Precis innan jag åkte på semester damp det ner en provflaska av Graham Beck Brut Rosé på posten. Hann inte prova den då och sedan har den legat välkyld och uppfordrande i kylskåpet och väntat på rätt tillfälle som infann sig idag.

Jag är generellt sett imponerad av den höga och jämna kvaliteten på sydafrikanskt mousserande vin (eller cap classique). För en hundralapp har du mycket att välja på och det är svårt att bli besviken oavsett vad man väljer. Den vita, bubblande Graham Beck provade jag i höstas och den levererade väl. Eftersom vi pratar semestertider, vackert väder, sommar, rosé och bekymmerslösa bubblor så kommer jagdenna gång inte att tråka ut mina läsare med någon utförlig smakbeskrivning som ändå ingen läser. Jag konstaterar bara att vinet följer mallen och levererar ett riktigt njutbart bubbel som förgyller vilken sommarkväll som helst.

Vinet ligger på beställningssortimentet vilket kräver några dagars framförhållning. Men det kan det vara värt.

Fransmännen är experter på enkla och goda desserter och ingen måltid är komplett utan att avslutas med något sött.

Den allra enklaste desserten är fromage blanc, eller ”vit ost”, som serveras med färska bär eller en bärsås. Fromage blanc är det eleganta och säljande namnet på det vi i Sverige kallar kvarg. Det är en nästan fettfri och mycket proteinrik färskost som är lätt, fräsch och frisk i konsistensen. I Frankrike säls de i små formar, ungefär som portionsyoghurt, och i en lite nätkork så att att vasslen skiljs av och man kan stjälpa upp den som en liten kupol på tallriken. Man ringlar över en söt bärsås och får en fantastiskt, lätt och nyttig dessert.

Kvargen (eller varumärket ”kesella” som den också säljs som) är lite lösare i konsistensen och finns även i en lite krämigare variant där grädde tillsatts och fetthalten är 10%. Funkar inte så bra att göra kupoler av men servera med en halloncoulis så smakar det minst lika bra. Halloncoulis gör du genom att mosa eller mixa några hekto hallon (eller björnbär) med ett par matskedar socker och passerar genom en trådsil. Det som blir över är jättegott att ringla över vaniljglass. Är man svårt sockerberoende kan man förstås röra ned lite vaniljsocker i kvargen.

Ibland när jag läser recept kan jag spontant känna att ”det här måste bli jävligt gott”. Så var det när jag läste detta vegetariska recept av Jamie Oliver i Icas kundtidning Buffé.

Även om det tog en mycket dryg halvtimme att laga snarare än angivna och överoptimistiska 15 minuter (även om jag justerade med lite genvägar) så blev det galet gott och över förväntan. Smakintensivt, syrligt, salt, hett, sött och med samspelande och kontrasterande strukturer blev det en perfekt liten rätt som kan serveras ljummen eller kall. Fungerar som ensamrätt för 3-4 personer eller som tillbehör till grillat eller nästan vad som helst. En blivande klassiker i detta hem.

Koka 4 dl quinoa enligt anvisningarna på paketet. Strimla 4-6 salladslökar och en urkärnad röd chilifrukt. Mixa samman dem med en kruka koriander, ett par nävar myntablad, 100 g babyspenat, en rejäl skvätt olivolja, saften från två limefrukter, 1 tsk salt och några kraftiga drag med pepparkvarnen. Låt quinoan ånga av så den blir torr och blanda sedan med den kalla salsan. Lägg upp på ett fat. Strö över en mango (eller prova med cantaloupmelon), en mogen avocado och 100 g fetaost som du tärnat. Ringla över lite naturell yoghurt och klipp över en ask krasse (hoppa över eller ersätt med persilja).

Som avslutning på tre dagars bilresa hem från semestern i södra Frankrike gjorde vi ett stopp och studiebesök (och lite shopping) på Bordershop i färjeläget Puttgarden.

