Förra årets tips på nyårsmenyer i olika pris- och ambitionsnivåer med passande viner blev väldigt populära. Jag repriserar dem därför men har uppdaterat vinvalen och lämnar tre dessertförslag till samma vin. Jag har valt ut viner som ska finnas tillgängliga i stora delar landet så de ska vara hyfsat lätta att få tag på. Vill du göra något krångligt och dyrt så ska du kika här. Är det förslag på mousserande vin och champagne samt hur det serveras så hittar du det i denna bloggpost.

Skaldjur hör till och frysta räkor blir både billigt och gott i 

En sorts avocadolös räkröra 

som smakar smaskens med eleganta, fruktiga och välgjorda 

Graham Beck Brut Pinot Noir Chardonnay

Varmrätten är klassiskt fransk, görs på grytkött, sköter sig självt och blir en mustig 

Boeuf bourguignon 

som njuts med kryddiga, smakrika och ekologiska rhônevinet 

2010 Mas Louise 

Middagen avslutas med en 

Pannkakor, glass och PX 

eller bara vaniljglass med hyvlad mandel som du ringlar över med 

Monteagudo Pedro Ximenez

som också smakar fantastiskt till en 

Julia Childs choklad- & mandelkaka

Igår hade jag en provning på temat ”Julens smaker”. Det är ett upplägg jag har för att slippa hålla glöggprovningar så här års. Jag brukar välja ut ett antal olika drycker med lös koppling till julen och servera små tilltugg, eller jultapas, och sen kåserar jag kring helgens drycker och mat. Brukar bli ganska kul.

På provningen igår blev det en halvtorr sherry, ruby port, Varm & Kall, Carnegie Porter och Rånäs Brännvin. Till sherryn serverade jag en urkärnad dadel fylld med färsk getost och inlindad i serranoskinka, portvinet fick sällskap av vällagrad cheddar med valnöt, portern njöts till kladdkaka och brännvinet var perfekt till en apelsintryffel.

Bäst var dock mina pepparkakscheesecakes med inspiration av Pernilla Elmquist. Ett nytt sätt att servera pepparkaka och blåmögelost. Kan förberedas och pepparkakan blir inte mjuk av osten. Prova att servera till Varm & Kall. Riktigt bra ihop. Ostblandningen kan du givetvis använda på vanliga pepparkakor också.

Cirka 60 stycken. Krossa 400 g pepparkakor fint och blanda ut med 125 g smält smör och 2-3 msk calvados. Skeda upp ungefär en matsked i småkaksformar och tryck till en liten kakbotten. Ställ kallt och låt stelna. Mosa samman 300 g blåmögelost (typ Danablu) med 125 g färskost och 2-3 dl creme fraiche tills det blir en mjuk, slät och lite fluffig massa. Fyll en sprits med smeten och spritsa ut på bottnarna och ställ kallt till servering. Precis innan servering klickar du över lite äppelmos.

Det är nyttigt att inse att man är en nybörjare ibland, som nyligen då jag gick en kurs om äpplen. Igår var jag i princip på noll igen när Olle från Tehuset Java höll en uppskattad föreläsning och provning kring te för eleverna på sommelierutbildningen. Även om jag deltagit tidigare så är det bara att inse att vissa saker inte fastnar och jag förstår dem som är nya i vinets värld.

Jag kan tycka att när det handlar om alkoholhaltiga drycker så har jag ett stort kunnande om kvalitet och ett ganska vasst smaksinne. Men när det gäller te (som jag i ärlighetens namn inte dricker så ofta) så är jag att jämställa med den mest ignorante bag-in-box-pimplaren. Den där tekoppen som slinker ner emellanåt består nämligen av det där skröfset och osäljbara tedammet som en viss Sir Thomas Lipton kapitaliserade genom att paketera i små portionspåsar. Som tur är finns det kunniga människor som Olle som kan guida en genom nya världar och till och med få en sådan som mig att uppskatta en kopp kvalitetste utan socker.

