Sitter på Schipol på väg till Sydafrika!

Hela dagen ska jag flyga och så småningom sent i kväll landa på Afrikas sydligaste udde. Jag är inbjuden av WOSA för en lång och intensiv vecka  av vingårdsbesök, vinmässa, härligt resesällskap och en massa intressanta event. Det ska bli fantastiskt att få uppleva en ny del av världen och ett nytt vinland…ja nytt för mig i alla fall.

Otroligt spännande! Mest utmanande blir att vara utan internet i 12 timmar på planet. Hur ska jag hinna ikapp? Jag ska göra mitt bästa för att i vanlig ordning leverera dagliga blogguppdateringar. Det lär bli mycket pinotage, chenin blanc, nya matupplevelser och annat. Stay tuned!

Igår kväll besöktes skolan av Miguel Merino Jr  från Bodegas Miguel Merino i Rioja.  Han höll ett intressant föredrag om vad som händer i området och lät oss prova viner från den egna bodegan, från projektet Leon Dormido som är ett samarbete med andra vinmakare samt viner från klassiska Bodegas Muga. Tyvärr hade jag fullt upp och med provningen och tog inga anteckningar från föredraget. Hur som helst visades mångfalden i Rioja upp. Men den är ju ingen hemlighet precis.

Den billigare reserva-varianten av uppskrivna 2007 Leon Dormido var en positiv överraskning och bör provas. Missa inte heller 2011 El Rey Old Vine Garnacha från Campo de Borja (inte Rioja). Intensivt purpurfärgad. Stor, bärig, inbjudande, hallon- och lakritsbåtar. Frisk, fräsch, bärfruktig, mjuka tanniner, friska syror. Sorglös, enkel men riktigt bra med bra längd och ett stramt slut som ger lite seriositet. Löjligt bra för 65 kronor! Släpps i oktober med artikelnummer 2260)  

2009 Muga Blanco. Ljust gyllengul. Stor doft av mogen citrus, clementin, lätt rostat inslag, liten smörighet, vanilj, ekton och liten gumiirökighet. Medelfyllig, torr, mycket frisk smak av citrus, apelsinskal, snyggt infogad ekstruktur, rostad ton, nötighet. Ganska lång och balanserad eftersmak.

2011 Leon Dormido Tempranillo-Garnacha. Ganska tät blåröd färg. Stor doft av mörka bär, syltig, vanillin, lite gröna inslag. Medelfyllig, bärig smak, omogna björnbär, syltig och samtidigt lite omogen och stjälkig. Lite spretiga tanniner, vanillin. Kort smak som ligger långt framme i munnen. Obalanserat, ungt och enkelt.

2007 Leon Dormido Reserva  Medeldjup, rubinröd färg. Ganska stor, generös doft av mogna körsbär,  blåbär, gräddig vaniljton och kanel. Medelfyllig, mycket frisk, friska röda bär, blåbär, krämig fruktighet, fin och diskret vaniljton, fint fokuserad frukt, lång eftersmak med en liten grön ton och mineralitet. Mycket snygg och elegant för endast 89 kronor.

2007 Leon Dormido Ganska djup granatröd färg. Stor, generös och kryddig doft med komplexitet som rymmer vanilj, maskrosblom, mörka körsbär, sandelträ, dill och läder. Fyllig, mjuk smak med rik frukt av mogna röda och mörka bär, syrliga mörka körsbär och röda vinbär, friska syror, kryddighet, liten vaniljton och fint avvägda ekfat. Mycket lång, elegant och balanserad eftersmak med antydan till mynta och en liten sotighet i avslutet.

2009 Mazuelo de la Quinta Cruz. Ganska djup, blåröd färg. Ganska stor doft med vanilj, kryddighet, ”sotig”, mogna mörka bär, blåbär, liten rostad ton och inslag av mynta. Efter en stund i glaset kommer lite blåskimmelost. Medelfyllig, saftigt bärig, frisk och fräsch, mjuka och eleganta tanniner. Ganska lång, balanserad smak med fina mjuka fattanniner.

2007 Muga Reserva. Djup granatröd färg. Stor, utvecklad och aromatisk doft av läder, ceder, kanel, röda bär och björnbär. Medelfyllig, friska och fräscha syror, röda bär, kryddaromatisk, apelsinskal, fina, polerade tanniner, tydlig men balanserad ekstruktur som dock i eftersmaken kikar fram lite väl mycket bakom en frukt som inte riktigt räcker till.