Det pratas mycket om detta lågprisställe för vin, öl och sprit och många är de som, särskilt i södra Sverige, provianterar här och lastar bilar och släpkärror fulla. Namnet ”Bordershop” har nästan blivit synonymt med gränshandel av billig alkohol. Trots att jag passerat här flera gånger har det aldrig blivit av att besöka detta spritvaruhus. Förrän nu.

Varuhuset är inrymt i en stor pråmliknande bostadsbåt som ligger i hamnen bredvid båtarna till Rødby. Butiken straäcker sig över fyra jättelika våningsplan. På nedre planet finns kassorna, pallarna med öl och cider. Här hittar vi öl från svenska bryggerier (verkar vara populärast), samt de danska klassikerna, tyska lågprisöl samt en liiiten avdelning med special- och kvalitetsöl.  Våning två är helt reserverad för vin. De flesta svenska storsäljarna på bag-in-box finns här tillsammans med stora internationella varumärken och obskyra lågprisviner. Strategiskt utplacerade är ställ märkta ”winetasting” där man kan förse sig av boxvinerna i små plastmuggar. De vita vinerna står förstås i motsvarande kylda anordningar. Det finns förstås en ”vinkällaravdelning” med lite dyrare viner och ett urval champagner samt något som såg ut som en vinbar som vid vårt besök var obemannad. Aldrig har jag sett så mycket vin jag inte ville köpa.

Våning tre var desto mer intressant. Här fanns all upptänklig sprit. Flera stora barer var helt dedicerade för marknadsföring av stora varumärken och jag gissar att där är trångt vid provsmakningarna när det är större kundtillströmning än vid vårt besök. Om man inte är intresserad av gin på bag-in-box så fanns det även de riktiga premium produkterna. Massor av whisky från storsäljarna i blended-segmentet till en välsorterad avdelning med single malt med ett litet utbud av japansk whisky samt inte mindre än åtta olika tappningar av svenska Mackmyra. Oavsett om man var intresserad av dessa sorter, rom, konjak, vodka eller kryddade snapsar från mindre svenska leverantörer så var priserna i vissa fall riktigt bra. Här fanns plats för fynd.

Högst upp kunde man botanisera bland godis och choklad samt även i en klen ursäkt till klädavdelning. På vägen ned via rullbanden leddes man åter genom alla avdelningarna så man inte skulle missa något innan man kom till den stora kassalinjen och den oundvikliga betalningen.

På det stora hela handlar det, inte överraskande, mer om volym och lågt pris än om kvalitet på Bordershop. Visst är det billigt och om man ändå passerar kan man gott proviantera lite, särskilt om man är intresserad av de destillerade dryckerna. Att köra enkom till Puttgarden för att handla och göra en ekonomisk vinst verkar tveksamt. Från Malmö tar det två timmar med bil till Rødby, man ska vänta in en färja som sedan tar 45 minuter och inräknat att det tar ett par timmar att handla så går det en hel dag innan man är hemma igen. Lägg till det kostnad för bil, bensin och färjeöverfarten så ska det mycket billig öl till innan man hämtar hem det hela. Men det är onekligen en intressant utflykt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hemkommen efter tre veckor på semester i södra Frankrike möts jag av det färdiga resultatet av översättningsprojektet av boken VIN (i original WINE).

Fantastiskt roligt att till slut få se boken på svenska i verkligheten. Precis lika snygg i utförandet som originalet. Finns att beställa via nätbokhandlarna, din lokala boklåda eller hos Vinet & Glaset. Jag kan verkligen rekommendera den…jag har en själv.

Här har jag bjudit på några kapitel ur boken som smakprov:

Vad är vin?

Vinstocken

Ungt eller moget vin?