Te kommer från en buske som heter kamelia sinensis, har sitt ursprung i Kina och som i odlingarna tillåts växa ungefär midjehögt. Om de inte tuktas kan de växa till att bli träd på cirka 30 meter. En tebuske ger, liksom vinstocken, inte någon bra skörd förrän efter några år. Vanligtvis skördar man busken i ungefär 30 år men den kan bli flera hundra år gammal och vissa träd är ett par tusen år gamla.

Vitt te framställs av de finaste, spädaste bladen högst upp och skördas innan solen går upp. Sedan läggs de ut att torka i den uppstigande solen. Det blir ett mycket ljust och milt te med mycket subtila smaker och prislappen hamnar på minst 2000-3000 kr kilot. Det som säljs som vitt te i påsar är något helt annat. Mer av busken skördas, bladen torkas i ugnar och cirka 80-90% är grönt te.

Gult te var fram till 1929 reserverat enbart för Kinas kejsare. Denna tradition sitter så hårt rotad att det varit svårt att sälja och köpa och produktionen är fortfarande mycket liten. Det är i princip ett vitt te som när det är varmt av solen packas i jutesäckar där det sakta får svalna av. Mycket dyrt.

Grönt te är den absolut dominerande tetypen i Asien och framställs av de tvåbladen högst upp samt knoppen. Medan de fortfarande är färska hettas de snabbt upp. I Kina wokas de hastig och kan få en liten rostad ton medan de i Japan ångas och blir mer intensivt gröna och får en liten karaktär av spenat. Grönt te har de senaste åren ökat mycket i popularitet då det sägs vara särskilt nyttigt och rikt på oxidanter. Denna uppfattning har inte mycket med verkligheten att göra då det inte är någon större skillnad mellan grönt och svart te ur hälsosynpunkt.

Matcha är det te som används i japanska teceremonier. Det är ett grönt, japansk te som mals i stenkvarn till en fint, grönt pulver. Det vispas ut i varmt vatten och man dricker alltså hela tebladet och inte bara avkoket. Det är det nyttigaste teet då man få i sig alla vitaminer och antioxidanter. Det är också detta te som används till tebaserade maträtter och desserter som glass.

Ovanstående tetyper är ej oxiderade vilket de följande är.

Oolong är en typ av te som har sitt ursprung i Taiwan. Det betyder  ”svart orm” och framställs som grönt te fast av delvis torkade och oxiderade teblad. Det är ett mellanting mellan grönt och svart te och kan vara mycket fruktiga i stilen.

Svart te är den typ av te som nästan helt dominerar utanför Asien. Det är en stil av te som har sitt ursprung i södra Kina. Anledningen att denna stil fått sådant genomslag hos oss är att grönt te inte klarade den långa sjötransporten. När man hittade svart te så var problemet löst och det gröna teet glömdes bort i hundratals år av européerna. Svart te genomgår en längre process. Det torkas, knådas/krossas, oxideras och hettas upp i flera omgångar.

PuErh är ett svart te som framställdes för munkarna i Tibet. Deras diet som huvudsakligen bestod av salt jakkött krävde ett te som kunde hjälpa till med matsmältningen. Man skapade en ännu längre process där det skapades bakteriekulturer i teet som sedan packades i kompakta kakor för att lättare kunna transporteras på hästar den långa vägen över bergen. Hästarnas ”avdunstningar” trängde in och fuktade kakorna och de fick en säregen karaktär. PuErh är ett te som anses vinna på lagring, blir väldigt mörkt och kan få en väldigt kraftfull karaktär av häst, läder, jord, sadel, ungefär som vissa mogna viner.

Tänk vad man kan lära sig. Funderar starkt på att skaffa mig en sån där trevlig kanna i gjutjärn. Kanske blir man en mjuk och känslig tekille på kuppen. 😉

Oj så lite tid det blivit till att blogga. Dagarna har varit helt galna plus att jag drabbats att krångel med datorer, e-mail och hemsidor till höger och vänster. Helgen kommer att ägnas åt en masterclass om Kalifornien med Michel Jamais och en del bloggande al fresco.

En lugn kväll hemma för att hämta andan. Det fick bli utmärkt indisk take-away från Masala House och fransk fatlagrad cider. 2010 Cidre Dupont Reserve med sin fruktiga och halvtorra stil fungerade utmärkt till den aromatiska kryddrikedomen och den lilla sötman i tikka masala och chilihettan i balti.

