Mitt första möte med Fentimans var när jag satt och smuttade nära en timme på en utsökt Cherry Tree Cola på Flippin’ Burgers i våras. Blev jätteglad att upptäcka flera av deras drycker på hyllan på Green Matmarknad härom dagen.

Läsk på riktiga råvaror och omsorgsfullt tillverkade verkar blivit en liten trend. Nu senast testade jag en fantastisk ingefäraläsk från Östra Hoby. Just ingefära verkar vara den magiska ingrediensen i flera av Fentimans bryggda drycker med massor av örter som ger ger exempelvis både Mandarin and Seville Orange Jigger och Victorian Lemonade en extra dimension och djup. Den förstnämnda är en apelsinläsk de luxe av mandarin och pomerans kompletterad med bland annat enbär. Jag gillar vanligtvis Fanta Apelsin men ställd bredvid Fentimans smakade den bara platt och endimensionellt. Citronläsken var ännu bättre och med en intensiv och rik citronsmak som lyftes av örterna som spelade i bakgrunden. Riktigt bra grejer!

Bäst och  mera vuxet var Tonic Water bryggd med kinin, enbär och kaffir limeblad. I små flaskor lagom stora för en gin & tonic kom denna elegant parfymerade drinkmixer. Alldeles underbart upplyftande på egenhand men en dröm med några isbitar och en skvätt Tanqueray Gin. Så perfekt att den annars obligatoriska citronskivan skämde det hela. Stor risk att det blir en ginindränkt höst.

Edit: En del av Fentimans drycker finns även på Systembolaget.

Jag hade förmånen att få besöka cavaproducenten Recaredo för två år sedan. De räknas som en av de absolut främsta i Spanien, odlar helt ekologiskt och arbetar enbart enligt gamla traditioner och tekniker.

Förutom det mycket noggranna arbetet i vingårdarna och med de gamla vinstockarna så fortsätter det manuella arbetet i källaren. Vinerna lagras mycket svalt på sin jästfällning mellan 40 och 100 månader. Lagringen sker inte under kronkapsyl utan med naturkork som hålls fast med en metallklammer (agraff). Därefter skakas och vrids buteljerna för hand (riddlas) dagligen under en månads tid för att flytta jästen till flaskhalsen. Avlägsnandet av jästen (degorgering) sker också helt manuellt och man fryser inte ens flaskhalsen och varje flaska och kontrolleras så att den inte blivit korkdefekt.

Efter ett tips från mig finns sedan en tid några av vinerna att få tag på i Sverige och jag fick häromdagen tre flaskor av importören att prova.  Började med de två olika årgångarna av Gran Reserva Brut Nature varav 2007 finns tillgänglig hos importören Invinitum. Även om de legat länge på jästfällningen (42 respektive 49 månader) så finns där nästan inget av de brödiga och nötiga toner man brukar hitta. Intressant att se hur stor skillnad det är mellan årgångarna i arombilden. Gemensamt för de båda var dock att när bubblorna börjat vika undan så avslöjades två riktigt bra stilla viner. Ett säkert tecken på kvalitet. De kostar som en billig champagne men smakar mycket mer.

2007 Gran Reserva Brut Nature. Mycket ljust gul och mycket fina, små bubblor. Medelstor, ren doft met tydlig karaktär av citronzest och lime, vit persika, liten rökighet och tydlig mineralitet  som påminner om grålera och en sakeliknande riskaraktär. Knastertorr, frisk smak, fina mousse, rik, mogen fruktighet, lime, persika, grönt sommaräpple och en lång elegant och balanserad eftersmak med stram mineralitet.

2006 Gran Reserva Brut Nature. Mycket ljust gul och mycket fina, små bubblor. Något dämpad doft av citrus, smultron, apelsin, smörkola, honung men med samma rökighet och mineralton som i det förra vinet. Helt torr smak men rikare frukt, friskare syra och en bredare anslagen smak, massor med citrus som citron, mandarin, apelsin samt ett drag av smultron. Mycket lång, rik, komplex eftersmak med stram mineralitet.

Det är spännande att göra kulinariska upptäcktsfärder när man semestrar på Österlen.

En liten pärla är Lulas Espressobar i Östra Hoby. Öppet under sommarsäsongen serveras här specialrostat kaffe, glass och smårätter i skånskportugisisk (!) stil i en avspänd hipstermiljö med retrostuk.

Riktigt spännande är dock deras projekt där de under namnet Glaesbolaget producerar ”kaxiga drycker”. Att kalla dem läskedrycker vore fel. Vid mitt besök fanns bara en sort kvar av deras första provproduktion. Men är resten i samma stil är det här en liten producent att hålla ögonen på.

Gloria’s Goddamn Gorgeous Ginger är framställd av äpplejuice, kolsyrat vatten och naturliga aromer av ginger ale, ginger beer och ingefära. Det låter enkelt men det är en snudd på komplex dryck som dofta lite som pommac men smakar nästan vinöst med en fin syra, diskret kolsyra, liten sötma och stor citruskaraktär och en diskret äppelkaraktär. Ingefäran kommer starkt efter en stund och är sensationell! Rik, häftig och med den är värmande, pirrande, peppriga men ändå milda hettan. En inlindad åsnespark! Fantastisk att bara sitta och smutta på men jag funderade genast på vad man skulle ätta till. Av någon anledning fick jag fläsk med löksås i huvudet och kunde inte släppa idén sedan. Den milda, salta, krämiga maten där drycken bidrar med hetta. Måste testas.

