En busenkel fiskrätt där allt utom citronen är fryst eller konserverat och därför bra som mitt-i-veckan-hinner-inte-planera-maten-rätt. Frisk, fin syra och en liten härlig hetta som kommer i eftersmaken.
Tina 400 g torsk/sej/kolja eller använd motsvarande färsk, dela i portionsbitar och lägg i en ugnsform smord med olivolja, salta och peppra. Klyfta en burk konserverade kronärtskockshjärtan, skölj en burk stora vita bönor, skala, klyfta och skiva en citron (eller två lime). Värm i en kastrull i rikligt med olivolja och stänk över ganska rejält med grön Tabasco. Täck fisken med röran och ställ in formen i ugnen på 175° i 15 minuter eller till fisken är klar. Servera med ett vitt bröd, en grönsallad och tomater.
Ratatouille är en kokt grönsaksröra från Provence rätt och slätt. Kollar man runt bland recepten så är det ovanligt lite variationer på dem. Butlers sticker väl ut lite med koriandern samt att han använder gurka istället för zucchini.
(5-6 personer)
3 gula lökar
2 medelstora auberginer
1 gurka
3 gröna paprikor
6 övermogna tomater eller en burk hela konserverade tomater 2 msk hackad persilja
3 vitlöksklyftor
1 tsk malen koriander
1 tsk basilika
salt
peppar
olivolja
Dela auberginerna och gurkan på längden och skiva dem halvcentimetertjockt (jag kärnade även ur gurkan för att bli av med vätska). Strö lite salt över och lägg i durkslag under en tyngd i cirka en timme så att vätska pressas ur. Du kan behöva pressa ut mer med näven. Skålla och skala tomaterna (konserverade tomater ska du skilja från juicen) och skär i bitar. Skär resten av grönsakerna grovt. Fräs grönsakerna var för sig i rikligt med olja tills de blir mjuka men inte brynts. Varva grönsakerna, utom tomater och persilja, med kryddorna och pressad vitlök i en tjockbottnad gryta. Låt sjuda sakta under lock i 45 minuter. Lägg i tomaterna och persiljan och sjud ytterligare 15 minuter.
Rataouille rakt upp och ner. Inga konstigheter. Jag använde konserverade tomater och hade nog tagit dubbla mängden. Röran kan ätas varm eller kall som tillbehör till kött eller fisk!
Raita är inget annat än en kall, indisk yoghurtsås. Den här varianten (nästan) blev jag bjuden på igår och var helt enkelt tvungen att veva ihop den själv idag. Perfekt tillbehör till grillat, kryddstarkt och vegetariska rätter.
Rör ihop 2 dl turkisk yoghurt med en finriven morot, 1 tsk spiskummin, 1/2 tsk salt, 2 msk finhackad färsk mynta, finrivet skal av en citron och rejält med nymald svartpeppar. Klart!
Som överskriften anger är detta två verkligt enkla sallader. Tomatsalladen, med sin grekiska inspiration, känns kanske lite väl enkel för dagens matlagare. Däremot är den antioxidantrika kålsalladen väldigt aktuell.
Båda recepten kräver en enkel vinägrett som Butler beskriver här.
Tomatsallad
2-3 tomater per person
1/4 gul lök per person
2 msk vinägrett
oregano
hackad persilja
Skär de rumsvarma tomaterna och löken i tunna skivor. Varva grönsakerna på ett fatt eller en skål, ringla över vinägrett och strö till sist över lite oregano och persilja.
Fransk rödkålssallad
1 litet rödkålshuvud (knappt ett kilo)
1 gul lök
2 tsk vinäger
1/2 tsk salt 5 msk vinägrett
Klyfta kålhuvudet, skär bort stocken och strimla kålen fint. Lägg kålen i en gryta, häll över saltet och vinäger, lägg på ett lock och sätt in i ugn i 45 minuter på 200°. När kålen svalnat blandar du ner den finhackade löken och vinägretten.
Tomatsalladen är inte så mycket att orda om. Rödkålssalladen överraskade dock. När jag lyfte på locket luktade det målarfärg om den. Avsvalnad och färdigblandad blev den en trevligt tuggig, mild sallad med en lite fet karaktär.
Många matbloggare har skrivit om pulled pork, det vill säga långkokt fläsk i texmexstuk som blir så mört att det faller sönder eller bara dras isär med gafflar. Även om jag gillar långkok har jag inte fallit till föga och lagat rätten eftersom jag tycker namnet är så fånigt. Ja jag vet att jag är fånig, men det går ju inte att säga ”pulled pork” utan att göra ofrivilliga halsknyckningar och låta fånig. Kallar det därför fläskflams (det är så det ser ut) tills någon kommer på något bättre. Förslag?
Det här receptet har jag knöckt delar av från Lisa och Gitto och lagt till lite själv. Nu är det inte så mycket ett recept, snarare en innehållsförteckning på det som slängs i en gryta och som sköter sig själv medan du pysslar med annat.