1994 Muga Reserva. Medledjup tegelfärgad med orange kant. Stor, mogen helt utvecklad doft av läder, vanilj, jordgubbsmarmelad, mandelmassa, ingefära och kanel. Fyllig, smakrik, avrundade syror, mycket mjuka tanniner, slank frukt, russin, röda bär, tranbär och kryddighet. Bra längd men lite uttorkad. Klassisk, mogen rioja.                                                                                                                                   

2004 Prado Enea Gran Reserva. Mycket djupt granatröd färg. Dov, ännu sluten doft med mogen, mörk frukt, sötlakrits, kryddnejlika, lagerblad. FYllig, koncentrerad frukt, fokuserade och friska syror, täta, mjuka tanniner, röda mogna bär, jordgubbar, eucalyptus. Koncentrerad, intensiv, kryddig, balanserad och lång eftersmak med viss eldighet. Massor med potential men mycket njutbar nu.  Hoppla!

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Jag hade idéer och planer på spännande smaksättning när jag satte igång med den här grytan. Men de fina dofterna som spred sig när jag gjorde grundarbetet gjorde att jag inte ville dölja dem med en massa tjafs. Det blev istället en alldeles vanlig, men ack så god och mustig, köttgryta.

Skär 800-1000 g högrev eller fransyska i grytbitar, lägg i en bunke, salta, peppra, pudra över 2-3 msk vetemjöl och vänd runt tills väl blandat. Klyfta 300-400 g champinjoner, grovhacka en stor gul lök och skär en selleristjälk och två morötter i bitar.  Stek svampen i en torr gjutjärnsgryta tills de tappat vätskan och börjat få färg. Klicka i smör och fortsätt fräsa tills de fått en djup gyllenbrun färg. Ta upp svampen, klicka i mer smör i grytan och fräs de andra grönsakerna tills de börjar få lite färg och mjuknar något. Ta upp grönsakerna, i med mer smör och stek köttet i omgångar så det blir ordentligt brynt runt om. Slå på 3 dl rött vin och 2 dl vatten och vispa runt så allt det goda från bottnen löses upp. Släng ner alla ingredienser samt en oxbuljongtärning/fond/pod, 2 hela vitlöksklyftor och 2 lagerblad och låt få ett uppkok. På med locket och ställ i ugn på 150° i minst 3 timmar. Smaka av med salt och peppar och servera med potatismos.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu finns Frankrike i Malmö. Mina värsta frankofila abstinenskriser kan nu mildras genom en promenad till det strama, funkis-klassiska och vackra Davidhallstorg. Där ligger nämligen nyöppnade bistron La Bonne Vie.

Här är allting nästan löjligt franskt; från de flätade möblerna på den lilla uteserveringen, det vaxade pappret ovanpå de rödrutiga dukarna, Kronenbourg 1664 på fat, de billiga laguiole-knivarna, Piaf i högtalarna till väggmålningarna som är en blinkning till de serieälskande fransmännen. Vinlistan saknar på franskt vis viktig information men hade ett litet men fint urval av viner och den uppskurna baguetten kom prompt fram på bordet (men varför vispa in dijonsenap i smöret?).

Vi provade oxsvansrilletten, ostron och ankleverterrine med brioche och sauternesgelé. Galet gott! Till varmrätt blev det förstås choucroute med ankkorv och sidfläsk samtklassikern entrecôte med haricots verts, pommes frites och bearnaise. Allt helt perfekt förutom att den fettstyva och dragonstina bearnaisen saknade den där syran som skulle lyft den. Avslutningvis rak och ärlig creme brulèe, marc de bourgogne och kaffe som avvek från den franska standarden genom att vara fullt njutbart.

På väg ut stannade vi till i baren för en liten Kronenbourg som eftersläckare. Någon i sällskapet (du vet vem du är) utmanade ödet och beställde en absinth och fick hela showen med brinnande sockerbit och allt.

Trevlig, vänlig service (lite ofranskt förvisso), tonsäker miljö, vällagad mat, bra priser och skön stämning. Vive la France!