Man får verkligen passa på de där sällsynta svenska sommardagarna när nästan inget annat passar än en immig kanna med sangria. En sådan dag var det igår.

Klassisk sangria görs ju på rött vin men vad är det som hindrar att man gör den på vitt? Inget. Dessutom är det ju många som får huvudvärk av rött och vit sangria lämnar inga fläckar på ljusa sommarkläder. Jag lekte med ett enkelt vin av sauvignon blanc och adderade frukt och bär som man ofta hittar i druvans karaktär. Vill du göra en variant på chardonnay istället kan du använda gula äpplen, ananas, honungsmelon, citron och persika tillexempel.

Koka upp en sockerlag och låt svalna. Frys in is och kyl vitt torrt vin (gärna sauvignon blanc men vilket enkelt vin som helst funkar) och Indian Tonic. Klyfta lime, citron och grönt äpple. Skala och skiva kiwi och dela en näve krusbär.  Släng ner frukt, bär, lite citronmeliss (har du tillgång till svartvinbärsblad är det ännu bättre) plus hallon eller jordgubbar för färg och somrighet, i en stor bringare tillsamman med rikligt med is. Slå på sockerlag efter smak. Slå över 50/50 av vin och läsk. Det tar snabbt slut men då fyller du bara på med mer is, vin och tonic.

Här är ett recept på vanlig sangria.

Den här ölen fick följa med hem bara för den läckra hippie-retro-woodstock-designen. Känns i och för sig mer som en formgivning som skulle passa till någon obskyr marijuanaläsk om sådan finns (snabbgoogling…det finns).

Namnet på bryggeriet känns också sådär mikrobryggericoolt; Brutal Brewing. Nu är det bara en fasad och en etikett för Spendrups under vilken man lanserar säsongsöl och lite mer udda sorter som inte platsar i floden av Norrlands Guld och annan mainstreambrygd. Ett smart sätt att fånga upp konsumentgruppen som känner sig för hippa för att dricka Mariestad och gärna har en dödskalle på burken.

Om man nu bortser från formgivning och marknadsföring så är Beervana Summer Edition precis vad namnet antyder en riktigt bra sommaröl. Torr, lätt, fint sommarhumlig och citrusfrisk och perfekt paketerad i 33-centilitersburk som håller sig fräsch och sval i solen. Sedan är ju 9:90 ett semesteranpassat pris. Ett gäng kalla i picknickkorgen när solen tittar fram och prippsblåreklamkänslan är fixad (fast det är en spendrupsöl).

Ljust gyllengul med fin, tät skumkrona. Ganska stor doft av säd, citrus, grapefrukt, apelsinblomma och nyanserad humleparfym. Torr, frisk, ganska lätt och väl kolsyrad med bra bra maltighet, mycket citruskaraktär, lätt brödighet och balanserad beska och uppfriskande avslut i eftermaken som har bra längd och balans.

Följ bloggen på Facebook!

Det är kul att butikerna börjar hålla ett lite mer fantasifullt folkölssortiment. Hittar man Brew Dog på hyllan måste man ju testa. Visserligen kostar de som starkölsvarianterna på Systembolaget, men smakar de bra kan det absolut vara värt det.

77 Lager är riktigt bra med massor av smak, behärskad humling (för Brew Dog) och kan lura vem som helst att det är en starkare brygd. Ingenting dock för den som vill svepa ”en kall” för att släcka törsten, däremot perfekt att stå och smutta på bredvid grillen (om man har sådana böjelser).

Ljust gyllengul och ”dimmig” av lätt jästfällning. Stor fruktig med ton av apelsin och aprikos med tydliga humlearomatiska toner. Torr, medelfyllig med bra maltfruktighet, karaktär av ljust surdegsbröd och med en balanserad beska. Lång eftersmak med lite syrligt och parfymerat avslut. Ingen klassisk lager då den lutar år en ale smakmässigt, men mycket smak och karaktär för en folköl.

Trashy Blonde (vem vill ha sådana dumma j*vla namn på sina öl?) passar smakmässigt däremot in på bryggeriets egen beskrivning; A titillating, neurotic, peroxide, punk of a pale ale. Combining attitude, style substance and a little bit of low self esteem for good measure. Obalanserad, störig och jobbig smak kan det översättas till.

Mycket ljust bärnstensfärgad. Ganska liten, dammig och lätt parfymerad doft av barnpuder. Ganska lätt, syrlig smak med viss maltfruktighet men tunn kropp och en utanpå liggande beska. Saknar fokus, balans och längd och har en lite metallisk eftersmak. Glöm och gå vidare.

Följ bloggen på Facebook!