Resultatet blir en mör, mustig, trådig och het köttröra som du använder som en färssås till mexikanska rätter. Jag blandade i lite bönor och serverade med sallad, guacamole och majschips.
1,5 kilo picnicbog eller grishals (fläskkarré)
1 burk krossade tomater
2 gula lökar
4 vitlöksklyftor
1 msk dijonsenap
0,5 msk oregano
2 msk chipotlepasta
0,5 msk malen koriander
2 msk spiskummin
1 msk malen anchochili
1 msk parikapulver
0,5 dl lagrad pisco, tequila eller rom (eller hoppa över)
2 msk äppelcidervinäger
2 msk muscovadosocker (eller farin eller råsocker)
1 pod Fond du Chef kyckling (eller motsvarande)
många tag med pepparkvarnen
Häll tomaterna, de grovhackade lökarna och de krossade vitlöksklyftorna i en gjutjärns/emaljgryta. Lägg i resten av ingredienserna och sist köttet. På med locket och in i ugnen på 150° i 4-5 timmar. Plocka upp köttet och dra isär det med två gafflar (eller med skedar som jag gjorde). Mixa tomatröran och blanda ner köttet. Smaka av med salt.
Denna rätt är en klassiker belastad med historier om Napoleon, slaget vid Marengo…blablabla. Originalet är lite mer avancerat med exempelvis kräftor, ägg och konjak. Kolla exempelvis Gittos variant. Men rätten har också utvecklats, eller avvecklats, till en populär vardagsrätt. Det är där vi hittar Carl Butlers version.
(4 personer)
2 kycklingar
1 burk hela tomater
2 klyftor vitlök
1/2 tsk timjan
1 lagerblad
1 liten knippa persilja
1 1/2 dl vitt vin skalet av en 1/4 citron
1 hg champinjoner
smör
salt & peppar
Klyv kycklingarna och bryn dem runt om i en tjockbottnad gryta eller traktörpanna, peppra ordentligt och strö över 1 tesked salt. Lägg i tomaterna grovhackade utan spadet tillsammans med de skivade champinjonerna. Pressa eller riv i vitlöken samt lagerblad, timjan och persiljestjälkar. Riv i citronskalet och häll över vinet. Sjud under lock i cirka 40 minuter. Servera med ris.
Otroligt lättlagad och riktigt välsmakande. Här kommer verkligen råvarorna till tals och citronskalet gav ett härligt lyft till rätten. Jag dubblade dock mängden tomat och salt. Jag förstår att detta blivit en klassiker hos många.
Carl Butler gillar inte bönor på burk. Visst är det bekvämt och snabbt men varken smak eller konsistens blir riktigt bra.
Vad det gäller bönors blötläggning, kokning och gasbildning så finns det fantastiskt mycket intressant i denna artikel.
(4 personer)
4 rejäla fläskkotletter, gärna feta
100 gram torra vita bönor
1 gul lök
1 lagerblad
1/2 tsk timjan
2 vitlöksklyftor
1 burk hela tomater vetemjöl
smör svartpeppar salt
Blötlägg bönorna dagen innan. Idealiskt är 18 timmar. Koka bönorna i nytt friskt vatten, timjan, lagerblad och 1 tsk salt i cirka 90 minuter. Häll därefter av kokvattnet.
Hacka löken och fräs i en tjockbottnad gryta utan att det tar färg och pressa ner vitlöken. Häll i tomaterna som du skivat tillsammans med juicen, 1 tsk salt och rejält med svartpeppar. Rör om, koka upp och blanda ner bönorna. Späd med lite vatten om det verkar torrt. Låt sjuda medan du vänder kotletterna i mjöl och bryner dem lätt. Tryck ner kotletterna i bönröran, lägg på locket och ställ in i ugnen på 225° i 35 minuter.
Det blev fin smak på bönorna och såsen med ganska tydlig karaktär av vitlöken. Fläskotletterna blev tyvärr torra och trista. Serverade med ris som Carl rekommenderade och det blev en bra kombination. Jag lär inte göra om det här receptet igen men fick inspiration till ett långkok med bönor och grishals.
En svaghet i många av recepten i Carl Butlers Kokbok är att det sällan står hur rätterna kan serveras. En stek, en grönsaksrätt presenteras rakt upp och ner utan sitt sammanhang. I första upplagan som jag har är det faktiskt en del receptmissar också. I detta recept utelämnas exempelvis tonfisken helt ur anvisningarna.
”Vitello Tonatto” är helt enkelt kalv med tonfisk. Ursprungligen används kalvstek men Carl har en förkärlek till den billigare kalvbringan (det kommer många recept med den). ”Tyvärr” hade min slaktare strulat till det med min beställning idag så jag fick kalventrécôte istället till samma pris. Det fick gå det med.
