Att göra vin handlar om att så länge som möjligt bevara tillståndet mellan druvmust och vinäger. Det stora problemet är att just förhindra den mikrobiologiska process som transformerar vinet till en salladsförhöjare. Vissa människor kan knappt öppna en flaska utan att det strax börjar lukta skarpt om den.

Jag däremot vill inget hellre än att göra en härlig vinäger av alla vinslattar som är restprodukterna av mitt yrkesliv. Men hur jag än försöker så vill inte förvandlingen inträffa. Inför mitt andra försök var jag ganska säger på ett fint resultat. En fet och fin vinägermoder släpptes ner i vinet och såg ut att gona sig väl. Ganska snart sjönk den dock som en deprimerad manet ner mot botten. Där har den legat nu i snart en månad. Ingen spännande hinna har bildas på ytan och det doftar bara svagt av gammalt vin.

Vad gör jag för fel? Varför dör vinägermammorna för mig? HJÄLP!

Jag skyller på vädret, världsekonomin eller, vilket är det troligaste, en kombination av tids- och inspirationsbrist. För jag har förfallit som matbloggare. Igår tangerade jag ett bottennapp då jag pimpade burkravioli och tyckte det var riktigt smarrigt. Idag blev det jämförelsevis riktigt finlir då jag ur kartonger plockade djupfryst pizza och skjutsade in i ugnen.

Det blev Dr Oetkers stenugnsbakad tradizionale i varianterna ”diavola” och ”spinaci”. Riktigt bra pizzor faktiskt. Definitivt bättre än de från leverantören på hörnan. Stunsigt frasig botten med hetta i ”diavolan” och fräscht smakrik spenatpizza.

Ska ta mig i kragen och försöka kravla mig upp ur färdigmats- och fastfoodträsket och återkomma med lite roliga recept. Men det kan ta lite tid. Hav tålamod.

Jag älskar surströmming! Ändå blir det ganska sällan som jag faktiskt äter denna delikatess. Faktiskt är det nästan tre år sedan sist. Skandal! Tack vare att jag nu åkte och hälsade på Storasyster blev det av.

Det finns många sätt att njuta surströmming på. Så här gör vi: Först och främst så öppnar jag burken i en hink under vatten. Eftersom det är ett visst tryck i burken på grund av den sakta pågående jäsningen så undviker man att spadet sprutar ut när den öppnas i vatten. Sedan häller jag av spadet och sköljer av strömmingen lite lätt. Till suströmmingen behöver man kokt mandelpotatis, hackad rödlök, smör och spänstigt tunnbröd. Surströmmingen rensas enkelt genom att man sticker in matkniven i buken, sprättar upp den och pillar ut innandömet (rom eller mjölke). Stick sedan gaffeln genom ryggbenet och skrapa loss köttet med kninven. Det är bara ryggbenet som ska avlägsnas. Oroa dig inte för skin och småben, de är helt mjuka av jäsningen. Skär köttet i mindre bitar. Bred smör på en skiva hårt men spänstigt tunnbröd, skala och skiva den varma potatisen och fördela över brödskivan, sprid ut fiskbitarna, strö över lite rödlök och lägg över ytterligare en tunnbrödskiva. Nu har du gjort en tunnbrödklämma. Hugg in och njut.

Den första tuggan på en tunnbrödsklämma är snudd på orgiastisk. Kombinationen av det milda brödet med lite tuggmotstånd, det smältande smöret och den matigt, mjöliga och lätt nötiga potatisen mot den lite skarpa rödlöken är ljuvlig. Men sensationen är den ampra, salta och rika surströmmingen med sin syrlighet och svårdefinerade arom som ligger någonstans mellan sardeller, dansk ost och stallbacke. Helt oslagbart!

Vad dricker man då till surströmming? En del säger att mineralvatten är bäst och en klassisk rekommendation är ”mjölk…om man inte blir bjuden på något annat”. Funderade faktiskt på om inte en druvig, bubblig prosecco skulle kunna passa men avstod från det experimentet denna gång. Jag föredrar så klart öl men undviker gärna snapsen. Ville prova ett par olika öl denna gång. Ett val som jag trodde starkt på var en veteöl som med sin lilla sötma, återhållna beska, fina fyllighet och frukt borde kunna harmoniera väl. Det gjorde det inte. Det blev en riktig smakkollision av det mindre behagliga slaget. En klassisk lager i form av favoriten Nils Oscar God Lager blev den klara vinnaren över den tjeckiska pilsnern som förvånansvärt nog blev riktigt mesig.

Här kan du läsa om den allra bästa dryckeskombinationen till surströmming.

Jag fick ingen respons på förra blogginlägget beroende på den menlösa rubriken och att budskapet först kom fram i slutet. Prövar därför igen med en mer säljande rubrik och ett mer konkret upplägg.