När jag förra veckan var på Torvehallerne i Köpenhamn köpte jag med mig Estrella Inedit, ölen som skapats i samarbete mellan bryggeriet och Ferran Adrià på El Bulli. Helt onödigt att släpa på dem skulle det visa sig då ölet finns på Systembolaget och flera tior billigare dessutom.

Syftet att skapa en speciell öl för El Bulli skulle vara att ta fram en öl för mat. Mycket märklig tanke och idé. Vad är det för fel med de öl som finns? Menar man att öl i allmänhet inte passar till mat? Hade man bestämt sig för att ta fram ett vin som skulle passa till restaurangens rätter så hade det verkat löjeväckande. Jag får definitivt känslan att den här idén och produkten är initierad av bryggeriet. Hur som helst så har man tydligen lagt ned två år och mycket möda på att ta fram ölen och restaurangens sommelierer har mycket att säga.

Resultatet är en öl som ligger någonstans i gränslandet mellan en maltig lager och en veteöl. Den sägs vara smaksatt med koriander, apelsinskal och lakrits, men det enda jag kunde hitta var en ton av apelsin. Det är definitivt en bra öl men inte något sensationellt eller ens särskilt annorlunda.

Ljust gyllengul med fin jästfällning. Medelstor, fruktig doft av apelsin, aprikos och drag av jäsande vetedeg och nyslaget hö. Fyllig, fruktig smak med obetydlig beska med aprikos- och apelsintoner, liten sötma och någon syrlighet samt en lite stram eftersmak med smak av citronzest. 

Följ bloggen på Facebook!

Äntligen har det lanserats en bra sake som prismässigt kan börja konkurrera med trista Gekkeikan. Dessutom i det lilla behändiga formatet 300 ml, lagom för två eller tre som vill ha något gott till sushin.

Dewatsuru Choinama Futsu-shu är enkel men mycket välgjord med alla det typiska markörerna som risvatten, päron, apelsinblom, vita persikor men även ett litet drag av vitpeppar. Smaken drar åt det halvtorra hållet men känns ändå fräsch och frisk med en liten fin avslutande stramhet. En jättebra nybörjarsake.

Jag passade på att prova saken mot lite sommarmat som är svår att kombinera med vin. Ägg är ju generellt sett ruggigt svårt av få ihop med liksom sillen. En ägghalva kröntes också av lite skagenröra. Sammantaget massor med umami, sötma och en distinkt syra i sillen.

Ägg med skagenröra funkade okey. Saken tappade balans och upplevdes något eldigare och lite metallisk och bitter. Till sillen gick det betydligt bättre och sakens lena sötma gifte sig fint med den sötsyrliga lagen och den feta sillen. Riktigt bra. Sedan flög fan i mig. Nyligen har det gått en reklam på tv med en svensk som bjuder japaner på Kalles Kaviar mitt i Tokyo. Inte populärt. Skulle man kunna lura på detta fiskälskande folk vår svenska stolthet tillsammans med deras nationalbrygd? Kaviar tryckets ut på en sked, inmundigades och fick dansa runt med en munfull sake. TADA! En ny härlig smakkombination uppstod! Den lite traniga smaken och påträngande rökigheten dämpades något och en ren fiskmak steg fram. Sältan lyfte fram fruktigheten i drycken och sötman i de båda kontrahenterna var perfekt avvägs. Full poäng!

Följ bloggen på Facebook!

Jag gillar verkligen de röda vinerna från Côtes du Rhône. Enkla, generösa, örtiga, smakrika och som gjorda för rustik mat, grillat och att drickas utan eftertanke i stora klunkar i trevligt sällskap. Stilen beskrivs bäst av den den främste av svenska vinskribenter, den sorgligt bortglömde* stilisten Per Wrigstad:

Ett obesvärat rustikt bordsvin utan anspråk på att briljera. Ett vin med svulstig frodighet och yvigt gemyt, nästan lite överdådigt och påfluget med en knusselfri korpulens. Grovväxt, undersätigt, knubbigt och mustigt i smaken men helt respektabelt och alldeles prestigefritt. De unga safterna eggar, och ungt vin skall drickas utan bestyr och konster.

Sådana vintexter skrivs inte idag. Här kommer i alla fall min torra, sakliga smakbeskrivning av ekologiska 2010 Mas Louise. Ett riktigt bra vin i sin stil och prisklass.

Ganska djup blåröd färg. Generös, varm doft av mogna, mörka bär, typiskt kryddig och örtig ton av lavendel, peppar, rosamarin och en liten eldighet. Medelfylligt, friskt och smakrikt med bra fruktighet, mjuka tanniner, mörka, syltiga bär och massor av lakrits och örtig kryddighet. Mjukt, bärigt och charmigt men ändå med bra struktur.

Stor tack till Olle Nordahl som samlat Wrigstads pårlor i boken ”Snacka om vin”.

Följ bloggen på Facebook!

• Ska man snapsa bör man kunna lite om brännvinskultur.
• Matjesillstårta är en modern klassiker. Här med inbyggd akvavit.
• Brantevikssill enligt Skånska Sillaacademien.
• Gubbröran är väl värd en renässans?
• Jordgubbar hör till. Det här receptet är att betrakta som en öhmanklassiker.