Jo det är sant! Jag och bloggen blev av Matbloggsprisets jury utsedd till vinnare av Matbloggspriset Vin & Dryck 2012!

Jag har vetat om det ett par veckor nu och det har hunnit sjunka in och på ett underligt vis kändes nästan lite vardagligt när jag satt och väntade på prisutdelning på mässan Mitt Kök i Göteborg. Fast när jag blev uppropad på scen och fick höra motiveringen blev jag alldeles rörd och varm i hjärtat. Det var nästan så jag undrade vilken blogg de beskrev.

Som en av de främsta vinkännarna och som utbildare av sommelierer i Sverige är Anders en förebild för många. Bloggen Öhmans mat och vin lämnar ingen oberörd, med stilistisk och rättfram stil inspirerar Anders läsaren att prova på både de många recept och viner som han rekommenderar. Just blandningen av mat och dryck, samt den uppenbara kunskapen bakom, gör bloggen till något mer än bara en vinblogg.

Öhmans mat och vin är en välskriven, inspirerande blogg med inslag av humor, vackra bilder och härliga dryckestips som inte duckar för att ge såväl ris som ros.

Stolt och glad och mycket tacksam för alla som läser och följer min blogg!

Stort GRATTIS till vinnarna i de övriga kategorierna: Bake my Day, Det Gröna Skafferiet, Brödpassion, Smaskens samt Matplatsen! Kolla alla motiveringarna.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

La Rioja Alta är en av de äldsta bodegorna i Rioja och deras Gran Reserva 904 är en klassiker på Systembolagets hyllor. Bodegan producerar också vin under namnet Viña Ardanza och 2001 Viña Ardanza Reserva Especial är speciellt då det har tillägget ”especial” till namnet. Detta gör man endast exceptionella årgångar. 2001 är endast tredje gången det händer, de andra årgångarna var 1964 och 1973. Det är en mycket typisk rioja i traditionell stil med ett decennium på nacken och samtidigt ett vin med potential att utvecklas i många år till.

Ganska djup röd färg med roströd kant. Stor doft med mognad och komplexitet, varma jordgubbar, russin, farinsocker, vanilj, dill, tobak, eukalyptus och läder. Fyllig med bra koncentration i frukten, läskande syror, mjuka frukttaniner och bra stadga i eken, smak av mörka körsbär, röda äpplen, russin, muscovadosocker, lakrits, tobak och vanilj. Lång, nyanserad smak med kryddig efterklang.

Det måste varit någon gång i början på 1990-talet som jag först smakade en banoffipaj och då var det en wow-upplevelse. Kombinationen av den smuliga, lite salta digestivebottnen, den kraftiga kolakrämen, bananerna och den fluffiga grädden var underbar. Sedan var ju det där med kolakrämen som man gjorde genom att koka en burk kondenserad mjölk. Så himla häftig. Då. Det ett tag sedan jag både åt och lagade denna kaloribomb så nu var det på tiden. Eller som Kära Hustrun sa efter två tuggor: ”Varför gör du den här så sällan? Det är ju jättedumt!”

Googlade lite och fick reda på att rätten komponerades på den engelska restaurangen The Hungry Monk redan 1972 och blev en omedelbar succé. Den fanns kvar på menyn ända tills krogen slog igen för ett halvår sedan. Hemsidan med kokböcker och originalreceptet (som är lite annorlunda än mitt) finns fortfarande kvar.

Sjud 2 oöppnade burkar sötad kondenserad mjölk i en gryta med vatten under lock cirka 3 timmar. (OBS! Se till att burkarna är täckta med vatten hela tiden. De kan explodera och sprida kladdig kolasås i hela köket annars. Om du ändå håller på kan du koka flera burkar, de håller hur länge som helst och är bra att ha till hands). Krossa och smula ett paket (400 g) digestivekex i en plastpåse. Smält 175 g smör, häll ner i smulet i påsen och krama ihop. Platta ut kexblandningen i en pajform (cirka 30 cm) och ställ i kylen en timme. Öppna de avsvalnade burkarna och bred ut kolasmeten på bottnen. Skiva 3 bananer och sprid ut över kolasmeten. Bred ut 3 dl vispad grädde och toppa med hyvlad choklad och lite mandelspån som du rostat i torr stekpanna. Ställ kallt innan servering.

Bästa lättölen kommer helt klart från det pyttelilla bryggeriet på Skånehill Gård i Kvidinge. Jag har tidigare skrivit om deras pilsner och ale samt julölen eller portern så det var med spänning jag såg fram emot veteölen.