Om intresse finns bjuder jag in till en matbloggarträff på Gustibus Wine & Spirit Academy söndagen den 16/10 kl 15.00. Vi inleder med en vinprovning (on the house) där jag lär ut grunderna i hur man provar vin och enkelt kan beskriva det. Därefter en diskussion om hur man som matbloggare kan införliva drycken i sina inlägg. Avslutningsvis ”knytis” och allmänt surr.

Om du är matbloggare och intresserad så anmäl ditt intresse i kommentarsfältet nedan.

Efter fyra tröstlösa timmar på E6:an sitter jag nu och njuter en välförtjänt och kall Kronenbourg på Koppargrillen i Vänersborg. Passar också på att läsa igenom de intressanta kommentarerna på senaste posten om ”de obetydliga vinbloggarna”. Kul när ett blogginlägg engagerar.

Funderade i bilen på det där med vinbloggandet och varför så få matbloggare skriver om vin. Säkerligen dricker de en och annan flaska till maten de skriver om. Varför då inte vinblogga lite samtidigt. Förmodligen handlar det om osäkerhet och en uppfattning om att man måste vara en ”expert”. Kanske jag skulle bjuda in skånska matbloggare till skolan och lära ut några grunder och samtidigt diskutera frågan tillsammans. Någon som är intresserad?

Denna blogg är en mat- och vinblogg. Den befinner sig i en spännande gråzon mellan det myllrande, välbesökta matbloggsriket och det ganska ganska glest befolkade vinbloggslandskapet.

Jag försöker hålla en balans mellan mat och dryck men när jag exempelvis skriver om vin så dyker besökssiffrorna. När jag tittar igenom min statistik så ser det ut så här: Först på 17:e plats kommer ett inlägg om tips på champagne och därefter dröjer det ner till 30:e innan ett liknande inlägg kommer. Hack i häl kommer min gamla post där jag slaktar företeelsen bag-in-box och på 38:e ett inlägg om hur man serverar champagne. Sen kommer ingenting och på 51:a lite råd om bufféviner. Sedan ingenting. Och ingenting.

Matbloggosfären är säkert större, men kanske inte mer välbesökt och ekonomiskt intressant än, modebloggarna. Massor med matproffs, glada amatörer och nyskapande skribenter leverar bloggar som är otroligt varierande och intressanta i sin mångfald. Men varför är det så stillsamt, glest och nästan ödsligt på vinbloggarsidan? Det är inte så att det saknas begåvade bloggare som skriver om vin, men totalt sett är vinbloggarna så få att det blir lite klubben för inbördes beundran.

Varför är det så. Är det ointressant att läsa om vin? Är det för att det är svårt att skriva intressant om viner och nästan omöjligt att få ihop en läsvärd smakbeskrivning? Varför finns det ingen populär och välbesökt vinbloggare med inflytande? Varför är vinbloggarna så få? Varför verkar vinbloggarna nästan bara läsa varandra och skriva om samma saker? Eller har jag fel?

Vad tror du? Är vinbloggosfären dömd att förbli en liten introvert cirkel där man kommenterar korsvis? Varför finns det inget större fungerande vinforum? Är ”vinfolk” mindre tekniska som någon föreslog på twitter idag? Finns det någon riktigt bra vinblogg som skulle kunna bli stor? Om inte…hur skulle den se ut?

Vinordlistan som återfinns på bloggen Cellarbok är hysteriskt rolig och mitt i prick. Åtminstone om man är en insnöad vinnörd. Ju mer jag garvade desto sorgligare insåg jag mig vara. Nedan två av mina favoriter. Om du inte förstår det roliga så lever du säkert ett rikt liv och behöver inte läsa resten heller.

Sulfur dioxide, n. A chemical compound consisting of one part sulfur and two parts oxygen, used to protect a wine from spoilage or from consumption by hipsters.

Point, n. A unit of measurement used by critics to indicate the degree to which a Bordeaux resembles a California cabernet, a Burgundy resembles a Rhône, a Rhône resembles a shiraz, and a shiraz resembles crude oil.

Så har jag då tjänstgjort i juryn för SM i Ostronöppning som gick av stapeln på Gustav Adolfs Torg i Malmö mitt under dånande festival. En grannlaga uppgift i vilken jag hade nödvändigt stöd av fyra ärrade veteraner. Jag agerade notarie och allmän ordningsman samt insöp kunskap och ett antal ostron.

När man tävlar i ostronöppning handlar det om tid men lika mycket om precision och noggrannhet. Vi hade att bedöma att samtliga 30 ostron fanns på brickan, att det inte var något blod i skalet (blod från den tävlande alltså), att molluskerna var ordentligt lossade från sitt fäste utan att köttet var sönderskuret samt att det inte fanns några skalflisor och att ostronet var presenterat på rätt håll i rätt skalhalva. Varje fel renderar tidspåslag. Dessutom bedömdes även presentationen på träbrickan separat.