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Jag har tidigare skrivit om det mousserande vinet Tirage som är baserat på ett franskt grundvin och som får sin andra jäsning och slutlagring på Kronovalls Vinslott. Det finns fortfarande enstaka flaskor kvar av utmärkta årgång 2001 men sedan gör det ett jättehopp till 2009.

Årgång 2009 är det också på det nya rosa systervinet Tirage Rosé som jag härom dagen fick ett prov på. Det är också är gjort på den traditionella metoden, men här är grundvinet från Trentino i Italien och av druvorna chardonnay och pinot noir. Det som slår en först med vinet är den otroligt läckra, bleka och bara lätt rodnande färgen. När det gäller mousserande roséviner kan jag vinnas över om bara färgen är rätt. Men här stämmer hela vinets karaktär överens med utseendet. Väl värt att beställa och vänta på några dagar.

Blekt, blygt vackert vildlaxrosa färg. Ren, medelstor doft av smultron, bröd, rökigt inslag. Medelfyllig, torr, mycket frisk smak, och mjuk, krämig mousse, nästan fet munkänsla, silkig bärig frukt av smultron, mogen lime, lakrits, lätt rökig och med fin mineralitet i den långa balanserade smaken. Förvånansvärt välgjort, elegant och…gott!

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Den här äppelkakan är egentligen en variant på fattiga riddare tillagade i ugn. Jag använde vanlig formfranska men annat dagsgammalt vitt bröd funkar förstås också. Resultatet blev en saftig och inte allt för söt äppelkaka med frasiga kanter. Givetvis använder du svenska äpplen om det finns. De har mycket mer smak och skalet är tunt så du slipper skala dem.

Kärna ur 4 små svenska äpplen och skär dem i tunna skivor. Lägg äppelskivorna i en bunke med 0,5 msk kanel och 2 msk socker och blanda väl. Dela 8 skivor formfranska på diagonalen och skär 16 tunna skivor från en rulle mandelmassa. Vispa samman 4 ägg, 2 dl mjölk, 2 msk socker och o,5 msk kanel. Smöra en form och täck bottnen med ett tunt lager äpplen. Doppa brödskivorna i äggsmeten och varva dem stående i formen med äppelskivor och mandelmassa. Häll över eventuellt överbliven äggröra. Pensla allt med smält smör, strö över lite socker och pudra över lite kanel. Grädda på 200° i ungefär 45 minuter. Låt svalna något och servera med vaniljsås.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Då var det dags för oss sherryentusiaster att hjula och jubla igen. Vårt monopol har i all sin storsinthet återigen under en begränsad tid valt att berika sherrysortimentet med en fino. Det innebär att under några euforiska månader finns det nu en handfull olika fino och manzanilla ojämnt fördelade över rikets systembutiker. Har man riktig tur kan det finnas det hela två sorter i samma butik att välja mellan. Störst är dock chansen att det inte finns någon alls men då slipper man ju välja samtidigt som man sparar en slant och förhoppningsvis inte bidrar till det alkoholrelaterade våldet.

Den fino som funnit nåd hos inköparna och fått en begränsad distribution är La Janda  och kommer från Álvaro Domecq.  Det är en fino i klassisk stil. Torr, ren, snygg och helt enligt regelboken. Kanske något skarpare och fylligare än de andra i sortimentet. Tummen upp (men så är ju jag inte så svårflörtad när det gäller fino)!

Blekt halmgul. Medelstor doft  med tydlig skarp ton av acetaldehyd. Toner av jäsande deg, grönt äpple, citrusskal, mandel och lite hästtagel. Mycket torr, medelfyllig och stram karaktär med toner av jäst, grönt äpple, citrus och gröna oliver. Stramt, kritig och torrt avslut med bra längd

Vill du veta mer om sherry kan du läsa här.

Det har varit en ganska intensiv vecka och inte någon tid för matlagning. Därför blir det en gammal favorit ur arkivet (mars 2010) idag. Lova att testa trots den trista bilden.

Redan när jag gjorde Carl Butlers mystiska, men goda, ryska fiskrätt med fiskpinnar (!) och filmjölk hade jag funderingar på hur ursprungsreceptet hade sett ut. När nu smetana dykt upp i mejeridiskarna kändes det som det var dags att uppdatera fiskpinnerätten.