(6-7 personer)
1 1/2 – 2 kg kalvbringa
1 tsk salvia
2 lagerblad
2 citronskivor
svartpeppar 1/2 tsk salt
Till såsen:
3 dl majonäs
1 burk tonfisk
8 sardeller
1 tsk kapris
saften av 1/2 citron
Putsa köttet från senor och hinnor och bred ut den. Salta och krydda med salvia och peppar. Rulla ihop bringan till en korv och bind ihop den. Stick in citron och lagerblad under snöret. Rulla in köttet i aluminiumfolie så det täcker väl och sätt in i ugnen 2 timmar på 200°. När köttet är klart tar du ut det ur folien och låter det svalna.
Hacka kapris och sardeller och mosa samman med tonfisken. Blanda med majonäsen och smaksätt med citronsaften. Skiva kalven ganska tunt och bred ut såsen över köttet. Servera kallt med sallad som en entrérätt eller på buffé.
Köttet blev mört och fint (lite kortare tid och lägre värme för entrécôten), smakade bra men ingen sensation. Tonfisksåsen smakade riktigt bra med fin sälta, syra och fyllighet. Jag serverade detta som en huvudrätt med lite tagliatelle vid sidan av. Vi drack en ganska kraftig, fatlagrad chardonnay till och det fungerade fint.
Åsikterna om hur en äkta sallad niçoise ska komponeras går starkt isär. Inte ens i Nice kan man enas och dessutom varierar ingredienserna över året beroende på tillgängliga primörer.
Salladssuget var så starkt idag att jag satte mig över det politiskt korrekta råvarudekretet att endast vitkål är godkänd salladsingrediens så här års. Dessutom fanns det fantastiskt fina tomater som smakade sommar.
Gör vinägrettsåsen genom att blanda 1 del vinäger med lite salt och peppar och därefter 3 delar olivolja och smaksätt, om du vill, med pressad vitlök. Skär salladen grovt och löken och paprikan (jag bytte bort den obligatoriska beska, gröna paprikan mot grillad, inlagd röd paprika) fint. Bottna en salladsskål med grönsalladen och därefter toppar du i tur och ordning med lök, paprika och haricots verts (bytte ut originalreceptets konservburkade mot djupfrysta). Klyfta ägg och tomater och lägg utmed kanten tillsammans med oliver och i mitten lägger du grovt smulad tonfisk (har man bonito el norte som jag kan man skatta sig lycklig). Sist toppar du med fina sardeller och ringlar över vinägretten.
Oj vad bra det här smakade! Riktig medelhavskänsla mitt i vintern. Ångrade bara att jag inte hade ett riktigt bra, väl kylt, rosa vin att njuta till. Men det gick bra att goffa sallad ändå.
Kul att testa en klassisk, svensk variant på detta recept. Julia Childs var ju minst sagt tillkrånglat medan Calle sin vana trogen gör en dygd av enkelheten. Blir det någon skillnad?
Skär köttet i tärningar, strimla baconet och skär lök och morötter i ganska små bitar. Bryn köttet i olja på hög värme i omgångar så det blir ordentligt brynt. Lägg åt sidan. Slå på lite vin eller vatten i stekpannan och vispa ut samt häll vätskan över köttet. Fräs bacon i en tjockbottnad gryta tills fettet smält och häll då på morötter och lök och fräs utan att det tar färg. Lägg i köttet, pudra över mjölet och rör om så att det blandar sig väl. Tillsätt nu vin, tomatpurén, kryddorna (ordentligt med svartpeppar) och pressa i vitlöken. Koka upp och ställ sedan under lock i ugnen på 175°.
Bryn champinjonerna hela i smör. Lägg åt sidan. Skala lökarna (det jobbigaste med denna rätt är att skala löken. Tryck till dem med handflatan och rulla dem så lossnar skalet lätt) och bryn i smör, salta och peppra och sätt in i ugnen i 30 minuter. När grytan stått 2 timmar i ugnen lägger du i svamp och lök och ställer in allt i ugnen ytterligare 30 minuter. Servera med koktpotatis eller potatispuré.
Det här blev makalöst bra! Kanske inte samma djup som Julias, men med tanke på den minimala arbetsinsatsen så vinner Calle på poäng. Mustig, rik och harmoniskt välsmakande. En fullpoängare trots det simpla vinet.
Till grytan dricker man givetvis en röd bourgogne.
Gubbe som gillar ärlig mat och ärliga viner. Misstänker att det samma gäller mina åsikter om människor. Jag kan inte poängbedöma mina medmänniskor, lika lite anser jag att det finns möjlighet att sätta siffror på viner. Däremot har jag en ganska klar uppfattning om vem och vad jag gillar respektive ogillar. Som tur är har jag ganska lätt för att ändra mig.
Arbetar med dryck och smaker professionellt som utbildare. Strävar ständigt efter att lära mig mer. Hur mycket som fastnar är en annan sak.
Kontakta mig på anders @ gustibus.se
Vinet & Glaset – Verktyg för livets goda
Perfekt present -”Ring för champagne”
KLassiska kartor över Bourgogne!
Wine Tower – när dekantering blir en show!
AROMASTER – största samlingen av vin- & spritaromer
Öhmans Mat & Vin 
Senaste kommentarer