Jag fick en liten burk med gåsleverpastej av kollegan. Med nyfunnen inspiration började min hjärna fantisera om gåsleverburgare med brieost men stannade vid en lyxig köttfärslimpa. Resultatet blev mycket bra. Köttfärslimpan blev luftig och höll formen, såsen blev krämig och äpplena och löken kompletterade bilden och gav balans. Tummen upp från Kära Hustrun som dock la in en liten lam protest mot användandet av gåslever.

Blanda samman en liten burk (75 g) gåsleverpastej med 0,5 dl ströbröd, 1,5 msk potatismjöl, 1 ägg, 1,5 msk konjak/armagnac, 2 msk kalvfond och svartpeppar till en jämn smet. Blanda denna väl med 500 g nötfärs (undvik ”gasad” som smakar illa och försök få tag på butiksmald) och forma till en limpa i en form. Stek i ugn på 150° i cirka 90 minuter.  Efter halva tiden lägger du 2 fasta äpplen (ingrid-marie) i formen som du kärnat ur och skurit i tjocka skivor.

Medan limpan gonar sig i värmen skivar du 2 stora gula lökar ganska tungt och karamelliserar dem i rejält med smör. På knappt medelhög värme låter du dem mjukna, mörkna och karamelliseras medan du då och då vänder dem. Detta tar upp till 45 minuter. Ställ åt sidan.

Koka potatis och gör ett mos med massor av smör och lite mjölk. Salta och peppra.

Ta ut köttfärslimpan och häll/ös ut fettet i formen i en gryta och hetta upp under omrörning och vispa ned 2 msk vetemjöl som får fräsa några minuter. Vispa i 3-4 dl vispgrädde, 1 msk dijonsenap, 2 msk kalvfond och 2 msk  konjak/armagnac.  Smaka av med salt och peppar.

Skär upp limpan och lägg på ett fat med löken, äpplena och ringla lite av den krämiga såsen över.

Xavier Vignon är en ganska omskriven vinmakare med arbetsfält i Rhône. Hans viner har blivit omtyckta men jag har personligen inte riktigt köpt hans stil som är åt det modernare och lite fruktsöta hållet.

När det nu släpptes en côtes du rhône för endast 85 kronor som dessutom blivit uppskriven av både vinskribenter och bloggare så blev jag nyfiken. Tyvärr kan jag inte falla in i hyllningskören. Ytligt sätt bjuds det en rik fruktighet med en inledande ”attack” men smaken är kort och lite tunn med ett lite sötaktigt och metalliskt avslut. Det finns också en överdriven eldighet som får vinet att tippa över. Men jag tror ändå att det här är en stil som går hem hos dem som gillar amarone och ripasso och för den blygsamma pengen kan man inte begära så mycket mer heller. Själv föredrar jag 2010 Terre de Mistral som faktiskt är betydligt billigare och som jag skrivit om här. Men det är bara jag.

2010 Xavier Grenache Vielles Vignes. Ganska djup blåröd färg. Stor, varm, eldig och varmfruktigt, syltig doft av mörka bär och lite pepparkakskryddighet. Medelfyllig, fruktig och lite kryddig smak med något spretig syra, tydlig eldighet, sötlakrits. Ganska kort och lite tunn eftersmak med en något efterhängsen fruktsötma, obalanserad eldighet och liten beska/metallisk ton.

Idag var inspirationen långt borta och jag befann mig nästan i ett stadie av håglöshet. Hade inga idéer på middagsmat och slöbläddrandet i böcker av favoriterna Butler, Mannerström och Goode gav ingenting. Långt inom fanns en längtan efter moussaka. Jag letade på bloggen och fann inspriationen i mitt eget recept samt hos Lotta Lundgren.

Det stod inte länge på förrän solen lyste in genom köksfönstret där jag läppjade på en enkel röd bordeaux, rörde i grytorna och nynnade på signaturmelodier till gamla tv-serier. Livet hade återvänt och den uppdaterade moussakan blev lysande!

Auberginer: Skär minst 1 kilo auberginer (3-4 stycken) i skivor på längden, pressa över citron, strö över några matskedar salt och lägg under press i ett durkslag en timme. Skölj av auberginskivorna, torka av dem med hushållspapper  eller kökshandduk och stek dem i olivolja på hög värme så de får fin brun färg. Låt dem rinna av på hushållspapper.

Köttfärssås: Skär 1 gul lök och 1 rödlök grovt och fräs i olivolja tills de mjuknar men utan att ta färg. Vänd ner 700-800 g färs (lammfärs, blandfärs eller varianten jag använde; lamm/kalv. Undvik dock ”gasad” som smakar illa och försök få tag på butiksmald) och fräs tills genomstekt och nästan helt torrt. Slå på 2 dl vitt eller rött vin och låt koka in nästan helt. Bland ner 1 tsk vardera av salt, kanel,timjan och rosmarin och 2 tsk harissa (chilipasta) samt 2 rivna/pressade vitlöksklyftor samt en lite burk (130-140 g) av olivtapenade och röd pesto. Slå på 1 burk krossade tomater och låt puttra tills köttfärsröran blir fast och nästa står för sig själv.