Smetana är syrad grädde på 42% härlig fetthalt. Smaken är avrundat frisk med krämig konsistens och en fin nötig eftersmak. Galet gott! Jag var helt ärligt på väg att börja äta smetanan med sked. Till rätten rörde jag i svartpeppar och lite salt. Det blev den godaste kalla sås jag någonsin gjort. Jag är härmed en smetanajunkie! Den här gräddprodukten måste vara Guds finaste gåva till matlagningen!

Åter till den ryska fiskrätten: Hårdkoka två ägg och skiva dem. Skiva 3 hekto champinjoner och stek dem i torr stekpanna så de tappar det mesta av vätskan och får en brynt yta. Klicka därefter i smör och bryn till perfektion. Dela 400 g torsk eller annan fast vit fisk i portionsbitar. Vänd i saltat vetemjöl och därefter i uppvispat ägg och sist i skorpmjöl eller allra helst panko (japansk ströbröd) som ger överlägsen panering. Stek  i 50/50 olja och smör tills de får fin stekyta, fisken ska inte bli genomstekt. Lägg fisken i en form och toppa med äggskivor och svamp. Rör ut lite drygt en halv tesked salt och rejält med svartpeppar i 300 g smetana (1,5 burk) och klicka ut över fisken. Strö över riven, smakrik ost (jag hade manchego hemma) och grädda i ugnen tills osten får fin färg. Servera med kokt, mjölig potatis, gärna pressad.

Den här rätten kändes helt genuin, matig och smakrik med fina konsistenser. Fin smakbrytning mellan den brynta svampen och den feta, lätt syrliga såsen. Jag har fått en tvingande order av kära hustrun att denna rätt ska ätas ofta här hemma. Jag har lovat att lyda med lätt hjärta.

Jag har tidigare skrivit om mitt positiva möte med vinerna från House of Wine of Georgia och igår var det dags igen med mer fokus på qvevrivinerna. Det handlar om viner som jäses i enorma keramikamforor nedgrävda i marken. De vita vinerna jäses med skalen vilket gör att de får en mörkare färg och en struktur som påminner om röda viner.

Det största problemet för dessa viner är druvornas ofta hopplösa namn och att priserna på beställningssortimentet är alldeles för högt. Om man istället satte ihop blandlådor skulle det bli fyndstämplar både här och där. Av de sex första vinerna som alla gjorts enligt den uråldriga metoden att jäsa i keramikurnor var nämligen de fyra första nämligen alldeles storartade. Med några undantag var samtliga viner mycket välgjorda med massor av personlighet, komplexitet och balans. Georgiska viner är definitivt värda att hålla ögonen på.

2009 Satrapezo 10 kvevri Rkatsiteli. Medeldjupt halmfärgad. Stor, utvecklad doft av honung, grapefrukt, aprikos, torkade rosor och något eldig. Torrt, fylligt, mycket friskt och fokuserat fruktig med massor av apelsin och citrustoner, torkad aprikos, angenämt skalkärv och torrt, nästan grusigt avslut som är långt, balanserat och smakrikt.

2011 Vinoterra. Medeldjupt mässingsfärgad. Stor muscatlik och aromatisk doft av kryddor, rökighet,  blommor, pomerans, honung och starkvinston. Fyllig, mycket stram smak med massor av fina tanniner, balanserad men lite torr frukt och något metalliskt, nästan mjölig smak som påminner om hassel- och valnötter.

2007 Alaverdi Tradition. Ganska djupt bärnstensfärgad. Stor, komplex eldig, torkad tropisk frukt, honung, rökig gummiton, pomerans, kryddnejlika och knäck. Fyllig, mycket torr, avrundad, läskande syra, stram med muntäckande strävhet, värme, torkade frukter, bokna äpplen, nötter, lång, stram och komplex eftersmak med balans. Imponerande.

2008 Mtsvane Vinoterra. Medeldjupt mässingsfärgad. Medelstor, aromatisk, pepprigt, kryddig, apelsinblom, pomerans, stor karaktär av ingefärakarameller, honung och torkade aprikoser. Medelfyllig, mycket fruktig, eleganta, läskande och ”långa” syror, mineralitet, lite eldig, kryddig, nötig och lång eftersmak med lite metallisk efterklang. Läckert.

