligt och förvånat fick hälla ut. Tydligen är kutymen att smakprover svepes. Eftersom jag inte kan lämna en saluhall tomhänt så fick det bli en flaska rött av årgång 2007 för 7.40€.

Efter marknaden sammanstrålade jag och kollegan för frukost vid centralstationen och vidare färd med tåg till den fantastiska lilla staden St Emilion och för ett inbokat besök på Château Soutard. Regnmolnen hängde oroväckande tunga när vi steg av tåget som stannade vid stationen som låg långt utanför stan. Snart vräkte också regnet ner och det blåste kallt på de sommarklädda svenskarna. Slottet låg bara en liten bit utanför St Emilion men den ordinarie vägen var avstängd för en festival så vi fick knata ut på landsbygden i regnet och blåsten. Kalla, blöta och svettiga anlände vi slottet på ett ganska dåligt humör. Tack och lov för det trevliga bemötandet! Dagen innan hade det varit en invigningsfest av gigantiska mått då hela slottet och anläggningen genomgått en total transformation. Det vilade en tung dagen-efter-känsla med cateringfirmor som röjde och scenarbetare som demonterade. Vår guide såg mer än lovligt trött ut men visade oss med glatt (men något tillkämpat) humör runt i den imponerande anläggningen. Detta är ett av de vackraste och mest genomtänkta vinerier jag sett med en otrolig känsla för detaljer (vi pratar mönstergjuten och linoljepolerade betongväggar med mönster av baskiska lädertapeter). Som tur var levde vinerna upp till de uppblåsta förväntningarna. Vi fick bland annat prova fick prova äldre årgångar, ner till 1995, från både Château Soutard och ägarna andra slott Château Cadet-Piola och Château Larmande. Mycket intressant.

Vi fick vänligt nog skjuts tillbaka till St Emilion, där eftermiddagen skulle spenderas, trots att solen tittat fram igen. Beöker man Bordeaux så får man inte missa denna lilla pittorseka pärla som ligger på UNESCOS världsarvslista. Visst, det är massor med turister och det är dyrt men här finns en genuin känsla och det värsta krimskramset har man hållit borta. Här finns, föga överraskande, massor av vinbutiker som erbjuder provsmakning. Prova gärna men undvik att handla om du inte vet att priserna är bra eller det är en raritet som är svår att hitta. Priserna är höga.

Av en slump gick vi in i en av de mer anspråkslösa butikerna som såg ut som ett litet varuupplag, saknade skylt och hade hafsigt skrivna prislappar i bjärta färger. Efter att ha tittat runt en stund börjar det gå upp för oss att de flesta, om inte alla, vinerna är signerade legendariske vinmakaren Jean-Luc Thunevin, mannen bakom garagevinet Château Valandraud. Det visade sig att vi hamnat i hans lilla nyöppnade lagerbutik! Som av en tillfällighet satt hans fru i lokalen och provade vin med ägarinnan till Château Angelus. Den totalspeedad men übertrevlige killen som skötte butiken lät oss prova lite godsaker och berättade att vineriet (det ursprunliga och mytomspunna ”garaget”) låg vägg i vägg och vi gärna fick följa med och titta då han hade en liten grupp som snart skulle komma dit på besök. Sådant tackar man inte nej till. När vi precis ska gå in i vineriet virvlar Jean-Luc Thunevin själv precis förbi i sällskap med… *tumvirvel* …Michel Rolland, den allerstädes närvaranade, oerhört inflytelserike och kraftigt omdiskuterade flygande vinmakaren. Vi tog i hand, hälsade, bytte några ord och vi var därefter officiellt starstruck! Att vi därefter fick prova några av vinerna från fat var en extra bonus. Trots mitt råd tidigare i texten köpte vi med oss några flaskor av 2007 Virgine de Valandraud som jag skrivit om här. Men det var faktiskt ett fyndpris!

Efter tågresan tillbaka var det dags för middag på fantastiska lilla bohemiska vinbaren Le Bô Bar. Väldigt mycket känsla, rock n’ roll och vinkärlek. Genast vi satte oss vid det lilla bordet, precis bredvid hyllan med det eklektiska vinutbudet, gjorde vår servitris det klart för oss att nu skulle det bli blindprovning. Jättekul och, visade det sig senare, mycket nedslående. Vinerna var dock roliga och billiga, maten rustik och fantastiskt smakrik och god och miljön och människorna oändligt underhållande. Bord och ett utvalt vin reserverat redan till på måndag igen.

Mätta, nöjda, lätt berusade, mycket trötta och helnöjda fick vi traska den långa vägen hem til hotellet i den taxilösa staden Bordeaux.

