Idag var slutet på andra dagen av tre på sommelierutbildningens internat på Kronovalls Slott och ett dygn mer eller mindre ”off the grid”.

Hänförande vacker miljö både inne och ute. Tydlig, kompetent matlagning av bra, lokala råvaror och omsorgsfull service. Rena drömmen. Att det dessutom är ett härligt engagerat gäng som hamnat här ute för att lära sig om vin är en stor bonus. Intensiva dagar både för eleverna och oss föreläsare med teoripass varvade med provningar och krävande grupparbeten. Första dagen om sensorik, vitikultur och mat och vin i kombination avslutades sent på kvällen med en ”doftpromenad” där fjorton doftprover samt drycker i svarta glas skulle identifiereas. Svårt men mycket roligt.

Andra dagen har ägnats åt den franska/europeiska vinlagen, vinifikation samt en ”reality check” om den svenska monopolmarknaden och avslutades med ett intressant grupparbete. Varje grupp fick mätglas, fyra oidentifierade och druvrena viner samt skriftliga instruktioner. De skulle prova vinerna, skapa ett vin genom blandning, ge det ett namn och bestämma en marknadsstrategi på två timmar. Efter middagen presenterades resultatet. Det var otroligt intressant och roligt att lyssna på de olika tankegångarna och idéerna men framför allt häpnadsväckande att prova vinerna. Av fyra till synes ganska lika viner lyckades grupperna få fram fyra helt olika blandningar. De visade med all önskvärd tydlighet hur viktig och svår konsten att göra en assemblage (blandning) är.

I morgon blir det en genomgång av mousserande viner och champagne, besök i vinkällaren, avresa till Kiviks Musteri för ciderprovning, studiebesök i vineriet samt analyser i laboratoriet.

Men hur gott blev det här!? Jag improviserade ihop biffar med massor med kryddor och täckte den fina broccolin jag hittade på bondens marknad med ett krämigt fetaosttäcke. Magiskt gott! Biffarna blev härligt smakrika och fasta men saftiga i konsistensen. Gratängen riktigt smarrig med fin syra och smak. Receptet på biffarna ger en rejäl sats som går bra att frysa in.

Blanda 1 kg blandfärs väl med 2 msk spiskummin, 1 msk chilipulver, 1 msk milt och 1 tsk starkt paprikapulver, 1 tsk kanel, rikligt med nymalen svartpeppar, 2 msk soja samt 2 msk potatismjöl utrört i 3 msk vatten. Forma till långa platta biffar och stek väl på ganska hög värme. Potatismjölet gör att biffarna håller ihop fint och får en kraftig stekyta.

Skär av de fina buketterna från fyra broccolihuvuden och lägg åt sidan. Skär de grova stjälkarna i mindre biter och släng ner i kokande, saltat vatten. Koka tills de börjar mjukna något. I med buketterna och koka 5-7 minuter och häll av vattnet. Smält rejält med smör i en panna och fräs 3 msk vetemjöl några minuter. Vispa i mjölk i omgångar (ett par deciliter) tills du får en ganska fast kräm. Rör ned 200 g smulad fetaost och låt smälta ned. Krossa 1 tsk anisfrön lätt och rör i. Sist river du ned det yttersta av skalet från en citron. Lägg broccolin i en ugnsfast form, häll över ostsåsen och gratinera på 180° i cirka 20 minuter.

De flesta av min barndoms somrar spenderade jag hos min mormor i Lycksele. Härifrån har jag med mig massor av fina minnen och matupplevelser som präglat mig djupt. Min kärlek till palt och surströmming har jag härifrån och jag kan när som helst frammana smaken av abborre grillad över öppen eld och mormors oefterhärmliga och chokladbruna köttfärssås.

Men ett av de mest levande minnena är ändå parisaren. Mormor arbetade nämligen i korvkiosken på torget i Lycksele och jag var ofta tvungen att följa med henne dit. Det stående kvällsmålet var denna stekta falukorvsliknande korvskiva mellan två hamburgerbröd och med senap, ketchup och bostongurka. Sittandes på en pall mumsade jag i mig denna läckerhet meda mormor betjänade kunderna genom luckan. Hade jag sedan tur, tvättade händerna ordentligt och var riktigt försiktig så fick jag gå ner i källaren där Pressbyrån hade sitt lager med returtidningar. Vilken lycka att med magen full sitta och mycket, mycket försiktigt bläddra i serietidningar i ensamt majestät i halvdunklet.