Ostsås: Smält 75 g smör, vispa ner 4 msk vetemjöl och låt fräsa utan att ta färg i några minuter. Vispa ner 4 dl mjölk och låt sjuda sakta tills såsen tjocknar. Blanda ner 100 g riven parmesan och 150 g smulad fetaost (helst får) och rör tills smält. Innan ”montering” vispar du i ett ägg samt det finrivna skalet av en citron samt lite citronsaft.

Varva aubergine och köttfärssås med en burk sköljda linser i en smord form och avsluta med ostsåsen. Grädda i ugn på 200° i cirka 30 minuter. Njut med en sallad och ett gott bröd.

Det tidigare nästan helt bortglömda franska vinområdet Jura på gränsen till Schweiz har de senaste åren fått ny uppmärksamhet. Bland annat beror det på att unga sommelierer alltid är på jakt efter nya spännande viner till sina krogar och att flera av producenterna äntrat naturvinsscenen. Uppmärksamheten är mer än välförtjänt. Här hittar vi viner med stor personlighet och flera helt unika vinstilar.

2010 Caveau des Jacobins Chardonnay lanserades som en nyhet på Systembolaget denna månad och kommer från ett stort kooperativ i området. Det är förmodligen tack vare sin storlek som man kan leverera så här bra kvalitet och karaktär för en så liten peng. För ynka 89 kronor får du massor med smak, bra struktur, nötighet och slank frukt som jag gärna skulle vilja möta med alpostar och charkuterier. Har du inte provat ett vin från Jura förut så är det köpläge.

Medldjup gul färg. Ganska stor och fruktig doft av gula frukter, äpplen, honungsmelon, konserverade päron, hasselnötter och mandel samt en liten rökig mineralton. Torr, fyllig och smakrik med mycket hög men snyggt polerad syra, nästan fet gul fruktighet av gula äpplen, nötter, citruszest och en diskret fatstruktur och en åtstramande mineralitet. Lång eftersmak med fin balans, kvardröjande struktur med grepp och en fin nötighet i avslutet.

Nu är det säsong för stenbiten. Vill man inte göra soppa på denna fula fisk så ska man i alla fall beställa en romstinn hona (kvabbso) hos sin fiskhandlare och bereda sin egen stenbitsrom.

Riktig stenbitsrom är en fantastisk delikatess som är enkel att tillreda och fortfarande obegripligt billig. Priset har gått upp lite och tydligen betalar danskarna nu över 300 kronor kilot för den råa rommen. Passa på innan priserna går upp mer och säsongen är över. Hur du gör läser du i min tidigare bloggpost i ämnet.

Idag hade sommelierutbildningen sitt årliga besök av vinmakaren Lars Torstenson. Som vanligt en intressant resa genom vinvärldens kvaitetsparametrar, vindesign, sanningar och lögner samt provning av högt och lågt.

Bland annat fick eleverna prova två av Sveriges bäst säljande viner blint. Zumbali och Umbala är två sydafrikanska bag-in-box-viner som etablerat sig på markanden med ett riktigt lågt pris. Hjälp på traven att nå topplaceringarna har de haft av sveriges vinskribenter som hyllat både det vita och fyndstämplat det röda. Hur man om och om igen kan sätta ”fynd” och ”bästa köp” på dessa viner är fullständigt obegripligt för mig. Logiken i att hissa viner som är så här obalanserade, stumma, livlösa och med en konstlad syra, kletig sötma och skitig beska kan bara förklaras med inkompetens eller dumhet om man inte ska misstänka rena oegentligheter.

Att vinerna knappt kostar 35 respektive 50 kr litern skvallrar ju om att det är mycket enkla viner som krävt en hel del ”justering” för att kunna bli drickbara. Räknar man baklänges på priset och drar av alkoholskatt, moms, förpackning, marginaler, transport och andra kostnader blir det inte många slantar över till odlaren. Vad man betalar vingårdsarbetarna vill jag inte tänka på.

Edit 1: Enligt uppgift står Zumbali för 8% av den totala försäljningen av vita viner och Umbala säljer 5 miljoner liter årligen. Man blir onekligen mörkrädd.

Edit 2: Nu har även Lars Torstenson skrivit (lite mångordigt) om vinerna som ”är monstruösa i sin orena tvivelaktighet”.

Jag hade köpt hem lite svamp, bacon och färskost för att svänga ihop en enkel pastarätt. Av en händelse hamnade jag vid fiskehoddorna och fick med mig öresundstorsk hem. Det blev en fiskgratäng istället. Enkel, smakrik och mycket god vardagsrätt.