Ölen var ljust bärnstensfärgad och jästdimmig som sig bör och med en snövit, fast skumkrona. Doften frisk och humlearomatisk med mycket citrus inslag och en förnimmelse av rök. Smaken var förvånansvärt fyllig och fruktig men den förväntade mjuka och lite söta karaktären i en veteöl lyste med sin frånvaro på grund av en lite för tung humling som gav en distinkt och dominerande beska och aromatik som tog över fruktaromerna. Mer som en IPA i karaktären.

Absolut en mycket bra öl även om den skulle jämföras med starköl, men den är inte en typisk veteöl enligt mig. Jag njöt den ändå i fulla drag i septembersolen på altanen. Kan köpas i gårdsbutiken samt på Bondens Marknad i Malmö. 20 kronor flaska är ett kap för denna hantverksöl om man betänker att man betalar samma pris för en flaska buteljerat vatten utan att blinka.

På Bondens Marknad i Malmö är det alltid lååång kö till Tockafarmaren som säljer tupp. Det är någonting både uppfodrande och lockande med köer så det brukar sluta med att jag har med mig tupp hem fast det inte var meningen. Så ock denna gång. Det vara bara att improvisera ihop någonting. Det blev en spansk twist på coq-au-vin.

Hetta upp fett (smör, olja eller ister) i en stor gjutjärnsgryta och bryn 1500 g tupplår (eller andra styckdelar av kyckling). Ta upp och lägg åt sida. Bryn 200 g champinjoner som du klyftat tills de börjar ta färg. Ta upp och lägg åt sidan. Bryn 400 g grovt hackad gul lök tills den börjar mjukna och ta färg. Släng ner 100 g chorizo (hetta efter smak)av den torra sorten i tunna skivor samt 5 vitlöksklyftor som du skivat tunt. Fräs några minuter. Lägg ner kycklingen och champinjonerna. Klicka ner 3 msk tomatpure, 1,5 msk kycklingfond eller en buljongpod och häll över 5 dl rött vin. Låt koka upp och sjud sedan sakta under lock i 45 minuter. Ta upp kycklingen/tuppen. Vispa ut 3 msk vetemjöl i lite olivolja och rör ned blandningen i grytan. Låt sjuda under omrörning några minuter, smaka av med salt, peppar och pressad citron. Lägg sedan tillbaka köttet. Servera med ris eller potatis och sallad.

Det ska mycket till för att ett vin av riesling ska bli trist och ointressant. Oavsett om de kommer från Tyskland, Alsace, Australien, Nya Zeeland eller Chile så kan de mest oinspirerade vinerna räddas av citrusaromerna och den livfulla syra. Fast kommer vinet från Rheingau och producenten Leitz som 2011 Eins-Zwei-Dry Riesling så är inte kvaliteten något problem.  Bra karaktär, farligt lättdrucket, syror som kvittrar och för 99 spänn så förlåter jag det vitsiga namnet.

Mycket ljust gul färg med liten grön ton. Medelstor doft med liten rökig mineralitet, en pust av petroleum men framför allt massor av frukt som clementin, gula päron, lime, citrus och en tydlig ton av nätmelon. Medelfyllig, torr men mycket fruktig med hög, frisk syra som ger intryck av spritsighet, mogen citrus, Rose’s Lime, gröna äpplen och nätmelon. Lång, ren, balanserad eftersmak.

Jag blev ruggigt sugen på spaghetti med köttfärssås. Det slog mig att man borde kunna göra en sås på samma ingredienser som en boeuf bourguignon. Jag prövade och visst gick det. Riktigt bra dessutom. Mustigt och franskt.

Hacka 200 g champinjoner ganska fint och fräs i het stekpanna med lite olja. När det mesta av vätskan kokat bort och svampen tagit lite färg slänger du ner ett paket bacon som du strimlat fint och låter fräsa till baconet börjar brynas. Blanda ner en stor hackad lök och fräs tills löken börjar mjukna. Häll på lite olivolja om pannan börjar bli torr. Riv en morot fint och blanda ner. Fräs några minuter och blanda nu ner 400 g nötfärs (undvik ”gasad” som smakar illa och försök få tag på butiksmald) och fräs till det hela börjar bli torrt och färsen genomstekt. Strö över 0,5 tsk timjan, 1 tsk salt, riv ner 2 vitlöksklyftor, klicka i 3 msk tomatpuré och fräs någon minut. Häll över 2 dl rött vin och låt koka in ordentligt. Lägg i ett lagerblad och slå i hälften av en tetra med 500 g passerade tomater och låt puttra tills det kokar in och slå sedan på resten och låt sjuda sakta utan lock i 20-30 muter. Smaka av med 1 msk japansk soja och krydda med rejält med nymald svartpeppar. Sjud några minuter och servera sedan med spaghetti.