Vin och mat

Förlaget Bokfabriken kan du följa på Facebook.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Runt om byn Saint-Maurice-de-Cazevieille, där vi spenderat de senast tre veckorna, ligger vingårdarna utspridda mellan skogspartier, landsvägar, sädesfält och fruktodlingar. Ett ovanligt varierat och vackert vinområde vid foten av Cevennerna, men ganska anonymt och dominerat av kooperativ och små vinodlare. På ena sidan av byn ligger följdaktligen det stora och innovativa kooperativet och på motsatta sidan den lilla egendomen Domaine Les Peyrières som sedan fem generationer drivs av familjen Jaussaud.

Skyltar visade att de höll till knappt ett stenkast från vårt hus och efter att ha skickat ett mejl var jag välkommen på ett besök. Annie Jaussaud och hennes dotter Anaïs välkomnade mig och tog mig genast ut i de ekologiska vinodlingarna. Familjen har odlat de 24 hektaren ekologiskt i över tjugo år men har inte varit certifierade förrän 2004. Det lilla cavén på gården var det mest kompakta jag sett. I tre våningar fanns stora betongtankar från 1950-talet tätade med harts samt glasfibertankar från Italien. Den minimala arbetsytan mellan tankarna var maximalt utnyttjad med slangar, pumpar, filter och en gammal vinpress som hängde hotfullt gapande över våra huvuden där vi stod och provade vinerna. Jag vågar nästan inte föreställa mig kaoset och logistikproblemen när alla druvor ska in, must jäsas och vin flyttas under skördesäsongen.

När vi provade vinerna förvånades jag över att alla viner utom det vita och rosén var från 2009. På frågan om inget annat var buteljerat så fick jag veta att man inte tappat något på butelj de senaste åren av de röda vinerna. Anledningen var att man fått löften från en vinhandlare att han skulle ”sälja stora volymer i norra Europa” och att man på hans inrådan buteljerat mer än vanligt. Det blev inget av affären och man står fortfarande med lager kvar. Som tur är visade sig vinerna, särskilt de av merlot, ha en mycket bra lagringspotential även i de enklare kvaliteterna. Förutom detta affärsmässiga svek var familjen hårt prövad av en familjetragedi och nyutbildade sonen Nicolas hade plötsligt och oförberett ta över ansvaret för vinttilverkningen. Man har därför förlorat ett par år och har delvis fått gå tillbaka till att sälja en del av produktionen till kooperativet.

Som av en händelse visade det sig att man lite drygt två veckor efter mitt besök skulle ta upp buteljeringen igen. Ny energi, nya etiketter och lite av en omstart. Jag blev inbjuden att delta när man på den mobila buteljeringsanläggningen idag på morgonen skulle tappa upp vitt, rosé och rött. Vid vingårdsbesök är vanligtvis buteljeringsavdelningen något man i görligaste mån försöker undvika, men en mobil anläggning hade jag aldrig sett i aktion så det kunde jag inte tacka nej till. En buteljeringslinje är dyr och tekniskt avancerad och om man inte är liten nog att kunna buteljera manuellt eller så stor att man kan investera i en egen så är en kontrakterad buteljerare enda alternativet. Det stora flertalet oberoende vinodlare anlitar därför en firma som kommer med en lastbil, ställer upp linjen, kopplar in slangar från vingårdens tankar och buteljerar enligt anvisningar.

Klockan åtta i morse backade lastbilen in och tog upp större delen av gårdsplanen. Lite av ett evenemang var det när familj, anställda, vänner och grannar samlades för att på olika sätt vara behjälpliga. Mycket justeringar, anpassningar krävdes samt oväntade tekniska problem dök upp. Mycket tid för småprat (på knagglig engelska och min obefintliga franska), lek med hunden och grand-père fick tillfälle att berätta om hur det gick till förr. Men när väl maskineriet gick igång flöt det på snabbt. Imponerande att se hur buteljererna snodde fram och tillbaka i de minimala utrymmena (titta på filmen nedan för en översikt av processen). Efter två timmar gick jag hem en stund men kunde fortfarande från solterassen höra klirrandet från bandet. Jag återvände för att köpa mig en låda av den nybutljerade rosén med den nya etiketten som Annie var mäkta stolt över.