Skiva 250 g champinjoner och stek i torr panna tills det mesta av vattnet är borta och svampen fått fin färg. Klicka i lite smör och klipp ner ett paket bacon. Fräs tills allt blivit väl brynt. Skiva ner 6-8 soltorkade tomater (marinerade i olja) och låt fräsa med en stund. Blanda samman fräset med en ask cream cheese, finrivet skal av en citron och nymald svartpeppar. Lägg portionsbitar av 400 g torskfilé eller sej tätt i en form, salta lätt och pressa över lite citronsaft. Klicka över ostblandningen och gratinera i ugn på 175 grader i cirka 20 minuter. Servera med kokt potatis.

Jag är en sjuk människa. När jag tittar på vidriga bilder av osmakliga rätter på reklambilder från 1950-talet då reagerar jag inte som andra. Jag får en obetvinglig lust att prova att laga rätterna.

Framför allt lockades jag av receptet med limejello, kanske för att jag hade ett paket hemma (jo jag har ett litet lager av olika sorters Jell-O, fråga inte varför). Efter instruktionerna i den gamla annonsen (se nedan) så försökte jag återskapa rätten. Den ”seafood salad” man fyllt den bjärt gröna geléringen med såg mest ut som tonfisk så efter lite googling (jodå, varianter på detta recept är rikligt förekommande på nätet) blev det en variant med burktonfisk, äpple, gurka och majonäs. Jell-On smaksattes med vinäger och riven lök och i hälften av massan vändes majonäs och keso ned. Mycket oaptitligt med en vitklumpig och tandkrämsgrön smet.

Utseendemässigt framkallade denna rätt rysningar. På fotot ser det nästan fräscht och läckert ut, men bilden ljuger! Den klara gelén var faktiskt inte alls dum, men sammantaget med den gnissliga keson var det inte någon rolig upplevelse. Sladdrigt, blött, mesigt och märkligt. En rätt inte ens en receptmakaren kan ha älskat.

Sån’t här sysslar jag med. Nämnde jag att jag är sjuk?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi har så fantastiska äpplen i Sverige! Friska, söta och aromrika. Äntligen börjar vi få upp ögonen för kvaliteten och de stora variationerna i karaktär genom uppsvinget för den sortrena äppelmusten som dyker upp som alkoholfritt alternativ på krogen och Systembolaget.

Av många anledningar har vi inte någon rik och levande cidertradition i Sverige. Det är på väg att ändras. Med utvecklingsbidrag, EU-pengar och med initiativ från Krinova så har en årslång kurs i cidertillverkning dragits igång med ett knappt tjugotal deltagare. En spännande samling av äppelodlare, mustare och entusiaster med ett brinnande intresse för att förädla våra svenska äpplen Metodiskt och noggrant lär sig gruppen om olika äppelsorter, socker- och syranivåer, jäsningstemperaturer med mera. Jag hade förmånen att idag få undervisa dem i sensorik och kvalitetsbedömning på vinodlingen Domän Sånana i Skillinge.

Jag hade anpassat och vidareutvecklat en sensorisk metod till cider och must och genomförde några olika övningar innan vi bedömde ett antal kommersiella cidersorter tillsammans. Eftermiddagen ägnades åt att analysera olika provsatser av cider som deltagarna gjort enligt olika instruktioner. Det mesta var vildjäst och enligt fransk tradition. Mycket intressant och lärorikt samt att vi dessutom fick möjlighet att lära känna Percy Nilssons vingård och viner.

Jag kan meddela att det puttrar och jäser i äppelsverige. Det är cider och äppelbrännvin på gång både här och där i Sverige. Äntligen!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Street food är den stora trenden just nu med ambulerande matvagnar, långkok som take-away och den klassiska snabbmaten i vällagade varianter på bra råvaror. Förra veckan testade jag Spoonery och nu var det dags för nyöppnade Casual Street Food på Möllevången.

Liksom omtalade, hypade och hipsterködrabbade Flippin’ Burgers så har man här fokus på riktiga hamburgare men här med en lite bredare meny. Precis som hos den mer berömda burgarsyltan i Stockholm så är stilen en enkel diner och även burgarna har samma stuk. Inga krusiduller. En rejäl, saftig köttpuck av grovmalen färs från högrev och bringa i ett luftigt, smakrikt bröd med lite frasig yta. Cheeseburgaren som jag valde hade en ljuvlig köttsmak och den klassiskt gula osten och söt, brynt lök som tillbehör. Minst lika bra burgare som hos Flippin’. Pommes fritsen var krispiga och fina men lite väl fettdrypande kanske.

Hit kommer jag tillbaka för att testa fish n’ chips eller fisktaco eller crumble pie eller..