Ljust gyllene färg och lite dimmig av jästfällning. Stor tydlig doft av lite bokna, aromatiska äpplen och en komplex ton av  stall, roftukter och…kissblöja…fast på ett bra sätt. Fyllig, frisk och halvtorr smak med fint balanserad sötma, rik äpplighet, ton av vanilj, kanel, mandel fin och tät mousse och lång ren och lite stram eftersmak med en lite aptitretande beska.

Den mycket mörka, fylliga och lite söta portern är en öltyp som sägs ha skapats i London. Namnet kommer av att den energirika och alkoholvärmande drycken blev populär bland de hårt arbetande bärarna (porters) i stadens hamnar. Det är också från dessa kretsar som bruket att äta ostron till portern kommer. Ostron var nämligen rikligt förekommande i ostronbankarna vid Themsens utlopp och var en av de billigaste proteinkällorna för Londons fattiga.

När nu ostronodlingarna blir vanliga vid vår västkust är det naturligt att Grebbestads Bryggeri lanserar en ostronporter. En riktigt trevlig sådan också som passar att njuta som den är, till smakrika ostar eller för att sjösätta råa mollusker.

Mycket djup och tät brunsvart färg med tät, ljust gulbrun skumkrona. Stor doft av kaffe, mörkt rågbröd, lakrits, svarta oliver, dadlar och fikon. Fyllig smak med liten balanserad sötma, brända toner, kaffe, torkad frukt, mörk choklad, lång och rik eftersmak med bra balans och en fin kvardröjande beska.

Mikkeller är ett hyllat och älskat ölprojekt som drivs av den ”hemlöse” bryggaren Mikkel Borg Bjergsø. Han brygger en uppsjö av öl i olika stilar på bryggerier runt om i världen.

Ett av hans projekt är k:rlek som är ett säsongsöl som bryggs för den svenska marknaden och på varierande sätt beroende på årstid. Det är ett riktigt ”hipsteröl” och den fina etiketten, av Sara Nilsson,  har de senaste veckorna frekvent dykt upp i mitt facebookflöde och hyllats nästan förbehållslöst i sociala medier. När nu k:rlek Höst/Vinter släpptes på Systembolaget var jag ju tvungen att prova.

Först som sist ska sägas att jag inte är någon älskare av överhumlad öl. För mig ska humlen komplettera maltigheten och bidra med komplexitet och olika grader av beska. Den ska inte dominera som den så ofta gör i öl från små och nya bryggerier. För mig är denna fascination i humleparfym samma sak som när vinerna från ”nya världen” smakade planka på grund överentusiastisk ekhantering eller när nymornade maltwhiskyfantaster bara letar rökighet och höga ppm-siffror.

När jag läste på etiketten till denna öl gladdes jag över att se inte mindre än fyra olika maltsorter och bara en humlesort. Det bådade gott liksom att ölen angavs som en pale ale och inte den kraftigare humlade india pale ale. Nu har kanske vurmen för IPA höjt toleranströskeln för humlighet för det här var i min bok en india pale ale både vad gäller den aromatiska profilen som överskuggade maltigheten och den höga alkoholhalten på 6,4%.

För den som gillar den nya stillen blommig, parfymerad och besk IPA så går den här säkert hem. Jag tyckte den var något obalanserad. Men alla kan ju inte :lska alla h:r i v:rlden.

Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också. Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Härom året tipsade jag om en låda med sherry som var en perfekt julklapp till den som ville lära sig om detta fantastiska vin. Tyvärr finns inte denna längre. Men vill man ge bort en sherrylåda till en vinintresserad vän finns nu ett riktigt bra alternativ.

Consejo Regulador de Jerez har tagit fram ett litet utbildningspaket som består av sex små flaskor sherry, en cd, provningsunderlägg och en liten bok för provningsanteckningar. Allt ligger förpackat i en alldeles för snygg och nästan överarbetad ask.