Väldigt spännande att på nära håll få möta en sällan uppmärksammad vinverklighet och en familjefirma i ordets sanna bemärkelse.

Fransmännen förstår det här med sallad. Beställer man in en sallad så får man en komplett måltid och blir mätt och tillfredställd. Här finns inga bleka, deppiga salladsbufféer med burkmajs, isbergssallad, rivna morötter och blekorangea tomater i klyftor. Här är sallad en konst.

Det har blivit mycket sallad de här veckorna i Frankrike. Med varmt väder och fantastisk råvaror är det ett enkelt val. Dessutom kan jag säga, utan att skryta, att jag är en jäkel på att komponera sallader. Här kommer därför mina råd om hur man gör en sallad utan att ni bett om det.

Basen. Börja med flera sorters bladsallad. Olika färg och struktur. Matig, krispig, späd och besk. Fördela och riv den ganska fint. Det är inte roligt att försöka mula in stora salladsblad. Ta gärna bort den nedre delen på bladen då de ofta är ganska beska. Ruccola är för övrigt ganska överskattat. Skölj ordentligt och kör i salladsslunga. Salladsslungan är ett måste. Kostar runt femtilappen och garanterar en torr och spänstig sallad. Blöt sallad fördärvar allt.

Dressing. En klassisk salladsdressing består av vinäger och olja och olika typer av smaksättning, vanligtvis dijonsenap. Den feta oljan och syrliga vinägern dämpar salladens beska och binder ihop alla smaker. Olivolja ger pepprig, fruktig eller örtig smak. Rapsolja ger nötighet. Rödvinsvinäger gör att salladsbladen slokar snabbt. Använd vitvins- eller sherryvinäger. Alternativ till vinäger är citronsaft eller inkråmet från tomater som du använder i salladen. Fett och syra får du också om du använder yoghurt som bas istället för olja och vinäger. Senapen ger sting och gör dressingen krämig. Om du använder grov dijonsenap blir smaken mindre skarp. Annan smaksättning är salt, peppar, örter, honung, socker, chili eller annat efter smak. Blanda kryddor, salt och smaksättning med vinägern/syran först. Därefter tillsätter du oljan. Använd en vanlig glasburk med skruvlock. Dressingen kan arbetas in med händerna så att den helt täcker, ringlas över eller serveras vid sidan av. Det sistnämnda är att föredra om man vill spara överbliven sallad till nästa dag.

Färg och smak. Tomater, oliver, lök, paprika och andra grönsaker väljer du efter säsong och smak. Hoppa över tomaterna om de är blekorangea och smaklösa. Ta hellre och finriv bra rotsaker. Blanda också i färska örter. Använd också frukter som melon, äpple, apelsin för kontrast. Det är fantastiskt gott att skiva ned jordgubbar i sallad särskilt när de är lite syrliga. Glöm inte färsk eller brynt svamp.

Protein. En sallad behöver inte vara vegetarisk. Det behövs protein. Om man inte nöjer sig med bönor så  kan man ha olika typer av ost, lufttorkad skinka, knaperstekt rökt fläsk, tonfisk, lax, tunt skivad stekt fläskfilé, smakrik skivad korv, kokt eller pocherat ägg eller strimlad kyckling. Exempelvis.

Kolhydrater. Krutonger, det vill säga bröd som du torrostar i stekpanna och sen bryner med lite smör eller olivolja ger både struktur och kolhydrater. Kokt skivad potatis eller den stora sortens couscous ger matighet.

Värme. Något som är varmt eller ljummet tillför en trevlig dimension. Att addera det knaperstekta fläsket, ostgratinerad potatis, smörsvängda haricoverts eller varma ägg precis vid servering gör det hela mer till en ”riktig” rätt.

Struktur. Tänk på att de olika komponenterna i salladen ska ge olika munkänsla: krispigt, mjukt, tuggigt, saftigt, knaprigt, lent.