Jag vet att jag tjatar om att Bordeaux levererar bra viner till vettiga priser. Men så är det trots att den allmänna uppfattningen är den motsatta.

2008 Christian Moueix Saint-Emilion ger mig återigen anledning att att återkomma till ämnet. Producenten Christian Moueix äger flera av de mer framstående egendomarna* på vad man i vinkretsar kallar den ”högra stranden”. Här hittar vi kända områden som Pomerol och Saint-Emilion som detta vin kommer ifrån. Vinerna härifrån är röda och oftast dominerade av druvorna merlot och cabernet franc. Vinet är härligt fruktig, fylligt och med mjuka tanniner som gör att det trots sin ungdom är mycket njutbart.

Djupt röd färg. Ganska stor, dov doft av mörk, mogen frukt, mossa, kanel, sötlakrits och en skymt av grön paprika. Fyllig, ung, fruktig smak av mörka bär, svarta vinbär, sötlakrits, sotrussin, mjuka tanniner, frisk syra, ganska tydlig fatstruktur balanserad av den mogna frukten. Lång, rik eftersmak med söt fruktighet med liten avslutande beska.

*Detta är vad som kallas ”quality by association”

På Bondens Marknad hittade jag för första gången havtorn till salu. Givetvis var jag tvungen att köpa några kvistar. Visserligen växer havtornen vilt utmed stränderna här nere i Skåne men bären är ganska små ännu och jag är inte säker på att att man får klippa kvistar med bär och ta hem. Någon som är mer insatt?

Det kvistiga (!) med dessa c-vitaminrika bär är att få loss dem från grenarna. De sitter i kluster längst inne vid grenen och skyddas av elaka taggar som de effektivt döljer. Istället för det mödosamma och smärtsamma arbetet så tar man och lägger kvistarna i en plastpåse och slänger in dem i frysen över natten. Sedan tar man ut den ihopknutna påsen, slänger den i golvet och vips har alla bären släppt från grenen. Visserligen har alla blad släppt också men pillet att plocka bort dem är att föredra framför plåstrade fingrar.

Marmeladen var lekande lätt att göra. Lägg 350 g rensade bär i en gryta med 1 dl vatten. Koka upp och låt sjuda i 5 minuter. Passera bären genom en trådsil, pressa med en sked så det mesta kommer med. Häll tillbaka i grytan och rör ned 250 g syltsocker. Låt koka upp och sjud 2-3 minuter. Häll upp på väl rengjorda och varma burkar. Skruva på locket direkt.

Mitt första möte med Fentimans var när jag satt och smuttade nära en timme på en utsökt Cherry Tree Cola på Flippin’ Burgers i våras. Blev jätteglad att upptäcka flera av deras drycker på hyllan på Green Matmarknad härom dagen.

Läsk på riktiga råvaror och omsorgsfullt tillverkade verkar blivit en liten trend. Nu senast testade jag en fantastisk ingefäraläsk från Östra Hoby. Just ingefära verkar vara den magiska ingrediensen i flera av Fentimans bryggda drycker med massor av örter som ger ger exempelvis både Mandarin and Seville Orange Jigger och Victorian Lemonade en extra dimension och djup. Den förstnämnda är en apelsinläsk de luxe av mandarin och pomerans kompletterad med bland annat enbär. Jag gillar vanligtvis Fanta Apelsin men ställd bredvid Fentimans smakade den bara platt och endimensionellt. Citronläsken var ännu bättre och med en intensiv och rik citronsmak som lyftes av örterna som spelade i bakgrunden. Riktigt bra grejer!

Bäst och  mera vuxet var Tonic Water bryggd med kinin, enbär och kaffir limeblad. I små flaskor lagom stora för en gin & tonic kom denna elegant parfymerade drinkmixer. Alldeles underbart upplyftande på egenhand men en dröm med några isbitar och en skvätt Tanqueray Gin. Så perfekt att den annars obligatoriska citronskivan skämde det hela. Stor risk att det blir en ginindränkt höst.

Edit: En del av Fentimans drycker finns även på Systembolaget.