2009 Vinoterra Saperavi. Djupt, tät blåröd. Medelstor, mörka bär, gummi, salvia, lagerblad och kryddpeppar. Medelfyllig, fruktig med slanka fruktsyror och ganska tuffa tanniner som kommer med viss frödröjning. Mycket ung, lite korthuggen och stum men med förlåtande läskande syror.

2009 Satrapezo Saperavi. Mycket djup och tät med liten purpurkant. Stor doft av körsbärs- och svartvinbärslikör, vanilj, smörkola, pepprig, yoghurt, grädde och något flyktig och efter ett tag kommer lite mognadstoner som läder. Fyllig, mycket fruktig, marmeladig frukt, mycket friska syror, tuffa, sotiga tanniner, rödbetor, bred och lång smak med lakrits, rökighet.

2008 Tsinandali Special Reserve. Ganska ljust gul. Stor, lätt aromatisk, pomerans, apelsinblom, vit persika. Medelfyllig, läskande syra, lite tunn frukt och något kort men med tydlig, stram mineralitet och kvardröjande syra. Snyggt och välgjort.

2011 Kondoli Mtsvane-Kisi. Mycket ljust gul med litet grönt inslag. Stor, frisk aromatisk och lätt parfymerad doft av apelsinblom, piggelin, gröna äpplen, grädde. Lätt, avrundad syra, torr, grön fruktighet, bra längd men ganska oansenligt.

2008 Trioni Mtsvane. Medeldjup gyllengul. Stor, gulfruktig, honungsmelon, lite smöriga honungstoner, frisk citrus, mynta och citronmeliss. Medelfyllig, eleganta och välpolerade syror, fokuserad och slank frukt, nätmelon och vit persika med mycket bra längd och snyggt integrerade fat.

2008 Saperavi Special Reserve. Djupt rubinröd. Stor, mörkfruktig, skånsk lakrits, mynta, yoghurt och lite köttig ton. Medelfyllig mycket fruktig smak med rödfruktig och slank karaktär, frisk och läskande syra, många men mjuka tanniner och eftersmak med bra längd och liten kryddighet.

2008 Mukuzani Special Reserve. Ganska djupt rubinröd färg. Medelstor och lite animalisk doft med mognad, läder, svamp och lite kryddor. Medelfyllig, lite tunn i frukten och något metallisk smak med något kort smak med kvardröjande bitterhet.

2009 Kinzmarauli Saperavi. Djupt blårött. Ganska liten och syltig doft med lite rökig gummiton. Medelfyllig, frisk halvtorr till halvsöt, röda bär, lingon, hallon, sötlakrits. Enkel, charmig men ganska kort smak med läskande syror.

2010 Khvanchkara. Ganska ljust hallonröd. Ung, stor bärig doft av karamell, hallon, jordgubb, hallonbåtar, örter, myck lik en enklare beaujolais. Frisk, halvtorr till halvsöt, kärv röd bärighet. Lite kort, stram och kärv. Kräver sitt sammanhang.

Jag har tidigare skrivit om den nyskapande kaffemuggen Sommelier Cup som tagits fram av Stefan Nilsson, tidigare elev på sommelierutbildningen. Vid något tillfälle kommenterade jag på facebook att ett vin var så härligt att jag skulle vilja dricka det i stora klunkar ur en vinsejdel. Stefan tog idén på allvar och vi bollade några idéer fram och tillbaka. Plötsligt häromdagen så får jag ett meddelande om att nu hade de första fem prototypexemplaren dykt upp! Vinsejdeln finns i sinnevärlden! Tydligen har det varit en komplicerad process att ta fram glaset som ska vara tunt för upplevelsen och samtidigt ha tyngd och ett öra. Stefan har samarbetat med finska Lasimi som till slut verkar ha lyckats. Ännu är det ett tag innan glasen finns i produktion (det viktiga beslutet om vilken form örat ska ha återstår bland annat) men jag ska definitivt ha en uppsättning Sommelier Cup Wine. Hoppas bara att plimsollmärket från kaffemuggen även kommer att finnas på sejdeln. Håll ögonen på Kaffika för att se när glaset går att beställa.

Edit: Nu finns sejdeln att beställa i Kära Hustruns butik Vinet & Glaset!

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?