Efter tio timmars resa var vi så äntligen framme i Bordeaux. Först flyg till Paris, väntan i några timar och sedan en behaglig tågresa rakt in i stan. Vi begav oss direkt till vår spartanska men rena och hyfsat centrala hotell. Man ska inte vara kinkig när man betalar 300 kronor per natt i en stad som för tillfället är så överbokad att folk dagligen pendlar 10 mil och mer till mässan. Galet!

Förutseende nog hade jag bokat ett bord på La Tupina, vilket var tur då vi var ganska initiativlösa efter den långa resan. Denna restaurang har jag lyckats missa trots alla rekommendationer och alla mina resor till staden. Nu var det dags. Jag kan kort säga att förväntningarna infriades med råge. Detta är en restaurang med lokalkänsla och stark ambience och med mat som lyckas kombinera det rustika med elegans. En otroligt positiv upplevelse från stunden vi steg in och möttes av den öppna spisen där en del av maten tillagades och de fantastiska råvarorna som låg framlagda som på en marknad. Snabb, påpasslig, personlig och lagom fransk servis och fantastiskt vällagad mat.

Vi beställde deras klassiska meny och en helt adekvat flaska röd bordeaux (ett par några bord från oss festade loss på en butelj 1995 Château Mouton-Rothschild för blygsamma 1400€!!!). Tyvärr var både jag och mitt sällskap för trötta och hungriga för att tillfullo kunna uppskatta maten, men det var en skön känsla att bli välkomnad till Bordeaux i denna undrbart varma miljö. Vi bokade genast för lunch till på onsdag. Då ska det bli côte de bouef, deras syndigt goda pommes frites och rejält med vin för att grunda inför resan hem.

Onsdagar är salmalax-till-halva-priset-dag dag här hos oss. Då är det nämligen kort datum på veckans leverans av den fantastiskt fina salmalaxen som vanligtvis kostar 298 kronor kilot. Kan tyckas dyrt, men då får man en fantastiskt fin, putsad ryggbit med otroligt mild och ren smak. Denna lax ska tillredas varsamt utan att bli genomkokt. Kan med fördel ätas rå också. Bästa sortens snabbmat.

Skär laxen i portionsbitar. Lägg i en ugnsform. Pressa lite färsk lime över. Pensla med en 50/50-blandning av honung och tamarisoja (eller vanlig soja). Salta och peppra och så in i ugnen på 200° i max 10 minuter. Servera med potatis och en kall sås av smetana, salt, rivet limeskal, lite limesaft och några stänk tabasco.

Idag inträffar full månförmörkelse. Ett spektakulärt himlafenomen vars betydelse för biodynamiska odlare är oklar. Gissningsvis har de en ledig dag eller så dansar de nakna runt eldar insmorda i getblod. Vad vet jag. Månen, stjärnbilder och ”kosmisk energi” är i alla fall viktiga för dessa vidskepliga odlare och den biodynamiska kalendern är av central betydelse. Intressant nog så kommenteras inte månförmörkelsen i denna.

Kalendern används numera också som vägledning för när vinerna smakar bäst. Intressant eftersom jag på måndag, i samband med Vinexpo, ska bevista en samlingsprovning med närmare 100 biodynamiska vinproducenter. Jag förutskickar att arrangemanget blir ett fiasko eftersom det äger rum en ”rotdag”, det vill säga den allra sämsta dagen för vinprovning. Någon har tabbat sig på riktigt. Men ska du sätta potatis är det en bra dag eftersom månen står i stenbockens tecken. Intressant ska det bli i alla fall att ge sig in i getingboet. Massor av fantastiska producenter och intressanta viner väntar. Fast de är biodynamiska.

Mer om min syn på biodynamisk odling kan du läsa här och här, om det relaterade stolleprovet biokristalisering och ett referat av Rudolf Steiners föreläsningar i ämnet.

Fick idag chansen att återknyta bekantskapen med ett vin jag arbetade med för många år sedan när jag befann mig på importsidan av branschen.

Domaine Louis Sipp är en familjeegendom i Ribeauvillé i Alsace som gör viner som visar sin bästa sida efter många år på butelj. Idag arbetar de helt ekologiskt. Vinet jag provade idag var 2001 Riesling Grand Cru Kirchberg de Ribeauvillé.

Briljant och ganska djupt gul färg. Stor, ganska intensiv doft av tropisk frukt, ananas, aprikos, honung och en typisk petroleumton typisk för mogen riesling. Torr, mycket fyllig och limefrisk smak av aprikos, jordgubbar, citrus och honung. Mycket tydlig mineralitet, fruktfetma och en struktur som nästan liknar ett lättare rött vin. Lång, balanserad, stram och frisk eftermak. Komplex och rik riesling med potential för ytterligare några år på butelj.

Gammal riesling (och ung för den delen) är magiskt. Med tanke på att detta vin kostade runt 180 kr för fem år sedan så får man betrakta det som ett fynd.

Här provade jag en pinot gris från Louis Sipp från samma grand cru.