På äldre dar och boendes i södra delen av landet är det knappt någon som känner till denna gatuköksklassiker. Anledningen verkar vara att det är en norrländsk företeelse som har sitt ursprung från barnens dagfirandet i Umeå för nästan sextio år sedan (hela den intressanta historien kan du läsa här). Det har också varit helt omöjligt att hitta pariserjätten i butikerna. Efter flera samtal och många om och men lyckades jag få tag på en hjälpsam säljare för Lithells som övertygade den charkansvarige på Malmborgs Mobilia att ta in den på prov.

Idag har det därför lunchats parisare. Nästan lika gott som jag mindes det. Men det blir aldrig samma sak som i mormors korvkiosk.

Att göra vin handlar om att så länge som möjligt bevara tillståndet mellan druvmust och vinäger. Det stora problemet är att just förhindra den mikrobiologiska process som transformerar vinet till en salladsförhöjare. Vissa människor kan knappt öppna en flaska utan att det strax börjar lukta skarpt om den.

Jag däremot vill inget hellre än att göra en härlig vinäger av alla vinslattar som är restprodukterna av mitt yrkesliv. Men hur jag än försöker så vill inte förvandlingen inträffa. Inför mitt andra försök var jag ganska säger på ett fint resultat. En fet och fin vinägermoder släpptes ner i vinet och såg ut att gona sig väl. Ganska snart sjönk den dock som en deprimerad manet ner mot botten. Där har den legat nu i snart en månad. Ingen spännande hinna har bildas på ytan och det doftar bara svagt av gammalt vin.

Vad gör jag för fel? Varför dör vinägermammorna för mig? HJÄLP!

Jag skyller på vädret, världsekonomin eller, vilket är det troligaste, en kombination av tids- och inspirationsbrist. För jag har förfallit som matbloggare. Igår tangerade jag ett bottennapp då jag pimpade burkravioli och tyckte det var riktigt smarrigt. Idag blev det jämförelsevis riktigt finlir då jag ur kartonger plockade djupfryst pizza och skjutsade in i ugnen.

Det blev Dr Oetkers stenugnsbakad tradizionale i varianterna ”diavola” och ”spinaci”. Riktigt bra pizzor faktiskt. Definitivt bättre än de från leverantören på hörnan. Stunsigt frasig botten med hetta i ”diavolan” och fräscht smakrik spenatpizza.

Ska ta mig i kragen och försöka kravla mig upp ur färdigmats- och fastfoodträsket och återkomma med lite roliga recept. Men det kan ta lite tid. Hav tålamod.

Jag älskar surströmming! Ändå blir det ganska sällan som jag faktiskt äter denna delikatess. Faktiskt är det nästan tre år sedan sist. Skandal! Tack vare att jag nu åkte och hälsade på Storasyster blev det av.

Det finns många sätt att njuta surströmming på. Så här gör vi: Först och främst så öppnar jag burken i en hink under vatten. Eftersom det är ett visst tryck i burken på grund av den sakta pågående jäsningen så undviker man att spadet sprutar ut när den öppnas i vatten. Sedan häller jag av spadet och sköljer av strömmingen lite lätt. Till suströmmingen behöver man kokt mandelpotatis, hackad rödlök, smör och spänstigt tunnbröd. Surströmmingen rensas enkelt genom att man sticker in matkniven i buken, sprättar upp den och pillar ut innandömet (rom eller mjölke). Stick sedan gaffeln genom ryggbenet och skrapa loss köttet med kninven. Det är bara ryggbenet som ska avlägsnas. Oroa dig inte för skin och småben, de är helt mjuka av jäsningen. Skär köttet i mindre bitar. Bred smör på en skiva hårt men spänstigt tunnbröd, skala och skiva den varma potatisen och fördela över brödskivan, sprid ut fiskbitarna, strö över lite rödlök och lägg över ytterligare en tunnbrödskiva. Nu har du gjort en tunnbrödklämma. Hugg in och njut.

Den första tuggan på en tunnbrödsklämma är snudd på orgiastisk. Kombinationen av det milda brödet med lite tuggmotstånd, det smältande smöret och den matigt, mjöliga och lätt nötiga potatisen mot den lite skarpa rödlöken är ljuvlig. Men sensationen är den ampra, salta och rika surströmmingen med sin syrlighet och svårdefinerade arom som ligger någonstans mellan sardeller, dansk ost och stallbacke. Helt oslagbart!