På cd:n finns en vacker liten film om området och vinet samt en guidad provning genom de olika vinstilarna som finns i flaskorna. Vinerna är mycket typiska och sammantaget så är det ett tydligt och pedagogiskt upplägg. En perfekt present eller julkapp.

Lådan kan köpas via nätet och kostar 18€. Tyvärr kan man inte välja billig frakt så om det ska bli ett rimligt pris så bör man  beställa ett större antal eller gå samman med fler som är intresserade. Fast om man kontaktar dem och tjatar kanske de kan skicka via vanlig post.

Vill du veta mer om sherry kan du läsa min artikel i ämnet.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Onsdagen ägnades åt det fantstiska äpplet (malus domestica) på Restaurangakademin i Stockholm. Från att ha varit i princip okunnig har jag fått lära mig mycket mer men samtidigt insett att området är lika komplext som vinvärlden. Jag är med andra ord nybörjare på nytt.

Äpplet är speciellt då varje kärna är genetiskt unik och ger upphov till en ny klon. Exempelvis så tog en engelsk bryggmästare vid namn Cox och planterade nio kärnor ur samma äpple och ur två av dessa spirade sedan cox orange och cox pomona. Detta är anledningen till att äppleträdd alltid ympas för att man ska ha kontroll på vilken sort man odlar.

Människan har odlat äpplen i över 3000 år och redan de gamla romarna hade minst 25 namngivna sorter. Totalt finns det omkring 7000 olika äppelsorter varav vi har 450 i Sverige och dessa delas in i tre huvudytper. Astrakaner: Små eller medelstora med en plattare form, glänsande och något fett skal samt löst och sött fruktkött. Tidig sort med kort hållbarhet. Exempelvis alice, hampus, tranparent blanche. Kalviller: Medelstora elller stora med konisk form, framträdande åsar och friskt och saftigt fruktkött. Kan sparas fram till jul. Exempelvis signe tillich och gravensteiner. Renetter: Torrt, skrovligt skal, men slät form. Mognar sent och har fast fruktkött med karaktäristisk och aromatisk smak. Måste mognadslagras. Exempelvis cox orange, ingrid marie, ribston, belle de bocop.

De sorter vi odlar i Sverige är söta och aromatiska och lämpar sig skiljer sig från de som exempelvis används i Erankrike till cider och calvados. Våra äpplen är söta, aromatisk och lämpar sig till som ät- och dessertäpplen, till must och till cider som blir ren, fruktig och ganska alkoholstark. De sorter som odlas i norra Frankrike till cider och calvados är ofta mindre söta, grova i köttet och en del har mycket bitterhet. De är med andra ord inte goda att äta.

Precis som druvor och andra jordbruksprodukter påverkas äpplet av växtplats och jordmån. Vi provade must av samma sort, identisk tillverkning men från olika platser och kunde konstatera att skillnaden var stor. När vi dessutom jämförde med andra sorter kunde konstateras att växtplatsen inte påverkade aromen nämnvärt men däremot struktur, syra och sötma.

Det var också spännande att uppleva hur man kan lagra äpplemust och hur de utvecklar kryddiga och lite smöriga aromer. Vi testade sjutton (17) olika typer av cider från Frankrike, Spanien, England och Danmark. Fantastiskt stora variationer i karaktär och stil, synd bara att det inte var med någon svensk sort med sin rena, äppelfruktiga stil.

Blande de tolv sorterna äppelsprit som provades så var det inte någon calvados som imponerade utan ett svenskt fatlagrat äppeldestillat: Roslags Äppleavec från Norrtelje Brenneri:

Mycket ljus men med en stor äpplearomatiskt doft med inslag av earl grey, cederträ och en ton av själva äppelträdet och bladverket. Mycket speciell. Smaken var mycket fruktig, rent och snyggt destillerad med tydlig äpplighet, kryddighet och mynta och anis i den långa och balanserade eftersmaken.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Det var ett tag sedan jag skrev om destillat (när var det egentligen?) så det var nästan påkallat när det damp ner ett prov på rom.