Av elva stycken tävlande från hela landet (Grebbestad klart överrepresenterat av naturliga skäl) gick 6 till final. I det sista finalheatet tävlade tre (3) tidigare världsmästare. Sverige är tydligen en nation att räkna med i dessa sammanhang. Innan de medaljörerna presenterades utsågs ”Bästa Bricka” utifrån poäng och utseende. Den estetiska förstaplatsen och en resa till Bourgogne för två togs hem av Johan Malm från Restaurang Gabriel i Göteborg. Slutresultatet såg ut så här:

• 3:a Dieter Berner / Lisa Elmqvist, Stockholm
• 2:a Johan Malm / Restaurang Gabriel, Göteborg
• 1:a Hasse Johannesson / Fisk och skaldjursmästarna, Vetlanda

Så var det åter dags för Malmöfestivalen, denna årliga, gratis stadsfestival som överlevt i ett kvartssekel. Hatad av en del, älskad av många fler.

När festivalen drog igång i mitten av 1980-talet så var maten den stora attraktionen. från små bodar spridda över stadens gator kunde man köpa smakprover på spännande mat från alla världens hörn. Det var en riktig smaksafari. En rask promenad genom årets festival är lite nedslående ur den aspekten. Det är inte så att utbudet blivit sämre, men churros, langos, älgkebab och thailändskt är inget ovanligt idag. Det ska mycket till för att något ska kännas exotiskt. Detta är ledningen medveten om och man försöker sakta styra in festivalskutan med inriktning på kvalitet. Det går långsamt framåt.

Gustav Adolfs Torg är det ”kulinariska navet” på festivalen och mitt i smeten finns också en scen där massor om programpunkter handlar om just mat (på Stortorget finns dessutom en ”kock-scen”). Precis intill denna scen hittar man i år Aroma Vinbar som drivs av Dejan och Lina* som till vardags har sin krog i Västra Hamnen. Nu lyfter man ambitionsnivån på festivaldryckerna med 19 viner på glas och 11 olika öl! Här serveras bland annat kantarell- och fisksoppa. Jag provade den sistnämnda som var krämig, smakrik och med rejäla, fina bitar av torsk och lax och stora fullmatade musslor. Mättande och riktigt bra med aioli och ett gott bröd till. Stark rekommendation till 55 kronor. Lite konstigt att de inte serverar Dejans fantastiskt goda gulasch, den hade passat in i temat samt till de röda vinerna. Extra stort plus att man här också kan sitta ned och äta, det är annars långt ifrån en självklarhet på festivalen. Edit 1: Fisksoppan fick i ensamt majestät toppbetyg (fem ryttare) av Sydsvenskans festivalmatstestare Bong! Det lär bli kö. Edit 2: Har nu testat kantarellsoppan med Allerums XO som var minst lika god. Den fick även mer än godkänt av legendariske malmökrögaren Helmut Prössel som satt mitt emot.

Är du sugen på mer traditionell festivalmat så serveras texasburgaren strax intill. Pass opp bara så du får originalet som serverats sedan 1993. Patisserie David har också en stor servering på samma torg. Här serveras deras makalöst goda bakverk samt crêpes bland annat.

Passa på att testa fisksoppan mellan 14.30 och 17.00 i morgon lördag. Då kan du samtidigt beskåda SM i ostronöppning där undertecknad sitter i juryn.

*Jag känner Dejan och Lina väl så ta det i beaktande när du väger mitt omdöme.

När man bor i Malmö (och andra storstäder för den delen) har man fördelen att ha tillgång till små ”supermarkets” med stort sortiment av importerade livsmedel och grönsaker till lågpris.

Det senaste tillskottet är Lucu Food som sedan ett halvår ligger vid rondellen på Sallerupsvägen där det tidigare låg en storcash. Skillnaden mot övriga liknande ställen i stan är att Lucu Food är avsevärt större, luftigare och mycket fräschare. Här finns också väldigt mycket polska och tyska produkter. Grönsaksavdelningen är stor och välordnad och i den manuella charken kan man bland annat få butiksmald nöt- eller kalvfärs för 45 kronor kilot (eller 99 kronor för 3 kilo).

Jag gick runt minst en timme och botaniserade bland varorna. Hittade många roliga alkoholfria öl och (kors i taket!) Da Vinci till lägre pris än på musteriet. Här fanns också en uppsjö av filodegsvarianter, små polska färska piroger med olika fyllningar, italienskt ryggspäck, ”party-schmaltz” (partyfett!?), surkål på korsen och tvärsen, dalmatiskt bacon, rullmops och så vidare. Och så vidare. Ett helt otroligt sortiment och bra priser på det mesta. Avråder dock från att köpa ägg här då de uteslutande kommer från Lommarps Lantägg som enbart har värphönsen i bur.

Det här blir en ny favorit, speciellt som det ligger en Lidl precis bredvid.

Intressant detalj: på den enorma reklamskylten för ramadanspecial fanns ett detaljerat bönescehma upptryckt.