Vad dricker man då till surströmming? En del säger att mineralvatten är bäst och en klassisk rekommendation är ”mjölk…om man inte blir bjuden på något annat”. Funderade faktiskt på om inte en druvig, bubblig prosecco skulle kunna passa men avstod från det experimentet denna gång. Jag föredrar så klart öl men undviker gärna snapsen. Ville prova ett par olika öl denna gång. Ett val som jag trodde starkt på var en veteöl som med sin lilla sötma, återhållna beska, fina fyllighet och frukt borde kunna harmoniera väl. Det gjorde det inte. Det blev en riktig smakkollision av det mindre behagliga slaget. En klassisk lager i form av favoriten Nils Oscar God Lager blev den klara vinnaren över den tjeckiska pilsnern som förvånansvärt nog blev riktigt mesig.

Här kan du läsa om den allra bästa dryckeskombinationen till surströmming.

Jag fick ingen respons på förra blogginlägget beroende på den menlösa rubriken och att budskapet först kom fram i slutet. Prövar därför igen med en mer säljande rubrik och ett mer konkret upplägg.

Om intresse finns bjuder jag in till en matbloggarträff på Gustibus Wine & Spirit Academy söndagen den 16/10 kl 15.00. Vi inleder med en vinprovning (on the house) där jag lär ut grunderna i hur man provar vin och enkelt kan beskriva det. Därefter en diskussion om hur man som matbloggare kan införliva drycken i sina inlägg. Avslutningsvis ”knytis” och allmänt surr.

Om du är matbloggare och intresserad så anmäl ditt intresse i kommentarsfältet nedan.

Efter fyra tröstlösa timmar på E6:an sitter jag nu och njuter en välförtjänt och kall Kronenbourg på Koppargrillen i Vänersborg. Passar också på att läsa igenom de intressanta kommentarerna på senaste posten om ”de obetydliga vinbloggarna”. Kul när ett blogginlägg engagerar.

Funderade i bilen på det där med vinbloggandet och varför så få matbloggare skriver om vin. Säkerligen dricker de en och annan flaska till maten de skriver om. Varför då inte vinblogga lite samtidigt. Förmodligen handlar det om osäkerhet och en uppfattning om att man måste vara en ”expert”. Kanske jag skulle bjuda in skånska matbloggare till skolan och lära ut några grunder och samtidigt diskutera frågan tillsammans. Någon som är intresserad?

Denna blogg är en mat- och vinblogg. Den befinner sig i en spännande gråzon mellan det myllrande, välbesökta matbloggsriket och det ganska ganska glest befolkade vinbloggslandskapet.

Jag försöker hålla en balans mellan mat och dryck men när jag exempelvis skriver om vin så dyker besökssiffrorna. När jag tittar igenom min statistik så ser det ut så här: Först på 17:e plats kommer ett inlägg om tips på champagne och därefter dröjer det ner till 30:e innan ett liknande inlägg kommer. Hack i häl kommer min gamla post där jag slaktar företeelsen bag-in-box och på 38:e ett inlägg om hur man serverar champagne. Sen kommer ingenting och på 51:a lite råd om bufféviner. Sedan ingenting. Och ingenting.

Matbloggosfären är säkert större, men kanske inte mer välbesökt och ekonomiskt intressant än, modebloggarna. Massor med matproffs, glada amatörer och nyskapande skribenter leverar bloggar som är otroligt varierande och intressanta i sin mångfald. Men varför är det så stillsamt, glest och nästan ödsligt på vinbloggarsidan? Det är inte så att det saknas begåvade bloggare som skriver om vin, men totalt sett är vinbloggarna så få att det blir lite klubben för inbördes beundran.

Varför är det så. Är det ointressant att läsa om vin? Är det för att det är svårt att skriva intressant om viner och nästan omöjligt att få ihop en läsvärd smakbeskrivning? Varför finns det ingen populär och välbesökt vinbloggare med inflytande? Varför är vinbloggarna så få? Varför verkar vinbloggarna nästan bara läsa varandra och skriva om samma saker? Eller har jag fel?

Vad tror du? Är vinbloggosfären dömd att förbli en liten introvert cirkel där man kommenterar korsvis? Varför finns det inget större fungerande vinforum? Är ”vinfolk” mindre tekniska som någon föreslog på twitter idag? Finns det någon riktigt bra vinblogg som skulle kunna bli stor? Om inte…hur skulle den se ut?