Accenter. Smakrika ingredienser som sardeller, kapris, oliver, valnötter, skarp ost gör salladen spännande men får aldrig ta över – då blir det bara tröttande.

Komponera. Tänk in alla olika delar, balansera utseende, smak, struktur så har du en komplett måltid med hela tallriksmodellen. Lägg upp vackert på ett stort fat.

Idag är det precis fyra år sedan jag postade mitt första inlägg (datumet stämmer inte då det ursprungligen postades på en annan bloggportal). Hipphipphurra!

1808 (ettusenåttahundraåtta) bloggposter har det blivit även om takten dragits ned något det senaste halvåret då jag släppt kravet på minst en uppdatering per dag. Runt 1200 sidvisningar och ungefär hälften så många unika besökare om dagen noterar jag i statistiken. Förvånande men jätteroligt. Det är alla läsare och följare som gör det mödan värt att publicera och dokumentera vad jag lagar, dricker och äter. Tack alla!

Dagen till ära har jag gjort den idiotenkla franska klassikern rödvinsmarinerade jordgubbar (söta och fina från Provence). Passar bra då mitt första recept var jordgubbar i sauternes. Testa detta då du har en slatt rödvin över. Det är sällan ett recept är kortare än en twitteruppdatering.

Ansa och skiva en liter jordgubbar. Strö över 2-3 msk socker och häll över rött vin så det knappt täcker. Ställ i kylen minst två timmar.

Kycklingen i Frankrike liknar verkligen inte den vi hittar hemma i Sverige. Oavsett om man köper den färdiggrillad i snabbköpet eller en frigående lantkyckling direkt från spettet hos uppfödaren på torget så är den smakrikare och köttigare än våra bleka broilers. De kostar mera men det finns det förklaringar till. Idag köpte jag helt vanliga kycklinglår (den övre delen som vi får lårfilé av men som här är med ben och kallas haut cuisse – övre benet) på snabbköpet och de var också fantastiskt bra i grytan jag improviserade. Det blev en lättare variant av coq au vin med lokala ingredienser och passade bra i värmen. Mycket lyckat!

Blanda vetemjöl med lite salt och svartpeppar i en plastpåse. Lägg ner 8 stycken kycklinglårfiléer med skinn (och helst ben) och blanda runt. På medelhög värme fräser du 100 g finstrimlad bacon/kallrökt fläsksida gyllene. Ta upp fläsket och lägg åt sidan. I stekfettet smälter du ned en rejäl klick smör och steker kycklingbitarna på alla sidor så de får fin stekyta. När de är klara vänder du ned cirka 1 dl grovt hackad schalottenlök och 3 krossade vitlöksklyftor och låter fräsa med ett par minuter. Slå på cirka 2,5 dl torrt vitt vin och blanda ned 1 msk dijonsenap, 15 urkärnade svarta oliver, fläsket samt 1 tsk salt och massor med nymald svartpeppar. Koka upp och låt sjuda några minuter. Lägg på locket och låt sjuda minst 30 minuter.  Servera med pressad potatis, ris eller couscous.

Det är högsäsong för körsbär och aprikoser här. Överallt finns det till salu och de smakar fantastiskt. Perfekt att göra en uppdaterad version av min clafoutis. Storasyster Carin fick inte riktigt kläm på namnet så den blev raskt omdöpt  till ”klåfitt”. Oavsett vad man kallar den så är den underbart god.

Vispa ihop 0,75 dl vetemjöl med 1 dl mjölk (börja med hälften av vätskan). Rör ner 2 ägg, 0,75 dl socker, 3 msk mald mandel en nypa salt och pudra över kanel.  Smörj en form på cirka 24 cm och sätt ugnen på 175°. Kärna ur körsbär och aprikoser (persikor, nektariner och plommon går också bra) genom att halvera dem med en liten kniv. Placera ut bär och frukt snyggt i formen och häll över smeten. Grädda i 30-40 minuter. Servera som den är eller med lättvispad grädde.