När det gäller fatlagrade destillat föredrar jag fylligare, mjukare och fruktigare stilar framför de stramare och ekiga. Oftast väljer jag hellre en spansk eller sydafrikansk brandy framför en konjak eller en ung calvados framför en långlagrad. När det kommer till rom så har jag svårt för de ”finare” sorterna från Martinique och dras mer till de rikare och fylligare typerna som exempelvis Demerara och Jamaica.

Appleton Estate Extra 12 YO är just från Jamaica och är det äldsta destilleriet där. Råvaran är melass från sockerrör och man destillerar både i enkel- och kolonnpannor. Destillatet har legat minst 12 år på fat och har blivit runt, rikt och komplext i karaktären. Som gjort för knäckiga efterrätter eller till mörk choklad. Eller bara för att tillbakalutat smutta lite ut glaset medan man lyssnar på softad jamaicareggae i en surfmix (ja jag vet att jag är helt uppslukad av min upplevelse i vågorna).

Stor, komplex doft av vanilj, knäck, kanderade apelsinskal, påtaglig arrakston, läder, brända mandlar, hasselnötter och choklad. Fyllig, torr, mjuk, rund, fruktig och eldig med tydlig ryggrad av ekfat som är fint balanserande fruktighet. Aromerna från doften går igen med mer brända inslag och karaktär av torkad exotisk frukt. Lång, rik och mjuk eftermak med eldighet och hög intensitet.

En gång om året bedömer vi på Gustibus Wine & Spirit Academy viner på uppdrag av Svenska Vinodlarföreningen. Förra söndagen provades vinerna och igår presenterade jag resultatet på föreningens årsmöte och delade ut diplom.

Vinerna anmäls, skickas in och provas blint av en jury bestående av fem erfarna personer från olika delar av vinbranschen. Vinerna bedöms enligt en 20-poängsskala där 8 poäng är Godkänt, 11 poäng ger Brons, 13 poäng Silver och Guld när man uppnår 15 poäng. Tidigare år har antalet inskickade viner legat mellan 30 och 40, men på grund av att både 2010 och 2011 var svaga och svåra år så var det bara 22 stycken som kom upp till granskning.

Trots det var snittnivån högre i år än någonsin tidigare, vilket i och för sig kan bero på att man varit mer selektiv i urvalet av viner som skickats in. För första gången någonsin hamnade snittpoängen totalt över nivån för godkänt (8,32), vilket innebär att om man spredut poängen jämnt så skulle samtliga viner bli godkända och få diplom.

Nu är ju inte världen beskaffad på det viset utan några viner lyfte sig på egna meriter. Fyra stycken bronsdiplom delades ut i år vilket är ett bättre resultat än förra året då två bron och ett silver spreds över 30% fler viner. Här är medaljvin(n)arna med ett kort sammandrag av juryns noteringar.

2011 Wannborga Solaris / Wannborga Bränneri & Vingård. (12 poäng) Honung, gula äpplen, mandelblom, ananas, fatkryddighet. Hög syra, balanserat med bra kropp, medelfylligt och bra fattoner.

2011 Interkardinal Solaris / Vingården i Åhus – Vingården i Klagshamn (11,2 poäng) Frisk doft med gröna äpplen och päron och liten nötighet. Balanserat, bra och ren smak, bra eftersmak med tydlig ek.

2011 Wannborga Cecilia / Wannborga Bränneri & Vingård. (11 poäng)  Parfymerat, läskande, karamelligt och ton av vita blommor. Friskt, syrliga persikor, skaltoner. Charmigt och korrekt, balanserat och behagigt.”

2011 Per Ols Råsa / Österlenvin – Ekesåkra vingård (11 poäng) Fint laxrosa. Honungsmelon, gula äpplen, örter. Pigg, frisk och lite stram, gula äpplen, örter. Härlig rosé.”

Övriga godkända: 2010 Åhus Solaris (vitt), 2010 Interkardinal Solaris (vitt), 2011 Soix (vitt), 2011 Åhus Rosé, 2011 Interkardinal Rosé, 2011 Carl (sött vitt), 2009 Wannborga Cuvé (rött fatlagrat)

Wannborga Bränneri & Vingård blev därmed ”Best in Show” och tilldelades ett stipendium på 4000 kr att användas på en utbildning hos Gustibus Wine & Spirit Academy.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?